Fin jul!

Det blev en väldigt fin och lugn julafton i år. Eller ja, så lugn den kan bli med en mammig snart-2-åring, hehe. Men han var enda barnet så det har ändå varit rätt lugnt. Vi firade med våra respektive föräldrar för första gången, och det gick bra!

Daniel jobbade natten som var så han fick sova en stund in på dagen, Oskar sov till 9 så han och jag gick upp då. Tomten hade lagt ett paket under hans kudde men det var han inte alla intresserad av, vi fick gå ner och vakna till lite innan han blev nyfiken och ville öppna. Sen åt vi frukost, tände marschaller ute och bytte om till finkläder. Så kom min mamma först och hjälpte till lite – de andra kom till lunch, vi började med grötlunch och jag var ambitiös och gjorde egen! Eller, mamma gjorde… planen var att hon skulle komma och vara med Oskar så jag kunde fokusera på gröten, men eftersom det blev lite sovmorgon låg vi lite efter i planeringen så jag gjorde mig iordning när hon hade kommit, och hon fick både vara med Oskar och fixa gröten… mamma ❤️ sen kom gänget och efter lunchen var Daniel och jag bra värdar och gick ut och gick med Oskar och Nelly (Daniels föräldrars hund) medan de andra grejade på hemma – bland annat med att tända en brasa i en vedkorg som vi fick av Daniels föräldrar, så mysigt! Oskar vaknade strax innan Kalle och då dukade vi upp fika med glögg, pepparkakor och ost (kombon getost och hjortronsylt på pepparkaka är så god! Ädelost på tub hade vi också), saffransbullar, frukt och godis. Mums! Såg på Kalle såklart med diverse avbrott med Oskar som blev rastlös och hellre ville gå upp och busa i sängen, haha. Men sen var Kalle slut och äntligen – tomten! Vi spanade i mörkret och det var nog lite spännande när han kom med lyktan… men det första Oskar säger när han kom i var ”moffa”! Hur såg han det?! Men vi övertalade honom nog om att det faktiskt var tomten… paketöppning med fina grejer till Oskar, faktiskt lika roligt som att få saker själv! Ser fram emot när vi kommer iordning med alla rum så vi kan göra mer av ett lekrum i nuvarande kaosrummet, istället för lekhörnan som vi nu har i vardagsrummet… middag och efterrätt sen, lite lek med julklappar och så Karl-Bertil. Sen verkade Oskar trött så vi gick upp – men nattningen tog 2h ändå. Suck! Vi försökte testa att mamma skulle natta men det gick inte, men då hade det säkert gått på typ en kvart. Oh well. Så när jag till slut kom ner hade alla åkt hem såklart. Men blev ett fint slut på dagen med godis i soffan och lite reflektioner över dagen med Daniel, och så såg vi sista avsnittet av Bonde söker fru, hehe. Och skrapade fram totalt 100kr på tre vinster på jul-trissen, wohoo!

Är nöjd med årets julafton och ser fram emot lediga dagar med inte så mycket planerat.

God jul från oss!< em>God jul från oss!

Annonser

FÖRJÄKLIGT

Alltså hörni. Har nån missat fallet med den gruppvåldtagna kvinnan i Fittja vars förövare blev helt friade? Helt bisarrt, hon blir våldtagen i flera timmar i en trappuppgång av uppemot tio olika män. Och alla frias. Antagligen på grund av att hon missbrukat då kvinnan bedömt som icke trovärdig… Nedan finns ett brev som går att dela på Facebook (sök på Maria Robsahms sida), och HÄR finns en namnlista att skriva under – gå in och skriv under! Det är det minsta vi kan göra för att visa stöd och solidaritet med kvinnan. Domen kommer att överklagas och förhoppningsvis hanteras på ett annat sätt i Hovrätten… Det är ju fruktansvärt att någon kan bli utsatt på det här sättet och sedan inte trodd, för att hon själv har en problematik…

25445965_1796175040415663_9193440205687992390_n

 

Jullov!

Nu har jag gått på julledighet! Ska vara ledig i mellandagarna och en extradag i januari, börjar igen 3e januari. Vet redan nu att första kvartalet kommer bli jäkligt tufft så känns lika bra att dra igång allt första veckan. Men först ska det bli skönt med ledigt! Att inte behöva ställa klockan, vara med Oskar hela dagarna, träffa vänner, familj… skönt! Och vi har haft en bra första kväll på ledigheten. Daniel jobbar natt imorrn och på lördag så vi behöver vara lite effektiva med julplanerna – vi ska fira hos oss med våra föräldrar, så det blir en lugn dag och vi kör knytis och hjälps åt, men är ju såklart lite att fixa med ändå. Men vi har gjort julhandlingen online som Daniel hämtade ut idag, han har städat lite idag och jag städade lite nu ikväll medan han nattade. Så skönt förresten, efter en lång period då Oskar varit extra mammig och jag tex behövt gått hemifrån om Daniel skulle natta (då har det inte varit några problem, bara om han vet att jag är hemma som han protesterar, blir arg/ledsen, och jag har passat på att träna så det har varit okej, men ändå lite drygt) så börjar det äntligen vända, och nu går det bra att vi säger gonatt och att Daniel går in och läser med honom, så skönt! Men så var det så mysigt ikväll, Daniel och jag lagade den mat vi kan förbereda inför jul, lyssnade på julmusik, och Oskar stod med oss en stund och diskade, och vi kunde prata om hur dagen varit. Sen blev Oskar visserligen less och vi fick muta med russin och TV, det går ju bra det också, och var skönt att kunna laga mat i lugn och ro! Men det känns bra nu att ha det mesta fixat redan, att det inte blir någon julstress med mat och städning och greja allt inför julafton. Och alla julklappar är inhandlade och inslagna! Vi tar det rätt lugnt med klappar, Daniel och jag köper nåt litet till varandra och sen köper vi några saker till Oskar och till våra föräldrar, men vi tar det rätt lugnt med grejer till Oskar (än så länge), det känns som att det räcker gott och väl med de saker han får av oss och våra familjer! Ska bli så kul att se i år när han är lite mer medveten än vad han var förra året, nu när han förstår mer vad det är med julklappar (och inte tycker att presentsnören är det roligaste, hehe), tomten, kan kolla Kalle Anka med oss osv osv. Ser fram emot det!

Nu sitter jag med fruktsallad framför tvn och försöker landa i lugnet. Daniel nattar som sagt, det blev sen sovstund på förskolan så han fick vara uppe lite längre ikväll (Oskar alltså, haha), men eftersom vi är lediga imorrn så gör det inget! Dock är det rätt drygt med de långa nattningarna som aldrig verkar kortas ner… Vi slutade ge välling i sängen i våras/början av sommaren – efter att han alltid somnat av amning eller flaska så slutade vi med det när han fick mer tänder (finns lite olika bud om man absolut ska borsta tänderna det sista man gör eller om det är ok att ge välling efteråt, vi ville inte riskera något så slutade med vällingen), så från att nattningarna alltsomoftast gått väldigt smidigt och relativt snabbt (läsa och ge välling, ibland lite bus i sängen) så tar det nu oftast runt 1,5h – ibland runt en timme, ibland längre… Det är som att han har svårt att varva ner själv. Ibland blir han lite uppe i varv och kryper runt i sängen, grejar med napparna, grejar med böcker osv osv, ibland är han lugn och vi ligger och läser flera flera böcker men han bara somnar inte… Sen verkar han vara kvällspigg i sig själv – han har nästan jämt sen han föddes somnat relativt sent så det känns som ett mönster som alltid funnits där, och han är nästan som nöjdast på kvällstid, tiden efter middagen och innan vi ger kvällfika, då är han ofta så himla nöjd och kan leka och greja och ha så roligt! Så han är nog lite kvällsmänniska, och det funkar liksom inte att försöka natta honom tidigare på kvällen utan oftast är det först vid halv åtta-åtta som vi kan börja gå upp, och då somnar han först vid nio-halv tio oftast… och då är jag oftast trött själv, i alla fall när det börjar närma sig tio, så då går jag ofta och lägger mig direkt. Kul kvällar! Inte direkt… Han går ju såpass lite på förskolan i och med Daniels friveckor också så det blir liksom aldrig några riktiga rutiner med tidiga mornar och dagar fulla med lek och intryck, kanske skulle han ha somnat lite tidigare om han gick på förskolan 7-16 varje dag – eller så är han bara kvällspigg! Det som är skönt är ju att han gärna sover på morgonen istället, vi får alltid väcka honom när han ska till förskolan, och när han är ledig kan han sova till halv nio-tiden… och det uppskattar vi ju verkligen! Så vi fortsätter såhär.

Uppgivet

Ibland kan jag bara känna mig så uppgiven. Dels kommer så stora saker över mig, all skit som folk utsätter andra för, som äntligen kommer upp i ljuset tack vare #metoo och alla upprop som kommer därefter. Men att följa flera sådana grupper, sexuella trakasserier och maktutövande inom akademin, sexuella övergrepp bland folk i allmänhet oavsett bransch, sexuella övergrepp i hemmet… alltså förstår ni vidden av detta? Hur många som utsätts, av allt från sina egna pappor, bröder, syskons kompisar, släktingar, vänner till familjen, egna kompisar… alla dessa män som tar sig rätten att ta på andra, att göra saker mot dom mer eller mindre mot deras egen vilja, och sen går männen vidare som om inget hade hänt eller kanske till och med omedvetna om vad de faktiskt gjort? Medan tjejerna och kvinnorna får jobba med skam- och skuldkänslor, kanske psykiska ärr under många år… det är så fruktansvärt orättvist. Och jag känner mig så förskonad som har växt upp med ett bra kompisgäng med både tjejer och några killar, som inte har den här sortens övergrepp som erfarenhet, fast det finns såklart i min närmsta krets och säkert har jag upplevt saker som varit så normaliserade att jag inte reflekterat över det…

Och så berättade en kollega på en annan avdelning idag om vad hon är och har varit med om på sin avdelning, bland sina kollegor, handledare och chefer, och hur hon kämpar för att bli klar med sin avhandling trots allt som händer runtomkring, och hon som är en så otroligt fin person – igen, det är så orättvist. Och igen, jag känner mig så förskonad. Det kan vara att jag är naiv och inte ser allt som händer, men många säger att vår avdelning är väldigt bra, inga tydliga hierarkier, en bra och hjälpsam stämning – sen finns det såklart utmaningar ändå men inte just så mycket relaterat till stämningen bland kollegor. Det är jag så tacksam för!

Så, dels de här mer stora samhällsfrågorna, i kombination med stress över mitt eget jobb. Att det känns som att jag bara lägger tid på massa annat, inte just min forskning. Doktorandkurser som tar mer tid än de ska, undervisning som kräver inläsning av litteratur som tar så otroligt mycket tid, tid som jag egentligen inte har, diverse andra möten, planera doktorandresa, appen som jag och några kollegor jobbar med att ta fram (en app mot härskartekniker på arbetsplatser och skolor, på tal om ovanstående problematik)… och jag känner bara att jag inte kommer nån vart med mitt arbete, min forskning, läsa sådant som gynnar mig, faktiskt skriva på min avhandling..! Jag hade hoppats komma längre under hösten efter den tuffa våren, men så har det inte blivit direkt (men då har jag gått två doktorandkurser+har all höstens undervisning nu på slutet, så egentligen kanske det inte är så konstigt?), så nu hoppas jag på nästa år istället… jag ska bli bättre på att säga nej till sådant som tar av min tid, bättre på att lägga in tid för mig i min planering. Sen försöker jag också lugna mig med att jag har tagit väldigt många kurser under de två åren som jag har jobbat (ett år innan och ett efter föräldraledigheten), så nu har jag bara fyra kurser kvar att ta på de resterande tre åren (har alltså tagit sju kurser på två år!), så det kommer bli mer tid till forskningen framöver. Men just nu känns allt lite stressigt. Och då kommer känslorna av att jag inte kan något, att jag inte passar här, att jag borde göra något annat… när det kanske egentligen handlar om att jag inte haft tid att jobba med det jag ska. Så.

Planen nu är att lägga i alla fall en dag innan jul på mitt skrivande, och sen ta nya tag efter jul. Då kommer jag göra flera intervjuer vilket förhoppningsvis ger mig en skjuts och hjälper mig faktiskt komma nånvart med min analys… förhoppningsvis.

Nu är det verkligen dags att sova. Luciafirande imorgon bitti på förskolan (Oskars första!) så det blir tidig start. Ser fram emot den morgonen i alla fall! ❤️

Instängd i mitt eget hus!

Alltså sjukaste grejen hände nyss! Verkligen helt absurt men också läskigt.

Såhär. Vi håller på och göra om på övervåningen hemma, vi har ett allrum där som vi inte använder så nu har vi haft snickare här som satt upp en vägg så att det blir två rum där, varav ett ska bli ett rum till Oskar! Ikväll var Oskar och jag där och lekte, det står en stege inne på ”hans rum” som han gillar att springa runt och under och greja, så jag satt på golvet medan han sprang runt och hade kul. Daniel är ute med jobbet så vi var själva hemma. Mobilen hade jag lämnat nere, försöker att inte använda den så mycket när jag är med Oskar. Och ytterdörren nere hade jag låst, gillar inte att den är öppen när jag är själv med Oskar (blir relevant strax).

Så vi var inne i hans rum, men plötsligt springer han ut och slår igen dörren till rummet. Och vi har inte fixat nåt ordentligt handtag dit än, det hänger bara ett udda handtag på utsidan så att man kan öppna utifrån. Jag försöker få dit foten men hinner inte. Så plötsligt är dörren stängd. Jag är inne i rummet och Oskar utanför. Och jag kommer inte ut. På riktigt så går det inte att komma ut! Och jag har ingen mobil, men även om jag hade haft det hade ingen kunnat komma in i huset eftersom det var låst (tänkte att om jag hade haft telefonen hade jag ringt mamma eller pappa och bett nån av dom åka in till stan och hämta Daniels nyckel, eller bara att han hade fått åka hem, men det hade ju tagit ett tag!).

Oskar stod utanför och ropade på mig och jag försökte hålla mig lugn, sa Mamma här och försökte greja där handtaget skulle sitta för att se om det gick på nåt sätt, men det var ju helt hopplöst. Och efter en stund blev Oskar ledsen, han började väl inse att jag inte kom ut! Då kom paniken mer och mer, vad skulle jag göra? Sån absurd situation, vara bara ett par decimeter ifrån varandra och ändå vara så instängd!

Ett tag funderade jag på att ta stegen, klättra ut genom fönstret ut på altantaket och ta med stegen, ta mig ner på altanen med hjälp av den. Men – jag hade ju låst ytterdörren, så jag skulle ju ändå inte komma in..! Det irriterande är att vi har köpt en slags nyckelgömma med kodlås som vi ska sätta upp ute till vår extranyckel men har bara inte tagit tag i att sätta upp den, och har inte gömt extranyckeln ute heller… suck.

Till sist tänkte jag att jag får göra sönder dörren. Jag kom ju inte ut, jag hittade ingen annan lösning! Så jag tog stegen och körde in den i dörren några gånger. På nåt sätt var det som att dörrvredet rörde sig lite, så jag kunde sen stöta axeln mot dörren och den gick upp! Sprang till Oskar som som tur var hade satt sig en bit bort (dörren flög upp, sån tur att han inte var där!) och tog honom i famnen. Han blev lugn på en gång, annat var det för mig. Jag gick ner och ringde Daniel och då var det som att chocken kom. Sån sjuk situation! Blev ledsen och började frysa så blev verkligen chockad. Lyckades hålla mig lugn så länge jag var i rummet så det kom väl efteråt… Pratade med mamma också, kändes bättre sen när jag fått prata av mig lite. Gjorde kvällsfika till Oskar och nu kollar vi Emil ❤️

Alltså, det är ju en så absurd händelse så jag kommer ju kunna skratta åt det längre fram, men ett tag hade jag verkligen panik där inne, hur skulle jag komma ut?! Jag tänkte hela tiden att på nåt sätt kommer jag ut, det är ju bara en liten dörr emellan, men ja… och just att ha Oskar på andra sidan och inte kunna förklara för honom eller bara be honom öppna… så nära men ändå så långt ifrån!

Men men, det gick ju bra till slut..! Och på söndag (fullt upp med planer imorrn) ska vi direkt köpa ett riktigt handtag och fixa nyckelgömman. Nu har jag ställt en möbel för dörren så den inte går att stänga…

Jag brukar försöka tänka att allt som händer får en mening. Inte att allt händer av en mening, jag tror att livet är mer slumpartat än så, men däremot att vissa händelser kan få en mening. Som nu – kanske gör det här att jag/vi kommer bli bättre på att ta tag i saker direkt, fixa såna där småsaker som med nyckelgömman direkt istället för att skjuta på det – och då kanske andra situationer kan förhindras, som hade kunnat uppstå annars, kanske med värre konsekvenser? Då får en sån här händelse mening i längden, även om jag inte tror att det hände av en mening.

Vilken kväll!

Och jag tror att dörren klarade sig, faktiskt..!