Lucka 14 – Att välja stad att bo i

Lucka nummer 14: ”När jag valde vilken stad jag skulle bo i”

Alla som känner mig vet ju exakt hur det här gått till, men om det finns någon annan som är inne här och läser så skriver jag ner det ändå!

Jag flyttade från min hemstad Sundsvall som 19-åring 2004, efter att ha tagit studenten, och flyttade då till London. Sen följde några år då jag varvade mellan främst London och Göteborg. 2009 träffade jag Daniel medan jag pluggade i London, han är också från Sundsvall och bodde där då, och när jag var färdig med min utbildning 2011 flyttade jag hem och ihop med honom ❤ dock kände jag mig aldrig helt nöjd med att bo i Sundsvall igen.

Större delen av mitt vuxna liv hade jag bott i större städer, med ett helt annat typ av liv än vad Sundsvall kan erbjuda. Jag fick en projektanställning på 1,5 år, men under tiden hade jag rätt mycket ångest och mådde stundtals dåligt… jag visste att jag ville vara med Daniel men jag visste inte om jag ville bo i Sundsvall och han är extremt rotad här, så att flytta tillsammans fanns liksom inte på kartan… efter att min anställning tog slut kände jag att jag behövde göra något. Jag bestämde mig till slut för att testa flytta till Göteborg under hösten 2013. En stad jag bott i där jag har både familj och vänner så det var inte en helt nystart, men ändå att prova något annat igen. Jag hittade en praktikplats som sysselsättning och försörjning, och hyrde en lägenhet i andra hand. Daniel och jag var fortfarande tillsammans och han hälsade på mig några helger.

I början trivdes jag jättebra där. Och då kändes det jobbigt – vad innebär det för mig och Daniel, ska vi gå tillbaka till distansförhållande nu? Men, jag bestämde mig för att avvakta, jag hade gett mig själv hela hösten. Och, sakta började känslan förändras… jag insåg att det där som jag hade uppskattat med större städer – nya personer, möjligheter att hitta på olika saker, ett större utbud – att jag inte uppskattade det lika mycket längre. Istället kändes det jobbigt med stora avstånd och att liksom vara rotlös. Jag kände att jag ville tillbaka till vardagen och livet jag hade med Daniel – vårt hem, stugan, utflykter vi gjorde… och då tog jag stan på köpet! Och när jag hade landat i den känslan så ville jag bara flytta hem på en gång, då var det liksom ingen mening med att vara kvar längre. Jag hade dessutom inte jättemycket att göra på praktikplatsen på dagarna… Men jag hade en workshop inplanerad, så jag väntade in den och genomförde den, och sen packade jag ihop och flyttade hem! Och det kändes bra på en gång. Sedan landade jag mer och mer i att uppskatta även staden Sundsvall. Det välbekanta, trygga, den mindre staden… och efter att jag hade flyttat hem köpte vi hus 2014 (till och med på Alnö där jag växte upp), jag fick doktorandtjänsten 2015, och 2016 föddes Oskar! Så efter den där hösten i Göteborg kom jag verkligen till ro här och blev så glad över alla bitar som föll på plats en efter en…

Sen är det ju aldrig något som är hugget i sten. På ett sätt känner jag att jag vill bo här, alltså till och med i huset vi har nu, tills det är dags för äldreboende (med förhoppningen att man får leva så länge), men jag kan också tänka mig att bo på andra ställen igen, men då kanske i kortare perioder och ändå ha det här som bas hemma… Vi får väl se vad livet ger!

*Detta är en del i Kajsons julkalender – vill du också vara med så kan du läsa mer här.

Annonser

Lucka 13 – Bortglömda val

Lucka nummer 13: ”Val jag glömmer bort jag har…”

Åh, klurig fråga! Val jag glömmer bort att jag har gjort? Val jag glömmer bort att jag har stått inför? Men hur ska jag komma ihåg val som jag har glömt bort..? Det här var svårt!

Ett kanske inte bortglömt men ett omedvetet val skulle jag säga var att läsa vidare efter gymnasiet. För mig har det alltid varit en självklarhet att göra det, att det har känts som en nödvändighet för att kunna göra mer val sen, om vad jag vill jobba med. Och visst stämmer det till viss del, men såklart kan man hitta vägar även utan högre utbildning. Och nu på senare år har jag förstått mer och mer hyr klass-präglad den frågan är.

Man pratar kanske sällan om klass idag, det var mer tidigare när samhället tydligare var indelad i arbetarklass, medelklass och överklass. Nu är gränserna mer flytande – även utan utbildning kan man få högre positioner och högre lön i arbetslivet, eller driva eget, och samtidigt samspelar klass med andra faktorer som kön och etnicitet, så en välutbildad kvinna från ett annat land (med icke-vit hudfärg) får inte alltid de jobb hon är kvalificerad till… och när det gäller utbildning så ser man att många vars föräldrar inte har läst vidare inte heller gör det själva, medan många av de som läser vidare har föräldrar som också gjorde det. Såklart inget ensidigt samband, det finns ju massor av undantag, vi styrs ju inte helt av vår uppväxt, men, det är svårt att säga nej till att det inte påverkar.

Att jag har lärt mig mer om sånt här har gjort att jag inser att det jag tagit för givet inte är luka självklart för alla utan det beror på något. Att mina föräldrar läst vidare, att jag och mina syskon alltid fått stöd i skolan, att det gått bra för mig i skolan, att mina syskon läst vidare, att alla mina kompisar gjorde det… allt sånt spelar ju in och gör att det blir en både möjlig och förväntad väg att gå själv. Men så är det inte för alla, och så behöver det ju inte vara heller! Ja, vidare studier öppnar många dörrar, men jag vill inte heller leva i ett samhälle där det ska krävas för att få nåt slags mer avancerat jobb. Många kvaliteter och kvalifikationer är ju viktiga och vidare studier kan inte ge allt som behövs för att kunna bidra på något sätt. Det måste finnas möjligheter till olika vägar framåt oavsett utbildningsnivå.

*Detta är en del i Kajsons julkalender – vill du också vara med så kan du läsa mer här.

Lucka 12 – Ett beslut jag är stolt över

Lucka nummer 12: ”Ett beslut jag är extremt stolt över”

Hmm… Jag lägger in så mycket i olika ord, så det blir inte helt lätt att svara på sånt här..! Stolt kopplar jag till prestation, att vara stolt över något man presterat, på ett eller annat sätt. Och att vara extremt stolt över något, då känns det som att det ska vara en väldigt betydelsefull prestation! Men såklart kan man tolka på andra sätt. Det kanske inte alls behöver handla om prestation? Och man kan ju såklart vara otroligt stolt över något även om det är något som i andras ögon ses som något litet.

Men okej, en prestation som jag faktiskt är extremt stolt över, är att jag på ett halvår fått ihop en stomme på min avhandling, efter att ha krisat i ett år och på riktigt varit på väg att lämna jobbet. Och då har jag behövt skriva om det mesta som jag hade sedan tidigare. Vissa delar har jag kunnat använda mig av, absolut, men väldigt mycket har varit att läsa nya saker och skriva nya kapitel. Från mars i år så började det släppa, och sen dess har det verkligen rullat på, och nu har jag genomarbetade utkast på alla kapitel som ska vara med i avhandlingen..! Sen är det ju en lååååång väg kvar till att det blir en färdig avhandling (textmässigt har jag skrivit kanske 1/3 eller 1/4 av hur lång den färdiga avhandlingen ska vara, och innehållsmässigt är det mycket som behöver utvecklas…), men i nuläget har jag ändå skrivit tillräckligt mycket (och tillräckligt bra!) för att kunna ha ett mittseminarium i vår där en disputerad person från ett annat universitet läser och kommenterar på min halvvägs-avhandling. Det är för mig en prestation som jag är jäkligt stolt över! Att ha vänt från att inte förstå vad jag håller på med, vad jag förväntas göra, hur jag ska förstå det projekt jag följer, och lägga all skuld på mig själv, att jag är för dum, inte fattar, inte borde vara här – till att lära mig saker, förstå vad som händer i projektet och hur det kan tolkas, se det i ett större sammanhang, och börja få en idé om vad det är jag vill ha sagt med min avhandling… Det känns stort.

Men okej, frågan var inte vilken prestation jag är stolt över, utan vilket beslut jag är stolt över. Men då kan jag säga att beslutet att stanna kvar, att gå igenom det jobbiga, att inse att det var min osäkerhet som pratade och inte något som speglade någon slags verklighet, att förstå att det handlade om att jag behövde lära mig saker… Det beslutet är jag stolt över! Samtidigt tycker jag också att det är viktigt att lyssna på sig själv, när man inte trivs, när något är jobbigt, när något får en att må dåligt… Det är viktigt att ta det på allvar. Men det jag har insett genom den här processen är att ibland bör man agera på sådana känslor, ibland är det helt enkelt inte värt att vara kvar i något som får en att må dåligt – men ibland är det inte situationen i sig som skapar det, utan det är något som ligger i en själv, och då kan det verkligen vara värt att jobba med det istället. Det farliga är att det kan vara lätt att tro att det alltid går att lösa genom att jobba med sig själv, men om det då är situationen i sig det beror på så blir ingenting bättre av att man jobbar med sig själv. Men det kan vara svårt att veta vad som är vad! På samma sätt tycker jag att det kan finnas en fara med med mindfulness och stresshantering, att det framställs som att allt går att lösa med positivt tänkande typ, eller att i alla fall ändra sina tankemönster. Och absolut, mycket kan bli bättre genom att jobba med sina tankar (det har jag verkligen lärt mig de senaste åren), men inte allt, och det är det viktiga att ha med sig.

 

*Detta är en del i Kajsons julkalender – vill du också vara med så kan du läsa mer här. 

Lucka 11 – En gång jag gjort slut (eller blivit dumpad)

Lucka nummer 11: ” En gång när jag gjorde slut (eller blev dumpad)”

Haha ja… det var ett tag sen såna här saker hände, som tur är! Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva om… kanske den sommaren då jag både dumpade och blev dumpad typ samtidigt? Det här var alltså 1,5 år innan jag träffade Daniel för första gången, jag var mitt i singel-livet och levde därefter, hehe… Moraliskt kanske det inte var helt försvarbart, men det var aldrig på ett seriöst plan, och allt tog ändå slut innan det hann gå så långt, så då ser jag det mest som något positivt, att utforska olika relationer, att våga träffa nya människor, att våga visa intresse!

Det var sommaren 2008, jag var i London över sommaren och jobbade som barnflicka och bodde i en flatshare i Östra London, Bethnal Green, främst tillsammans med ett gäng svenska tjejer. Och på lite olika sätt lyckades jag dejta två killar samtidigt, hehe. Det var verkligen bara på dejt-stadiet, så jag hade inga samvetskval, men okej, det kändes lite dumt när jag en dag hade inbokat att träffa båda två… (haha, det är så roligt att gå tillbaka och läsa om den sommaren nu, så himla annorlunda liv då jämfört med nu, men det var precis så jag ville leva då) Killarna jag träffade hette Duncan och Denis. Duncan träffade jag en kväll ute på Koko och strulade med, sen gick vi på bio en dag och det var jättemysigt! Denis var från Vitryssland och jobbade i en pub dit jag gick några gånger, på nåt sätt började vi flirta, han bjöd mig på ett glas vin och jag frågade om jag fick bjuda tillbaka nån gång, vilket jag fick! Ledde till en kväll med ”bar-hopping” runt i centrala London. Och en dag hade jag alltså en dubbeldate-dag (och alltså inte dubbeldate som att i två par träffas), där jag och Duncan hade picknick i Greenwich på dagen, och på kvällen gick jag på middag och bio med Denis… eh, ja, kanske lite dumt och vet inte om jag skulle haft samvete till det idag om jag hade varit singel, men men.

Och sen gick det inte vägen med någon av dem..! Duncan var egentligen mer av min typ, men av olika anledningar så kände jag ändå att det aldrig kommer bli något mer än en sommar-fling, och då kände jag att det kändes schysstast att avsluta innan det blev något mer… Visserligen kände jag samma sak med Denis, att det aldrig skulle bli något mer – han var verkligen inte min typ – men det kändes nog mindre seriöst än med Duncan så där kändes det mer okej att ha en liten sommar-fling. Det kändes lite roligt på nåt sätt att träffa någon som jag visste att det aldrig skulle bli seriöst med, särskilt eftersom jag visste att jag var i London över sommaren bara och skulle flytta tillbaka till Sverige och fortsätta plugga på hösten, men nån som det ändå var kul att hänga med. Men, i samma veva som jag avslutade med Duncan så slutade Denis bara höra av sig. ”Så, jag känner mig rätt dissad. Om han inte är typ död.” som jag skrev då, haha.

Men ja, det var en rolig sommar!

 

*Detta är en del i Kajsons julkalender – vill du också vara med så kan du läsa mer här.

Lucka 10 – Ett vägskäl jag drömmer om

Lucka nummer 10: ”Ett vägskäl jag drömmer om…”

Hm, det här med vägskäl tycker jag överlag känns rätt jobbigt – som inlägget igår som kom in på hur olika val vi gör kanske leder till helt olika liv, för att följa den tanken så känns ju vägskäl som ett väldigt medvetet sådant val som kan få helt olika konsekvenser! Så jag vet inte riktigt om jag drömmer om att stå inför något slags vägskäl?

En tanke jag fick var att om jag en dag disputerar och blir klar med min doktorandtjänst, så hade ju ett vägskäl som hade kunnat vara trevligt vara att dels ha möjlighet att fortsätta på universitetet där jag är nu, kanske som post doc (en forskningstjänst på två år som man kan få möjlighet att söka efter disputation) eller kanske lektor om jag landar mer i att kunna se något positivt i undervisning, och dels ha ett erbjudande om jobb någon annanstans som låter lockande? Vart det skulle vara vet jag inte just nu, jag vet att kommunen har en avdelning som heter Centrum för Kunskapsbildning där man är ett forskningsstöd till förskolor och skolor, det låter jättespännande tycker jag, men jag har också hört att arbetsmiljön där kanske inte har varit de bästa (men det är ju några år kvar tills jag förhoppningsvis blir färdig), eller kanske kommunens tjänst som jämställdhets- och mångfaldshandläggare… jag menar, skulle jag hamna i en sits att ha flera olika jobberbjudanden att välja bland skulle ju det kännas otroligt lyxigt – men också sjuuuukt svårt! Som sagt, alla val får ju verkligen konsekvenser, man vet vad man har men inte vad man får osv osv osv… Men ja, kanske hellre det vägskälet än att inte ha något alls som väntar efter en eventuell disputation..!

 

*Detta är en del i Kajsons julkalender – vill du också vara med så kan du läsa mer här. 

Lucka 9 – Om jag inte hade…

Lucka nummer 9: ”Om jag inte hade….” (så hade jag…)

Jag tänkte spontant på att om jag inte hade flyttat till London där efter studenten så hade livet nog sett rätt annorlunda ut – den flytten ledde liksom till flera andra val som jag gjorde senare, som gör att jag nu sitter här i dag, på den här platsen, i den här relationen, med det här barnet, och med det här jobbet… Och hade jag inte gjort just den flytten så hade jag ju istället gjort något annat, och då kanske livet hade sett helt annorlunda ut nu..? Vem vet, jag kanske hade flyttat till Australien eller nåt istället? Och det hade ju kunnat leda till ett rätt annorlunda liv – om jag hade trivts där kanske jag hade stannat där längre, kanske träffat någon där, och hade jag då kunnat bli kvar där? Eller hade jag ändå flyttat hem och till slut träffat Daniel på något sätt..? Det är rätt läskigt att börja tänka i sådana där banor, hur val man gör en dag faktiskt får konsekvenser för resten av ens liv – hur ett val jag gjorde för 14 (!) år sedan faktiskt kan ha lett till livet där jag är idag, och till och med till skapandet av ett nytt liv… det är ju rätt galet. Sen vet man ju aldrig, kanske hade jag hamnat här ändå, men med andra erfarenheter i bagaget? Vissa menar ju att vi liksom är förutbestämda att leva på ett visst sätt, antingen att man är förutbestämd att göra vissa val, eller, tänker jag, att även om man skulle ha kunnat gjort andra val så kanske man ändå hade hamnat i samma slags liv i slutändan. Men, jag vet inte om jag kan tänka så… alla val vi gör leder ju vidare in på ett visst spår, och så mycket kan hända längs vägen som påverkar hur framtiden blir… samtidigt kan det ju tänkas att även om jag inte hade gjort den flytten till London utan gjort något annat istället, så kanske jag ändå hade varit på den där festen hemma hos Emma och Fredrik annandagen (eller var det juldagen? Kommer aldrig ihåg…) 2009, och fastnat för de där blå ögonen… ♥ Det får man ju verkligen hoppas..!

 

*Detta är en del i Kajsons julkalender – vill du också vara med så kan du läsa mer här.

Parentes

(Tänkte bara säga att om någon glömt lösenordet till mina låsta inlägg, eller bara skulle vilja ha det, så är det bara att maila katthultan@gmail.com så får ni det. De flesta som läser här är ju sådana jag känner och ni får väldigt gärna läsa allt, och om det finns några andra som följer mig så får ni också gärna läsa – det är mest att jag inte vill dela allt helt öppet med hela internet)

Hemma igen

Hemma igen och i säng 22.20 en fredagskväll, haha. Men det här varit tre långa dagar nu så det här känns helt rätt. Kursen idag var väldigt intressant och givande, kommer ge så mycket till min avhandling. Så bra! Och tågresorna gick bra, både igår kväll och sen hem igen idag, skönt. Daniel jobbar natt inatt så mamma kom och var med Oskar när han behövde åka. Jag skrev till pappa från tåget och hörde om han kanske hade möjlighet att hämta mig… så drygt att ta bussen hem den tiden på kvällen. Pappa ställde upp, världens bästa föräldrar har jag, och jag var hemma innan bussen ens skulle ha åkt från stan… så skönt! Och mamma och Oskar hade haft det jättebra och han hade somnat snabbt. Nu ser jag fram emot att inte ställa klockan imorgon och sen ha en lång start på dagen med Oskar ❤

Lucka 7 – Väljer helst i garderoben

Lucka nummer 7: ”Det väljer jag helst i garderoben”

Bekvämt bekvämt bekvämt. Det är verkligen mina ledord. Sen visst, jag vill att det ska se bra ut också, men det är extremt sällan något obekvämt får plats hos mig, oavsett hur fint det är! Men det jag helst väljer? Hehe, myskläder och tjocksockar anyday. Hade det varit socialt accepterat att ha sådant på jobbet hade jag lugnt haft det!

*Detta är en del i Kajsons julkalender – vill du också vara med så kan du läsa mer här.