Hemma igen

Så skönt att vara hemma igen. Nerkrupen i sängen med en snusandes Oskar bredvid ❤ men det blev en lite strulig resa. Började bra, gick upp 6 och var på Heathrow två timmar innan avgång, skönt. Tog en andra frukost – dock en ovärt dyr smoothie bowl. Sen dröjde det innan de la ut info om gaten, och det slutade med att allt blev lite försenat. Jag hade bara 50 min transfertid på Arlanda innan flyget hem, men när de sa att vi bara skulle bli 15 min sena så tänkte jag att det borde gå bra. Jovisst, men innan planet hade kört fram till rätt ställe, och innan jag som satt långt bak hann komma av, var det bara 20 minuter kvar. Jag småsprang genom hela Arlanda och tänkte att jag borde hinna. Kom fram till gaten 10 min innan avgång – och den var stängd. Ingen personal där. Hittade till slut en infodisk för SAS, de ringde någon som bekräftade att de väntat så länge de kunde, men tyvärr hade börjat rulla… Nej! Jag som bokade de här tiderna specifikt för att komma hem på eftermiddagen och få några timmar med Oskar innan nattning, och sett fram emot det hela veckan, jag blev så besviken och kunde inte hålla tillbaka tårarna… Och tyckte så synd om Daniel som fått kämpa på fast han såklart är helt färdig efter flera dagars tuff magsjuka, jag ville ju bara hem och avlasta honom också… ringde honom och var ledsen, men, det var ju inte så mycket att göra… som tur var fick jag plats på nästa plan så jag kom ju hem ikväll i alla fall, men nästan 3h senare… Och så blev det planet en kvart sent, inte så mycket men när man redan är less… Och Oskar behövde egentligen gå och lägga sig efter flera dagar med magsjuka själv, och inte sovit något på dagen idag, men han ville hålla sig vaken tills jag kom hem ❤ de hade pratat om det hela dagen men sen blev det nog lite mycket ändå när jag faktiskt kom, i kombination med övertrötthet osv, för då blev han ledsen och ville bara vara hos Daniel! Hjärtat. Det blev nog mycket känslor att hantera. Men det gick över efter en liten stund.

Men, det jag hade tänkt skriva om, det är den sköna känslan att vara hemma igen. Jag älskar verkligen London som stad, att vara där, alla upplevelser som finns, bara att vara i en stad där jag känner mig så hemma… Och nånstans har jag nog kvar känslan som jag hade när jag var 20 och flyttade därifrån för första gången – att jag skulle vilja ha ett parallellt universum, ett där jag för alltid bor där och lever det livet fullt ut, och ett annat, tryggare och lugnare liv där jag stadgar mig på ett annat sätt… Men samtidigt som jag nu kände hur underbart det var att vara där igen, så kände jag också att nej, jag vill inte bo där. Inte nu. Jag är så nöjd med livet jag har i Sundsvall! Haha, tänk om jag för 10 år sen, eller 7 år sen, eller ens 5 år sen, skulle veta att jag skulle känna såhär en dag… Och när jag pratat med folk jag träffat där också och ärligt kunnat säga att jag är så nöjd med livet hemma… det är en skön känsla! Men jag kommer alltid vara så tacksam för mig själv för att jag gjorde alla dom där flyttarna när jag var i tjugoårsåldern… det skulle jag aldrig vilja ha ogjort, det är perioder i mitt liv som betyder så mycket för mig. Och vem vet vad som händer när jag är typ 50 och Oskar har flyttat hemifrån, då kanske jag kan ha en liten lägenhet där, eller en stuga på landsbygden inte alltför långt bort… hehe, viktigt att ha kvar några drömmar..!

Saknad

Nu slog det verkligen till. Den där fysiska längtan, saknad så det gör ont i kroppen… Min Oskar ♥ Särskilt med tanke på att både han och Daniel är sjuka, sen några dagar tillbaka… Känns så jäkla dumt att vara borta då! Började med att Daniel fick hög feber, sen gick det över till att båda fick magsjuka efter att Oskar varit på förskolan i fredags… så jäkla jobbigt!! Som tur är har Daniels mamma åkt ut och hjälpt till varje dag, sovit över där inatt. Riskerar sitt eget mående, vilken klippa! Tack farmor ♥ Men det är så jäkla typiskt, nästan varje gång jag varit borta har nån av dom eller båda blivit sjuka… hemskt! Men imorgon kommer jag hem i alla fall. Flyger på förmiddagen och är hemma på Alnö på eftermiddagen, så kommer hinna vara med Oskar ett tag då, det känns jätteskönt. Får se sen om det blir vabb några dagar eller hur dom mår… men jag passar gärna på att vara hemma lite med Oskar efter att ha varit borta nu!

För egen del är jag såklart jätteglad över den här resan, det har gett mig så mycket att få vara iväg såhär – hyfsat produktivt jobbmässigt, och underbart på ett privat plan att få vara i bästa staden igen. Men det blir såklart dubbelt när jag samtidigt inte vill vara borta hemifrån såhär länge! Särskilt som sagt när dom nu blivit sjuka… Men, om 24 timmar är jag hemma igen ♥

London!

Mitt i veckan nu, och det känns så bra att vara här! Eller, just precis nu har jag lite prestationsångest över att jag inte kommer så långt med jobbet som jag hade tänkt – jag lägger ner mycket tid men inser att jag behöver göra massa förberedande grejer innan jag faktiskt kan börja skriva, och det tar längre tid än jag trodde, så i slutändan kommer jag bara ha 1,5 dag till själva skrivandet, istället för större delen av veckan… jag försöker tänka att jag i längden ändå behöver göra det jag gör nu (går igenom allt mitt insamlade material, kodar utifrån teman och väljer ut delar till analysen), så jag kommer ha nytta av det framöver, och att jag har en del idéer om vad jag vill skriva om så jag borde hinna få ihop något i alla fall. Men jag känner ändå press inför att jag ska skicka det jag skrivit till mina handledare, och då vill jag inte att de ska bli besvikna, att de förväntar sig att jag skulle hinna mer den här veckan. Men alltså, jag är alltså inte så stressad själv utan kan se att jag behöver göra det jag gör nu – utan stressen kommer från prestationsångesten och rädslan att göra andra besvikna. Mina gremlins, som Brené Brown skulle kalla det. Och det är ju inte det jag vill påverkas av och styras av. Jag får ju vara ärlig med mina handledare och förklara att jag kände behovet att lägga den här tiden på det här, så jag kanske inte har skrivit lika mycket som jag hade tänkt, och velat, men att jag i alla fall har en början, och tankar om hur jag vill gå vidare. Och det kommer dom ju förstå. Så jag försöker att inte låta ångesten ta över. Jag vill ju inte att den känslan ska prägla min tid här! Och det har den inte gjort heller. Det är mest idag den har börjat smyga sig på, när jag märker hur lång tid saker tar. Men, det får bli som det blir. Jag känner känslan, jag förstår varför den är där, men jag låter den inte ta över.

Och utöver de här känslorna så har veckan varit så bra hittills. Alltså, mitt London!

Söndagen blev shopping – på favoritmarknader i östra London på förmiddagen, och längs (stressen på) Oxford Street på eftermiddagen. Sedan började jag jobba litegrann på kvällen. Jobbade hela måndagen, men på kvällen var det dags för något roligt – lindy hop på en festival vid Themsen! Jag hade kollat upp dansen innan jag åkte hit och såg att den här festivalen fanns, och tänkte att dit måste jag gå. Tänkte att det kunde vara kul med sällskap och fick till slut tag på en som jag brukade dansa med, som turligt nog var i närheten och var på att komma! Vi har inte setts på 7 år, och började med att ta en drink och uppdatera varandra om livet. Men sen letade vi upp dansen, och OJ vad kul det var! Som jag har saknat det här. Visst, det finns en lindy hop-kurs i Sundsvall, men, jag har testat den och det var typ 10 personer… dom gör det superbra, och jag skulle gärna engagera mig, men att komma från något som är så utbrett här i London, som verkligen är ett eget community, det liksom, blir för stor skillnad… så jag passade på att njuta den kvällen!

Det tog ett tag innan jag kom hem, varvade ner och till sist somnade, så jag tog en liten sovmorgon i tisdags. Efter att ha jobbat några timmar åkte jag sen till UCL (University College London), för att träffa en som forskar på liknande frågor som mig, och luncha med henne! Alltid lite nervöst med såna nätverksgrejer, men, det gick jättebra. Vi kunde prata utbildningsfrågor, politik – och mat och djurrätt, då hon var vegan! Kul. Sen passade jag på att jobba lite på kvällen också, den dagen. Igår satt jag och jobbade hela dagen och tog sedan en joggingtur längs Themsen – något som varit en målbild för mig sen jag bestämde att jag skulle åka hit. Men, eh, jag insåg att jag tycker att det är lite jobbigt att springa bland folk på det där sättet, föredrar att flåsa runt i en stor park, eller i skogen hemma. Men, kul att ha gjort det i alla fall! Sen blev det nån timmes jobb på kvällen, och avslutade med lite New Girl på datorn och kvällsfika. Idag har jag också bara suttit och jobbat hela dagen, tog en kort sväng till ett shopping-varuhus i närheten nu i slutet av dagen men hittade ingenting, och ska nu snart sätta mig ett par timmar igen. Imorgon ser likadan ut. Men sen på fredag eftermiddag kommer jag göra helg! Jag är ju här för att njuta av stan också, så lite ledigt vill jag allt ha. Då på eftermiddagen ska jag hem till min familj där jag började jobba som barnflicka när jag flyttade hit som 19-åring, få träffa min London-Oscar som var 16 månader när jag började och nu är typ 15 år..! Så galet. Och hans mamma Fiona som jag fått så bra kontakt med, och hållt kontakten med de här åren. Och resten av familjen! Det ska bli så kul. Sen på lördag har jag en rolig grej inplanerad, berättar mer när det väl är gjort, hehe. På kvällen ska jag i alla fall fira Billy som fyller 30 nästa vecka, Billy som jag lärde känna via Lindy Hopen och umgicks en del med när jag bodde här, det blir kul! Sen på söndag ska jag sooooova hela dagen, inte ställa klockan utan bara verkligen vara ledig och sova, det ser jag fram emot, haha! Kanske går på bio eller nåt på kvällen, får se. Och sen är det måndag och dags att åka hem igen… Och, nog för att jag älskar att vara här, och verkligen tar vara på tiden, njuter av stan och alla upplevelser – men stundtals känns det väldigt tomt och jag saknar Daniel och Oskar! Det går bättre än jag trodde, jag trivs ju så bra här i stan och är ju van att vara här själv, så det går ändå bra. Men särskilt såna här stunder när det känns lite jobbigt med jobbet, då kommer alla jobbiga känslor och jag saknar dom lite extra… Men jag vet ju att det bara är några dagar till, så det känns ändå okej. Men på ett sätt blir det så overkligt i mig också – jag kan fortfarande ibland ha svårt att förstå att jag faktiskt är mamma, att jag har ett barn, att Oskar är mitt barn! Jag är ju fortfarande samma person som jag var innan, mer bara som att en extra dimension har lagts till i mitt liv. Men på så sätt är det ju liksom inte konstigt för mig att vara själv, särskilt inte här i London där jag är så van att vara det. Och då kan jag nästan få lite dåligt samvete och tänka att Men, borde det inte kännas som att jag saknar en kroppsdel eller nåt, borde jag inte sakna honom dygnet runt och ha svårt att fokusera på annat? För att det känns som att det finns en föreställning om att det är så man ska reagera som förälder – eller nej, som mamma, för jag tror inte att samma förväntningar finns på pappor. Det är ju mer vanligt att mammor får ifrågasättanden för att de är ifrån sina barn – oavsett om det handlar om några timmar när barnet är litet, eller längre resor – medan det ju tas för givet att pappan är tillbaka på jobbet igen efter att ha tagit ut sina 10 första dagar. Så visst finns det olika förväntningar. Och ja, för vissa kanske det känns så, så kan det ju vara. Men jag tror att det är minst lika vanligt att man som mamma har kvar sina egna drömmar, önskemål, ambitioner, som inte bara har att göra med föräldraskapet, utan också om livet runtomkring. Som att kunna njuta av att vara i sin favoritstad själv. Utan att det för den skull säger det minsta lilla om den kärlek man känner för sitt barn. Oskar är absolut det viktigaste jag har i livet, men jag får även ut något av att göra saker utan honom. Och det är jag ju inte ensam om, men det kanske inte lyfts fram lika mycket som bilden av att hela ens liv cirklar kring barnen. Och många som lyfter fram det får massa skammanden och skit för det. Det känns inte helt bekvämt att skriva om det (och då är det typ två pers som läser här), men jag tycker att det är viktigt.

Sen är det jobbigt för nu har Daniel blivit sjuk där hemma, han har fått hög feber! Det är så typiskt, jag tror att nästan varje gång jag varit borta har antingen Oskar eller Daniel blivit sjuka! Nu var det lite tur i alla fall för vi hade redan bokat in att Oskar skulle vara hos mamma idag, och sova där, så det passade ju himla bra. Och imorgon kan Daniels mamma hjälpa till. Bara att hoppas att det går över snart… stackars Daniel ♥

Men okej, dags för ett kvällspass nu!

Känslostarkt

Alltså det började redan på Arlanda, i väntan på att gå till gaten, när jag köpte en fika på Starbucks, och personalen och flera av kunderna pratade engelska. Det började rysa och pirra i mig. Sen att landa, komma ut i flygplatsen och se de välbekanta butikerna – Boots, M&S, Costa Coffee… Underground-skylten. Krocka med någon som snabbt ber om ursäkt med ett trevligt Oh, sorry! Sitta på tunnelbanan och titta på tunnelbanekartan över stan, alla namn så bekanta, vissa namn med en viss extra betydelse för mig. Edgware Road, där jag bodde första året jag var här. Whitechapel, där jag bodde första sommaren jag var tillbaka. Hyde Park Corner, där jag gick förbi på väg till familjen där jag jobbade som barnflicka första året (och flera gånger därefter). Komma fram till Victoria station och gå ut på gatan. Mitt London. Jag gick bara och log för mig själv! Det är verkligen så speciellt för mig att vara här. Som jag, lite sentimentalt, uttryckte mig på Instagram:

IMG_20180915_230054_772

Det är en så stark känsla, att jag har bott här, haft en vardag här, allt detta har varit så bekant, så tryggt, gett mig så mycket. Det är nog först nu, i efterhand, som jag verkligen kan se hur mycket det här gjort för mig, alla perioder då jag har bott här. Så mycket självständighet och klara-mig-själv, att flytta hit själv vid flera olika tillfällen, styra upp olika boenden, fixa jobb eller utbildning, lära känna nytt folk varje gång, upptäcka nya delar av stan… Det har nog gjort väldigt mycket för min utveckling och självkänsla. Och det är som att jag ser det tydligare nu, när jag är tillbaka, när jag har en helt annan vardag hemma, och nu vara tillbaka i det gamla. Som jag skriver, det blir som en krock i mig. Den Karin som alltid längtade hit, hittade olika sätt att lösa det på för att kunna bo här, få den där vardagen. Till att nu ha en helt annan vardag hemma, som jag inte vill byta mot något annat. Samtidigt som det är så nära, alla minnen, upplevelser, känslor av staden, så blir det också mer och mer långt borta. Tänk att jag gjorde det, fixade det, klarade av flera flyttar i olika omgångar hit? Olika områden att bo i, olika sysselsättningar, olika personer runt mig. Men grunden i en stad där jag bara känner mig så hemma. Det är något visst med London för mig.

Med det inte sagt att jag skulle vilja bo här igen. Inte nu, inte alls. Att få vara här på besök känns fullt tillräckligt! Men också så skönt att känna att de starka känslorna för staden finns kvar, att det alltid kommer vara något speciellt för mig.

Nu ser jag istället fram emot fler resor hit framöver – och då med hela familjen. Att få visa Oskar min stad, låta honom uppleva den. Se om kärleken förs vidare!

Ja, mycket tankar och känslor väcks. Och jag har bara varit i stan i 4 timmar, hehe.

Imorgon blir det marknads- och stan-shopping! Förmiddag på mina favoritmarknader vid Brick Lane, Old Spitafields Market och Sunday Upmarket, äta lunch där och sen åka in till stan för lite ”vanlig” shopping. På kvällen har jag inga planer så jag kanske börjar jobba lite lugnt då, för att börja förbereda inför veckan. Det känns helt okej. Men nu är det dags att läsa lite och släcka snart, försöka somna med alla känslor!

Lång vecka och pirrigt nu

Den här veckan har känts lång. Började med hemma-jobb-dag i måndags med två observationer på skolan jag följer för min forskning, sen föräldramöte på kvällen (mitt första! Känns fortfarande lite stort med såna föräldra-saker, kan jag tycka). Tisdag vanlig dag, onsdag började med migrän så jag stannade hemma och sov på förmiddagen, mådde ok efter lunch så åkte in och jobbade lite lugnt då. Men kände mig mosig, är nog bäst att stanna hemma helt, egentligen. På kvällen reflekterade jag över att det bara gått tre dagar av veckan, det kändes som mycket mer… Och igår blev en intensiv dag. Handledning på förmiddagen vilket gick bra, skönt. Sen när jag var på väg hem med bussen visade det sig att en buss havererat precis vid bron som går till ön där jag bor. Bussen jag satt på skulle vända och köra in till stan igen, och släppte av oss alla halvvägs. Jag hade kunnat gå resten av vägen, hade nog tagit nån timme men hade gått bra – men Daniel skulle in och jobba natt, så jag behövde ju hinna bytas av med Oskar. Det slutade med att dom kom och hämtade upp mig och släppte av mig och Oskar hos Daniels föräldrar, innan han åkte till jobbet. Så vi åt middag där, lekte och såg på tv, och åkte sen hem när köerna hade släppt. Blir sårbart med bara en, smal, bro sådär!

Idag var det till sist fredag, och dagen har gått bra. När jag slutade kom Daniel med Oskar och hämtade upp mig, vi köpte bite line-pizza och åkte hem för fredagsmys! Pappa kom förbi en stund sen, och sen var det dags för mig att packa.

Imorgon åker jag till London!!

Sist jag var där var när Daniel och jag firade min 30-års-dag, för 3,5 år sen… åren innan tror jag nästan vi var där nån gång varje år, sen jag flyttade därifrån 2011, så nu är det ett tag sen jag var där… Men den största skillnaden kommer vara att vara där själv – i nio dagar – med en liten familj hemma! Det kommer vara jobbigt att åka ifrån Oskar imorgon… Men det känns bra också, jag vet att det kommer vara jobbigare för mig än för honom, och jag vet att jag kommer ha det bra också..! Jag har sen länge planerat in vad jag ska göra, dag för dag, hehe. Alltså, jag ska åka dit för att jobba, vi kallar det skrivarresor när vi åker bort för att fokusera på sitt skrivande, ofta gör vi sådana med kollegor, men nu passade jag på att boka in en egen resa! Så lyxigt när man har möjligheten. Och såklart kommer jag vara en del ledig där också. Det kommer vara häftigt att vara där igen, uppleva staden igen, mitt andra hem. Och jag är ju så van att vara där själv, så jag tror inte att det kommer kännas så konstigt egentligen, även om jag inte varit så själv på, ja, 2,5 år, sen Oskar kom. Har jag varit borta från honom har ju det varit med jobbet eller kompisar, så det blir något annat nu, och under någorlunda lång tid. Allt är ju relativt. Finns säkert de som tycker att man absolut inte kan vara ifrån sin familj såhär – särskilt som mamma – och andra som åker under längre perioder, eller fler, utan problem. Inget är väl mer eller mindre fel egentligen, så länge man själv mår bra, det farliga är väl om man begränsar sig på grund av upplevda förväntningar och krav… Jag vänder mig såklart emot såna krav på föräldrar, främst mammor, om att man skulle vara en dålig förälder för att man lämnar sitt barn ett tag… Oskar kommer ju ha det minst lika bra med Daniel som han skulle haft med mig, och kommer vara med både mina och Daniels föräldrar. Och jag får tid att fokusera och komma framåt med mitt skrivande, samtidigt som jag får vara i en av mina favoritstäder och göra sånt jag mår bra av. Det är ju inget fel med det! Men självklart kommer jag sakna honom.

Kvällstrött

Dagens bästa beslut var att ligga i sängen redan 21 45. Ska läsa en stund med en sovande Oskar bredvid (Daniel jobbar natt) men släcker nog rätt snart. Ibland sover Oskar i vår säng ändå från nattningen, ibland sover han hela natten i sin säng, rätt ofta somnar han i sin säng men kommer över till oss på natten.

Jag gick inte och la mig lika tidigt igår, och så tidig morgon imorse inför lämning på förskolan innan jobbet, därför lite extra trött idag. Jag har gjort om morgonrutinen lite, innan förskolan. Ett tag gick jag upp ännu tidigare, gjorde i ordning mig och åt frukost själv, innan jag väckte Oskar och gav honom välling innan förskolan, framför lite tv-mys. De äter alltid frukost på förskolan kl 8, och när jag lämnar gör jag det 7.10, för att kunna ta bussen och vara på jobbet till 8. Det blir lite tidig lämning, särskilt för Oskar som likt sin mamma gillar att sova och inte tycker om att bli väckt på morgonen. Men det är inte varje dag det blir den tiden, överlag går han på halvtid tack vare Daniels friveckor, och får han bara vakna till på morgonen går lämningarna typ alltid bra. Och det är väl många som lämnar ännu tidigare för att få det att gå ihop, barnen blir nog vana hur det än är.

Ett tag gick jag upp vid 5 tror jag, för att hinna med mig själv och sen ha god tid med Oskar också. Men när jag märkte att han alltid fick i sig sin välling och var nöjd med att sitta med den, så började jag gå upp senare och åt min gröt samtidigt som han fick välling. Ibland smakade han med mig också. Det funkade bra och jag behövde inte gå upp fullt lika tidigt! Sen slutade han med välling (av sig själv, ville bara inte ha längre), och blev mindre och mindre intresserad av gröten också. Så nu i höst får han sova lite längre, så skippar vi frukosten och bara kollar lite tv för att vakna till, innan vi går. Och det verkar fungera bra för honom. Även när vi är hemma och lediga gör det inget om det dröjer en stund till frukosten pp morgonen, så han verkar inte vara panik-hungrig direkt. Och igen går då jag upp först och gör i ordning mig och äter frukost, men inte lika tidigt som första perioden. Det funkar bra. Det gäller att hitta sina sätt och få till så ok morgon som möjligt.

Åh, sooooovaaaa…