Nyår

Årets sista dag. Vi började dagen på Technicus i Härnösand med några kompisar, kul aktivitet, men jag fick migrän nu när vi satt och åt lunch… Daniel är och leker en sista stund med Oskar nu så ska vi snart åka hem, så får jag däcka lite i bilen. Får hoppas att det känns ok efter det, vi ska till Daniels syster och fira ikväll. Det blir bara vi så det blir rätt lugnt, så jag räknar med att jag kan vara med i alla fall. Men segt slut på året…

Annars har året i stort varit bra ändå! Jag kom under våren äntligen ut ur min jobb-kris som höll på i typ ett år, och jobbet blev äntligen mer och mer roligt och intressant. En av mina bästa vänner gifte sig och hade ett fantastiskt bröllop där jag var brudtärna! Med samma vän och två till spenderade jag en härlig helg i Stockholms skärgård, när vi överraskade vår höggravida vän. Som bara ett par veckor senare fick sin lilla Felicia! Sen hade vi en härlig, lång sommar, där jag var långledig och njöt av tiden med Oskar. Och lärde oss mer om hur vi kan hantera hans utbrott. Vi åkte till Göteborg en vecka, men förutom det var vi mest hemma – och det var så skönt. Vi hade också besök av en annan höggravid kompis, som några veckor senare fick en liten Felix. Hösten innebar två roliga jobbresor, dels min egen skrivarresa till London, dels en skrivresa/doktorand-workshop till Sydafrika. Riktigt häftiga upplevelser båda två. En miniresa privat där Daniel och jag åkte till Stockholm ett dygn och såg Joshua Radin fick vi också till.

Det har varit ett fint år, och en fin höst på många sätt. Men hösten har också varit full av förhoppningar och besvikelser, då vi har börjat försöka få ett syskon till Oskar. Och det har inte gått än. (Det var det det här låsta inlögget handlade om som jag har öppnat nu, då jag då inte var redo då att fullt ut dela med mig) Det har fortfarande inte gått så lång tid, vi är inne på femte månaden och något slags genomsnitt är tydligen 6-7 månader. Och det kan ju ta upp till ett år utan att det är något konstigt. Jag vet det, och många försöker ju i flera år, så i det perspektivet är ju våra månader verkligen en kort tid. Men, det är tufft ändå. Och nej, det går inte att ”sluta tänka på”, jag fungerar inte så. Men jag jobbar på att hantera tankarna och att ha en mer avslappnad inställning till hela grejen. Men förhoppningarna finns där hela tiden. Och det känns tufft att avsluta året utan något som växer i magen. Såklart är nyår bara ett påfund av oss själva, tiden är ju bara tid liksom, men det får en symbolisk betydelse, och det känns jobbigt att börja ett nytt år utan att ha tagit det steget. Det gör det. Men såklart är jag otroligt glad över att vi har vår Oskar. Längtan efter ett syskon innebär inte att jag inte är tacksam över det jag har. Och jag ser till att ta vara på vår tid, att uppskatta vardagen med Oskar, att det inte bara blir en kamp och stress inför något vi vill ska hända. Men också tillåta mig själv att faktiskt bli sorgsen och besviken när det inte gått, igen. Det blir ju när det blir, det vet jag ju. Eller om det blir. Det finns ju faktiskt aldrig nån garanti. Men sannolikheten är väl fortfarande ändå att det blir.

Så nu är det bara att fortsätta hoppas, och hoppas att nyår 2019 kommer innebära en annan familjesituation – till det mer positiva! Men vi fortsätter ta hand om och ta till vara på varandra, vi tre ❤

Annonser

God jul!

God jul från mig och familjen! (Oskar såg sin gamla gå-stol i källaren häromdagen och skulle ha med den upp, och skulle bestämt sitta i den när vi försökte ta lite bilder, så det fick bli så!)

Lucka 24 – Så väljer jag att fira in ett nytt år

Lucka nummer 24: ”Så väljer jag att fira in ett nytt år”

Nu skriver jag det här några dagar innan julafton, och än så länge har vi faktiskt inga planer! Daniel och jag har pratat lite löst om att kanske vara i stugan, beroende på hur hans föräldrar tänkt, eller så är vi hemma… nyår är sällan en så stor grej för mig, jag ser det som en kul kväll att passa på att kanske träffa familj eller vänner – eller bara fira med den egna familjen. Det är sällan jag är sugen på att hålla i nån stor nyårsfest… Men visst, lite kul kan jag tycka att det är att äta nåt gott och kanske spela spel eller göra nåt kul. Vi får se hur det blir i år!

En tradition som Daniel och jag har sen några år tillbaka är att vi skriver nyårsbrev till oss själva varje nyårsafton. Nånting om hur man mår i nuläget, och sen om hur man tror att livet ser ut ett år framåt. Så på kommande nyårsafton öppnar vi våra brev och läser för varandra. Det är lite fint, att se vad man tänkte och hur det sedan blev! (I år kommer det dock bli lite tungt också, med tanke på det jag skrev här)

*Detta är en del i Kajsons julkalender – vill du också vara med så kan du läsa mer här.

Lucka 23 – Aktiva beslut jag tar varje dag

Lucka nummer 23: ”Aktiva beslut jag tar varje dag”

Heh, det första aktiva beslut jag tar varje dag är att ens ta mig upp ur sängen. En kamp varje dag! Hm, det kanske låter lite depressivtinser jag nu, men så illa är det inte, det är bara att jag tycker att det är jobbigt att vakna och fysiskt gå upp från sängen..! Allra värst är att vakna av alarmet, är jag ledig går det bättre. Men jag vill alltid ligga kvar och dra mig, bara en liten stund till

Jag snoozar varje gång jag behöver ställa klockan, olika hur länge men just nu är jag inne i en period där jag snoozar i 20 minuter, med 5-minuters-intervall under de 20 minuterna. Då hinner jag få den där sköna känslan av att jag behöver inte gå upp riktigt än, och samtidigt förbereda mig mentalt på när det är dags att gå upp… haha, en kamp varje morgon som sagt.

Andra aktiva beslut jag tar i princip varje dag är att försöka vara närvarande och lyhörd i mitt föräldraskap. Eller i alla fall agera medvetet, utifrån hur jag vill vara och reagera. Med betoning på försöka… jag sitter med telefonen, tappar tålamodet, blir less och irriterad ibland, och orkar inte alltid vara sådär pedagogisk som jag kanske egentligen vill. Och liksom, det hör ju också till. Det är ju också viktigt, tänker jag, att ens barn får se ens mänskliga sidor, att man kan bli less, ledsen, arg, irriterad… det som kanske är viktigare är hur man hanterar det efteråt och pratar om det, tänker jag. Att överhuvudtaget prata om det. Att be om ursäkt, sätta ord på vad som hände, hur man kände… och på samma sätt sätta ord på barnets känslor, försöka förstå varför hen reagerar på ett visst sätt och sätta ord på det. Det är jätteviktigt för mig, att sätta ord på både Oskars och mina känslor och reaktioner. Och att tillåta allt att finnas, inte vifta bort, säga att det där är väl inget att bli ledsen för, du behöver inte bli så arg, osv. Det är inte upp till mig att avgöra vad han kan känna och inte.

Sen är det kanske inte alltid helt lätt, som jag skrivit om här och här. Men jag försöker reflektera över hur jag vill vara som förälder, vilka strider jag vill ta, vad hans beteende kan bero på… och göra medvetna val i vardagen utifrån det. Men nej, alla dagar och alla stunder blir det verkligen inte så. När jag är trött, stressad, och Oskar har egna tankar om hur han vill göra saker, och vad han vill göra. Vilket han såklart ska ha! Men som jag inte alltid orkar hantera. Och som sagt, det måste också få finnas.

*Detta är en del i Kajsons julkalender – vill du också vara med så kan du läsa mer här.

Julledigt

Igår jobbade jag sista dagen innan jul, och nu har jag lagt in semesterdagar så jag har två veckor ledigt. Så otroligt skönt! Och jag tänker vara ledig, jag lämnade kvar datorn på kontoret och har inte tagit med någon läsning hem. I akademin (och säkert i många andra jobv) finns det vissa mer eller mindre uttalade förväntningar på att man ofta gör saker även när man ”officiellt” sett är ledig. Vi lägger upp vår arbetstid som vi vill vilket kan vara en otrolig fördel – att kunna jobba mycket vissa perioder och ha det lugnare andra perioder (fast för många kommer aldrig de där lugnare perioderna…), eller att börja vid 10 på dagarna och jobba en stund in på kvällen istället. Eller att kunna vara med på barnens Lucia, eller gå till läkaren, utan att behöva kolla av med någon, utan jobba ikapp vid ett annat tillfälle. En väldig frihet och en stor fördel med det här jobbet. Men, kan ju lätt vara något stressande också – att inte ha fasta tider som begränsar arbetet utan snarare jobba ”tills det blir klart”, vilket innebär att man kan jobba jämt. Och att ha uppgifter som inte räknas in i arbetstiden men som man ändå ska göra, vilket kan göra att man behöver jobba fler timmar för att göra det som man faktiskt ska. Plus att det finns en bild av att man ska brinna så för det man gör att man ska vilja jobba jämt. Och många gör det, drivs av att vilja förstå, beskriva, problematisera, påpeka något problematiskt… och för många fungerar det att jobba med lösa ramar, att sitta kvällar, helger och röda dagar. Och när vi har sådan frihet så är det klart att man ska få jobba så! Men för många kan det också vara rent hälsofarligt… leda till stress, känslor av otillräcklighet, att man alltid borde göra mer, att man aldrig är ledig. Den gruppen tillhör jag. Jag behöver få stänga av, fokusera på annat, känna att jag är ledig. Och så var det även innan vi fick Oskar. Jag behöver tydliga ramar för att kunna vila. Samtidigt som jag uppskattar flexibiliteten med att kunna styra själv över den egna tiden. Men ja, man kan ju tänka att jag kanske borde ha ett annat jobb, om jag nu inte brinner så för det jag gör. Och det är en otroligt privilegierad position man har som doktorand i Sverige, att det ens är en fast anställning med fast lön, semester, föräldraledighet osv. Så är det inte i de flesta andra länder. Där får man ofta söka finansiering, eller skriva allt vid sidan om ett vanligt jobb. Så vi har det verkligen bra. Men jag tänker också att många olika behövs inom akademin. Att det är en sund inställning att ha distans till det man gör, och att se att livet handlar om andra saker också. Så jag tänker att även om jag inte fullt ut passar in i bilden av en typisk akademiker, så kan jag ändå få höra till den här världen.

Puh!

Så, nu har jag julledigt! Idag har vi firat min pappas födelsedag hemma hos oss, med båda mina syskon och deras familjer som båda var här just idag. Jag var beredd på superkaos, med sju barn i åldrarna 2-10, och åtta vuxna, men att det skulle bli kul ändå – men det gick mycket bättre än förväntat! De stora barnen satt mest och ritade, och de små lekte på varsina håll. Så det var jättekul att ses allihop! Oskar har dock haft lite feber ett par dagar nu, ingen hög feber så det går bra ändå, men, han är lite påverkad. Idag blev det ingen sovstund på dagen heller, det är sällan han sover på dagarna nu i vanliga fall när han inte är på förskolan – kanske bara somnar i bilen om vi har varit nånstans eller så – men nu när han är lite krasslig känns det som att det ändå kan vara bra. Men idag blev det inte, så förhoppningsvis blir det tidig kväll ikväll…

Lucka 22 – Vänner jag valt att ha kvar

Lucka nummer 22: ”Vänner jag valt att ha kvar i mitt liv”

Åh, mina vänner ❤ så glad över de jag har i mitt liv just nu! Den absoluta majoriteten av mina nära vänner har jag kvar från barndomen, eller i alla fall uppväxten. Några har jag senare lärt känna som vuxen, via jobbet, eller när jag bott i London. En del bor här i Sundsvall och andra främst i Stockholm, men även andra städer i Sverige, och nån på andra sidan jorden… det är olika hur ofta vi ses och hörs, även med de som bor i samma stad. Men jag känner mig fullständigt trygg med de vänskaper jag har, och att vi vet vart vi har varandra. Det känns otroligt fint. Och det känns verkligen som att jag aktivt väljer att ha de vänskaper jag har nu. Jag skulle nog vilja både ses och höras mer med egentligen alla, men som livet ser ut så är jag ändå glad över den kontakt jag har med alla – och att det alltid kan bli djupa samtal med i princip alla även om det dröjer mellan gångerna. Och det är nog, har jag insett mer och mer, typ det viktigaste för mig i en vänskapsrelation. Att känna den tryggheten och tilliten att man kan vara öppen med varandra och dela tankar, känslor och saker som händer. Att inte behöva förställa sig för varandra. Och det är jag så otroligt glad för, att jag har personer runt mig, både fysiskt nära och nära online, både privat och i jobbet, som jag kan prata med och bli pratad med..! Det är verkligen inget att ta för givet. Jag hoppas att jag får ynnesten att följa de här personerna genom hela våra liv.

*Detta är en del i Kajsons julkalender – vill du också vara med så kan du läsa mer här.

Lucka 21 – Ett val jag haft ångest för

Lucka nummer 21: ”Ett val jag haft ångest för”

Några val som gett upphov till ångest har jag redan skrivit om. Valet kring vart jag skulle bo, efter att ha flyttat hem från London, när jag inte kände att jag fick ro i Sundsvall men samtidigt ville vara med Daniel. Valet då att flytta till Göteborg ett tag var jobbigt att ta, men blev ju bra i slutändan.

Valet att testa starta eget var nog inte heller helt enkelt att ta. Visserligen jobbade jag inte med något jag ville göra i längden då, utan jobbade inom vården, men det var ju ändå en fast inkomst… funderingar över hur det skulle påverka oss ekonomiskt, och vad som skulle hända om jag skulle bli gravid (vilket vi planerade börja försöka med inte så lång tid efteråt)… såhär i efterhand tog jag nog det steget ganska naivt, med tankar om vad jag ville göra och möjliga kontaktvägar, men utan någon riktigt väl genomarbetad liksom plan… så det var nog tur att jag fick den där doktorandtjänsten då, hehe.

Valet kring om jag sen skulle fortsätta som doktorand eller faktiskt hoppa av och göra något annat har också gett väldigt mycket ångest, men också lett till något som i alla fall just nu känns väldigt bra.

Sen kan det nog vara mycket som ger upphov till funderingar och kval i vardagen, men då försöker jag vara försiktig med att prata om det som ångest, det är ett så mycket tyngre ord… och just nu kommer jag inte på några sådana jobbiga vardagsval heller!

Eller ja, några situationer som verkligen har gett ångest är när jag har behövt prata inför folk… på jobbet på Winnet som jag fick efter mastern, en projektanställning med fokus på jämställt företagande, så skulle jag bara efter några veckor hålla föredrag och prata om kvinnors företagande – för kvinnor som var företagare – på en turné genom länet. Ett upplägg som sedan upprepades flera gånger under mina 1,5 år där, med lite olika teman. Fy fan i helvete vad tufft det var, för att uttrycka det milt.

Sett utifrån så gick presentationerna bra – det var genomtänkta föreläsningar, jag visste vad jag skulle säga, jag pratade högt, tydligt och engagerat osv – men min upplevelse var ångest. Både inför, när jag tränade på föreläsningen eller bara tänkte på det, dels efteråt, som ett utlopp för alla känslor. Och när jag mår så, då gråter jag. Det är min go-to-reaktion. Otroligt jobbigt.

Till slut började jag gå till en KBT-terapeut för att få hjälp med att hantera detta, det var ändå en så stor del av min tjänst, och jag ville inte sluta, även om jag många gånger funderade på det. Det kändes som att jag gjorde våld på mig själv genom att gå emot det starka obehag jag kände…

Men. Det blev bättre. Faktiskt. Mot slutet av tjänsten var det fortfarande jobbigt, men jag kände ändå en annan trygghet. Och jag fick verkligen kvitto på att jag verkligen hade förändrats under Winnet-tiden, under den följande hösten när jag gjorde praktik på fackförbundet Vision under hösten. Då var en av mina uppgifter att hålla workshops i olika sammanhang, om tex diskriminering och likabehandling, och då kände jag verkligen en trygghet i det jag gjorde, och att det var kul! Och jag fick väldigt mycket bra feedback kommer jag ihåg, att det hade varit givande, att jag var duktig, att det var något jag borde jobba med..! Då kände jag mig verkligen stolt, att jag tagit mig igenom allt det jobbiga och fått en trygghet och säkerhet i sådant.

Nu kanske jag kom ifrån ämnet lite, det var väl inte så aktiva val jag gjorde att hålla i de där föreläsningarna från början, det var ju vad jobbet krävde, men visst, någonstans valde jag ju att göra det och inte att vägra, även om det gav mig ångest…

*Detta är en del i Kajsons julkalender – vill du också vara med så kan du läsa mer här.

Lucka 20 – När jag väljer frukost…

Lucka nummer 20: ”När jag väljer frukost…”

… så beror det på vilken veckodag det är. På jobb-dagar har jag som standard en god och enkel grötblandning, som jag äter med havremjölk (tycker om det och försöker dra ner på en del mejeriprodukter för att minska utnyttjandet av korna, men kommer inte sluta helt med sådant) och som jag står mig bra på några timmar. På lediga dagar blir det lite olika. Standard brukar vara yoghurt med frukt och musli, ägg och juice, men ibland gör jag smoothie bowl och ägg som variation, och äter vi hela familjen gör vi ibland pocherade ägg, eller äggröra, med smoothie, eller mannagrynsgröt… på lediga dagar går jag mer på vad jag är sugen på, men på jobbdagar vill jag inte lägga energi på det utan då ska det vara enkelt, gå snabbt, och inte kräva några beslut.

På jobbdagarna dricker jag te först när jag kommer till jobbet (eller kaffe ibland även om jag fortfarande inte riktigt tycker att det är gott), men på lediga dagar gör jag alltid en kopp svart te till frukosten. Det är mysigt att frukosten kan ta lite längre tid och att då ha den där koppen en stund.

*Detta är en del i Kajsons julkalender – vill du också vara med så kan du läsa mer här.

Lucka 19 – En resa jag ångrar att jag inte gjorde

Lucka nummer 19: ”En resa jag ångrar att jag inte gjorde”

Jag har alltid velat åka till Australien. Kanske inte heller bara resa till, utan bo i ett tag! Och då är jag nyfiken på både Sidney och Melbourne, som jag hört mycket bra om. Det är en tanke jag återvänt till när jag var yngre och levde sådär ett halvår i taget, bara gick på vad jag ville göra och vart jag ville vara. Men det kändes nog dels som ett väldigt stort steg – så långt borta! – dels en helt annan ekonomisk fråga, än att ta ett flyg till London… med London kände jag mer också att jag kunde chansa – skulle det inte fungera där var det bara att flytta hem igen. Såklart fungerar det på samma sätt oavsett var man bor, men det är lite enklare att vara 2,5h flygresa bort och kunna få rätt billiga biljetter, och att vara på andra sidan jorden… så nej, det har aldrig blivit av. Sen är det ju inte för sent med en sådan resa! Men då kanske det får bli just en resa och inte en flytt. Eller vem vet, såklart går det att göra tillfälliga saker även som vuxen! Men det känns som att något sådant skulle vara långt borta, jag tänker typ när Oskar flyttat hemifrån, hehe.

*Detta är en del i Kajsons julkalender – vill du också vara med så kan du läsa mer här.

Tidig kväll

I säng innan halv tio. Så jäkla skönt. Oskars nattning blev lite sen, och jag var nära att somna själv då, var så himla trött… hade tänkt börja förbereda lite tillbehör inför julafton, men tar det imorgon. Det är en rätt intensiv sista vecka innan jul – jag undervisar tillsammans med en kollega på en kurs för studenter som går samhällsvetarprogrammet, en kurs i klass, kön och etnicitet, och vi har alla våra föreläsningar nu, mån-ons denna vecka. Första gången jag föreläser i sal..! Och det går bättre än förväntat. Vi har jobbat med föreläsningarna hela hösten, så det känns som att vi är väl förberedda – men jag blir ändå självkritisk och tycker att vi kunde gjort allt ännu tydligare, använt fler och mer relevanta exempel… aldrig nöjd. Men jag försöker istället tänja att jag ändå sedan jag började varit superrädd för att hålla i egna föreläsningar, och att jag nu gör det, kan känna att jag gjort vad jag kan för att göra litteraturen begriplig, och märker att jag faktiskt kan prata lite fritt utanför de anteckningar vi skrivit ner om vad vi ska säga. Och jag är inte ens särskilt nervös! Snacka om en jäkla bedrift för något jag varit så rädd för…

Men det ska bli väldigt skönt imorgon eftermiddag när det är gjort. Vi ska fira med en go-fika då, viktigt. Och det är kanske inte heller så konstigt att jag är extra trött efter så intensiva dagar, särskilt när det blivit lite senare kvällar och tidiga mornar då jag lämnar Oskar på förskolan de här dagarna… så nu känns det så skönt med en tidig kväll.