doktorera, jobb, just nu, kärlek, reflektioner

Dagar att varva ner

I onsdags eftermiddag hade jag ett fruktansvärt jobbigt och känslomässigt (privat) möte. Inte direkt om mig men ändå som jag påverkas av. Efteråt tog jag bilen ner på stan, gick in på favoritcaféet Tant Anci och köpte med mig te i min take away-mugg och en cookie. Satte mig i bilen och körde ner till Bollnäs, till min Lotta ❤️ igår (torsdag) körde vi till Dalarna och träffade hennes mamma. Och svängde förbi Lottas stuga som låg helt magiskt precis vid en sjö.

I bilen på väg hem brast det för mig och tårarna kom. Över de senaste dagarna, veckorna, åren. Och över att vissa grejer kommer jag behöva förhålla mig till i många år framöver, utan att jag kan göra så mycket för att påverka. (Eftersom det inte är direkt mig det handlar om vill jag – än så länge – inte skriva ut exakt vad det handlar om)

När vi kom hem till Lotta igen var vi båda trötta. Värmde gårdagens rester till middag och tog ett glas vin, sen blev det tidig kväll. Och lång sovmorgon idag. Nu blir det lugnt tempo i två dagar, sen åker jag hem på söndag och är med barnen ❤️ och sen åker jag iväg igen, med jobbet till Stockholm, måndag-onsdag. Daniel jobbar skift och barnen ska vara med min mamma. Efter midsommar har jag en vecka kvar med jobb, sen väntar sommaren – ledig med barnen och med ambitionen att jobba i alla fall lite de dagar jag inte är med dom. Har gjort en plan över vad jag vill hinna med och den känns helt ok. Men är också beredd på att behöva lyssna in kroppen och vara helt ledig. Får se hur det går.

att vara förälder, doktorera, just nu, kärlek, reflektioner, resor, sjukdom

Köpenhamn och ändrade planer

Varje år brukar vi doktorander i sociologi åka på en skrivarresa, vi åker iväg några dagar och jobbar med egna grejer, nätverkar och pratar doktorandgrejer. I år gick resan till Köpenhamn och vi åkte i måndags! Jag mår som sagt inte helt bra just nu men tänkte att det skulle bli skönt med en paus från allt, komma bort och tänka på annat. Och absolut var det trevligt med hotell, bra kollegor, äta ute osv. Men för mig blev det också jobbigt. Som att det blev för mycket intryck för mig att ta in nu när jag inte mår bra i grunden, med en okänd stad (har varit där en gång tidigare men jag får liksom ingen känsla för stan och var saker ligger), mycket intryck och kollegor som jag visserligen trivs med men inte är nära. Jag gav det ett par dagar men sen kände jag att jag behövde tänka om, det var inte bra för mig att vara där. Passande nog var Lotta, som bor i Bollnäs, i Stockholm just då på en konferens, och skulle till en vän utanför Stockholm i några dagar för att fira vännens barns student. Så det slutade med att jag tog ett flyg onsdag kväll och Lotta hämtade upp mig efter sin konferens och så följde jag med hem till hennes vän. Hennes äldsta barndomsvän, så det var jättefint att få träffa henne och höra om alla deras (sjuka) minnen tillsammans haha.

Trots att det jobbiga med Köpenhamn var nya intryck och inte nära vänner, och jag sen åkte till ett helt nytt sammanhang och helt nya människor, så var det så himla fint att känna att bara genom att Lotta var där (och jag tog ledigt från jobbet) så mådde jag väldigt mycket bättre. Igår (fredag) var vi med på utspringet och sen tog vi Lottas bil hem till henne. Nu har hon nyss skjutsat mig till Bollnäs resecentrum och jag är på väg hem. Ska hämta upp barnen och köra hamburgermiddag ikväll, det ser jag fram emot ❤️

ARG, att vara förälder, jobb, just nu, reflektioner

Livet

Ja, vad ska jag säga. Jag trodde att jag skulle få börja landa nu. Jag hade accepterat läget med avhandlingen och hittat en plan som skulle kunna vara en lösning. Har ett boende som känns som något som kan funka långsiktigt. Och har en riktigt riktigt fin relation. Och snart är det sommar.

Men då händer något annat, något som jag inte har ansvar för men som påverkar mig fruktansvärt negativt. Den kombinationen är väldigt svår att acceptera men jag har med hjälp av Lotta insett att för mitt eget välmående måste jag komma till en punkt där jag accepterar att det är såhär det är, att det inte är upp till mig att lösa men att jag kommer påverkas av det. Jag är inte riktigt där än. Men det har gått så långt att jag var till läkaren imorse och blev sjukskriven på halvtid i tre månader för utmattning. Otroligt frustrerande att det går ut över mitt jobb på detta sätt. Samtidigt just här och nu utifrån känslan att jag inte klarar av att jobba med så känns det väldigt skönt att kunna släppa pressen på att försöka jobba heltid och inse att det inte går.

Jag är i alla fall väldigt glad att jag har barnen och Lotta i allt detta. De får mig att fokusera på annat och ger mig glada stunder. Och med Lotta kan jag låta tankar och känslor komma precis som de gör, pendla mellan gråt, ilska, skratt och att bara vara. Men, nästa vecka ska jag till Köpenhamn med jobbet nästan en vecka, när jag sitter själv där på ett hotellrum lär det vara rätt stor risk för att jag kraschar. Men jag tror att det kan vara läkande också. På samma sätt som jag bearbetat under de senaste dagarna genom att pendla mellan olika humör och känslor så kan det också vara en bearbetning att bara släppa fram all… sorg.

doktorera, jobb, just nu, kärlek, reflektioner

Depp-dipp

På många sätt är livet väldigt bra just nu. Jag har min lägenhet, det är snart sommar, det går framåt på jobbet – och jag är KÄR! Så så fint.

Men. Den här veckan har jag också fått svart på vitt att jag kommer inte hinna klart med avhandlingen innan min tid tar slut. Alltså, vi har 5 års arbetstid på oss innan liksom anställningen tar slut, och har man inte hunnit klart under den tiden får man skriva klart på sin egna tid. Min tid tar slut i slutet av detta år, och det är en rätt lång process med flera steg innan man faktiskt blir klar, så därför kan jag veta redan nu att det inte kommer gå. Troligtvis skulle jag behöva typ ett halvår till för att hinna med. Praktiskt kan jag säkert hitta en lösning, men känslomässigt känns det tufft att hantera. Framförallt mentalt, att inte bli klar nån gång i vinter som jag hade hoppats på (insåg för ett tag sen att disputation i december var orimligt men hoppades att kanske februari eller så skulle gå istället). Att jag får räkna med minst ett år till, från och med nu. Och jag börjar redan känna mig less. Klar. Redo att gå vidare. Och samtidigt är jag tillräckligt nära för att jag ska vilja hitta en lösning som innebär att jag kan skriva klart, jag vill inte hoppa av. Eller jo på ett sätt vill jag absolut hoppa av och bara skita i allt men jag VILL INTE det, framförallt vill jag visa för mig själv att jag kan klara av detta.

Lösningen är nog att hitta ett annat jobb, inte jobba heltid, och skriva klart på ledig tid. Inte optimalt… Eventuellt kan det vara möjligt att få undervisa på samma jobb som jag har nu, om jag skulle kunna få en tjänst som adjunkt (undervisande personal på universitet som inte har disputerat). Fördelen då skulle vara att jag kanske har möjlighet att undervisa på samma kurser som jag haft tidigare och då kunna lägga lite mer tid på avhandlingen. Men då får jag ju ändå räkna med att det kommer ta längre tid än om jag skulle jobba heltid med avhandlingen. Att jag blir klar kanske hösten 2023.

Och okej, om några år om NÄR jag blivit klar så kommer den här perioden bara vara ett minne, jag kommer ha ett nytt jobb, förhoppningsvis ha skapat en vardag som är mer så som jag vill ha den, och 6-12 månader hit eller dit kommer inte göra nån större skillnad. Men just nu känns det tungt. Jag vill bara bli klar.

att vara förälder, boende, doktorera, jobb, just nu, vardag

En fin fredag

Jag har jobbat 90% ett tag och då varit ledig varannan fredag för att vara med barnen. Det har också gjort att jag får lite längre tid på mig att bli klar med avhandlingen – jag har totalt 5 år på mig att bli klar och varje ledighet gör att tiden förlängs. Sen i julas när jag fick en stor kris med avhandlingen erbjöd mamma och pappa att de kan vara med barnen de fredagarna, så kan jag jobba då. Det tog jag tacksamt emot men har ändå velat få in lite återhämtning de dagarna, så har gjort så att jag ställer ingen klocka utan vaknar när barnen vaknar – det innebär ofta lite sovmorgon! – och tar en lugn morgon med dom. Så jag brukar lämna dom vid 11 och sen jobba några timmar, så kommer jag lite framåt i alla fall. Idag har jag min sista sån fredag, nu har jag gått upp till heltid, jag behöver full inkomst för att ha råd med nya lägenheten… men, det känns helt ok. Men har varit skönt med mina varannan-fredag-mornar!

Nu har jag jobbat klart för idag och tagit lite te och macka, ska ta en promenad i solen och sen duscha, sen åka till Malin och hänga där ikväll! ❤ mysig fredag. Imorgon tänkte jag försöka börja flytta grejer till lägenheten – den står tom redan nu och jag fick OK på att börja ställa dit grejer i förväg, jätteskönt att kunna ta flytten pö om pö och inte behöva ta allt i ett lass! Måste få tag på nycklarna bara.

boende, huset, tacksamhet

Flytt..!

Jag ska flytta – igen! Jag trivs verkligen i huset på många sätt, men dels har jag insett att det är lite för litet (det är bara två sovrum, min tanke var att barnen skulle dela men Oskar har inte velat det. Så nu har han fått det ena sovrummet – jag har det andra då min säng inte får plats någon annanstans – och Ebbe har fått en sovhörna i ett utrymme mellan sovrummen. Han älskar den hörnan men det känns inte som en långsiktig lösning), dels har det varit lite bökigt att bo där nu när det varit vinter (måste elda för värmen, har svårt att komma upp för backen till huset med bilen när vädret är för dåligt/vägen dåligt plogad), så jag har känt att jag skulle vilja flytta helst under detta året. Det har inte känts akut men samtidigt är det inte så lätt att hitta något att hyra på Alnö, ännu svårare med (minst) tre sovrum, så jag har börjat hålla lite utkik ändå. Och i slutet av förra veckan dök det upp en lägenhet, en fyra, i Vi (centralt på ön). Jag var och kollade på den och även om den inte var helt klockren så var det mycket som kändes väldigt bra, och det är nog svårt att få precis allt man vill ha. Och min tanke långsiktigt är fortfarande att jag vill bo i hus, gärna köpa ett eget, men det är nog ett antal år bort så jag behöver någon lösning under tiden. Och det här känns som att det kan bli en bra långsiktigt temporär lösning, jag hoppas det..!

Det är ett ombyggt tvåvåningshus med sex lägenheter, det finns lite trädgård, jag kommer bo på andra våningen och bredvid mig ligger en annan fyra, det är bara vi som delar på den ingången. Och hon som bor där har bland annat en 6-åring varannan vecka, så förhoppningsvis kan Oskar få en kompis där ❤️ Och det bor fler barnfamiljer i huset så det känns jätteskönt – inga sura grannar som kommer klaga på ljud förhoppningsvis!

Och, jag flyttar redan om en månad! Lägenheten är redan tom och tillgänglig, men jag har egentligen 3 månaders uppsägningstid från huset men så länge kunde inte hyresvärden för lägenheten vänta. Jag kollade med husägaren och han sa att det är okej att jag flyttar tidigare – så första helgen i april kommer jag flytta..! Det känns jättebra. Lite trist att inte bo i huset i sommar och kunna gå ner och bada i havet som jag verkligen har längtat efter, men men, jag hann ju med det några gånger när jag var nyinflyttad så jag får leva på det..!

att vara förälder, doktorera, jobb, just nu, Oskar!, reflektioner

Vab

Vabbar med Oskar idag. Han var magsjuk i måndags (och hade sovit hos Daniel då så han fick ta slitet…) men ar frisk med god aptit igår så idag är han bara hemma pga smittorisken. Oskar har varit hos Daniel fram till idag och Ebbe har sovit hos mig, för att minska smittorisken. Och han verkar ha klarat sig! Och det har varit jättemysigt att ha en dag själv med Oskar, det händer inte så ofta! Han har varit på jättebra humör och vi har bakat chokladbollar, gått en promenad där han åkt cykelvagn (dock gick vi bort till stranden en kvarts promenad bort och han hann bli kall på den stunden och tyckte det var tråkigt där så vi vände direkt, inte direkt vad jag hade hoppats på hehe), spelat kort, byggt små-lego, gjort plus-plus… och jag har tvättat och hängt tvätt. Nu har vi mellis-paus (alltid med skärm för Oskar, det är hans rutin) och sen åker vi och hämtar Ebbe!

Jag har känt av diffusa förkylningssymptom senaste dagarna. Känner bara på morgonen och sen släpper det, men måndag eftermiddag tyckte jag att jag fick lite feberkänningar och lite lite ont i huvudet. Och jag får i princip aldrig feber när jag är förkyld. Men ibland vet jag inte hur mycket som är att jag känner efter extra mycket och vad som faktiskt är symptom. Men jag tar det som att det är covid – har inte testat mig – och karantänar och undviker folk. Lämnar och hämtar Ebbe utanför förskolans ytterdörr, träffar inte Edin, bad pappa om hjälp med att köpa medicin osv. Bättre att vara extra försiktig.

Och äntligen är jag på en bättre plats med avhandlingen! Nu sen årets början har jag känt att jag gjorde framsteg, och sen hade jag handledning för några veckor sen. Jag var fortfarande lite orolig inför den och undrade om det jag gjort var tillräckligt bra, tillräckligt långt, tillräckligt djupt… men det var inte ångest utan mer funderingar. Och så fick jag jättebra feedback. Att jag gjort ett jättejobb, att jag nu har grunden till tre bra analys-kapitel och att jag ska fortsätta på den vägen. Alltså AH så skönt att få den bekräftelsen! Att äntligen börjar min egen bedömning stämma med mina handledare, vilket många gånger inte varit fallet tidigare. Så nu jobbar jag på, fokuserar på ett steg i taget, att ta dagarna i lugnt tempo så länge jag kommer framåt. Och på fredag ska jag skicka in till handledning igen. Och det känns mer spännande att få deras feedback och höra hur de ser på det jag gjort, än som tidigare när det känts som att dom sitter inne med dome över hela mitt värde som människa. Typ så blir det i ångesten. Himla skönt att inte vara fast i det just nu!

doktorera, just nu, reflektioner

Doktor i ångesthantering

Alltså, att doktorera för mig (och troligtvis många andra) är också nästan som att doktorera i att hantera ångest, hehe. Många som har varit doktorander och blivit klara kan säga att det är så lyxigt att vara doktorand, att ha så mycket tid att fokusera på en grej osv osv. Och ja, många gånger kan jag känna av den lyxen. Men det är ju också en fem år lång utbildning, vilket kan innebära fem år av att känna det som att man inte kan nånting. Och det är inte så lyxigt..!

Just nu är jag inne i en rätt tuff period med avhandlingen. Jag ligger lite efter tidsmässigt jämfört med var jag ”borde” vara just nu i processen, vilket jag förstår både för att jag haft en lång startsträcka innan jag började förstå vad jag faktiskt håller på med (typ två år in), dels pga två graviditeter med medföljande föräldraledigheter, dels för att det senaste året varit… utmanande. Jag sitter nu med mina resultatkapitel och provar mig på ett lite annat upplägg än tidigare, vissa stunder känns det som att jag har koll och andra stunder som att jag inte alls får fram det jag har tänkt. Och då kommer tvivlen, Jag kan inte det här, jag fattar inte, det kommer inte gå. Men såpass har jag lärt mig om mig själv de senaste åren att jag då kan känna igen att det är ångesten som pratar, att det inte är en fullkomlig sanning. Jag kan ändå fastna i att jag blir ledsen och att det känns hopplöst, men jag märker också att jag kan ta,mig ur det. Ibland gråter jag en skvätt och pratar med nån om allt och jobbar vidare och hittar nåt litet spår som tar mig framåt och det känns enklare. Ibland gör jag en andningsövning (som finns i den här videon) och som faktiskt hjälper förvånansvärt bra (hörde en förklaring nånstans att genom att pausa andningen på det här sättet bryts liksom den kemiska reaktionen i hjärnan som orsakar ångestkänslorna). Ibland skriver jag ner tankarna som snurrar och vilka liksom ”motargument” som finns (appen MindShift är bra för det). Ibland när det känns bättre dansar jag lite och får på så sätt upp lite endorfiner.

Ibland funderar jag på om jag skulle börja med medicineringen igen, jag trappade ut den tidigare i höst. Men, dels vill jag känna alla känslor, dels märker jag att det går lättare och lättare att hantera. Eller i alla fall att jag samlar på mig erfarenheter av att ångesten kan släppa, att det GÅR över fast att det inte känns så när jag är mitt i det, och det känns värdefullt att bära med sig för att kunna hantera när det kommer. Så på ett sätt vill jag liksom lära mig hur jag fungerar och hitta strategier som fungerar för mig. Jag vill inte fastna i prestationsångest där jag fokuserar på andras bedömningar av det jag gör. Jag vill kunna fokusera på mig, se det som min lärprocess, fundera över vad jag behöver för att ta mig framåt. Och må bra.

att vara förälder, Ebbe!, just nu, Oskar!

En helghälsning

Måndag idag och klockan är just nu 08.37. Jag har dock min lediga dag med barnen (jobbar 90% och är ledig varannan måndag med dom) så det är förlängd helg för mig. Idag hade jag dock ställt klockan på 7 så att vi kommer upp i tid så att de kan somna i hyfsad tid ikväll inför förskolan imorgon (annars brukar ju iaf Oskar kunna sova till 9 hehe, Ebbe kan göra det också men det var längesen han sov länge när han var hos mig…). Nu har vi alla ätit frukost och har lite skärmstund allihop och jag dricker min kopp te med tända ljus och kaminen i bakgrunden. Några minuters lugn innan typ Ebbe kissar i soffan (han sitter utan blöja, han brukar ta av den titt som tätt) och skärmtiden är slut så det blir bus och full fart..! Det gäller att passa på och ta sig sina stunder.

Helgen har i alla fall varit fin, jag hämtade barnen i fredags eftermiddag och vi hade en vanlig kväll hemma, minns knappt vad vi gjorde hehe. I lördags klädde barnen ut sig och vi gjorde lite bus eller godis hos mina föräldrar, och på eftermiddagen var Oskar hos bästa kompisen Sixten en stund, det är så kul att dom håller fast i sin vänskap fast att Sixten har börjat förskoleklass nu och Oskar går kvar på förskolan! Igår var Ebbe hos min mamma och Oskar och jag hade egentid och gick på bio, jättemysigt men filmen var i längsta laget vilket jag inte hade kollat upp, den var 2h och jag tror att vi båda tyckte att det var lite väl långt… men mysigt ändå. Köpte med middag hem från MAX och hämtade upp Ebbe. Han har dock sovit lite struligt i helgen… ena natten var han vaken i 2h och andra vaknade han vid halv sex på morgonen vilket är mycket tidigare än jag är van (vet att det är standard för många andra..!). Inatt vaknade han vid 5 och var på dåligt humör men la sig till slut på heltäckningsmattan i mitt sovrum och somnade om där (!) och då vågade jag inte riskera att väcka honom genom att flytta på honom så han sov där tills vi gick upp en stund efter 7… Lillen. När han blir på dåligt humör sådär funkar det faktiskt bäst att låta honom vara tills det släpper… Hos Daniel sover han oftast hela nätter nuförtiden så det är lite frustrerande att han inte riktigt gör det här, ibland gör han det men uppenbarligen inte jämt… Jag vet inte riktigt varför. Men men, det kommer väl, det är ändå mycket bättre nu än i tidigare när han kunde vakna nästan varje natt och det kunde ta 1-3h att få honom att somna om…

Nej, nu är det dags att göra oss i ordning här och se vad vi hittar på idag!

att vara förälder, just nu, reflektioner, tacksamhet

Ångesthantering

Idag visade sig bli en dag där min ångesthantering sattes på prov – och där jag tydligt märker hur långt jag kommit sen i våras, tack och lov. Efter att ha lämnat barnen på förskolan imorse kom jag hem och gjorde en kopp te och lite knäckebröd till förmiddagsfika. Satt ner och kände ledsenheten komma… Vetskapen om att ha lämnat barnen och veta att de kommer igen först på fredag eftermiddag… Även om det bara är ett par dagar, även om jag vet att dom har det toppen både på förskolan och med Daniel, och även om det absolut är skönt att ha ett hem som inte på två sekunder fylls med leksaker som kastas över hela golvet (och en och annan skål/glas/mugg som krossas då och då – inte lätt med en tvååring med starkt humör..!), så bara saknar jag dom så mycket från sekunden de åker… Men jag kände också att det är inte bara saknad, det är ångest som kryper sig på. Och jag vill inte att den tar över. Så, efter några tårar och när téet var uppdrucket satte jag mig med Yoga for Adriene och en av hennes suveräna meditationer (denna mot just ångest) och det kändes MYCKET bättre bara efter den korta stunden. Såpass bra att jag kunde sätta på en dansplaylist och fuldansa lite huset, vilket gav både lite tårar och endorfiner. Sen kände jag mig lugn i kroppen och kunde sätta mig och jobba fokuserat. Och jag hittade en artikel som handlar om precis en grej jag var ute efter, så det var toppen!

Nu är det dags att göra lite lunch och sen fortsätta jobba. Jag är så glad att jag kommit såpass långt att jag kan känna igen skillnaden mellan att vara ledsen och ha ångest, och att jag nu har verktyg för att hantera det. Det blir så tydligt vilken skillnad det är från i våras när ångesten ibland bara tog över och jag verkligen inte kunde bryta det. Nu är jag utan medicinering och då kommer känslorna (men mycket mer sällan än då när det kunde vara var och varannan dag) men jag verkar kunna hantera när det är ångesten som försöker ta över. Så fint.

Så idag gör det inget att regnet vräker ner. Jag sitter på i min kontorshörna i gäststugan med tända ljus och en playlist med mysig musik, och jobbet går framåt. Så skönt!