Hjärtat utanpå

Ikväll har känslorna varit utanpå huden. Det började med att jag lyssnade på Joshua Radin och kom på två låtar som jag skulle vilja spelades på min begravning – ja, jag är lite morbid och tänker på sånt ibland. Så gjorde jag nåt jag tänkt på länge, gick in på Vita Arkivet och fyllde i mina tankar kring min begravning. Alltså ja, som sagt, jag tänker på sånt. Man vet ju verkligen aldrig när nåt kan hända, och kan man göra nåt för att underlätta för de som är kvar… tja. Men ja, det väckte ju en hel del känslor såklart. Att skriva en hälsning till Oskar. Det går liksom inte att ta in. Så då blev jag ledsen såklart – jag vill ju inte dö, inte nu, inte på länge! Och det ska jag väl förhoppningsvis inte heller. Och inte heller nån av mina närstående. Har ju ändå haft en himla tur genom livet som bara varit med om att äldre släktingar gått bort. Vilket har varit jobbigt i sig, men inte alls samma trauma som när det gäller någon där det inte är lika väntat. Närmaste sån situation var nog Bengt, pappan i en familj där jag länge jobbade som personlig assistent i Göteborg. Eller, bonus-pappa egentligen men hade funnits med väldigt länge. Han fick en hjärtattack en dag bara, från ingenstans. Det var otroligt tufft att hantera… men utöver det har jag haft tur, hittills. Och kan bara hoppas på att det får fortsätta så.

Sen har jag de senaste dagarna varit så uppriven också över vad som händer i USA, där familjer separeras vid mexikanska gränsen, och har gjort så sen i april. För att de som illegalt tar sig in i landet ska fängslas, och barn får inte fängslas. Fast vissa menar att de inte ens är illegala invandrare, utan att de har rätt att söka asyl. Men så har skett i alla fall, och barn har förvarats (verkar verkligen ha varit förvaring) i rum med betonggolv och typ burar till väggar. Sen verkar de ha tagits till fosterfamiljer, men oavsett, vilket fruktansvärt trauma. Att som barn tas från sin enda trygghet, sina föräldrar, i en helt ny miljö, främmande språk, hemsk förvaring, ingen tröst… barnen lär ju bli skadade för livet. Och som förälder se det hända med sitt barn… fy fan, det finns inga ord. Nu verkar Trump(jäveln) äntligen dragit tillbaka ordern, efter all uppmärksamhet, men det har pågått sen april och flera tusen barn är drabbade!

Och i reportaget jag läste pratade han om dilemmat mellan att vara svag eller stark, där stark är att ”inte ha något hjärta” och att han nog hellre skulle vara stark, men ibland behöver cara svag. Men alltså, vad är det för livssyn? Att det är svagt att vara empatisk, human, och ta hänsyn till mänskliga rättigheter? Hur kan det vara svagt? Och hur kan vi ha en president i USA som har en sådan inställning? När är det nog, när har han gjort nog för att bara kunna avsättas? Har han inte redan gått över gränsen ett flertal gånger? Det farliga är väl att gränsen för vad man ser som acceptabelt hela tiden flyttas lite, lite åt gången, vilket gör att han kan komma undan med så jäkla mycket skit.

Ah, jag blir så upprörd och äcklad av att tänka på honom. Vad han utsätter andra människor för. Är det så svårt att inse att vi alla är lika i grunden, oavsett vart vi bor eller kommer ifrån? Att det inte är okej att göra skillnad på människor och människor? Att behandla andra som att de inte har något värde? Fan alltså.

Så ja, mycket känslor i mig just nu, hela hjärtat känns vidöppet mot allt hemskt som händer. Och samtidigt ligger jag här, i mitt hus, med Daniel tungt sovandes vid min sida och Oskar snusandes i sitt rum, med mitt fasta jobb, stabila lön, hälsan vid behåll, familjen nära… så himla privilegierad. Det tänker jag inte ha dåligt samvete för – jag hade turen att födas in i det här livet och har kunnat ta mig framåt på den här vägen, och inget blir bättre av att jag mår dåligt över det. Men att i alla fall vara medveten om hur bra man har det och inte tro att man egentligen förtjänar det mer än vissa andra (många andra har kämpat så mycket mer med sina liv än jag nånsin kommer behöva göra), utan att det till stor del handlar om tur och förutsättningar. Det är väl nånstans det man kan göra. Och orka uppmärksamma vissa frågor och försöka göra det man kan för att på nåt sätt påverka.

Och nu ska jag försöka sova. Med massa tankar snurrandes och hjärtat utanpå huden…

Annonser

Joshua

Åh, ikväll medan jag plockade undan efter utemiddagen med besök från Oskars faster, hennes Micke och stor-kusin Angelica (mysigt med besök!) och Daniel nattade Oskar så satte jag på min favorit Joshua Radin i högtalarna. Och direkt när första live-låten gick igång så fick jag ett sug i magen… det är något visst med hans musik och att jag har lyssnat på den i så många år, gått på spelningar, till och med pratat med honom efter en spelning..! Och han kommer faktiskt till Sverige i höst och spelar… Stockholm, i slutet av oktober. Jag är sugen på att åka dit. Så sugen. Men med mina två jobbresor som kommer ta en hel del fickpengar som budgeten knappt räcker till som det är, så känns det inte helt möjligt… gaaaah när ska trisslotterna vi skrapar på måfå ge den där storvinsten? Klart att man inte blir lyckligare i stort av pengar, och vi har det ju verkligen tillräckligt bra som har råd med allt vi behöver och kan bo som vi gör, men jo, klart man önskar ibland att man hade tillräckligt för alla såna här extra-grejer också…

Jag har ju sett honom ett antal gånger under åren och det är jag så glad för, så jag får nog helt enkelt inse att jag inte kan se honom precis varje gång som det praktiskt skulle vara möjligt, och vara tacksam för de gånger jag faktiskt har sett honom.

Nu är det i alla fall läggdags, mosig i huvudet efter en dag med handledning (som gick bra! De säger att min text, mina tre första kapitel till avhandlingen är bra, att det är roligt att läsa, att jag skriver bra – att det nu mest bara handlar om att jobba ihop texten, få till en röd tråd, göra mindre justeringar, för att sedan gå vidare till nästa kapitel. Jag försöker ta åt mig av det och ta in vilken resa jag har gjort den här våren – från att krisa i början av året, gråta på handledningen och på allvar prata om att hoppa av, till att nu sitta här med tre skrivna kapitel på typ två månader, och till och med kunna tycka att det är roligt nu! Snacka om utveckling…), och som tur var fick jag inte 3000 saker att göra dessa tre sista veckor innan semestern utan mest bara klippa och klistra och jobba ihop min text (vilket är svårt nog i sig), så det känns som att det blir några okej veckor.

Söndag kväll

Sovdags och alltid en jobbig känsla att behöva ställa alarmet igen, efter helgens dagar där Oskar är vår naturliga väckarklocka (tackar nån högre kraft för att han verkat fått våra sovgener, just nu verkar det vara 8 som är hans morgontid och det känns verkligen bra jämfört med hur det kan vara). Även om jag alltid tycker det är jobbigt att vakna och det alltid är en kamp att ta mig upp ur sängen så är det ju tusen gånger bättre att väckas av Oskars ”hej” och buffande, än väckarklockan och vetskapen om att nu måste jag gå upp… och även om jag är inne i en bra jobbperiod så känns det inte jättepeppigt att en ny jobbvecka drar igång… jag börjar kunna tycka att det är roligt och blir mer och mer intressant ju mer jag kommer in i allt, men, det är ju liksom ändå ett jobb… nåja, det blir nog en okej vecka. Och nu är det ju nära till semestern också!

Roligheter senaste tiden

Har varit med om en hel del roligheter senaste tiden som jag inte skrivit om!

I början av maj var det dags för bröllop – för en av mina bästa och äldsta vänner Emma som gifte sig med sin Anders ❤️ Och jag var brudtärna! Bröllopet var utanför Nyköping, kyrklig vigsel följt av middag och fest i en så fin lokal vid en herrgård i närheten. Vi var där redan från fredagen och allt var så himla fint och bra ordnat.

Jag tog i princip inga bilder alls men här är några som andra tagit.

Det var så himla fint och känslosamt och känns så stort att hon nu är gift! Vi som känt varandra sen vi började på dagis och följts åt hela livet, tonårens tvivel på att vi nånsin skulle hitta nån överhuvudtaget, första kärlekarna, uppbrott, dejter, nya relationer… och nu har hon sin Anders. Är så glad för att jag fick vara med och dela den dagen på så nära håll ❤️

Några veckor senare åkte jag iväg igen, då hade jag, Emma och Sylle planerat en överraskningsresa för Emeliie, vår höggravida kompis! Vi ville göra något annat än en baby shower och kände väl att vi mest bara video ha tid tillsammans – snart har vi alla barn i olika åldrar och det blir svårare och svårare att umgås som förr! Vi hittade en stuga på Airbnb ute i Stockholms skärgård och överraskade henne på lördag förmiddag med en packlista. Vi började med lunch i stan (och höll på att inte komma därifrån med bilen sen pga Maraton! Haha, det blev lite kaos men det löste sig till sist…) och åkte sen ut till Saltsjöbaden och den fina lilla stugan som låg helt otroligt vackert vid vattnet.

De som hyrde ut stugan bodde i det stora huset, och vår stuga är den mindre till höger.

Bad, bubbel, jordgubbar och massa prat på bryggan, god middag, mer prat och brädspel in på småtimmarna, morgondopp (för några), frukost på bryggan och sen hemgång… ett så himla härligt dygn och så fint med den tiden tillsammans!

Två fina minnen med fina vänner.

Helg i stugan

Igår (fredag) åkte vi upp till stugan när Daniel kommit hem från jobbet. Var framme först strax innan 20 och det dröjde en stund innan Oskar var redo för nattning så han somnade först vid 22… men vi är ju lediga så det är okej. Han vaknade vid 8 imorse och sen har vi haft en bra dag! Lekt ute här i stugan, fikat hos Daniels faster, sen blev det jättevarmt och skönt ute, Oskar sov medan Daniel gick en promenad med honom och jag passade på att träna (har en träningsapp som heter Aaptiv som jag tycker är väldigt bra, olika pass med musik och en personlig instruktör, tex för löpning, styrketräning, yoga osv, och nu har de börjat med boxningspass så jag testade ett sånt, kul!), och sen har vi lekt massa ute i värmen och ätit god middag. Så skönt att bara kunna vara tillsammans och följa Oskar i det han vill göra! Och värmen ❤️

Två år och tre månader blir han imorgon!

Nu är det kvällsfika och tv för Oskar så hoppas vi på lite tidigare nattning ikväll…

Resor i höst!

Även om jag överlag mår så mycket bättre med jobbet nu i vår än senaste året, så får jag mina återkommande svackor som ändå får mig att tvivla. Har faktiskt börjat gå och prata med samma person som jag gick till förra året för att reda i det här – varför återkommer tvivlen och hur mycket ska jag lyssna på dom? Har bara gått en gång så länge men det är redan givande.

Men, en sak som är väldigt bra med jobbet är den frihet och de förmåner vi har. Jag kommer nog aldrig hitta ett jobb som är lika bra på det sättet. Det hjälper inte när tvivlen skriker som högst, det väger aldrig tyngst, men när det väl känns bra är det otroliga fördelar. Som i höst, då ska jag på två häftiga resor med jobbet! I november ska jag och ett gäng kollegor till Sydafrika! Vi ska dit i lite olika ärenden men vi doktorander ska på en skrivar-workshop för att jobba med vårt skrivande. Det kommer nog bli tufft, men så givande. Och vilken grej att få göra det i Sydafrika! Vi blir borta 8 dagar, men det går åt två dagar vardera till dit- och hemresa. Puh. Men gött att få lite sol och värme den tiden på året! Några kollegor åker tidigare för att få lite semester där, men jag känner att 8 dagar är mer än nog att vara borta från Oskar…

… och dessutom ska jag vara borta i september också – då åker jag nämligen till London! Åååååh jag är SÅ glad att jag fått till det! Då åker jag själv i nio dagar för en egen skrivarresa, med ledig tid på helgerna. Skrivarresa innebär att man helt enkelt fokuserar på sitt skrivande och jobbar med sin text. Eftersom jag haft så mycket kris och svårt att förstå vad det är jag gör så ligger jag på ett sätt lite ”efter”, så jag behöver verkligen lägga all tid jag har på att skriva och få ihop ett kapitel efter ett annat. Och då har jag tänkt på att jag gärna skulle vilja åka bort själv en kortare period för att kunna sitta så fokuserat och bara jobba på. Och då är det klart att London kom upp som ett tänkbart alternativ! Det är ju fortfarande en av mina favoritstäder som betyder så mycket för mig efter alla perioder jag bott där, och sen jag fick det här jobbet har jag tänkt på att jag gärna skulle vilja hitta nån möjlighet att få åka dit i jobbet, på något sätt. Dessutom har jag hittat ett universitet med ett center för den sortens forskning jag bedriver (om ”en skola för alla”, en inkluderande skola), så kanske kan jag få till ett besök där också..! Men åh, bara att få vara i min stad igen, jag längtar. Jag skulle gärna ha kombinerat det med att vara där med Daniel och Oskar såklart, men det fick vi inte till den här gången så vi får satsa på en egen resa dit framöver. Det kommer bli tufft att vara borta från Oskar så länge för första gången – han kommer ha det jättebra hemma med Daniel såklart och våra familjer som får hjälpa till med lite avlastning, men för mig kommer det kännas jobbigt att vara ifrån honom så många dagar i sträck! Men samtidigt vill jag gärna göra den här resan, både för att jag tror att det kommer vara givande för jobbet, och såklart för att jag har hittat ett sätt att få vara i London på..! Och jag har redan planerat vad jag ska fylla min lediga tid med, hehe. Favoritmarknader, träffa Fiona (mamman i den familj där jag jobbat som barnflicka och som jag fick så bra kontakt med, och vars barn Oskar delvis fått sitt namn från!), lite shopping, dansa Lindy Hop, fira min kompis Billy som fyller 30, kanske nån joggingtur längs Themsen… åååååh dröm.

Nu ser jag fram emot semestern som väntar om några veckor men jag kommer verkligen ha en bra höst framför mig när jag kommer tillbaka! Så jo, visst är jag tacksam för mitt jobb också – jag måste bara hitta sätt att hantera tvivlen när de uppstår.