Tillit…

Hittade ett utkast på ett tidigare inlägg som jag skrev i höstas, som jag inte ville publicera då. Men nu när det ändå har blivit något (som jag hoppas finns kvar!) så känns det lättare att ta upp det jobbiga då. Tycker också att det är viktigt att kunna prata om att det kan vara jobbigt att gå igenom en sån process!

Ett negativt test, igen.

Vi har bara försökt i tre månader nu, vilket verkligen är ingenting jämfört med vad många får gå igenom, det är jag fullt medveten om. Och oavsett vad som händer så har vi ju redan vår Oskar ❤ men jo, vi hoppas på ett syskon. Och varje månad finns förhoppningen där, hoppet om det där strecket på testet, och varje månad blir jag så fruktansvärt besviken varje gång rutan lyser tomt… (gör tester som man kan ta tidigt, så vet aldrig om jag kommer få mens eller inte när jag tar testet) dels är det så jobbigt att varje månad undra Men nu då, har det gått den här gången? och dels blir jag rädd… rädd att Oskar var en lyckoträff, att det av någon anledning inte kommer gå nu… det är ju alldeles för tidigt för att sådana tankar ska vara rimliga egentligen, men, rädsla och oro är inte rimligt. Och när varje månad går med samma resultat så känns det som att det kommer fortsätta på samma sätt, alla kommande månader också…

Men jag övar mig i att inte följa med när tankarna drar iväg. Jag har märkt att det är ett mönster jag har, när jag är orolig för något, eller längtar efter något, det kan gälla jobbet eller privat, men då drar tankarna iväg, jag föreställer mig hur saker kommer bli, ner i minsta detalj, drar stora konsekvenser utifrån hur situationen är nu… det är något jag jobbat mycket med när det var/är tufft med jobbet, och som jag nu får använda i den här situationen. Att när jag börjar tänka på hur det blir om jag blir gravid den här gången, när kan jag då berätta för andra, när kan det bli beräknad förlossning (om allt går vägen vill säga), hur gammal kommer Oskar vara, hur blir det med föräldraledighet… Eller när oron kommer om att det kanske inte blir något den här gången heller, tänk om det aldrig kommer gå… att då se vad som händer, Okej, nu gör jag sådär igen, nu drar tankarna iväg, konstatera att det händer och stoppa mig själv från att dras med i alla tankar. Jag kommer aldrig kunna sluta reagera på det här sättet, det är liksom en del av mig, men, jag kan ändå påverka lite hur mycket tankarna ska påverka mig. De finns där, ja, men jag behöver inte dras med och liksom fastna i allt.

Jag har återkommit till ett ord som jag hade som typ motivationsår inför ett år med mycket osäkerheter. Jag fick då ett armband av en av mina bästa vänner för att påminna mig om den känslan.

Tillit.

Våga lita på att det kommer bli bra, på något sätt, hur det än blir.

Men det är svårt. Särskilt en sån här dag, när testet precis visat negativt. Och såklart måste man få bli ledsen och känna sorg också, det är ju inte bra att bara stänga av och inte tillåta jobbiga känslor.

Och samtidigt tittar jag på Oskar som leker bredvid mig i soffan, och är så himla glad för att vi har honom. Det är ju ändå det viktigaste ❤

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.