Mina bebistips! Del 3: relationen

Alltså, jag är ju såklart ingen Dr Phil (tur det, räcker med en av honom här i världen…) och alla relationer ser ju olika ut och påverkas olika av det stora att bli föräldrar, men som med de andra inläggen med bebistips så har jag här skrivit om sånt som jag har funderat över i vårt förhållande, om hur jag fungerar, vad som har blivit situationer hos oss (även små vardags-irriationer), och sånt jag har läst/hört om från andra håll som jag tycker låter bra. Men, nåt som alla kan göra är ju typ att fundera innan bebisen kommer hur man är som person, hur man fungerar i förhållandet, hur man påverkas av sömnbrist, saker man tror kan komma att bli jobbiga, och prata lite om sånt. Så har man i alla fall börjat förbereda varandra på situationer som kan komma att uppstå, även om man ju inte alls vet hur det faktiskt kommer att bli! Och, eftersom Oskar bara är 5 månader när jag skriver det här så handlar inlägget om sånt jag tänkt på under dessa första månader. När barnet blir äldre så gissar jag att det blir andra utmaningar för relationen!

Men alltså, jag vill inte att det här inlägget ska låta som nåt gulligulligt att Om ni bara börjar varje dag med att titta varandra djupt i ögonen och säga att idag blir en bra dag så kommer aaaallt flyta på utan problem. För, det kommer bli jobbigt, man kommer bli less och irriterade på varandra, kanske undra om man kommer klara det. Det är nog bara att acceptera, men man kan ju också försöka underlätta och förbereda varandra. Och relationen kan också bli starkare, genom att man går igenom så mycket tillsammans och prövas på ett annat sätt än tidigare.

Men okej, här kommer så:

Del 3 om relationen

(Här finns del 1 om inköp inför, och del 2 om det mentala)

🔷 En sak jag läste om innan och som kan kännas väldigt grundläggande men ändå bra att göra, är att prata ihop sig (om man är två eller fler) om att sänka förväntningarna på vad man ska hinna med hemma. Sömn är alltid prio för den som är hemma med bebisen! Och då hinner man inte alltid med disk, tvätt, städning, matlagning… Men det gäller att båda är beredda på det så att man inte blir irriterad på den andra. Eller i alla fall kan tänka en gång till och inte behöver visa om man blir irriterad…

🔷 … för irriterad kommer man bli på varandra! Sömnbrist, starka känslor, kanske extra hormoner hos den som gått igenom en förlossning, olika föreställningar om hur man ska göra saker – allt sånt i en härlig kombo är perfekt grund för irritation och bråk! Det kan också vara bra att prata igenom sånt innan, att man kan behöva extra förståelse och att vara snälla mot varann, åt båda håll.

Sen beror det ju på hur man är som person också. Jag med mitt kontrollbehov märkte ganska snabbt att jag kan bli irriterad på såna där livsviktiga saker som att det är fel storlek på kläderna i skötväskan, eller att Oskar inte har strumpor på sig (bara för att jag själv lätt blir kall om fötterna och hatar det…) eller att han har ”fel” filt i sängen, eller… Hehe. Så jag har försökt att rådgöra med mig själv innan jag säger nåt om det är nåt som är det minsta rimligt att reagera över och också fundera över hur jag säger saker, och ibland försöka vänta tills känslan lagt sig och ta upp det sen. Med varierande resultat… Ibland tar bara känslan över och jag låter precis så sur och irriterad som jag känner mig just den sekunden även om det är helt orimligt, men jag tänker att så måste det få bli ibland, man kan inte agera genomtänkt precis jämt. Då får man väl försöka prata mer sansat om det efteråt istället!

🔷 Annat man kan reagera över som är lite svårare är sånt om uppfostran och omvårdnad… Så mycket uppfostran är det inte för oss än men däremot omvårdnad, och där kan det också bli krockar ibland. Båda vill ju självklart det som är bäst för bebisen, men ibland kan man ju ändå ha olika sätt att hantera olika situationer, eller så kan det bli missförstånd, eller att man tolkar bebisens signaler olika. Är man den som är hemma mest med bebisen (och dessutom har kontrollbehov, hehe) så kan man behöva säga till sig själv att backa ibland. Dels hittar man ofta olika sätt att lösa situationer och möta bebisens behov, det som funkar för den ena partnern behöver inte funka för den andra (vi har tex burit/hållt Oskar på olika sätt, det som funkat hos mig har han inte alltid gillat hos Daniel och tvärtom) och det kan vara viktigt att låta partnern hitta sina sätt! Samtidigt kanske man har lärt sig vissa knep just för att man är den som är hemma mest, och då gäller det ju att hitta sätt att förmedla det på ett bra sätt, och att partnern är mottaglig för det! Inte helt lätt..! Ett tips är att i alla fall prata igenom sånt innan, och fundera över vad man tror kan funka…

🔷 Såklart kommer ju vardagen och relationen förändras, det tror jag att alla nånstans är beredda på, men det kan ju ändå bli svårt när man är mitt upp i det just för att man inte vet exakt vad man ska vara beredd på, exakt på vilka sätt det förändras eller hur mycket. Det beror ju på så många olika saker också tänker jag – hur bebisen är, hur förlossningen gick, kanske hur mycket erfarenhet man har av barn/bebisar tidigare (syskon, kompisar osv), och hur relationen såg ut innan man fick barn.

🔅 En vardagshändelse som tydligt har ändrats för oss, som vi inte tyckt varit direkt jobbig men som hade kunnat vara det om man tänkt sig annat, har varit att vi inte alltid äter tillsammans, ibland inga av dagens måltider, utan vi får ibland äta i skift för att ändå få i oss mat medan den andra tar Oskar. Det har blivit stor skillnad nu när han kan sova själv på dagarna eller vara nöjd längre stunder i babygymet eller så, men ett tag var det så rätt ofta!

🔅 En annan sån grej är ju det här med tid tillsammans, även om det bara är att se en serie i soffan på kvällen, så kan det ju dröja innan man får till såna stunder tillsammans igen. Där handlar nog också mycket om att sänka ribban, dels att acceptera att nu kommer det vara såhär ett tag (men komma ihåg att det kommer ju inte vara så för alltid!) och att det är okej, men kanske också att försöka hitta små stunder tillsammans. Kan man få barnvakt kanske det kan räcka med att få gå en promenad tillsammans – eller sova tillsammans en stund!

🔷 På samma sätt som tid tillsammans är viktig, kan det ju också vara viktigt att få egentid, själv! Kanske särskilt för den som är hemma med bebisen. För, det är intensivt att hela tiden ha sitt fokus på någon annan, att ha koll på, försöka tolka, möta behov, se signaler… Det tar kraft! Och då är det ju inte så konstigt om man behöver lite tid bara för sig själv. Sen beror det ju på annat vad man faktiskt har möjlighet till, om man kan vara borta hemifrån – om man helammar och inte ger flaska med bröstmjölk (för att man inte vill eller för att bebisen inte tar flaska) så blir man ju såklart mer låst till hemmet, men då kanske man bara kan få gå undan till ett annat rum en stund, eller bara sätta sig utanför lägenheten/huset, eller om man kan hitta nån annan lösning. Ger man flaska så blir det ju en annan grej, då är det ju lättare för någon annan att mata och då kan man ju vara borta på ett annat sätt! Sen kanske bebisen ändå bara tyr sig till en förälder, då kan det ju också bli svårt. Antingen är det bara en fas, som man kan vänta ut, eller så kan man ju börja med att testa kortare stunder. Ibland har jag upplevt det som att det har gått lättare när jag inte har varit hemma, än om jag bara går till ett annat rum.

Men, även om man rent praktiskt kan vara borta så kan det ju vara jobbigt rent känslomässigt! Många vill inte vara borta, och har det jobbigt när dom är det. Men så måste det inte vara, och då ska man inte ha dåligt samvete för det heller! Det kan nog vara lätt att känna av press och föreställningar om hur man ”ska” känna och bete sig, särskilt första tiden, och kanske inte känna sig som en bra förälder om man kan lämna barnet utan jobbiga känslor och dåligt samvete… Vissa som man pratar med hjälper ju inte direkt, utan förstärker snarare bara såna känslor genom mer eller mindre genomtänkta kommentarer. ”Är bebisen bara så liten? Och du är inte hemma med den? Ojdå…” Såna föreställningar och kommentarer kan ju också göra att även om man inte tycker att det är jobbigt så kanske man inte säger det, för att man inte vet vad andra kommer att tänka om en – och det spär ju bara på bilden av att alla tycker att det är svårt och jobbigt att lämna bebisen… Så, fram för en mer nyanserad bild! Såklart får man vara med bebisen dygnet runt så länge man vill, om det är det man vill, men vill man inte det så är inte det heller fel! Cissi Wallin har skrivit om det, och känner man mig eller har läst bloggen så vet man att jag har varit iväg från Oskar många gånger, med start rätt tidigt (första kvällen själv på stan med kompisar så var Oskar 6 veckor), och det var aldrig jobbigt. För mig kändes det mer naturligt att vara själv/gå själv på stan än att gå med barnvagn – själv har jag ju varit hela livet, men att gå med barnvagn är ju något jag bara gjort i några veckor/månader! Sen var det i och för sig lite skillnad att lämna Oskar själv med Daniel (inga problem) och att lämna honom till någon annan! Första gången vi hade barnvakt på riktigt så var Oskar 3 månader, det var lite nervöst men gick hur bra som helst. Vi har haft barnvakt några gånger till sen dess och det har känts jättebra. Lite fundersam kan jag vara eftersom Oskar ju också utvecklas och förändras och tex nattningen inte funkar på samma sätt nu som förut, men vi har känt oss trygga med de som varit barnvakter och allt har gått bra. Men har man möjlighet till barnvakt och det fungerar så kör på! Antingen för att få avlastning själv om parnern jobbar, eller för att få tid tillsammans, som sagt.

🔷 Till sist, vad händer med sexet då? Det där är ju också så himla olika såklart, men det skadar nog inte att vara inställd på att det kan ta lång tid innan det blir nåt sånt igen! Utan att det för den skull måste bli så. Men, dels vet man ju inte rent fysiskt hur kroppen kommer må efter att ha gått igenom en förlossning, dels har man ju inte direkt tid och ork på samma sätt som tidigare, och sen vet man ju inte heller hur man kommer känna rent mentalt, hur sugen man kommer vara. Det är nog mest bara att lyssna på kroppen och sig själv och inte stressa fram nåt! Som sagt så kommer man ju förhoppningsvis vara tillsammans ett tag framöver och hinna ha en del härliga stunder, så, det är bara för alla inblandade att respektera den tid det tar. Sen kanske man kan fokusera på andra sätt att visa närhet – skeda i soffan, en snabb kram eller puss (eller hångelstund) i köket, eller bara ligga och gosa utan krav på nåt annat. Men våga prata med varandra om det också! Fråga hur den andra tänker och känner, och vad hen behöver, för att se hur man kan mötas.
Annonser

2 reaktioner till “Mina bebistips! Del 3: relationen”

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.