Tidig kväll

Ikväll blir det tidigare nattning för mig själv. Intensiv dag igen, med planerande av föreläsning för undervisning på en kommande kurs tillsammans med en kollega hela förmiddagen, och på eftermiddagen jobbade jag vidare med min analys. Hade dock långt ifrån samma flow som igår, idag var det mer av en kamp med orden och mot tvivlen, med tankar som att jag inte har något att säga och inte får fram något bra med min text. Suck… men jag försökte se att tankarna främst kommer från att jag är stressad över att jag har deadline för texten på torsdag, och att det får duga med det skick den kommer vara i. Det ska vara ett utkast, inte en färdig text. Så det får bli det det blir.

Sen efter jobbet mötte jag upp Daniel och Oskar hemma hos pappa, för lite släktmiddag med min kusin och hans familj som kom på besök. Trevligt att träffa dom, som jag träffar väldigt sällan men tycker bra om – däremot var det inte bäst timing med Oskar då han inte hade sovit något på hela dagen och därför inte var på det bästa humöret… Efter en snabb middag satt jag mest med honom på övervåningen och lekte med leksaker – det var det han ville göra och i sådana lägen är det ingen idé att försöka få till något annat. Dessutom gjorde vi misstaget att öppna en burk med pepparkakor som vi fick av besökarna redan innan middagen, då Oskar direkt när vi fick den ville öppna och se vad som var i. Och då ville han ju såklart smaka direkt. Vilket han inte fick, och så blev det ett utbrott. Och sen blev det pepparkakor blandat med middagen. Men ja, det gör ju inget att det blir så nån gång ibland, och nu har vi med oss att tänka efter lite före om vad som blir mest pedagogiskt – att inte öppna burken alls förrän vi är hemma, eller smaka en pepparkaka på en gång. Men ibland behöver man vara med om såna situationer för att se vad som fungerar och inte, och så vet man det till nästa gång.

Imorgon ska jag till Ånge med några doktorandkollegor och jobba där under dagen, vi har börjat ses med ett antal veckors mellanrum och kommentera varandras texter, så himla värdefullt. Imorgon ska vi sitta kvar lite extra och skriva efteråt också, så jag kommer nog hem först på kvällen. Det blir långa dagar den här veckan! Så nu ser jag fram emot en tidig kväll och att börja läsa en ny (supertjock) bok, som jag har hört mycket bra om… Mysigt!

Annonser

Kväll

I säng och försöker varva ner efter en lång dag. Först intensiv jobbdag där jag jobbar med min analys, vilket kräver mycket koncentration och fokus, så hjärnan blir rätt trött. Men, det är roligt också, på riktigt! Tänk om jag för… 7-8 månader skulle sagt att jag kommer tycka att det här är roligt. Då när jag var på toppen av krisen och var på väg att lämna allt… galet vilken utveckling jag haft det här året! Sen är det inte roligt jämt, men bara att jag tycker att det kan vara kul, att jag känner att jag vet lite vad jag håller på med och att jag har något att säga om det… det är såna otroliga framsteg jämfört med hyr jag började året. Och det är jag stolt över!

Sån himla resa… dels har det handlat om att jag inte haft den kunskap jag behövde ha om det området jag är inom, men det förstod jag inte då och lade det istället på mig själv, med tankar som Jag förstår ingenting, jag är för dum i huvudet, jag borde inte vara här. Så otroligt destruktivt. När jag började se det och började lära mig mer om det jag behövde så släppte mycket. Men jag märkte att jag måste ändå kunna hantera tankarna och tvivlet som kommer ändå. Där har den som jag går och pratar med via företagshälsovården gett mycket. Jag kan verkligen tro att alla skulle må bra av att prata med någon, det ger så mycket. Så jag är glad över att vi har den förmånen på jobbet.

Hon jag går till har hjälpt mig se att jag faktiskt inte behöver lyssna på alla tankar och känslor. För mig har det alltid varit så viktigt att lyssna på mina egna signaler och hur något känns, men jag inser mer och mer att ibland kommer den där rösten från något annat, från rädslor och osäkerheter. Och då är det en fin balans mellan att inte utsätta sig för sådant man mår dåligt av, och att faktiskt se att man kan klara vissa saker och att det kan vara värt att försöka.

Sen är det viktigt för mig att inte lägga allt ansvar på en själv som individ. Ibland befinner man sig i situationer som man själv har svårt att påverka, en tuff arbetssituation med dåliga villkor tex, och då behövs det andra åtgärder än att jobba med de egna reaktionerna. Men i vissa fall kan det vara bra att jobba på den nivån, och i det här fallet har det varit det. Nu kan jag, när såna tankar kommer om att jag inte kan något och inte borde vara i den här miljön (för de kommer fortfarande), se att de kommer men att det antagligen beror på något. Att jag är trött, eller nervös och osäker inför en situation, eller liknande. Och då får liksom känslan vara där, men jag gräver inte ner mig i den och låter den ta över allt, vilket är vad som hände förut. Och än så länge så släpper det alltid efter en stund, eller i alla fall till nästa dag. Men även om den jobbiga känslan finns där så går jag inte runt och tänker på det hela tiden, utan försöker istället förstå vart den kommer ifrån, varför den kommer i just den situationen. Då kan jag få lite distans till känslan, även om den inte bara försvinner. Så det har hjälpt mig mycket till att bli lite mer balanserad i det hela!

Och jag har märkt att samma angreppssätt går att använda på annat som jag oroar mig för i vardagen, där mina tankar lätt drar iväg och målar upp olika scenarios. Det är nog en del av den jag är och hur jag fungerar, men att se att Okej, nu gör jag sådär igen, hej hej, här kommer de tankarna och känslorna, gör att jag får den där distansen och inte låter känslorna få övertaget. De finns där, men tar inte över helt.

I alla fall. Hade inte alls tänkt skriva om det! Men nu ville det komma ut, hehe.

Men, efter jobbet idag var det direkt till ett styrelsemöte med Rädda Barnens lokalförening där jag är med. Det är intressanta och bra möten, men jag är alltid mör i huvudet efteråt, först fullt fokus på jobbet och sen planering och grejer med Rädda Barnen. När jag till slut kom hem låg både Daniel och Oskar och sov. Jag förberedde lite matlåda och tog en dusch och har nu lagt mig och försöker slappna av lite. Ska ta och läsa lite nu innan hjärnan helt ger upp för idag!

Fin helg

Tänk, jag fick se min favorit Joshua Radin nu i höst till slut! Jag har tänkt på det sen jag såg att han skulle komma hit, men inte riktigt känt att vi skulle ha råd just nu med en helg i Stockholm… Men till slut bestämde vi oss för att köra på det! För att göra det mer genomförbart så blev det ett dygn bara, vi åkte ner mitt på dagen på lördagen, spelningen var på kvällen, vi bodde en natt på hotell och åkte hem mitt på dagen på söndagen. Och det blev himla mysigt!

Oskar var hos faster och Micke under tiden, och det gick jättebra. Han ville först inte att vi skulle åka, vilket gjorde det tufft och jag blev ledsen när vi väl körde iväg… jag vet att han har det jättebra med dom och att han skulle få det roligt under dagen, men just att det blev ett jobbigt uppbrott kändes tufft… han grät och skrek inte utan kändes mer låg och sa att vi skulle stanna kvar… Men när vi hörde av oss en stund senare var allt bra och han hade inte sagt något om att vi åkte. Och sen hade dom det jättebra!

För oss gick det dock sådär under resan – vi hade tydligen fått något i ena däcket och körde med pyspunka! Ingen av oss märkte något men mitt på motorvägen var det några som körde om oss och gestikulerade, vilket Daniel kunde tolka till att vi hade lite luft i ett däck. Vi svängde av och hittade en mack och ja, det pyste ur däcket när vi försökte fylla på med luft… så det var bara att byta till reservdäcket vi hade i bilen, och då såg vi en liten metallgrej som satt i däcket… sån himla tur ändå att de andra för det första uppmärksammade det, och sedan tog sig tiden att försöka göra oss uppmärksamma på det! Hade inte varit så kul att tappa all luft när man kör 130 på motorvägen… nu gick det bra ändå, och vi kom fram i god tid till hotellet i Stockholm trots den pausen.

När vi kom fram bytte vi om och gjorde oss i ordning, och sen var det dags för middag på Surfers – en restaurang med asiatiska smårätter, och så himla gott! Och bara att få sitta ner tillsammans, äta god mat och få prata ostört, det är mycket värt..! Sen efter middagen gick vi vidare till Vasateatern, där Joshua spelade! Tror det var sjunde gången jag såg honom, hehe… Men då har jag också lyssnat på honom sen 2006, så i 12 år, så det är ju ett tag..! Och det var en jättebra spelning.

Efter spelningen kände vi oss nöjda, vi köpte lite snacks på vägen hem men gick och la oss rätt snabbt.

På söndagen, efter hotellets goda frukost, åkte vi hem till Emelie och Jakob (Emelie som är en kompis från gymnasiet), som fick sin lilla Felicia i somras som vi äntligen fick träffa och gosa med! Så liten ❤ jättemysig stund där innan vi tog bilen och åkte hem igen. Hämtade upp Oskar på vägen och utifrån små uppdateringar under vårt dygn borta så visste vi att han hade haft det jättebra.

Jag är så glad att vi har vårt nätverk runt oss med våra familjer som både är fysiskt nära och som vill vara en sån aktiv del av hans liv. Inget av det går ju att ta för givet. Men nu när de finns här och vill vara med honom så känns det ju fint att möjliggöra att han får bygga på relationerna med dom, genom att vi har barnvakt ibland. Det blir liksom bra för alla istället för nåt dåligt samvete över att man skulle vara självisk eller så..!

Vardagsrealism och att välja sina strider

Igår hamnade jag i en konflikt med Oskar som var lite tuff att hantera. Vi var ute och lekte och han började leka med en borste till grillen, som han började använda som sop i ett smutsigt hörn av förrådet… det kändes inte så fräscht tyckte jag, och tyckte inte att han skulle leka mer med den. Men istället för att lägga lite tid och energi på att förklara det på ett pedagogiskt sätt – på hans nivå – och erbjuda något annat, så blev det bara att jag stressat sa att det inte är nån leksak och att han inte skulle leka med den. Det accepterade ju inte han och protesterade såklart. Men jag tog den från honom, och ganska snabbt accelererade det till världens utbrott från hans sida. Alltså verkligen panikskrik och gråt… och jag kände bara att jag inte visste hur jag skulle hantera situationen. Jag kände att jag borde gjort annorlunda från start, och att jag inte visste hur jag skulle bryta det när det accelererade så… jobbig känsla! Till slut fick han tillbaka borsten ändå, men då bara kastade han iväg den… sen blev han lugnare och vi kunde enas om vart den skulle ligga… sen när han blev lugnare ville han bara se på tv, och jag tänkte att det kunde vara skönt för honom som ett sätt att få lite lugn efter ett sånt utbrott…

Men, det här utbrottet väckte mycket i mig. Såklart hör det ju till att barn får utbrott, och man måste ju kunna säga ifrån och bestämma om exempelvis vad de får leka med. Och nej, det är inte alltid man orkar vara så pedagogisk. Men det väckte ändå tankar i mig om vilken förälder jag vill vara… och jag är mer för att undvika bråk ”i onödan”, än att benhårt hålla fast vid beslut bara för att. Det är ändå så mycket som barn inte får bestämma om, så jag försöker minimera situationer som kan bli tuffa, om det mest handlar om en principsak. Det behöver såklart inte vara det enda sättet att hantera det på, men det är den inställning jag har. Och att så långt som möjligt tolka in och bekräfta vad han känner, särskilt när det är något som går emot hans vilja. Så det var mer att jag kände att jag hade velat hantera det annorlunda från start. Samtidigt som jag kan känna att jag egentligen inte vill ”ge med mig” när jag väl har sagt nej, vilket jag ju ändå gjorde till slut igår, efter att ha försökt tex ta honom fysiskt ifrån situationen för att bryta utbrottet… svår balans det där kan jag tycka. Många gånger när han blir arg över nånting kan jag ändå känna att jag kan hantera det och att jag för mig själv kan motivera mitt beslut, men igår fick han verkligen panik, och blev arg på ett sätt han inte brukar… det var det som kändes tufft!

Sen fick jag fortsatt dåligt samvete för att det blev så mycket framför Tv:n den dagen… vilket ju kan vara en annan svår fråga. Och det fortsatte idag – men idag som en medveten strategi. Han somnade rätt sent igår och fick gå upp tidigt i morse för förskolan… och har känts rätt trött på eftermiddagen, så han fick titta på tv innan maten. Och när vi började prata om middag sa han bara nej och att han inte ville ha. Okej, tänkte jag, antingen kan jag insistera vid att vi minsann ska äta vid matbordet – eller så tar jag hänsyn till att han antagligen är extra trött idag och tänker att det är viktigare att han får i sig nåt att äta. Så det fick bli middag framför Tv:n. Och han åt jättebra! Och en annan dag tar jag fighten för att jag inte vill att det ska bli för mycket tv. Men ja, nu fick det bli såhär de här dagarna. Och när det nu var ett aktivt val av mig känns det lättare att acceptera att det blev så, och känna mig lugn med det.

Men det är tufft ibland med en viljestark 2,5-åring!