just nu

En fördel

Fördelen med den här lilla förkylningen är att jag inte KAN göra så mycket..! Senaste veckorna har mycket ledig tid gått åt till att fixa inför flytten – åka runt och hämta upp grejer jag köpt på Blocket, kolla upp och beställa saker online, sätta ihop saker osv osv osv. Men, det mesta jag har kvar att beställa nu är sådant jag ska köpa efter att jag vet vad jag fick tag på på loppisar, och eftersom jag måste hålla mig hemma så kan jag inte åka runt på ställen och kolla, eller åka till andra ställen för att köpa saker. Så då finns det helt plötsligt tid till annat – och då lägger jag tiden på att dels göra fotoböcker, dels det som jag ska göra just nu: dricka rosé, äta choklad och kolla Bachelor. Hehe.

att vara förälder, doktorera, jobb, just nu, längt, reflektioner

En lördag med jobb

Idag hade jag tänkt att jag skulle ha åkt på en loppis-runda och letat grejer inför flytten, men, för några dagar sedan blev jag förkyld och det håller i sig litegrann, så jag får avstå det. Jag är smittad av Ebbe som hade lite feber tidigare i veckan så tror inte att det är Covid men ska ta ett test på måndag för säkerhets skull. Så nu tänkte jag istället att jag ska jobba idag, så kan jag ta ledigt nån dag när jag blivit frisk och ta loppis-rundan då istället! Annars är det ju bara varannan helg jag har möjlighet att åka, när jag inte är med barnen, och om jag har tur så kommer ju flytten ske någorlunda snart, så, det skulle vara skönt att få till den loppis-rundan relativt snart..!

Men ja, barnen är med Daniel den här helgen, och fast att jag rent rationellt vet att det bara handlar om ett par dagar – de kommer till mig på måndag eftermiddag – så är det som att hjärtat bara känner att de är inte här. Så, det är fortfarande tufft att hantera. Sen visst, det kan också vara skönt att ha tid för sig själv, att kunna göra saker jag vill, utan avbrott. Men det är som att parallellt med att jag kan uppskatta tiden själv så saknar jag också hela tiden barnen. Och, det är säkerligen en hel del dåligt samvete som också spelar in, eftersom det ändå var jag som gjorde valet att ta det här steget… Men, av olika orsaker var det så det blev, och nu gäller det att hitta sätt att hantera det här nya livet…

Och nu ska jag försöka fokusera lite på jobbet en stund. Jag tog i alla fall lite sovmorgon idag, snoozade en timme och gick upp vid nio och har ätit lång frukost. Och jag är inne i en rätt bra period med avhandlingen där jag känner att jag har saker att säga och att det är rätt roligt när jag väl kommer in i skrivandet, så, förhoppningsvis går dagen bra.

jobb, just nu, reflektioner

Just nu uppåt

Idag har jag en bra dag. Just nu sitter jag och väntar på att ett program ska stänga ner men det tar lite tid, sen ska jag stänga igen datorn för dagen och åka och hämta barnen ❤ Men, måendet går verkligen upp och ner. Jag har problem med återkommande ångest. Dels har jag insett att jag har en hel del ”småtankar” till vardags där jag liksom per automatik ifrågasätter vissa av mina handlingar och mitt beteende – det kan verkligen vara småsaker men nu när jag är medveten om det och har insett att det kanske inte skulle behöva vara så, så inser jag hur frustrerande det också är, att liksom ifrågasätta sig själv i mycket som nåt slags grundläge. Men sen är det också större ångest som har mer att göra med hur situationen i stort är nu. Och även om jag kan resonera med mig själv, jag kan se vad som aktiverar ångesten, jag kan förstå varför den kommer och kan samtidigt tänka och känna att det den säger till mig inte är nån slags ”sanning”, så fortsätter den ändå att komma, då blir jag ledsen och fastnar i tankar som bara snurrar och snurrar. Idag är dock en bra dag, hjärnan är lugn, jag har gjort stora framsteg med avhandlingen och har en bra plan inför semestern – bara åtta arbetsdagar kvar! Maj och juni har verkligen gått så fort för mig… troligtvis kombinationen av att jag bor nånstans där jag trivs bättre än i lägenheten och att jag har en flytt framför mig! Jag vet dock fortfarande inte exakt när jag kommer flytta, men förhoppningsvis nån gång i början av juli.

När jag har såna här bra dagar så kan jag tänka att Jamen nu, nu kanske ångesten har släppt, nu kanske jag inte kommer må dåligt på det där sättet längre. Men, jag börjar lära mig att det inte är så enkelt, utan att jag troligtvis kommer fortsätta hamna i svackor igen… och även om jag blir bättre på att hantera när den kommer och har hittat bra strategier för att bryta så att jag inte hamnar i de värsta svackorna när känslorna bara tar över, så känns det som att det inte riktigt hjälper. Så nu har jag tagit ett steg till och ringt vårdcentralen och fått en tid på måndag för att prata med läkare om eventuell medicinering (samtalsstöd har jag redan via jobbet, en fantastiskt bra sådan, men, det har inte räckt upplever jag). Vi får se vad det samtalet resulterar i men jag hoppas att jag kan få något ytterligare typ av stöd för jag vill inte fortsätta hamna i de här svackorna såpass regelbundet (oftast är det kanske ett par bra dagar i sträck och sen mår jag mer eller mindre dåligt kortare eller längre stunder i en eller flera dagar, och så håller det på så).

Jag försöker vara öppen med mitt mående på ett sätt som känns okej för mig själv, som inte känns gränslöst men där jag inte heller vill skämmas eller låtsas som att allt är bra – för allt är inte bra. Och för mig är det viktigt att kunna prata om sånt, både på individnivå och att det finns en öppenhet på samhällsnivå. Så, det här är ett steg i det.

att vara förälder, Ebbe!, reflektioner

Förskolelämning

Idag var första dagen jag lämnade båda barnen på förskolan, första gången jag lämnade Ebbe där! Tack och lov så trivs han jättebra vilket underlättar, men, det är ändå något som känns jobbigt i mammahjärtat med att han nu ska vara med andra personer under så stor del av dagarna, inte med mig eller Daniel, eller någon i våra familjer..! Jag gillar verkligen förskola som idé och tror att det för mycket gott med sig, men rent känslomässigt är det en invänjningsperiod även för mig, kommer ihåg att det var samma sak när Oskar började, samma känslor som kom upp då..! Så, jag tillåter mig en känslosam morgon med en kopp te och lite lugn innan jag börjar jobba, tillåter mig att känna mig ledsen och känslosam över att båda barnen nu är såpass stora och att en ny fas börjar. Det är inget negativt i sig, jag är inte ledsen på det sättet, mer känslosam bara över att livet förändras. Och jag tänker ett av mina mantran, det är okej att jag fungerar som jag gör, för att tillåta mig själv att bli känslosam över nåt sånt här, tillåta känslorna att komma fram, med vetskapen om att det kommer gå över, kommer kännas enklare, kommer bli en vardag. Men jag behöver också lite inskolning in i den här nya fasen..!

framtidsfunderingar, just nu, längt, reflektioner, tacksamhet

Flytt å flytt

Så, för ett par veckor sen flyttade jag från lägenheten och till pappas hus! Och, i sommar (allra senast 1 augusti men troligtvis nån gång under juli månad) kommer jag flytta till ett eget hus som jag ska hyra..! Jag hade andrahandskontrakt på lägenheten just till 1 augusti så jag hade absolut kunna bo kvar där, men, jag kände att det är mer värt för mig att faktiskt få bo i ett hus, med trädgård osv, även om det innebär att jag inte bor själv..! Vissa kanske skulle ha valt annorlunda, kanske inte är helt självklart att man flyttar ifrån en egen lägenhet hem till sin pappa, hehe, men, för mig har det verkligen varit värt det..! För mig är det så betydelsefullt att bo i hus, det ger ett inre lugn att slippa ha grannar att ta hänsyn till, och att ha en trädgård som man enkelt kan gå ut i… Extra bonus också att en av Oskars bästa vänner från förskolan bor snett mitt emot pappa, så de kan leka mycket med varandra när barnen är här! Och jag känner verkligen att för mig var det ett jättebra beslut att ta, att flytta hit för den här begränsade tiden fram till nästa flytt. Dagarna i lägenheten gick väldigt långsamt då jag hela tiden var i en miljö där jag inte trivdes, och liksom konstant blev påmind om det (extra mycket såhär i Corona när jag jobbar hemifrån och mest är hemma hela tiden utöver det), och jag märker att här hos pappa känns dagarna på ett helt annat sätt, tiden går snabbare, jag trivs och jag känner ett inre lugn. Vilket jag tror både har att göra med just att jag trivs bättre här och att jag vet att jag kommer att flytta framöver och inte behöver vara i den ovisshet jag har befunnit mig i hela det här året, utan nu räknar jag ner till något som jag verkligen längtar till..!

För ja, till slut hittade jag ett litet hus som jag ska hyra, och det lilla huset är typ exakt allt som jag har tänkt på att jag skulle vilja ha just nu..! För det första att det är ett eget hus, bara det är så mycket värt. Sen ligger det vid havet, i just det område som jag har tänkt mest på och där jag hittade en stuga som ligger ute till försäljning som jag har tänkt mycket på. Fördelen med det här huset jag ska hyra är att det är mer ett riktigt hus, om än litet, jämfört med det till salu som är mer en klassisk stuga. Det här som jag ska hyra är en villa på 90kvm, med två våningar, två sovrum (vilket jag tänker räcker för mig och barnen just nu, jag tänker mig att de kan dela rum just nu och förhoppningsvis några år framöver), sovrummen ligger på övervåningen och dock är det snedtak i båda sovrummen så övervåningen är relativt liten, men, ändå känslan av ett riktigt hus! Och ägarna har renoverat framförallt nedervåningen senaste åren så det är fint gjort. På nedervåningen är det hall, badrum och kök+vardagsrum i öppen planlösning, plus ett inglasat uterum. Och en stor kamin så jag kommer kunna elda vilket jag älskar, och vilket ägarna säger att de gjort mycket framförallt på vintern för att få ner elräkningen. Och, från köket ser man till och med havet en bit bort. Så härligt! Det är en lagom stor trädgård och de har en studsmatta som de kommer lämna kvar – något Oskar har sagt att han vill ha när jag tidigare har pratat om att jag vill hitta ett hus till oss, så det känns toppen! Och det finns en liten gäststuga med säng och utrymme för mig att ha mitt kontor där, vilket också är en himla bonus som jag har velat ha, utrymme för gäster och kontor.

Alltså, känslan när jag var där och tittade (jag tog med mamma och pappa för att ha lite mer realistiska ögon då jag kände att jag troligtvis skulle bli helt såld) var att det är för bra för att vara sant. Absolut att det kostar lite men det är ändå såpass att jag kan klara det på min lön. Och de vill hyra ut långsiktigt, de har en plan om att hyra ut i typ 5 år och sälja sen (och jag har en tanke i bakhuvudet att om jag får ett annat jobb med annan inkomst om jag en dag väl blir klar med avhandlingen så kanske kanske jag till och med skulle ha möjlighet att köpa det..! Men med tanke på läget och standarden så kommer det nog bli rätt dyrt. Men, tanken finns där, hehe. Men då kommer jag i så fall vilja se möjlighet att bygga om/bygga ut för att få till tre sovrum, så att jag och barnen kan få varsitt på sikt. Men det har jag redan tankar om olika lösningar som borde kunna vara möjligt..!), så jag kan hyra det länge och behöver inte känna nån stress om att flytta. Och, min självbild just nu gjorde att jag även fick tankar om att Jag kan inte få ha det såhär bra, hur kan jag ha hittat ett sånt här ställe som är precis vad jag har drömt om, hur kan jag få ha det så bra att få hyra ett sånt här ställe efter att jag drivit igenom en separation? Som att jag inte har rätt att må så bra som jag kan göra efter att ha gjort ett sånt här val… Det var min känsla, som jag som tur är kunde resonera med mig själv om, att jag såklart är värd att må bra oavsett vad jag har gjort. Och separationen har ju sina orsaker, det är inget jag har gjort för att vara elak, och kan kanske i längden vara nåt som också kan bli bra för alla inblandade… Men det är inte så det känns alla gånger, utan känslan finns där av dåligt samvete, av att ha gjort något hemskt, något dåligt, något elakt… Men känslor är inte alltid sanningen, det är något jag lärt mig genom åren.

Och nu är jag så så tacksam över att det löste sig så bra, att jag fick möjlighet att hyra det här, att jag och ägarna hittade varandra och att båda tycker att det känns såpass bra, att jag faktiskt kommer få hyra ett eget hus, dessutom vid havet. Jag längtar!

att vara förälder, Ebbe!, kärlek, Oskar!, reflektioner, tacksamhet

Två stora barn!

Den här veckan har Ebbe skolats in på förskolan och nu känns det som att det är två stora barn jag har..! Daniel har tagit inskolningen (pga Corona har bara en förälder fått vara med och samma förälder hela tiden) eftersom han inte har börjat sitt nya jobb än så han är fortsatt hemma bara. Jag hade väldigt gärna varit med, i alla fall några dagar, men, det är inte så mycket att säga något om när läget är såhär. Inskolningen har i alla fall gått fantastiskt bra, från dag ett! Så skönt. Ebbe har ju lite fördel eftersom han varit med så länge på lämningar och hämtningar, men pedagogerna är ändå imponerade över hur himla bra det har gått..! Han accepterade direkt inskolningspedagogen (samma som Oskar hade) och från dag ett har det inte varit några problem om Daniel har varit i andra rum/på andra ställen. Ebbe har varit så nöjd ändå! Så himla himla skönt. Och idag provade dom med att Daniel lämnade honom på morgonen, de vinkade i fönstret och till och med det hade gått bra..! Älskade lilla barn som börjar bli stor..! Det känns lite konstigt i hjärtat idag att veta att han är ”själv” på förskolan (själv som i inte med mig, Daniel eller någon i våra familjer), men också fint att han har Oskar där och att han uppenbarligen känner sig såpass trygg där såpass fort. Ebbe har hunnit bli 1 år och 7 månader nu innan han började..! Vi hade från början sökt förskolestart från maj, då skulle Daniel hinna vara hemma ett halvår, sen fick vi höra att det var flera barn i kö och då flyttade vi fram söktiden till mars… men det är fortfarande fullt så egentligen är det först till hösten som nya barn får plats, men de brukar börja ta emot 1-2 barn i maj ändå, när det är lite lugnare och de är ute mer osv osv. Det kan ju vara lite negativt om det är så att det blir som två inskolningsomgångar, dels i maj och dels efter sommarledigheten, men det kändes värt att prova ändå och som det verkar nu kommer det nog inte bli några problem till hösten heller..!

Och Oskar som är 5 år har också växt på sig..! Jag och barnen bor hos min pappa just nu i väntan på en flytt i sommar (äntligen har jag hittat ett hus jag ska hyra..!!), och en av Oskars bästa vänner från förskolan, Sixten, bor snett mitt emot pappa, så de leker väldigt mycket när barnen är här..! I början höll vi alltid koll när de gick över vägen men nu har de lärt sig så duktigt att kolla noga (och det är knappt nån trafik här, bara de som bor på vägen) så nu springer dom emellan bäst dom själva vill, så himla gulligt. Och idag när barnen ska till Daniel så önskade Oskar att Sixten fick följa med dom hem och vara där med dom. Jag kollade med Sixtens pappa och det gick jättebra – första gången en kompis följer med hem! Så Oskar har också blivit stor nu och kommit in i nya kapitel i livet, med att vara med kompisar på fritiden, gå hem med varandra, och Oskar har även sagt att han vill sova hos Sixten nångång..! Älskade barn.

att vara förälder, just nu, Oskar!, reflektioner

Ena-barnet-dag

Barnen är med mig i helgen ❤️ Och idag fick Ebbe mormor-tid och Oskar och jag fick en dag med varandra, mysigt! Vi åkte till en ”naturlekpark” i Bredsand, en lekpark i skogen byggd av trästockar typ, supermysigt ställe! Vi hade med oss fika och lekte där en stund, sen åkte vi hem och fortsatte leka i en lekpark här utanför lägenheten. Vädret har varit så härligt idag, soligt och varmt, och efter ett tag föreslog jag att vi skulle gå och köpa glass, det hakade han på såklart! Vi åt glass vid monumentet i Vii och sen var vi kvar där och lekte en stund, runt monumentet och vid tunneln… för mig känns det lite sorgligt att behöva leka på offentliga platser sådär, det är ju liksom inte en riktig park som känns mer ”naturligt” att leka i, men, det viktigaste är ju att barnen är nöjda och Oskar har verkligen varit nöjd idag! Sen gick vi hem, Ebbe kom till oss, vi åt middag och sen har det varit lördagsbus innan lite lördagsgodis. Ebbe sover nu och Oskar äter det sista på sitt kvällsfika innan han också ska få sova. Häromdagen kom jag på att jag faktiskt skulle kunna möblera om lite här i vardagsrummet så att Oskar skulle kunna få en egen liten hörna så att han i alla fall kan få sova på madrasser istället för i soffan, där han har velat sova sen vi flyttade hit… Jag möblerade om och möblerade en liten hörna till honom, när han kom hit i fredags och såg det sa han ”Perfekt! Vilket rum! Jag är lycklig! Det här är den mysigaste hörnan.” ❤️ Det värmde mitt hjärta mycket..! Samtidigt som det också känns lite sorgligt att han blev så glad av en enkel liten hörna i vardagsrummet… Jag hoppas verkligen att vi kan få till ett annat, lite större, boende framöver. Dock har jag fått inse att jag nog får släppa drömmarna om ”mitt hus”, av lite olika anledningar. Det känns fortfarande som ”mitt” men jag satsar nu istället på att försöka hitta något att hyra långsiktigt, och få till lite bättre ekonomi för att framöver förhoppningsvis kunna köpa ett riktigt hem.

framtidsfunderingar, just nu, reflektioner

… tillit

Jag har så fruktansvärt svårt för att leva i den här ovissheten. Ovissheten om hur framtiden kommer bli, hur jag kommer bo, var jag kommer bo, hur allt kommer lösa sig. Tidigare i mitt liv har jag kunnat göra så mycket själv för att lösa de situationer jag ställts inför – alla de år när jag bodde i Göteborg och London, bodde i andra hand och flatshares, flyttade om nåt inte var bra, funderade över hur jag ville leva, hittade andra lösningar om nåt inte kändes bra, osv osv. Nu kan jag inte det. Nu behöver jag vänta in andra, andra som ska fatta beslut, saker som måste lösa sig för andra för att det ska lösa sig för mig, vänta in att tiden går… och det är svårt för mig! Jag kan se att det i längden kommer vara bra för mig att på det här sättet tvingas hitta sätt att hantera ovissheten och att inte kunna styra allt, men, just nu när jag är mitt i det är det fruktansvärt tufft.

Jag pratade med min Emma förut ikväll och hon påminde mig om det ord jag brukar återkomma till – tillit. Ett ord som är viktigt för mig. Att ha tillit, att våga ha tillit, att våga släppa och hänga med, att inse att jag inte kan styra allt. Tillit till att det kommer lösa sig, på ett eller annat sätt, endera dagen. Det kommer lösa sig. Nånstans vet jag det. Och nu behöver jag på riktigt lugna ner hjärnan. Inse att jag har gjort och jag gör det jag kan, jag kommer hitta olika lösningar och vägar framåt. Men just nu är det helg. Jag kan inte göra mer än det jag har gjort. Nästa steg kan jag ta på måndag, nu får jag vänta in att den dagen kommer.

Te. Yoga. Pyssla med mina fotoböcker. Imorgon förhoppningsvis träffa Kelsey.

Sen, måndag. Nya tag, men förhoppningsvis med ett större lugn och mer tillförsikt.

doktorera, just nu, vardag

En lugn tisdag

Vaknade upp med halsont idag efter att ha känt mig raspig i halsen igår. Barnen blev förkylda i helgen så inte helt oväntat. Har bokat tid för självtest av Covid imorgon men tror inte att det är det eftersom det började med Oskar, något han måste ha fått på förskolan. Men å andra sidan säger man ju att den nya brittiska mutationen även smittar barn i större utsträckning än vad man sett tidigare, så, vem vet…

Känner mig frisk nog för att jobba (även om jag gärna hade haft en ursäkt till att ligga på soffan hela dagen hehe) och har en rätt lugn jobbdag idag så det går bra ändå. Imorgon har jag avstämning med min ena handledare som jag håller på att skriva en artikel med (!), jag skickade ett utkast till henne innan påsk och imorgon ska vi höras om hur vi jobbar vidare. Känns kul! Under min lunchpaus gjorde jag ett kort och lugnt yogapass och nu har jag gjort en kanna förkylningste som får vara med mig under eftermiddagen (bitar av citron och ingefära i hett – men inte kokande – vatten, plus honung). Ikväll är det tvättstuga, wohoo…

livet

HSP för mig

HSP, highly sensitive persons, är ett begrepp myntat av psykologen Elaine Aron. I korthet handlar det om att vissa har en viss extra känslighet, som kan ta sig uttryck i att man tar in fler intryck än andra, känner av stämningar hos andra och kanske reagerar extra starkt på vissa saker. Det finns en hel del i det man skriver om HSP som jag kan känna igen mig, annat som jag inte känner igen mig i. Och så är det ju, vi är ju olika och saker tar sig olika uttryck hos oss. För mig är det också viktigt att inte stanna vid att bara konstatera att Ja, jag kanske har en viss extra känslighet. Punkt. Utan att försöka grotta mer i det, förstå vad som kan ha skapat och förstärkt det hos mig. Kanske är jag till viss del född med det, men jag tror också att jag formats genom livet på sätt som har förstärkt de delarna hos mig. Det går in i så mycket av sånt som jag har lärt mig om mig själv senaste åren, framförallt senaste året, mönster jag nu jobbar med att omforma så att de blir mer sunda för mig, i hur jag tar hänsyn till andra, känner av andras reaktioner, ibland prioriterar andras önskemål och behov (riktiga eller föreställda i mig); men också i hur jag tillåter mig själv att känna, att tycka, tänka och vilja saker, och att tillåta att dom sakerna är viktiga för mig. Om det är att jag njuter av småsaker som att plocka undan leksaker och tända ljus (men låta barnen stöka på medan de är vakna), att använda matlagningsredskap i material som trä och keramik istället för plast, eller att bädda med sängkläder jag gillar – allt som faktiskt ger mig lite extra njutning i stunden – till större saker som hur jag vill leva mitt liv, så försöker jag tillåta mig själv att lägga vikt vid det, inte avfärda mig själv. Det har jag inte alltid gjort tidigare heller, framförallt i mina tidiga 20-års-år så lade jag väldigt mycket vikt vid hur jag ville leva och ha det, men jag hade fortfarande såna mönster till viss del och omedvetna föreställningar om olika saker som påverkade mig. Och det har följt mig genom livet. Jag är inte antingen eller, jag har gjort mycket genom åren där jag har prioriterat mig själv och mina behov i stort och smått, men sällan utan massa funderingar och/eller dåligt samvete… nu är jag medveten om olika tankemönster som tidigare varit omedvetna, som påverkat mig otroligt mycket i smått och stort, som nu gör att jag agerar mer medvetet gällande olika saker. Det handlar inte om att jag helt vill förändra mig – det vill jag inte, jag är den jag är i grunden och den personen gillar jag, men det handlar om att leva mer äkta, att inte styras av omedvetna rädslor, att inte göra vissa saker på bekostnad av mig själv.

Två böcker som jag fått av mamma som på ett enkelt sätt beskriver vad det kan innebära att ha drag av HSP (bra både om man känner igen det hos sig själv eller hos personer i sin närhet), Drunkna inte i dina känslor och Drunkna inte i andras känslor. För mig har de till stor del gett stöd och bekräftelse i vissa av mina sidor och beteenden, men sen har jag behövt annat för att gräva djupare, ställa andra frågor, förstå orsaker osv osv. Men, ett tips ändå!