#metoo och barn

En viktig aspekt av #metoo-kampanjen är att vi tänker på kommande generationer och hur vi uppfostrar våra barn, och bemöter andras barn. Att barn får lära sig integritet och att respektera sina och andras kroppar och gränser… det kan man börja med tidigt – att aldrig tvinga ett barn att krama någon (även om det är någon i familjen!) eller att sitta i nåns knä eller liknande, och att alltid ta ett nej på allvar, även om det sägs med skratt när man busar kan man stanna upp och fråga om man ska sluta. Till att ge ord till alla kroppsdelar och prata om att ingen får röra vid snopp, snippa, rumpa, eller på andra ställen om man inte vill. Att det finns olika sorters hemligheter, att det finns hemligheter som känns jobbigt i magen och då får man berätta det för nån som man vill prata med. Att bra hemligheter känns roliga och spännande att tänka på.

Det är sånt jag tänker på som jag kommer ta med Oskar – både killar och tjejer måste lära sig sånt, både att säga nej själva och att respektera andras nej! Att veta att man inte måste göra sånt man inte vill och att det är okej att säga nej, att det ska respekteras.

Mer kan man läsa i Rädda Barnens material Stopp min kropp, himla bra!

Annonser

#metoo

Sent omsider tar jag mig tid att skriva om kampanjen #metoo. Har någon kunnat missa den? En kampanj på sociala medier för att synliggöra hur utbrett det är att kvinnor utsätts för sexuella övergrepp och trakasserier. Plus att genom att visa hur utbrett det är visa att kvinnor inte är ensamma, och försöka motverka känslan av skam som många som utsatts känner (inte så konstigt eftersom man som offer ofta ifrågasätts, både av närstående och rättsväsendet – var det verkligen det som hände? Han som är så snäll, har han verkligen..? Hur betedde du dig? Sa du tydligt nej? Osv osv osv). Kampanjen började nu utifrån att det framkommit att en filmproducent i Hollywood utsatt många kvinnor för sexuella övergrepp under många år, men kampanjen initierades redan för 10 år sedan av Tarana Burke, en svart kvinna i USA som ville uppmärksamma hur utbrett problemet är främst bland svarta kvinnor. Men senaste veckan eller så har det verkligen tagit fart och spritt sig ordentligt på nätet och även uppmärksammats av politiker, eftersom så många delat hashtaggen och visat hur många som har dessa erfarenheter.

Det är ju en otroligt viktig kampanj och ett effektivt och effektfullt sätt att visa spridningen av problemet, samtidigt som det här är något som kvinnor påtalat i många år, så det är synd att det ska krävas att enskilda individer delar sina erfarenheter för att uppmärksamma att det händer så många, att det inte räcker med tidigare försök att visa på problematiken. Som visserligen har tagits på allvar av många, men inte fått samma uppmärksamhet som efter den här kampanjen. Samtidigt är det ju bra att det faktiskt uppmärksammas ordentligt nu och att det verkar bli mer konsekvenser av det, att beslutsfattare tar tag i det!

En annan konsekvens är ju att kända profiler i Sverige har blivit namngivna och kvinnor har berättat om att de utsatts för övergrepp, av tex Martin Timell och Fredrik Virtanen (journalist på Aftonbladet), där det i vissa fall till och med kommit fram att chefer känt till problemen men inte gjort något åt det…

Det har även gjorts försök till hashtaggar för män, som #ihave som uppmuntrar män att rannsaka sina egna beteenden och synliggöra att de har utsatt kvinnor på ett eller annat sätt – det behöver inte handla om rena våldtäkter även om jag tror att många skulle kunna erkänna för sig själv att de faktiskt har våldtagit nån även om det inte varit ett påhopp på en okänd person en mörk natt ute, utan det finns en stor gråskala där många utsätts av någon de känner eller är tillsammans med. Det kan vara allt som upprätthåller en kultur där kvinnors kroppar ses som okej att ta för sig av – genom blickar, kommentarer om utseende, sexuella anspelningar, ”skämta”, tafsa, tjata sig till sex… Andra initiativ är #iwill som riktar sig till män som tar ställning för att inte fortsättningsvis bidra till en sådan kultur, utan att man kommer säga ifrån om andra uttrycker sig sexistiskt eller inte själv handla på såna sätt.

Det jag gillar med #iwill är att den tar fasta på förändring, men jag tycker att #ihave är viktigt för att det sätter fokus på att få insikt om egna beteenden och hur man själv bidrar, även om man är en ”snäll kille” har nog de flesta nån gång gjort något olämpligt, och det är viktigt att inse det, att det inte bara är elaka snubbar som uppenbarligen beter sig fel som är problemet, utan att alla har ett ansvar, att de flesta är med och bidrar – för att det är så vårt samhälle ser ut, att det är ok att kommentera kvinnors kroppar, att man kan komma undan med övergrepp för att ”hon klädde sig ju utmanande” eller ”hon har velat förut”…

Det som har blivit negativt med den kampanjen är att killar har bekänt saker de gjort och fått positiva kommentarer om det, att de är modiga, ”tänk om alla var som du”, att det är fint, att man blir stolt… visst, det är bra att stå för och synliggöra det man gjort, men det blir ju samtidigt ett hån mot de kvinnor som de har utsatt! Att få hurrarop för att man erkänner att man förgripit sig på någon – det blir ju så absurt. Hur ska man då göra för att göra rätt? För jag tycker samtidigt att reflekterandet och insikterna är viktiga, det ser jag som en grund till förändring – att de som utsätter kvinnor inser att det är det de gör och därmed väljer att handla annorlunda! Samtidigt som man inte ska få positiv bekräftelse för att man erkänner övergrepp… det är komplext!

Jag funderade ett tag över om jag skulle ansluta mig till #metoo. Jag har inte varit med om något regelrätt övergrepp, och tänkte att de situationer som jag har varit med om varit för ”små”, att jag inte vill ta legitimitet från andra som verkligen varit med om hemska saker. Men så läste jag andra som skrev om ämnet och vissa påpekade att det är viktigt att alla som varit med om nånting, oavsett vart på ”skalan”, är med och synliggör det, för annars normaliseras ”småsakerna” och blir en sel av vad man ska ”ta” som kvinna, vad man bara ska acceptera, vilket ju inte är ok! Som killen (för flera år sen) som visste om att jag hade pojkvän (ett ex nu) och att jag inte var intresserad av honom men ändå försökte hångla med mig (när jag var för full), eller alla killar som smugit på en på dansgolvet och dansat nära och tagit på en, eller de som tutade på mig och några till när vi jobbade med att rensa ogräs en varm sommar och vi hade bikiniöverdelar nära vägen – när vi var typ 13 år. 13 år och en sexualiserad kropp i andras ögon. I vuxna mäns ögon. Bara några exempel på sånt som jag kommit på att jag upplevt, säkerligen finns det mer men sånt som har blivit så normaliserat att jag inte ens reflekterat över det.

Och ja, män utsätts också och det är såklart inte det minsta okej, men det är inte samma strukturella problem där kvinnor objektifieras och sexualiseras från ung ålder, där rädslan alltid finns för att bli utsatt och begränsar oss i våra val (allt från vilka kläder vi väljer till vilka vägar som känns trygga att gå på, till att behöva vara rädd för att bli utsatt av något mot ens vilja bara man går hem med någon en kväll, eller till och med för någon man har en relation med) och där vi vet att vi kanske inte kommer kunna försvara oss.

Så, #metoo. Och för varje utsatt finns en förövare. De flesta känner nog någon som har utsatts, men väldigt få känner någon som har utsatt. Dags för självrannsakan om #ihave och vad #iwill göra. Vi kvinnor kan inte ta ansvar för att män ändrar sina beteenden, det måste männen själva göra.

På flygplatsen

Sitter på Midlanda nu och väntar in ett flyg till Luleå, jag ska vara där idag och imorgon på en doktorandkurs. Det blir en del nya ställen att upptäcka genom jobbet, bara nu i höst har jag varit till Aten, Lund och nu Luleå, ställen där jag inte varit förut. Kul!

Och hann gosa en snabbis med Oskar i soffan innan flygtaxin kom och fick både pussar och kramar så det känns fint, och han vinkade när jag sa hejdå och blev inte ledsen, så skönt.

Nätterna är lite struliga nu då han ofta vaknar några gånger/natt och är ledsen, ofta hjälper det bara att göra en flaska ersättning… jag tänker att vi väntar och ser om det går över, kanske är det en utvecklingsfas? Han lär sig nya ord nästan varje dag nu så jag tänker att det är mycket att bearbeta, att han börjar förstå det här med kommunikation och att han kan uttrycka sig mer och mer, så kanske är det sånt som spökar på nätterna? Svårt att veta…

Tidig fredagkväll

I säng innan 22 en fredag och är nöjd med det, haha. Oskar somnade för en gångs skull tidigare än vanligt ikväll (kl 20, vanligtvis vid 21-21.30, men då sov han bara 10 min idag på dagen i bilen, somnade aldrig om i vagnen), men stackars Daniel som haft några trötta dagar och ska upp och jobba 6 imorrn gick också och la sig tidigt – det är så orättvist, Oskar vill ofta komma över till oss på nätterna och ibland sover han lugnt och bra i vår säng men ibland ligger han och sparkar och vrider och vänder sig, vilket jag inte märker något av men det gör däremot Daniel! Antingen är det hans sida som stör mest eller så sover jag bara tyngre… så nu får Daniel sova nere några nätter för att orka med jobbet. Men det blev lite firande av gårdagen ändå om än inget bubbel, Daniel hade köpt sushi till middag och så väntade en skål godis när jag kom ner från nattningen, hehe.

Kvällen ägnade jag åt att göra en online backup av alla bilder sen Oskar kom, jag har två externa hårddiskar men bokar över om det skulle bli brand eller nåt, då är ju ändå allt borta… har googlat runt lite och nu skaffat konto på Flickr, som av många används för att dela bilder men där man också kan ladda upp bara för sig själv, och så får man massor av utrymme, typ 1 terabyte eller nåt – och det är gratis. Hoppas bara sidan finns kvar i massa år framöver!

I helgen jobbar Daniel som sagt, och både min familj och vänner är bortresta eller upptagna, så jag ska försöka ha mysiga dagar med Oskar! Imorrn blir det lite ärenden på Birsta och så får Oskar leka av sig i lekrummet där som han gillar, och på söndag kanske jag åker till Leos en sväng, eller badhuset, får se. Kanske åker och hälsar på svärmor nåt också? Det blir nog en bra helg!

Lättnad!

Alltså våren var ju väldigt tuff för mig med jobbet, en stor del till det var en kurs jag gick som var så otroligt svår, och jag kämpade som bara den med uppgiften vi skulle skriva. Det är ju lite absurt att en så (i det stora hela) ”oviktig” grej som en kursuppgift kan ge så mycket ångest – jag gillar inte att slänga mig med det ordet men jag mådde verkligen dåligt – men det triggade så mycket känslor i mig av otillräcklighet, att inte vara bra nog, kunnig nog… Examinerandet av kursen har dröjt och jag har varit lite inställd på att kanske behöva komplettera, vilket jag har fasat för, att behöva sätta mig med de böckerna igen… Men så, nu ikväll, kom mailet med bedömningen:

!!! Alltså va?!?!? Ett ”utmärkt paper”?! Hur hände detta? Snacka om att jag behöver jobba med min självbild, att tro på mina prestationer och att det jag gör duger för fan! Sååå otroligt skönt, sån lättnad att kunna släppa det där helt nu, att det gick vägen när jag slet så mycket med det då. Aaaaaah.

Så nu blir det att fira! När jag skickade in uppgiften i somras köpte jag en liten flaska bubbel att ha till den dagen när jag skulle få godkänt till slut, med eller utan komplettering. Och den har legat och väntat sen dess! Hade velat öppna den nu ikväll men det blev sen nattning av Oskar så vi tar den imorrn istället, lyxigt fredagsmys.

Ah, så skönt.

Det enda som förtar känslan lite är att jag hade workshop med ena handledaren idag om vad det faktiskt är jag vill göra, vad det är jag vill titta på i min forskning – jag vet ju vad jag är intresserad av och vad jag har gjort hittills men jag måste liksom komma fram till ett mer tydligt syfte och frågeställningar som stämmer med både vad jag vill göra och vad jag har gjort (som säkert kommer ändras sen ändå men jag behöver ändå veta nu inför att jag ska ut och göra mer intervjuer och annan datainsamling), och det var så jäkla svårt… Alltså det låter så futtigt när jag skriver att jag kämpar med kurser och om svårigheter med att formulera vad det är jag vill göra med min forskning, liksom hallå, gör något som betyder nåt på riktigt, men, det är ju stora delar av min forskarutbildning, det är ju grunderna till att jag ska kunna bedriva min forskning (där jag hoppas kunna göra nån skillnad), så det får stor betydelse för mig när såna saker blir svåra… Och jag hade hoppats att så mycket skulle klarna idag, så jag blev rätt besviken när det fortfarande känns otydligt… Men det ger sig säkert! SÅ skön avslutning med kursen i alla fall!