Tacksam

Idag gjorde vi ett tidigt ultraljud och allt såg bra ut. Den lättnaden och tacksamheten jag kände efteråt, jag hade verkligen inte tagit detta för givet! Såklart finns det aldrig några garantier ändå, men bara att få bekräftelsen nu på att det är någon som lever där inne och att utifrån det de kollar efter så ser allt bra ut… det känns så skönt. Och det var en pigg och rörlig liten krabat där inne som ”studsade” under undersökningen, så kul att se!

Vi firade sen med fika på sjukhuset och en liten shoppingtur. Köpte ett första set med nya kläder, en body och byxa, till lillhen. Vi har ju kvar mycket efter Oskar som den här kommer få ärva, men lite nytt vill jag komplettera med! Och så passade jag på att köpa lite gravid-kläder – jag har inte velat visa min mage så uppenbart än (och den har redan börjat växa så det har inte varit det lättaste), men nu känns det ok att göra det. Såklart har jag kvar kläder från sist, men då var jag höggravid under vintern så jag behöver ändå en del andra kläder nu, när det kommer vara sommar och höst! 6 november är nya datumet för beräknad födsel, bara justerat med en dag, och jag är i vecka 13 nu.

Som Daniels mamma sa när vi kom hem (de var med Oskar medan vi var iväg): nu är det på riktigt. Precis så känns det! Fram till nu har jag bara vågat tänka fram till idag, men nu vågar jag tro på att det kan gå vägen, vågar börja tänka på hela graviditeten, en födsel, ett syskon, en föräldraledighet… det är mycket att ta in men jag är så glad att jag får dra iväg i tankarna nu! Sen kan det ju hända saker ändå längs vägen, man vet ju faktiskt aldrig, men nu kommer jag gå in i det här och våga hoppas.

Undrar vem det är där inne… ❤

Annonser

Tidig kväll

Ikväll hade jag inga ”borden” att göra så jag borstade tänderna innan nattning och kunde sen ligga kvar i sängen efter att Oskar somnat. Så skönt!

Idag har jag varit hemma och vabbat med honom – han har fått vattkoppor. Det har gått ett tag på förskolan så vi var beredda på att det kunde komma, och när jag imorse såg flera prickar varav några var vätskefyllda… Ja, då var det bara att acceptera läget. Det tråkiga är att de hade påskfirande på förskolan idag, de här ”påsksafari” med olika stationer, pedagogerna klär ut sig till påskhare och höna osv, och barnen är utklädda. Oskar var med förra året och vi hade pratat om det massa inför idag, så känns jättetråkigt att han missade det! Han kommer inte ihåg förra året dock så han hade inga problem med att vara hemma istället för att gå till förskolan, hehe. Och han har varit på bra humör hela dagen så vi har haft en bra dag tillsammans. Jag åker utomlands med jobbet tisdag-fredag nästa vecka, till Edinburgh med de andra doktoranderna, så jag tar gärna vab de här dagarna för att få vara lite mer med Oskar.

En annan jobbig grej är att jag inte är säker på att jag haft vattkoppor själv! Men troligtvis har jag det, bara att det i så fall var så väldigt lindrigt när jag fick det så mamma och pappa var aldrig helt säkra. Det går att ta ett blodprov för att kolla om man haft det och på vårdcentralen sa de först att jag kunde komma och göra det idag. Sen visade det sig att de bara skickar proverna på måndagar och tisdagar så det var ingen idé att göra nu, måndag är röd dag och sen åker jag tidigt på tisdag. De tyckte att jag skulle göra det när jag kommer hem bara för att få det bekräftat. Det ska ändå inte vara någon fara för fostret och går inte att göra något i förebyggande syfte, så bara vänta och se och hoppas på det bästa!

Och fostret ja, jag är inne i vecka 11 nu..! Häftigt att första trimestern faktiskt snart har gått..! Vi har tid för tidigt ultraljud i slutet av april, och det ser jag som en milstolpe – om allt ser bra ut då, då kan jag våga tro på att det här kan gå vägen. Det vågar jag inte än, så mycket kan ha hänt under de här veckorna, antingen att kroppen inte reagerat på att något hänt, eller att de ser någon allvarlig sjukdom eller så… så jag tar inget för givet. Det kommer jag inte göra sen heller – först efter förlossningen vet jag att allt har gått bra! – men då kommer jag i alla fall våga tro mer.

Sen är det svårt för magen har verkligen redan börjat växa, så himla tidigt! Men den kan ju göra det, det är väl extra vanligt när det inte är första gången. Men jag vill helst inte klä mig än som att det är helt uppenbart, på jobbet och så, förrän jag fått den där bekräftelsen på ultraljudet… så det är en lite svår klädesperiod just nu! Men men, jag hoppas att jag kan släppa det om ett par veckor och gå in helt i det här…

Graviditeten har i alla fall blivit lite lättare då illamåendet lättat, tack och lov! Jag är fortfarande lite petig med vad jag är sugen på och vad jag inte alls vill ha, men det är hanterbart. Upplever att jag blivit extra känslig för värme, att jag gärna tar av mig om jag har nån kofta eller så när jag är inne, vill ha svalare än vanligt i sovrummet osv. Men annars är det inga stora grejer, så det är väl rätt ”klassiska” symptom som jag har i en relativt mild form ändå.

Jag mådde ju så himla bra med Oskar så på ett sätt är det häftigt att få känna på lite symptom – när de tack och lov är såpass milda – och häftigt hur kroppen reagerar så olika!

Kvälls-tankar

Det är så mysigt ibland när jag nattat och jag inte somnar med Oskar (händer mer sällan nu än förut, när nattningarna ofta går snabbare än vad de gjort tidigare) men sen ligger kvar i sängen och bara grejar med telefonen. Älskar att ligga i sängen. Men det är så svårt att motivera sig att gå upp för att göra nåt annat än att typ borsta tänderna och lägga sig igen… Ibland struntar jag i vad jag ”borde” och gör just det, lägger mig igen, men ikväll har jag en Rädda Barnen-grej att fixa med.

Jag fick ett meddelande förut från en gammal kompis som jag hängde mycket med sista åren i London, och slungades på en sekund tillbaka till det livet. När jag bara gick efter hur och var jag ville leva och såg till att lösa det. När livet gick ut på nya upplevelser, hitta sina egna pärlor i en storstad, nya människor och bekantskaper… och medan jag mentalt var tillbaka i det livet satt min 3-åring bredvid mig i soffan och det var snart dags att natta… livets kontraster! Och jag vet att jag inte ville fortsätta leva på just det sättet då, och att jag inte vill ha ett sånt liv nu. Nu är det andra saker jag uppskattar och vill ha ut av livet! Men det finns en viss nostalgi med att tänka tillbaka på det livet, självständigheten, spontaniteten, ovissheten om hur livet skulle bli… såklart finns det alltid en sådan ovisshet, man vet ju aldrig vad som dyker upp i livet – på gott och ont – men då var det en självvald ovisshet, att jag planerade ett halvår-ett år i taget och inte visste vad jag skulle känna för sen. Nu har jag de yttre ramarna klart för mig, och det är en trygghet som jag uppskattar just nu. Men det är häftigt att tänka tillbaka på när andra sidor tog en större plats i mig och mitt liv, hur livet var då, allt som jag aldrig kommer vilja ha ogjort!

Och att jag från det har fått landa i det här livet, fått lyckan i att följa Oskar, får fortsätta utvecklas som människa i mitt jobb, och har en relation som fortsätter utvecklas efter snart 10 år… det är också häftiga upplevelser att få vara med om ❤

Det gick BRA!

Stor dag idag som sagt med mittseminariet, en sån jäkla milstolpe – och det gick BRA! Väldigt bra opponent som både tog upp bra, konstruktiva saker och gjorde det på ett bra sätt, och jag kunde verkligen säga något på allt det hon tog upp, även sådant jag inte har tänkt på tidigare. Och det var min stora rädsla, att det skulle låsa sig, att jag skulle glömma mitt material, saker jag har läst, osv osv. Men det gick bra. Så otroligt skönt. Och det känns som en revansch på mig själv efter det första stora seminariet jag hade, där det verkligen låste sig för mig alldeles för mycket. Och fast att det är det enda seminariet som verkligen har varit jobbigt på det sättet så har rädslan för att det ska bli så igen alltid funnits i mig inför såna här seminarier. Så även nu. Fast att jag vet att jag är i en helt annan situation nu och det verkligen inte borde bli så. Men oron är inte logisk. Så det känns så jäkla bra nu att ha fått den här erfarenheten, den här känslan i kroppen att jag kan hantera även sådant som jag inte har tänkt på förut, eller lite knepiga frågor! Att jag kan det!

Och sen började hon med att säga att hon tyckte att det var ”en skarp analys”. Och just analysen har jag känt mig mest osäker på. Mycket för att jag på senaste handledningen fick höra att just analysen inte höll för mittseminariet såsom den var skriven då. Jag hade några dagar kvar inför att skicka in till opponenten och jobbade om den en del, så det kändes ändå okej till slut men jag var fortfarande väldigt osäker. Så det var otroligt skönt att få höra det, och att få börja seminariet med det!

Ikväll ska jag fira med middag och bubbel med några kollegor, och imorgon är jag ledig och så ska vi åka på en liten familje-semester över helgen. Just nu försöker jag bara ta in att det här är gjort nu, den här milstolpen, och att det gick så bra, att JAG gjorde det bra!

Stor dag imorgon

Ikväll pendlar känslorna och kantas av oro och ångest, för att stundtals kännas okej. Imorgon har jag mitt mittseminarium, vilket vi doktorander har när vi är ungefär halvvägs. Halva avhandlingen är skriven och en extern opponent från ett annat universitet har läst och ska kommentera. Så imorgon har vi ett seminarium med kollegor och andra intresserade och där jag och opponenter pratar utifrån hennes kommentarer, och utifrån funderingar som jag har. Tanken är att man ska få en hjälp framåt, och det är ju något väldigt positivt. Men själva upplägget med att få kommentarer och sitta framför en ”publik” gör både mig och många andra rätt nervösa. Visst att det är till för att hjälpa mig framåt och en chans för mig att få prata om sådant jag funderar över med någon som verkligen satt sig in i det jag gör och har massa egna erfarenheter, men min känsla blir lätt att det blir en prestation som jag ska klara av så bra som möjligt, visa att jag tänker ”rätt” saker, visa att jag förtjänar att vara här… och då blir det sån negativ press och stress. Men jag jobbar med tankarna och är medveten om var min osäkerhet kommer ifrån, och nånstans tror jag ändå att det kommer gå bra. Men det är en sjukt jobbig situation, och superjobbigt såhär inför.

Ikväll nattade Daniel och jag passade på att göra yoga, sen hade jag tänkt att jag skulle sova nere inatt. Oskar sover oftast jättebra på nätterna och jag blir inte störd, men jag ville inte riskera något inatt. Men när jag blev lite nedstämd på kvällen och kände oron i kroppen så kändes det bara jobbigt att ligga själv där nere. Så nu ligger jag ändå här med en Oskar med huvudet neråt och fötterna på kudden. Och hoppas på en lugn natt.

Tänk gärna på mig kl 10.15-12 imorgon och skicka lite styrka och kraft!

70 sidor halv avhandling. Oavsett hur det går är det en jäkla prestation att ha kommit såhär långt, och det är jag i alla fall nöjd med!

Tillit…

Hittade ett utkast på ett tidigare inlägg som jag skrev i höstas, som jag inte ville publicera då. Men nu när det ändå har blivit något (som jag hoppas finns kvar!) så känns det lättare att ta upp det jobbiga då. Tycker också att det är viktigt att kunna prata om att det kan vara jobbigt att gå igenom en sån process!

Ett negativt test, igen.

Vi har bara försökt i tre månader nu, vilket verkligen är ingenting jämfört med vad många får gå igenom, det är jag fullt medveten om. Och oavsett vad som händer så har vi ju redan vår Oskar ❤ men jo, vi hoppas på ett syskon. Och varje månad finns förhoppningen där, hoppet om det där strecket på testet, och varje månad blir jag så fruktansvärt besviken varje gång rutan lyser tomt… (gör tester som man kan ta tidigt, så vet aldrig om jag kommer få mens eller inte när jag tar testet) dels är det så jobbigt att varje månad undra Men nu då, har det gått den här gången? och dels blir jag rädd… rädd att Oskar var en lyckoträff, att det av någon anledning inte kommer gå nu… det är ju alldeles för tidigt för att sådana tankar ska vara rimliga egentligen, men, rädsla och oro är inte rimligt. Och när varje månad går med samma resultat så känns det som att det kommer fortsätta på samma sätt, alla kommande månader också…

Men jag övar mig i att inte följa med när tankarna drar iväg. Jag har märkt att det är ett mönster jag har, när jag är orolig för något, eller längtar efter något, det kan gälla jobbet eller privat, men då drar tankarna iväg, jag föreställer mig hur saker kommer bli, ner i minsta detalj, drar stora konsekvenser utifrån hur situationen är nu… det är något jag jobbat mycket med när det var/är tufft med jobbet, och som jag nu får använda i den här situationen. Att när jag börjar tänka på hur det blir om jag blir gravid den här gången, när kan jag då berätta för andra, när kan det bli beräknad förlossning (om allt går vägen vill säga), hur gammal kommer Oskar vara, hur blir det med föräldraledighet… Eller när oron kommer om att det kanske inte blir något den här gången heller, tänk om det aldrig kommer gå… att då se vad som händer, Okej, nu gör jag sådär igen, nu drar tankarna iväg, konstatera att det händer och stoppa mig själv från att dras med i alla tankar. Jag kommer aldrig kunna sluta reagera på det här sättet, det är liksom en del av mig, men, jag kan ändå påverka lite hur mycket tankarna ska påverka mig. De finns där, ja, men jag behöver inte dras med och liksom fastna i allt.

Jag har återkommit till ett ord som jag hade som typ motivationsår inför ett år med mycket osäkerheter. Jag fick då ett armband av en av mina bästa vänner för att påminna mig om den känslan.

Tillit.

Våga lita på att det kommer bli bra, på något sätt, hur det än blir.

Men det är svårt. Särskilt en sån här dag, när testet precis visat negativt. Och såklart måste man få bli ledsen och känna sorg också, det är ju inte bra att bara stänga av och inte tillåta jobbiga känslor.

Och samtidigt tittar jag på Oskar som leker bredvid mig i soffan, och är så himla glad för att vi har honom. Det är ju ändå det viktigaste ❤

Det gick

Ja, tänk, det gick till slut – jag är gravid nu ♥

Jag är i vecka 8 nu så det är fortfarande väldigt tidigt och allt kan hända osv osv, men, det verkar ändå som att det har gått så här långt. Vecka 12 ses väl fortfarande som en ”magisk gräns” där risken för missfall minskar kraftigt, men vad jag förstår det så minskar risken för varje vecka även fram till dess, så det känns ändå rätt tryggt. Men såklart vet man aldrig, oavsett vilken vecka man är i. Det kan ju alltid hända något, ända fram till förlossningen och även under den – och även om allt går bra till dess så kan ju vadsomhelst hända därefter..! Det finns ju aldrig några garantier. Jag tänker att det är bra att ha med sig den medvetenheten bara inte den rädslan och oron tar över helt. Men bara att inte ta för givet att allt självklart kommer gå bra, för, det vet man ju faktiskt inte.

Men, bara att det faktiskt har gått känns så himla fint! På ett sätt var det ju inte helt osannolikt i och med att vi redan har Oskar, men, man vet ju faktiskt inte ändå, vissa drabbas av sekundär barnlöshet och kan faktiskt inte få fler barn, även om man har ett eller flera sedan tidigare. Så det finns ju inga garantier med det heller. 8 månader försökte vi innan det gick – det är ju inom ett år vilket man ju får räkna med innan man kan börja bli utredd för något, men, för mig var det ändå väldigt långa månader, med så mycket förhoppningar och besvikelser varje månad…

Men, till sist gick det, till sist var det där strecket där på testet! Det som jag hoppats få se varje månad och blivit så besviken varje gång det inte var där. Och den här gången var jag så inställd på att det inte hade blivit något. Av lite olika skäl misstänkte jag att senaste mensen kan ha varit ett missfall, och jag var osäker på om kroppen ens hade kommit igång igen för jag hade inte känt tecken på ägglossning eller så, så jag visste inte ens om jag ”var i fas”. Så jag hade verkligen intalat mig själv att testet inte skulle visa något den här gången. Jag ville ändå ta ett tidigt test för att se om det hade blivit något om jag bara tittade utifrån kalendern – hoppet finns alltid där – men jag var verkligen inställd på att det inte skulle visa något. Och så lugn som jag var den morgonen har jag inte varit någon annan gång när jag tagit ett test (nästan varje månad har jag tagit ett tidigt test bara för att jag velat veta så fort som det skulle kunna vara möjligt att veta…). Daniel var hemma och kom in i badrummet de där minuterna när testet ligger och väntar. Så ringde klockan, jag gick fram och kollade – och så var det ett streck!! Alltså, den chocken. Jag blev verkligen chockad. Jag fick inte fram något, bara kollade på Daniel och höll för munnen, och visade stickan för honom. I flera minuter stod vi bara och tittade på varandra, skrattade och grät och försökte förstå! Sån himla overklig känsla. Jag hade alltid hoppet men hade verkligen ställt in mig på att det inte skulle vara något. Men så var det det ♥ Daniel skulle iväg med Oskar till förskolan och jag tog en dusch, fortfarande helt chockad..! Och så himla himla glad!

Det tog nog en vecka innan det började landa lite mer. Just det, dagen efter det första testet tog jag ett till, ett sånt med veckoindikator, bara för att få se att det inte hade blivit något redan månaden innan när allt var lite konstigt – men nej, det visade 2-3 veckor, så det var i februari det blev. Beräknad födsel först i början av november, så det är ju lång tid kvar såklart..! Och mycket kan hända på vägen. Sen kanske tre veckor tillbaka har jag börjat må illa, som tur var inte så illa att jag har behövt kräkas, så det är ändå hanterbart, och på ett sätt ser jag det som en bekräftelse på att det är något där som fortsätter växa. Förhoppningsvis!

Jag hoppas verkligen att det här går vägen nu och allt går bra. Det är fortfarande lite svårt att ta in och våga tro på. Illamåendet ”hjälper” på så sätt att signalera att något är annorlunda, och med Oskar kände jag ingenting, så det är något jag inte är van med. Men såklart är det inga garantier ändå. Men livet har aldrig några garantier. Nu är det bara att hoppas!

 

Deadline

Idag var det dags – deadline för att skicka in mitt avhandlingsmanus till den opponent som ska läsa och kommentera på mitt mittseminarium. 70 sidor med alla kapitel (inledning-bakgrund-tidigare forskning-teori-metod-resultat). Så nu finns det verkligen en stomme, även om det kommer arbetas om så många gånger! Men ändå en så himla häftig känsla som samtidigt är så svår att ta in, att jag faktiskt är halvvägs, inte bara tidsmässigt utan även prestationsmässigt.

Och jag måste säga att jag är stolt över det jag har gjort. Inte precis texten och exakt det jag skrivit, men att jag har skrivit, läst, förstått, sett saker och känner att jag har något jag vill peka på, något jag vill säga. Och att jag har kommit dit på ett år.

I början av 2018 hade jag en riktig kris-handledning (som föregicks av många fler) där vi allvarligt pratade om att jag, om inte hoppa av, så åtminstone byta inriktning, och jag fick lite tid på mig att fundera. Under den tiden började jag förstå mer och mer vad min studie skulle kunna fokusera på – sådant mina handledare sett långt innan mig men som jag aldrig förstod vad de pratade om – och jag började förstå mer och mer att det handlade om brist på kunskap hos mig, att jag behövde lära mig mer om olika saker, det var inte att jag var för dum i huvudet, att det var därför jag inte förstod, vilket jag på riktigt hade känt i nästan ett år.

Lite längre fram, i slutet på mars, hade jag äntligen kunnat börja skriva på något som både jag och mina handledare kunde se var en början på något. Två stora pusselbitar var en konferens som jag var och lyssnade på i Lund där de pratade mycket om precis sånt jag behövde lära mig om, och att jag gjorde några intervjuer där jag började kunna se en hel del intressanta aspekter. Och efter den handledningen var det som att något släppte. Jag läste och skrev, läste och skrev. Och nu, nästan ett år senare, blev det till halva avhandlingen. På ett sätt har jag skrivit denna halva på ett år, även om jag har jobbat i mer än 2,5 år…

Och faktiskt precis samma datum ett år efter den handledningen kommer jag ha mitt mittseminarium. En situation jag är väldigt nervös för då jag inte alls är bekväm med sådana situationer, att prata om det jag gör, det jag har tänkt, det jag vill göra, att vara snabbtänkt och svara på oväntade frågor, framför en publik med kollegor. Men som jag ändå tror kommer gå bra, och som kommer vara så otroligt skönt när det väl är gjort! Fin symbolik också med samma datum.

I alla fall. Manuset skickade jag in idag på eftermiddagen, sedan firade jag på jobbet med go-fika med mina två doktorand-kollegor, och sen hemma hade Daniel köpt take away-mat som Oskar och jag åt framför tv:n när Daniel åkte och jobbade. Mysigt! Och på-puffar av mina handledare har jag nu några lediga dagar framför mig. Eller, fredag och måndag hade jag tänkt vara ledig ändå, inom ramen för mina 80%, men nu är jag ledig imorgon också, vilket känns så skönt efter intensiva och långa dagar. Det är ju det som är en stor fördel (men som ofta också blir en stress) med det här jobbet, att arbetstiden är så flexibel och vi lägger upp det precis som vi själva vill.

Så nu har jag fem lediga dagar med Oskar (och Daniel i helgen) framför mig, utan alarm på morgonen, med lugna mornar osv. Så skönt! Imorgon är planen att Oskar ska få klippa sig (Vi har gjort det hos frisör en gång tidigare och han gillar det inte men jag hoppas att det blir lite lättare varje gång…), på fredag ska jag träffa några kollegor och gå på 8-mars-aktiviteter och sedan på kvällen blir det födelsedagsmiddag med Daniels familj – vi firar hans mamma i efterskott och mig och Daniels syster (som fyller samma dag!) i förskott. På lördag ska vi baka och städa inför Oskars födelsedag och kalas på söndag! Känns som mysiga dagar.

Men nu är jag rätt slut efter idag och klockan närmar sig midnatt så nu blir det gonatt.

Börjar bli lugnare

Förra veckan var det verkligen så intensivt tempo varje dag efter de kommentarer jag hade fått. Jag stod över en jobbresa torsdag-fredag och skrev istället vilket verkligen var välbehövligt. Och då kunde jag sen ta helg med gott samvete, när jag visste att det mesta var gjort. Jag övervägde ett tag att åka på jobb-resan, ställa in helgens planer och jobba då istället. Arbetsmoralen i mig tyckte att det kändes bäst, och jag kan fortfarande ha lite dåligt samvete för att jag inte gjorde så. Men någonstans känner jag ändå att det är vettigare mot mig själv i längden att se till att jag får tid för återhämtning, även när det är intensivt. Sen finns det en tanke i mig som säger att jag borde ha skrivit både torsdag-fredag och i helgen, att inför en sån här viktig deadline måste man lägga,varje timme på jobb. Men, jag vet att jag inte fungerar så som person. Och när jag kände att de mesta stora ändringarna var gjorda förra veckan så fick det räcka. Ja, det går alltid att göra mer. Men just därför är det viktigt för mig att säga stopp själv, inte sitta ner till sista minuten med hjärtklappning och andan i halsen.

Så, efter en tidig start i fredags packade jag ihop vid 15 och åkte till stugan med Oskar! Första gången som vi var där själva, det var en milstolpe. Daniel var hemma och renoverade ett av våra rum, det sista vi vill göra något med innan vi känner oss klara for now. Sen har vi en hel del större projekt som är sådant vi vill göra, men det är sånt som i så fall ligger längre fram, det här är det sista vi planerar just nu, i alla fall inne i huset. Sen är det en del av fasaden som ska målas, kanske att den gamla verandan behöver lite ny färg, vi har fortfarande inte målat baksidan på carporten, vi planerar att köpa en lekstuga som ska byggas… så, projekt finns det alltid. Men det blir ändå ett delmål när det här rummet blir klart! Och då fungerar det bra,att Daniel kan jobba såhär effektivt och att Oskar och jag håller oss borta. Ja, det blir en väldigt stereotyp fördelning där han renoverar och jag är med barnet. Men Daniel har som vuxen lärt sig tapetsera och greja, och då går det snabbast när han gör det. Jag är med ibland när vi kan greja tillsammans, som när vi gjorde Oskars rum, jag vill lära mig, men nu var det mer fokus på effektivitet och då blev det där här uppdelningen. Livet ser ju ut så, vi är ju uppfostrade utifrån våra kön och sen har vi också levt olika liv där Daniel har ägt en lägenhet som han renoverat lite, och jag aldrig ägt något förrän vi köpte huset. Olika faktorer samspelar. Det viktiga tycker jag ändå är att man är medveten, att man ser att man hamnar i såna roller, reflekterar över det och över hur man vill ha det.

Men i alla fall, helgen i stugan blev väldigt mysig! Oskar är ju så stor nu så han kan vara själv i stugan en stund om han vill det medan jag grejar med packning eller går på dass eller vad det nu kan vara, eller så vill han följa med och då går det också bra! I lördags tog vi en tur till Bräcke ca 5 mil bort och åt pizza- och hamburger-lunch, lagom dagsutflykt! Och på kvällen hade vi mello-mys med popcorn, godis, och dans. Och sen hem igår igen.

Idag och imorgon jobbar jag hemma för att kunna maximera tiden när jag både lämnar och hämtar på förskolan, så går det inte så mycket tid till att åka buss. Jätteskönt att kunna göra så! Ser fram emot att imorgon bli klar med det mesta och sedan på onsdag faktiskt kunna skicka iväg allt, manuset på halva min avhandling. Vilken grej!

Söndag kväll

Söndag kväll och skönt (och ovant) att ha en ledig dag imorgon och därför inte behöva skynda i säng när klockan drar iväg (behöver egentligen all sömn jag kan få inför jobb-dagar men det är ju så tråkigt ibland att bara gå och lägga sig). Istället sträckkollar jag Ensam mamma söker, haha, älskar alla sorts dejting-program.

Helgen har i alla fall varit jättebra, precis så lugn som jag behövde. Trots strulig natt inatt där Oskar vaknade vid 2.30 och inte somnade om förrän 6… som tur var somnade han ändå om till slut och vi sov sen till kl 11. Daniel har varit i fjällen med några kompisar så det har varit jag och Oskar i helgen! Och, i helgen har han blivit blöjfri ❤ vår lilla stjärna.

Det känns väldigt skönt efter inskicket i fredags. Nu har jag ett par veckors jobb kvar inför ”riktiga” deadline. Men jag ska göra allt jag kan för att ha ett bättre tempo de här veckorna än de som varit. Nu är det främst fokus på bara avhandlingen, inte avhandling och undervisning och egen doktorandkurs… inte bra plan för årets början. Ibland blir det så även om jag försöker göra mitt bästa för att ha rimliga planeringar… men nu känns det bättre inför våren i alla fall.