iPhone!

Äntligen är jag med iPhone igen! Förut hade jag en i jobbet, men den fick jag ju lämna tillbaka när jag slutade i början av året. Har haft en superenkel mobil som jag verkligen gillat, faktiskt skönt att bara kunna ringa och smsa! Inget internet eller ens kamera. Riktigt old school. Men har samtidigt haft Daniels gamla smartphone, en htc som funkat sådär. Skaffade aldrig abonnemang, så använde den bara hemma med wifi. Men, suget efter en bra smartphone som jag kan använda jämt blev för stort, så nu har jag slagit till! Ville ha bra täckning så det stod mellan Telia och halebop (som har samma nät). Halebop hade lite billigare månadsavgift, så det fick bli dem! Känns bra att vara med i iPhone-gänget igen. Bara en sån sak som att kunna ta en promenad och lyssna på podcasts utan att det strilar, blir tyst, hoppar tillbaka till början, som det kunde bli förut. Och att ha tillgång till kartfunktionen! Det är nog den jag har saknat mest, när jag irrat runt på nya ställen. Och nya ställen lär det bli mer av i höst… Men, mer om det en annan gång!

Annonser

Världens orättvisor

Igår såg Daniel och jag en bra film, Bekas. En svenskproducerad film om två föräldralösa bröder i Irak, och deras dröm om att ta sig till Amerika, till land of Superman. En på många sätt bra film om två charmiga bröder som lever under tuffa förhållanden… Slutet hade jag lite svårt för, men det ska jag inte gå in närmare på… Rekommenderar ändå filmen! Och en sak – den fick mig verkligen att känna. Att reflektera över hur världen ser ut. Bli arg, ledsen och förbannad över alla orättvisor. Att barn – och vuxna för den delen – upplever krigets fasor och allt som det innebär…

En scen i filmen, när en av bröderna kliver på en trampmina, hör klicket och står kvar för att skjuta upp ögonblicket när den borde sprängas… Att se den yngre brodern klamra sig fast under en lastbil som dundrar fram över vägarna, för att försöka ta sig över gränsen… Skräcken i hans röst när han ropar efter brorsan… Och vetskapen om att allt detta, och så mycket, mycket mer händer varje dag, hela tiden, just nu. Och här sitter vi. Privilegierade till tänderna. Inga fasor alls, egentligen. Och vad kan vi göra åt allt som sker runt om i världen? Skänka några kronor till välgörenhetsorganisationer, visst. Men sen då? Hur mycket kan vi göra rent praktiskt? Eller är det bättre att fokusera på närsamhället? Att förbättra sånt som faktiskt är problematiskt här, även om det inte går att jämföra med mycket annat som händer. Och att, jag vet inte, försöka uppskatta allt det vi har i livet, ta vara på dagarna och all lyx som vi faktiskt har. Acceptera orättvisan i att vi inte kan bestämma själva var vi föds eller vad som händer i livet. Men ändå försöka göra det vi kan… Komma ihåg att de där kronorna till en organisation som jobbar ute i världen faktiskt kan göra skillnad, skillnad som vi själva inte kan åstadkomma.