Fin dag

Idag har varit en riktigt bra dag, fast jag har haft lite huvudvärk hela dan. Kanske är det alla tankar som har snurrat hela helgen som fyller huvudet som en ballong, som trycker på? Tankarna på framtiden, att försöka pussla ihop olika delar fast att jag inte vet alla förutsättningar, och att jag försöker föreställa mig vad jag kommer vilja göra och vara om sisådär ett halvår. Men egentligen, hur ska jag kunna veta det nu? Varför lägga så mycket energi egentligen på att nu försöka se in i framtiden och gissa vad jag kommer vilja då? Istället för att ta vara på tiden som jag faktiskt har här och nu (som inte kommer att komma tillbaka) och sen ta framtiden när den kommer?

Det är lättare sagt än gjort, men det går ju faktiskt att försöka. Att säga Okej, jag bokar i alla fall det här äventyret som jag ska på i några veckor i vår, och sen får jag se. Jag tar det då. Det går ju faktiskt.

Idag har jag gått till Hovberget med Sarah och sen varit på konsert med Malin, vår barndomsvän Petter Ullerstam sjöng tillsammans med Zoie Finer (Sarah Dawn Finers syster), och Robin East (som vi också känner sen skoltiden) ledde kören. Det var riktigt fint och medryckande, och såklart är det extra kul att se folk en känner stå på scen och uppträda!

20121021-195212.jpg

Fin dag med fina vänner! Visst hade det varit en fin avslutning på dagen nu om Daniel hade varit hemma istället för på jobbet, men det är inte så mycket att göra åt. Vi får ta igen det i veckan istället, och sen har jag dessutom en lång-weekend i Göteborg att se fram emot nästa helg, så det blir nog en bra vecka.

Annonser

”Orättvist, det borde finnas för män också!”

På tal om att bemöta folk om jämställdhetsfrågor så fick jag kommentaren häromdagen när jag berättade vad jag jobbar med att Men, det tycker jag låter orättvist, jag tycker att sånt borde finnas för män också. Typ så. Ja, om det nu inte vore så att strukturer och normer i samhället gör att mycket redan är anpassat utifrån vad som är traditionellt manligt, i tex regelverk och attityder, vilket ju är skälet till att det finns speciella insatser med fokus på tex kvinnor. Nu utgår jag från vad jag jobbar med, men det här är ju inget unikt.

Jämställdhet handlar om att alla, kvinnor som män, ska ha samma möjligheter, skyldigheter och rättigheter i livets alla områden. Med genusperspektiv går det att granska de olika maktförhållanden som finns, där det typiskt kvinnliga oftast värderas lägre än det typiskt manliga. (gah, egentligen gillar jag inte såna här tradiga förklaringar av vad det handlar om, men eftersom jag är på väg till sängs får det räcka för nu)

Jag som tar det här för givet blev förvånad att det finns folk som faktiskt inte ser det. Jag undrade om han faktiskt menade det han sa eller bara ville se hur jag reagerade, men efter ett tag insåg jag att det spelade inte så stor roll vilka argument jag kom med, för han verkade inte så intresserad av att lyssna utan ville mer säga vad han tyckte och börja prata om annat, istället för att ta till sig mina argument. Lite trist, men jag fick i alla fall lite träning på att förklara sånt som jag tar för givet, och det är ju också bra!

Vinter?!

Senaste dagarna har Daniel pratat om att han skulle åka till stugan idag och byta till vinterdäck på bilen. Jag har tyckt att det kanske var lite tidigt, men imorse kändes det som en väldigt bra idé.

20121016-213133.jpg
Första snön! Kändes rätt mysigt faktiskt. Men det behöver inte ligga kvar till jul direkt, det får gärna vara höst lite längre.

Be kind

Den här veckan har jag satsat på att vara snäll mot mig själv. Förra torsdagen var det som att tröttheten efter de senaste veckornas jobb med kvällsträffar i länet, möten osv, att allt bara kom över mig. Jag jobbade på då ändå, men kände att energin inte låg på topp, så den här veckan har jag tagit det lite lugnare. Lugnare tempo och kortare dagar. Tänker att jag hinner det jag hinner, jag tar det i min takt, och att det behövs en lugnare period när det har varit intensivt. Tänker snälla tankar! Så det har varit skönt. Och jag hinner ju med mig även när jag jobbar såhär. Och så är det viktigt att ta vara på möjligheterna att tex flexa ut lite tidigare när det är en fin höstdag, och hinna träffa Malin och Samuel ute en stund en sen eftermiddag!

20121012-193241.jpg

 

Alla får ju se ut som de vill. Eller?

Såg ett tv-program igår kväll där de bland annat diskuterade utseenden. Och jag tycker att det är lite synd, för de flesta såna diskussioner slutar just när det börjar bli intressant! Ofta brukar det pratas om att sminka sig eller inte, om rakning, kanske om vikt och bantning, och jag tycker att det alltid slutar med att någon konstaterar att alla får se ut och göra som de vill, och så stannar diskussionen där. Men det är där jag tycker att allt börjar!

Såklart får alla göra som de vill. Alla stilar, alla utseenden, ingen ska egentligen känna att något är mer rätt eller fel. Men, vad är det egentligen som gör att vi vill göra som vi vill? Allt handlar ju i grunden om normerna i samhället och hur vi förhåller oss till dem. Normer som säger att tjejer inte ska ha hår på vissa ställen, normer som gör att vi känner oss fräschare med smink, normer som gör att ett mode som anspelar på sex blir mer och mer utbrett. Det i sig behöver inte vara något negativt, men det är ändå något vi alla måste förhålla oss till, på ett eller annat sätt. För, normerna påverkar vad vi vill göra. Därför tycker jag att det är synd att diskussionerna ofta stannar vid att alla får göra som de vill, när det där med viljan påverkas av alla normer i samhället. Jag tror att det är först när vi ifrågasätter normerna som vi kan hitta vad vi verkligen själva vill. Det är lätt att säga att jag sminkar mig/rakar benen/insätt valfri handling för att jag vill, men vågar man egentligen testa att en dag låta bli att sminka sig, att gå med orakade ben på stranden, eller vad det nu än handlar om? Är det inte egentligen först när man känner sig bekväm med båda som det egentligen blir ett fritt val?

Eller så tycker man inte att det är en stor grej.

Men det tycker jag. För jag tänker också på hur allt det här påverkar de yngre generationerna. Det är lätt att förfasas över att små barn blir fixerade vid utseendet tidigare och tidigare, men vad kan det bero på? Om de får en väldigt ensidig norm från media, samhället, syskon… Är det egentligen så konstigt att de då också blir fokuserade själva? Om alla vi runtomkring istället skulle visa fler stilar, fler sätt att vara på – framförallt fokusera mer på vad vi gör än hur vi ser ut – så borde det rimligtvis ge en mer blandning av förebilder.

Men då kommer vi tillbaka till det där att alla ska ju få göra och se ut som de vill. Det handlar ju inte om att tvinga folk att se ut på vissa sätt för att framtida generationer ska få fler förebilder. Alla får ju se ut som de vill. Men just därför är det viktigt, tycker jag, att inte stoppa samtalen och diskussionerna där, utan att istället börja där – varför vill vi se ut som vi vill?

Jag har inga svar själv, jag tycker inte att det är en lätt fråga. Men jag tror att samtalen i sig är svaren. Bara att fundera och ifrågasätta, och sen ta ställning, oavsett vad det nu blir. Vad tänker ni?

Hyllning till Zumba(!)

Jag tränade på lunchen idag, och styrkepasset hade bytts till Zumba. Jag har aldrig testat det tidigare, inte trott att det varit nåt för mig – men jag hade riktigt roligt! Och en sak det fick mig att tänka på var hur träningsställen verkligen kan vara som en frizon. Där går det att fokusera bara på sig själv, där får kroppen vara ifred från andras blickar, där går det att pröva nytt och ta plats på sätt som man kanske inte känner sig bekväm med annars.

I andra sammanhang är man som tjej ofta van att bli bedömd och granskad utifrån sitt utseende, att (mer eller mindre medvetet) anpassa sig till andra, inte ta för mycket plats, höras eller synas – eller bli sedd som mer högljudd och jobbig än killar om man hörs och syns. Som alltid finns det undantag, men jag som vanligtvis inte gillar generaliseringar har inga problem med att säga att det här är mönster som finns i samhället.

I alla fall, det jag tänkte på idag var att en orsak till varför Zumba blivit så populärt kan ha med det här att göra. Ärligt talat, hur många gånger när man varit ute, på dansgolvet, har det inte kommit fram killar som bara tagit för givet att de kan komma upp bakom en och dansa näranära? Som att man är där för dem, inte för att ha kul själv? (Ok, ibland kan det vara samma sak, men det är inget man kan ta för givet) På Zumban däremot, där kan man dansa utan att bli granskad, begränsad, utan sexualiserade blickar. Där får alla en chans att dansa loss i ett eget rum, utifrån egna förutsättningar, bara för sig själv.

Firande lördag

När jag inte själv kan komma på sätt att fira är det fantastiskt fint att ha en sambo som bokar in mig en hel lördag för att fira att senaste intensiva jobbveckorna är avklarade, och typ att vi faktiskt är hemma lediga tillsammans en helg! Tar med mig på Himlabadets spa och relax, på riktigt god middag på Delicerano (även fast de råkade få med bacon i min mat så blev det riktigt lyckat), och sen bio ♥

20121007-002339.jpg

Fira framgångar – stora som små

Förra chefen – som ju också är mental coach – brukar prata om att framgångar är en färskvara, och att det är viktigt att fira dem, stora som små! Jag har funderat lite på det här tidigare, och nu inför veckan fick jag chansen igen. Stora framgångar, eller mål som jag klarar av, brukar jag fira av rätt ordentligt (typ utlandsresa och avstamp med kärleken när master-uppsatsen var klaaaar, och London-weekend för att fira C-uppsatsen), men de här mindre framgångarna? Det funkar ju liksom inte att göra resor hela tiden så fort en gjort något bra, men det finns ju andra sätt att fira sig själv, att fylla på pepp-kontot, att inte bara bocka av listan och gå vidare.

För det är det som är risken märker jag, att det som jag gör i vardagen lätt bara hamnar på att-göra-listan och när det är gjort bara stryker jag det och går vidare, och så rullar det på så. Och visst, det kanske inte är hållbart att fira precis alla prestationer hela tiden, men jag tror absolut på att uppmärksamma sig själv lite extra då och då! Speciellt om det har varit något som har varit lite extra jobbigt i början – då har ju det tagit negativ energi, och då kan det ju vara väl värt att fylla på med lite positiv pepp efteråt, istället för att (som sagt) bara bocka av på listan och gå vidare.

Som nu tex, när vi har haft en serie med informationsträffar i hela länet. Dels har jag varit riktigt nervös och orolig rätt lång tid inför att allt drog igång, och så har det varit rätt slitigt under den här tiden, med långa körningar och inte varit hemma så mycket. Sen har det varit häftigt också att känna att det faktiskt har gått bättre efter några träffar (tänk att de här klyschorna om att det går bättre och bättre efterhand, att träning och erfarenhet hjälper, tänk att de såklart stämmer…). Men nu när vi haft sista träffen har jag fått anstränga mig för att tänka att det här är något jag borde fira! Tänk vad jobbigt det här kändes i början. Det här vill jag inte bara bocka av.

Men jag hade svårt att komma på små vardagsnjutningar! Till viss del är bara tanken på att vara hemma mer och inte ha några långa kvällkörningar väldigt skön, men jag skulle vilja göra något mer konkret… Förut har jag nog varit bättre på sånt – njutit av egenfika på Starbucks i London eller Biscuit i Göteborg, promenader i Hampstead Heath eller andra parker… Eller kanske bara köpa några chokladpraliner och krypa upp med en bra bok och en kopp te…

Gör ni sånt – har ni några tips till mig? Vardagslyx? Firar er själva när ni klarat av något? Behöver ju liksom inte vara något extra speciellt tänker jag, utan kanske bara att klara av det där som känts lite jobbigt, eller nåt som tagit lång tid, eller bara för att piffa upp vardagen lite helt enkelt!