Jävla flimmer.

Men alltså okej kroppen, jag fattar. Jag vet redan att jag är stressad, och jag försöker ändra på det, släppa tankar, och det blir bättre. Men uppenbarligen inte tillräckligt snabbt… 4e eller 5e flimret nu sen slutet på juli. Inte ok. Var på möte i Härnösand i förmiddags, på väg sen till kontoret så kom det. Fick ställa mig på en parkering och vänta tills flimret gått över, vill inte direkt köra medans nåt i synfältet stör… Funderade då på hur jag skulle göra. Avtackning och middag för avgående chefen på jobbet, som jag gärna ville vara med på. Och det är ju inte som att jag måste stänga in mig i ett becksvart rum i en vecka. Det är då det blir så svårt, när det är så diffusa symtom. Men samtidigt tänker jag att det är ändå kroppen som säger till att nåt inte är ok. Och hur social skulle jag ha energi att vara..? Det blev en kompromiss till slut. Jag var rätt nära jobbet så jag åkte dit en sväng iaf, passade på att äta lite mat, säga hej och lämna present. Var kvar en stund, men bestämde mig för att passa middagen och åka hem istället. Och nu, hemma under täcket, när jag känner hur tömd på energi jag faktisk är, så känner jag hur rätt det beslutet var.

Men det är inte alltid lätt det där, att verkligen lyssna på vad kroppen och en själv behöver. Jag vet ju att jag hade klarat av att stanna kvar, och då är det så lätt att bara köra på. Men det är väl just såna beslut som inte är hållbara i längden.

Hållbara beslut däremot, det är att åka till stugan! Det ska vi göra ikväll, och nu blir det inte lika sent som det skulle ha blivit. Så det blir ju lite extra vila! Först ska bara en nytatuerad (!) karl komma hem, så ska vi äta lite mat, och sen åka och handla… Sen, sen… Lugnet.

Så trött så jag knappt vill sätta mig i soffan, känns som att jag bara kommer att somna då. Och det skulle jag väl kunna göra iofs, men känns så trist att somna nu! Vill göra nånting ikväll, om det så bara är att se en film och dricka te. Alltså, har inte alls känt mig i balans senaste… eh, par veckorna? Sovit konstigt, vaknat innan klockan, haft oregelbundna jobbdagar som också gör mig ur balans… Massa stress och oro såklart, story of my life. Funderar mycket över hur jag jobbar, hur jag vill ha det i höst och vad som faktiskt är möjligt. På måndag är U tillbaka så då blir det planering och antagligen mer konkret, förhoppningsvis kan jag då släppa en del av allt det som snurrar nu! Tycker jag gör det bra, i alla fall. Och det finns ju så mycket mer i livet – dans, tex! Jag som sagt över ett år att jag ska testa Sundsvalls swing dancing, kom äntligen i måndags iväg på Boogie Woogie! Åååh, på en gång jag och mamma kom in i salen (fick med mig mamma, Malin+syster) och jag hörde välbekanta 50-60-talsmusiken började det spritta i benen! Boogie-kurs har jag inte gått i sen 2006, men det är ändå väldigt likt Lindy Hop, och jag har nog dansat nån slags blandning ibland… Och kul är det, minst lika roligt som Lindy! Och Malin, snart är det här vi vet du! Hehe…

Nu blir det till att varva ner och njuta av kvällen med lite film, te och macka som sagt. Testade ta tåget till jobbet idag, och tidiga tåget går riktigt tidigt, plus att jag vaknade rätt långt innan klockan ringde, så det har varit en lång dag idag… Plus att tåget blev en buss imorse, eftersom Norrtåg inte riktigt är på banan än. Men men, hem gick det bra i alla fall och jag hoppas att det bara blir bättre under hösten!

Half of my heart

Nu är en del av mitt hjärta på andra sidan Atlanten. Hela hösten ska hon vara där, på ett äventyr som jag redan nu är så stolt över att hon gör – oavsett hur det kommer gå och vad som kommer hända. Men jäklar vad jag saknar henne! Inte ens en vecka har gått, och varje dag tänker jag på henne och saknar henne så det gör ont. Rent själviskt vill jag ju att hon alltid ska vara max 20m från mig, sådär i grannlägenheten tex skulle vara ganska lagom… Fast, vi har ju faktiskt inte bott i samma stad (någon längre tid) sen… studenten? Kan det stämma! Inte ens i samma land i några år… Så vad är en höst! Blott några veckor, som blir till månader, och sedan är det klart! Och sedan, vad som händer sedan, det tar vi då… sen…

Men att ha en person som känt mig hela livet, som känner mig innan och utan och som jag aldrig behöver förklara mig för, som bara förstår. Om inte det är det mest värdefulla i livet, så vet jag inte vad! Och även om nu internet finns, och krymper avstånden världen över, så är det ändå inte samma sak… Inte samma sak att inte kunna ringa när vi vill, att inte kunna ses (eh, fast vi ska ju faktiskt hälsa på…), men också bara den psykologiska vetskapen att det är ett helt stort hav mellan oss..! Det är inte samma sak…

20120820-221804.jpg
Världens bästa, klokaste, finaste, smartaste, snyggaste, mest älskvärda, givmilda, fantastiska vän – jag älskar och saknar dig så!

Sunday night

Äter världens godaste äppelpaj och har Girls-maraton – som jag har längtat efter att se den här serien! Och jag älskar den. Så jäkla skönt att äntligen se lite riktiga karaktärer, att kunna identifiera sig med på riktigt. Flera av dem ser ut som ”vanliga” personer, de pratar och beter sig som vanliga personer, nojjar som vanliga personer… Hög igenkänningsfaktor, med andra ord!

Skön avslutning på en dag som visserligen har varit skön (sovit ut, lång frukost med söndags-DN, långpromenad, handbollsfinal med Daniel innan han gick till jobbet), men ändå med en lite obestämbar nedstämdhetskänsla… Det är väl den där oron, som jag har så svårt för att skaka av mig. Visst, när vi låg där på stranden i Kroatien, blickandes ut över vågorna och horisonten, då tänkte jag att Nu är det väl ändå nog, har jag inte oroat mig tillräckligt i livet? Jag vet ju att allt löser sig på ett eller annat sätt till slut, så varför inte gå in med den inställningen? Men sen att hålla kvar den känslan nu, hemma i vardagen igen… Det är såklart inte lika lätt! Jag kommer aldrig att sluta reflektera och analysera, men det är vad som tar mig framåt så det ser jag inte som något negativt, men, den här oron… Men samtidigt är det svårt, om det är saker som är jobbigt, då är det svårt att bara släppa tankarna och ta dagarna som de kommer… Oro inför veckan, inför hösten, tja, varför inte hur det ska gå sen också när jag ändå håller på?

Men, jag har lite tankestrategier som hjälper tankarna i vardagen att lugna ner sig. Jag kommer fram till det gamla vanliga om att ta det bit för bit, sänka kraven, ta hjälp av andra – och ta vara på hösten! Och nu har jag lite idéer inför våren också, som jag grunnar på och som känns lite spännande..! Mycket kan fortfarande hända under hösten, men det känns som ett möjligt alternativ..! Vill inte jinxa något än så håller på det ett tag till! Och nu kallar äppelpajen och mera Girls. Och förhoppningsvis en bra vecka… Men det är ju också till viss del upp till mig, eller hur?

Tips på sommarprat

Tips på bra sommarprat – Soran Ismail. Verkligen intressant och gripande om hans bakgrund och hans föräldrars flykt, och hur den kluvna nationaliteten påverkar hans identitet… Och otroligt bra om normer i samhället! Han pratar såklart utifrån etnicitet, men det passar in på så många andra områden också. ”Jag var mer invandrare än jag var kille, jag var mer invandrare än jag var Knivsta-bo, jag var mer invandrare än jag var tonåring. Jag var mer invandrare än jag var nånting annat. Min etnicitet trumfade alla andra kort.” Funkar egentligen på allt som bryter mot en norm, exakt vad det handlar om.