Tacksam

Idag gjorde vi ett tidigt ultraljud och allt såg bra ut. Den lättnaden och tacksamheten jag kände efteråt, jag hade verkligen inte tagit detta för givet! Såklart finns det aldrig några garantier ändå, men bara att få bekräftelsen nu på att det är någon som lever där inne och att utifrån det de kollar efter så ser allt bra ut… det känns så skönt. Och det var en pigg och rörlig liten krabat där inne som ”studsade” under undersökningen, så kul att se!

Vi firade sen med fika på sjukhuset och en liten shoppingtur. Köpte ett första set med nya kläder, en body och byxa, till lillhen. Vi har ju kvar mycket efter Oskar som den här kommer få ärva, men lite nytt vill jag komplettera med! Och så passade jag på att köpa lite gravid-kläder – jag har inte velat visa min mage så uppenbart än (och den har redan börjat växa så det har inte varit det lättaste), men nu känns det ok att göra det. Såklart har jag kvar kläder från sist, men då var jag höggravid under vintern så jag behöver ändå en del andra kläder nu, när det kommer vara sommar och höst! 6 november är nya datumet för beräknad födsel, bara justerat med en dag, och jag är i vecka 13 nu.

Som Daniels mamma sa när vi kom hem (de var med Oskar medan vi var iväg): nu är det på riktigt. Precis så känns det! Fram till nu har jag bara vågat tänka fram till idag, men nu vågar jag tro på att det kan gå vägen, vågar börja tänka på hela graviditeten, en födsel, ett syskon, en föräldraledighet… det är mycket att ta in men jag är så glad att jag får dra iväg i tankarna nu! Sen kan det ju hända saker ändå längs vägen, man vet ju faktiskt aldrig, men nu kommer jag gå in i det här och våga hoppas.

Undrar vem det är där inne…

Annonser

Tidig kväll

Ikväll hade jag inga ”borden” att göra så jag borstade tänderna innan nattning och kunde sen ligga kvar i sängen efter att Oskar somnat. Så skönt!

Idag har jag varit hemma och vabbat med honom – han har fått vattkoppor. Det har gått ett tag på förskolan så vi var beredda på att det kunde komma, och när jag imorse såg flera prickar varav några var vätskefyllda… Ja, då var det bara att acceptera läget. Det tråkiga är att de hade påskfirande på förskolan idag, de här ”påsksafari” med olika stationer, pedagogerna klär ut sig till påskhare och höna osv, och barnen är utklädda. Oskar var med förra året och vi hade pratat om det massa inför idag, så känns jättetråkigt att han missade det! Han kommer inte ihåg förra året dock så han hade inga problem med att vara hemma istället för att gå till förskolan, hehe. Och han har varit på bra humör hela dagen så vi har haft en bra dag tillsammans. Jag åker utomlands med jobbet tisdag-fredag nästa vecka, till Edinburgh med de andra doktoranderna, så jag tar gärna vab de här dagarna för att få vara lite mer med Oskar.

En annan jobbig grej är att jag inte är säker på att jag haft vattkoppor själv! Men troligtvis har jag det, bara att det i så fall var så väldigt lindrigt när jag fick det så mamma och pappa var aldrig helt säkra. Det går att ta ett blodprov för att kolla om man haft det och på vårdcentralen sa de först att jag kunde komma och göra det idag. Sen visade det sig att de bara skickar proverna på måndagar och tisdagar så det var ingen idé att göra nu, måndag är röd dag och sen åker jag tidigt på tisdag. De tyckte att jag skulle göra det när jag kommer hem bara för att få det bekräftat. Det ska ändå inte vara någon fara för fostret och går inte att göra något i förebyggande syfte, så bara vänta och se och hoppas på det bästa!

Och fostret ja, jag är inne i vecka 11 nu..! Häftigt att första trimestern faktiskt snart har gått..! Vi har tid för tidigt ultraljud i slutet av april, och det ser jag som en milstolpe – om allt ser bra ut då, kan jag våga tro på att det här kan gå vägen. Det vågar jag inte än, så mycket kan ha hänt under de här veckorna, antingen att kroppen inte reagerat på att något hänt, eller att de ser någon allvarlig sjukdom eller så… så jag tar inget för givet. Det kommer jag inte göra sen heller – först efter förlossningen vet jag att allt har gått bra! – men då kommer jag i alla fall våga tro mer.

Sen är det svårt för magen har verkligen redan börjat växa, så himla tidigt! Men den kan ju göra det, det är väl extra vanligt när det inte är första gången. Men jag vill helst inte klä mig än som att det är helt uppenbart, på jobbet och så, förrän jag fått den där bekräftelsen på ultraljudet… så det är en lite svår klädesperiod just nu! Men men, jag hoppas att jag kan släppa det om ett par veckor och gå in helt i det här…

Graviditeten har i alla fall blivit lite lättare då illamåendet lättat, tack och lov! Jag är fortfarande lite petig med vad jag är sugen på och vad jag inte alls vill ha, men det är hanterbart. Upplever att jag blivit extra känslig för värme, att jag gärna tar av mig om jag har nån kofta eller så när jag är inne, vill ha svalare än vanligt i sovrummet osv. Men annars är det inga stora grejer, så det är väl rätt ”klassiska” symptom som jag har i en relativt mild form ändå.

Jag mådde ju så himla bra med Oskar så på ett sätt är det häftigt att få känna på lite symptom – när de tack och lov är såpass milda – och häftigt hur kroppen reagerar så olika!

Kvälls-tankar

Det är så mysigt ibland när jag nattat och jag inte somnar med Oskar (händer mer sällan nu än förut, när nattningarna ofta går snabbare än vad de gjort tidigare) men sen ligger kvar i sängen och bara grejar med telefonen. Älskar att ligga i sängen. Men det är så svårt att motivera sig att gå upp för att göra nåt annat än att typ borsta tänderna och lägga sig igen… Ibland struntar jag i vad jag ”borde” och gör just det, lägger mig igen, men ikväll har jag en Rädda Barnen-grej att fixa med.

Jag fick ett meddelande förut från en gammal kompis som jag hängde mycket med sista åren i London, och slungades på en sekund tillbaka till det livet. När jag bara gick efter hur och var jag ville leva och såg till att lösa det. När livet gick ut på nya upplevelser, hitta sina egna pärlor i en storstad, nya människor och bekantskaper… och medan jag mentalt var tillbaka i det livet satt min 3-åring bredvid mig i soffan och det var snart dags att natta… livets kontraster! Och jag vet att jag inte ville fortsätta leva på just det sättet då, och att jag inte vill ha ett sånt liv nu. Nu är det andra saker jag uppskattar och vill ha ut av livet! Men det finns en viss nostalgi med att tänka tillbaka på det livet, självständigheten, spontaniteten, ovissheten om hur livet skulle bli… såklart finns det alltid en sådan ovisshet, man vet ju aldrig vad som dyker upp i livet – på gott och ont – men då var det en självvald ovisshet, att jag planerade ett halvår-ett år i taget och inte visste vad jag skulle känna för sen. Nu har jag de yttre ramarna klart för mig, och det är en trygghet som jag uppskattar just nu. Men det är häftigt att tänka tillbaka på när andra sidor tog en större plats i mig och mitt liv, hur livet var då, allt som jag aldrig kommer vilja ha ogjort!

Och att jag från det har fått landa i det här livet, fått lyckan i att följa Oskar, får fortsätta utvecklas som människa i mitt jobb, och har en relation som fortsätter utvecklas efter snart 10 år… det är också häftiga upplevelser att få vara med om ❤