Hjärtat utanpå

Ikväll har känslorna varit utanpå huden. Det började med att jag lyssnade på Joshua Radin och kom på två låtar som jag skulle vilja spelades på min begravning – ja, jag är lite morbid och tänker på sånt ibland. Så gjorde jag nåt jag tänkt på länge, gick in på Vita Arkivet och fyllde i mina tankar kring min begravning. Alltså ja, som sagt, jag tänker på sånt. Man vet ju verkligen aldrig när nåt kan hända, och kan man göra nåt för att underlätta för de som är kvar… tja. Men ja, det väckte ju en hel del känslor såklart. Att skriva en hälsning till Oskar. Det går liksom inte att ta in. Så då blev jag ledsen såklart – jag vill ju inte dö, inte nu, inte på länge! Och det ska jag väl förhoppningsvis inte heller. Och inte heller nån av mina närstående. Har ju ändå haft en himla tur genom livet som bara varit med om att äldre släktingar gått bort. Vilket har varit jobbigt i sig, men inte alls samma trauma som när det gäller någon där det inte är lika väntat. Närmaste sån situation var nog Bengt, pappan i en familj där jag länge jobbade som personlig assistent i Göteborg. Eller, bonus-pappa egentligen men hade funnits med väldigt länge. Han fick en hjärtattack en dag bara, från ingenstans. Det var otroligt tufft att hantera… men utöver det har jag haft tur, hittills. Och kan bara hoppas på att det får fortsätta så.

Sen har jag de senaste dagarna varit så uppriven också över vad som händer i USA, där familjer separeras vid mexikanska gränsen, och har gjort så sen i april. För att de som illegalt tar sig in i landet ska fängslas, och barn får inte fängslas. Fast vissa menar att de inte ens är illegala invandrare, utan att de har rätt att söka asyl. Men så har skett i alla fall, och barn har förvarats (verkar verkligen ha varit förvaring) i rum med betonggolv och typ burar till väggar. Sen verkar de ha tagits till fosterfamiljer, men oavsett, vilket fruktansvärt trauma. Att som barn tas från sin enda trygghet, sina föräldrar, i en helt ny miljö, främmande språk, hemsk förvaring, ingen tröst… barnen lär ju bli skadade för livet. Och som förälder se det hända med sitt barn… fy fan, det finns inga ord. Nu verkar Trump(jäveln) äntligen dragit tillbaka ordern, efter all uppmärksamhet, men det har pågått sen april och flera tusen barn är drabbade!

Och i reportaget jag läste pratade han om dilemmat mellan att vara svag eller stark, där stark är att ”inte ha något hjärta” och att han nog hellre skulle vara stark, men ibland behöver cara svag. Men alltså, vad är det för livssyn? Att det är svagt att vara empatisk, human, och ta hänsyn till mänskliga rättigheter? Hur kan det vara svagt? Och hur kan vi ha en president i USA som har en sådan inställning? När är det nog, när har han gjort nog för att bara kunna avsättas? Har han inte redan gått över gränsen ett flertal gånger? Det farliga är väl att gränsen för vad man ser som acceptabelt hela tiden flyttas lite, lite åt gången, vilket gör att han kan komma undan med så jäkla mycket skit.

Ah, jag blir så upprörd och äcklad av att tänka på honom. Vad han utsätter andra människor för. Är det så svårt att inse att vi alla är lika i grunden, oavsett vart vi bor eller kommer ifrån? Att det inte är okej att göra skillnad på människor och människor? Att behandla andra som att de inte har något värde? Fan alltså.

Så ja, mycket känslor i mig just nu, hela hjärtat känns vidöppet mot allt hemskt som händer. Och samtidigt ligger jag här, i mitt hus, med Daniel tungt sovandes vid min sida och Oskar snusandes i sitt rum, med mitt fasta jobb, stabila lön, hälsan vid behåll, familjen nära… så himla privilegierad. Det tänker jag inte ha dåligt samvete för – jag hade turen att födas in i det här livet och har kunnat ta mig framåt på den här vägen, och inget blir bättre av att jag mår dåligt över det. Men att i alla fall vara medveten om hur bra man har det och inte tro att man egentligen förtjänar det mer än vissa andra (många andra har kämpat så mycket mer med sina liv än jag nånsin kommer behöva göra), utan att det till stor del handlar om tur och förutsättningar. Det är väl nånstans det man kan göra. Och orka uppmärksamma vissa frågor och försöka göra det man kan för att på nåt sätt påverka.

Och nu ska jag försöka sova. Med massa tankar snurrandes och hjärtat utanpå huden…

Annonser

FÖRJÄKLIGT

Alltså hörni. Har nån missat fallet med den gruppvåldtagna kvinnan i Fittja vars förövare blev helt friade? Helt bisarrt, hon blir våldtagen i flera timmar i en trappuppgång av uppemot tio olika män. Och alla frias. Antagligen på grund av att hon missbrukat då kvinnan bedömt som icke trovärdig… Nedan finns ett brev som går att dela på Facebook (sök på Maria Robsahms sida), och HÄR finns en namnlista att skriva under – gå in och skriv under! Det är det minsta vi kan göra för att visa stöd och solidaritet med kvinnan. Domen kommer att överklagas och förhoppningsvis hanteras på ett annat sätt i Hovrätten… Det är ju fruktansvärt att någon kan bli utsatt på det här sättet och sedan inte trodd, för att hon själv har en problematik…

25445965_1796175040415663_9193440205687992390_n

 

#metoo

Sent omsider tar jag mig tid att skriva om kampanjen #metoo. Har någon kunnat missa den? En kampanj på sociala medier för att synliggöra hur utbrett det är att kvinnor utsätts för sexuella övergrepp och trakasserier. Plus att genom att visa hur utbrett det är visa att kvinnor inte är ensamma, och försöka motverka känslan av skam som många som utsatts känner (inte så konstigt eftersom man som offer ofta ifrågasätts, både av närstående och rättsväsendet – var det verkligen det som hände? Han som är så snäll, har han verkligen..? Hur betedde du dig? Sa du tydligt nej? Osv osv osv). Kampanjen började nu utifrån att det framkommit att en filmproducent i Hollywood utsatt många kvinnor för sexuella övergrepp under många år, men kampanjen initierades redan för 10 år sedan av Tarana Burke, en svart kvinna i USA som ville uppmärksamma hur utbrett problemet är främst bland svarta kvinnor. Men senaste veckan eller så har det verkligen tagit fart och spritt sig ordentligt på nätet och även uppmärksammats av politiker, eftersom så många delat hashtaggen och visat hur många som har dessa erfarenheter.

Det är ju en otroligt viktig kampanj och ett effektivt och effektfullt sätt att visa spridningen av problemet, samtidigt som det här är något som kvinnor påtalat i många år, så det är synd att det ska krävas att enskilda individer delar sina erfarenheter för att uppmärksamma att det händer så många, att det inte räcker med tidigare försök att visa på problematiken. Som visserligen har tagits på allvar av många, men inte fått samma uppmärksamhet som efter den här kampanjen. Samtidigt är det ju bra att det faktiskt uppmärksammas ordentligt nu och att det verkar bli mer konsekvenser av det, att beslutsfattare tar tag i det!

En annan konsekvens är ju att kända profiler i Sverige har blivit namngivna och kvinnor har berättat om att de utsatts för övergrepp, av tex Martin Timell och Fredrik Virtanen (journalist på Aftonbladet), där det i vissa fall till och med kommit fram att chefer känt till problemen men inte gjort något åt det…

Det har även gjorts försök till hashtaggar för män, som #ihave som uppmuntrar män att rannsaka sina egna beteenden och synliggöra att de har utsatt kvinnor på ett eller annat sätt – det behöver inte handla om rena våldtäkter även om jag tror att många skulle kunna erkänna för sig själv att de faktiskt har våldtagit nån även om det inte varit ett påhopp på en okänd person en mörk natt ute, utan det finns en stor gråskala där många utsätts av någon de känner eller är tillsammans med. Det kan vara allt som upprätthåller en kultur där kvinnors kroppar ses som okej att ta för sig av – genom blickar, kommentarer om utseende, sexuella anspelningar, ”skämta”, tafsa, tjata sig till sex… Andra initiativ är #iwill som riktar sig till män som tar ställning för att inte fortsättningsvis bidra till en sådan kultur, utan att man kommer säga ifrån om andra uttrycker sig sexistiskt eller inte själv handla på såna sätt.

Det jag gillar med #iwill är att den tar fasta på förändring, men jag tycker att #ihave är viktigt för att det sätter fokus på att få insikt om egna beteenden och hur man själv bidrar, även om man är en ”snäll kille” har nog de flesta nån gång gjort något olämpligt, och det är viktigt att inse det, att det inte bara är elaka snubbar som uppenbarligen beter sig fel som är problemet, utan att alla har ett ansvar, att de flesta är med och bidrar – för att det är så vårt samhälle ser ut, att det är ok att kommentera kvinnors kroppar, att man kan komma undan med övergrepp för att ”hon klädde sig ju utmanande” eller ”hon har velat förut”…

Det som har blivit negativt med den kampanjen är att killar har bekänt saker de gjort och fått positiva kommentarer om det, att de är modiga, ”tänk om alla var som du”, att det är fint, att man blir stolt… visst, det är bra att stå för och synliggöra det man gjort, men det blir ju samtidigt ett hån mot de kvinnor som de har utsatt! Att få hurrarop för att man erkänner att man förgripit sig på någon – det blir ju så absurt. Hur ska man då göra för att göra rätt? För jag tycker samtidigt att reflekterandet och insikterna är viktiga, det ser jag som en grund till förändring – att de som utsätter kvinnor inser att det är det de gör och därmed väljer att handla annorlunda! Samtidigt som man inte ska få positiv bekräftelse för att man erkänner övergrepp… det är komplext!

Jag funderade ett tag över om jag skulle ansluta mig till #metoo. Jag har inte varit med om något regelrätt övergrepp, och tänkte att de situationer som jag har varit med om varit för ”små”, att jag inte vill ta legitimitet från andra som verkligen varit med om hemska saker. Men så läste jag andra som skrev om ämnet och vissa påpekade att det är viktigt att alla som varit med om nånting, oavsett vart på ”skalan”, är med och synliggör det, för annars normaliseras ”småsakerna” och blir en sel av vad man ska ”ta” som kvinna, vad man bara ska acceptera, vilket ju inte är ok! Som killen (för flera år sen) som visste om att jag hade pojkvän (ett ex nu) och att jag inte var intresserad av honom men ändå försökte hångla med mig (när jag var för full), eller alla killar som smugit på en på dansgolvet och dansat nära och tagit på en, eller de som tutade på mig och några till när vi jobbade med att rensa ogräs en varm sommar och vi hade bikiniöverdelar nära vägen – när vi var typ 13 år. 13 år och en sexualiserad kropp i andras ögon. I vuxna mäns ögon. Bara några exempel på sånt som jag kommit på att jag upplevt, säkerligen finns det mer men sånt som har blivit så normaliserat att jag inte ens reflekterat över det.

Och ja, män utsätts också och det är såklart inte det minsta okej, men det är inte samma strukturella problem där kvinnor objektifieras och sexualiseras från ung ålder, där rädslan alltid finns för att bli utsatt och begränsar oss i våra val (allt från vilka kläder vi väljer till vilka vägar som känns trygga att gå på, till att behöva vara rädd för att bli utsatt av något mot ens vilja bara man går hem med någon en kväll, eller till och med för någon man har en relation med) och där vi vet att vi kanske inte kommer kunna försvara oss.

Så, #metoo. Och för varje utsatt finns en förövare. De flesta känner nog någon som har utsatts, men väldigt få känner någon som har utsatt. Dags för självrannsakan om #ihave och vad #iwill göra. Vi kvinnor kan inte ta ansvar för att män ändrar sina beteenden, det måste männen själva göra.

Sjukaste grejen

Alltså SJUKASTE grejen hände mig idag. Hade varit på Södra Berget i ett ärende, kom på på vägen därifrån att jag skulle testa ringa min syster, ville inte greja med det medan jag körde så tänkte att jag stannar vid lämpligt ställe och ringer upp henne. Ser nåt slags förråds/företagslokaler, Tools Trading AB står det på en av lokalerna, med en typ gårdsplan, parkering, tänker att det blir perfekt. Svänger in där och vänder ut mot vägen och börjar ringa upp. En man kommer och visar att han vill säga nåt, så jag öppnar dörren. ”Vad fan gör du här, det är privat mark, åk härifrån din jävla subba!” !!! Alltså va?! Jag blir så chockad men ropar argt efter honom, han hade börjat gå därifrån, att ”Sådär säger man inte!!” ”Jo, när folk inte respekterar blabla”, kommer inte ihåg exakt vad han sa. Då börjar jag skrika och förklara att jag bara skulle ringa ett samtal och inte ville göra det medan jag körde! Han gick hela tiden bort, och jag åkte därifrån.

Alltså va?! Det är ju aldrig okej att kalla någon för subba, men vad i den här situationen fick honom att tycka att det var en rimlig reaktion? Jag såg ingen skylt om att det var privat mark men visst, det kan ha funnits, men om det nu var såååå privat så går det ju att kommunicera det på andra sätt. Typ ”Hej, jag skulle vilja be dig att åka direkt, det är privat mark här”. Det hade jag köpt direkt, såklart! Men att inte ens kunna åka in och vända nånstans? Folk får ju köra in på vår uppfart och vända om dom vill! Undrar lite om de gör nåt fuffens där…

Sen undrar jag också om han skulle ha uttryckt sig på motsvarande sätt om jag hade varit en man? Då hade ju han kunnat känna, medvetet eller inte, att han hade kunnat bli utsatt själv, om den som körde bilen hade blivit förbannad. Mig såg han nog inte som ett hot. 

Jag tycker att det är lite fascinerande, och skrämmande, att folk kan med att uttrycka sig såhär mot andra. Snacka om att inte ha respekt för medmänniskor.

Tappat tålamod

Ibland tappar man tålamodet som förälder, även om det inte är en rimlig reaktion. Ikväll blev det så för mig – efter att Oskar somnat efter en nattning som drog ut lite på tiden och sen vaknade igen strax efter jag lagt honom i sängen, och sen blev speedad och bara snurrade runt i sängen. Jag var hungrig efter att ha ätit sådär hela dagen, och hade gjort misstaget att börja planera in vad jag ville hinna med under kvällen, fast jag vet att det inte är nån idé att göra så! Klart man kan ha en tanke men man måste typ gå in i varje situation utan att ta för givet att det kommer bli som igår, eller som hela månaden har varit osv. Tack för påminnelsen, hehe… när han låg där och snurrade på kände jag bara hur jag tappade tålamodet och blev irriterad. Det behöver inte vara ofta men när känslan väl kommer hatar jag den! Han gör ju inget medvetet för att irritera mig..! Men det är ju så med känslor, de är ju inte alltid så rationella. Jag kunde ändå hålla mig lugn mot honom och efter ett (bra) tag till så somnade han till slut, djupt, i min famn så att jag kunde lägga ner honom och han fortsatte sova tungt. Och nu sitter jag med lite gott kvällsfika, ska läsa i en tidning och sen gå och lägga mig jag också, och hoppas att natten blir ok. Så får Daniel och jag hjälpas åt imorrn med det som behöver göras, mellan hans nattpass.

Och, det är ju inte som att det är tusen betungande saker kvar att göra – städa lite, klä granen, slå in julklappar och laga mat. Det mesta rätt roliga grejer! Det är ju bara det att allt inte går att planera på samma sätt längre, så att även om man tänker sig att göra några få grejer bara så kan det köra ihop sig bara för att tex nattningen tar lite länge tid!

Men jag vill bara lyfta också att man kan få såna här känslor och det är okej, det har inte att göra med hur mycket man älskar sitt barn, såklart! Fast att döma av vissa diskussioner och kommentarer på nätet så verkar vissa tycka och tro att så fort man uttrycker det minsta negativa om att vara förälder så borde man inte ha skaffat barn, att man är en dålig mamma (inte lika ofta pappor får höra nåt…), eller att ens barn kommer ta skada, typ. Skärpning! Man är inte en dålig förälder för att man inte är en robot, man är mänsklig och det är en del av livet. Bättre att barn växer upp med föräldrar som reagerar och vågar visa känslor, än att växa upp i en tro att allt måste vara så bra hela tiden och att man bara ska svälja allt som känns jobbigt! Inom rimliga gränser såklart, klart man inte bara kan vara arg och skälla hela tiden och tro att det blir bra ändå, men, ni förstår nog vad jag menar.

Tacksamhet och förjävliga världen

När vi skulle äta middag sa jag till Daniel att det här är bland det bästa jag vet. Vara i stugan, laga god, nylagad mat och dricka gott vin till. Bara vara här i lugnet med lilla familjen. Tacksam ❤️ 

Efter middagen kollar jag Facebook och ser ett nyhetsklipp från Aleppo i Syrien, från ett sjukhus. En mamma har förlorat sina barn, ett annat barn sitter helt tyst, gråter inte ens, antagligen pga all chock och trauma, och en tonårspojke håller i sin lillebror, en bebis på en månad som verkar sova. Men bebisen är död. Där brister det för mig och tårarna kommer. Särskilt sen Oskar kom så är hjärtat än mer känsligt för såna historier och bilder, även om jag alltid har påverkats så går det bara rätt in nu. 

Jag ger en gåva till UNHCR, FN:s flyktingorgan, för att känna att jag gör något i alla fall. Och det gör ju skillnad och är nåt som vi här enkelt kan göra. Kanske som julklapp till någon?

Sen pussade jag extra mycket på Oskar med tårar i ögonen. Och blir nästan ännu mer ledsen över hur bra vi har det ikväll. Mätta i magen med en varm brasa, Oskar somnar (nog) snart och då har vi vin och god choklad… och jag känner hur jag nästan blir destruktivt ledsen över det och att jag inte kan uppskatta det utan att det bara känns jobbigt. Jag vet att det inte tjänar nåt till, inget blir bättre av att jag mår dåligt över hur bra jag har det, men fan, varför gör människor såhär mot varandra? Det är ingen naturkatastrof liksom som vi inte kan påverka, utan det är människor som tar beslut som gör att andra lider och dör. Förjävligt.

Fan jävla helvetes skit.

Alltså va… Jag vaknade när Daniel kom hem nu på morgonen efter nattens jobb, jag gjorde tumme upp/tumme ner för att fråga hur det gått i valet. Han gjorde tumme ner. Jag trodde att han skojade och skulle ändra till två glada tummar och säga typ Klart Hillary vinner! Men nej.

Det är sällan jag får fysiska reaktioner på nyheter, men nu har jag ont i magen, mår illa och vill bara gråta. Att en man som sagt så många sjuka saker och betett sig så kränkande, faktiskt ser ut att kunna bli PRESIDENT I USA?! Det är ju helt jävla bisarrt. Vad är det för sjuk värld vi lever i? Även om många tycker att det är befriande med någon utanför ”etablissemanget”, ser de inte genom hans tomma löften? Hur kan det ens vara ok att komma undan med så mycket SKIT som han sagt? Och även om mycket av hans eventuella vinst är tack vare att han kommer från ett helt annat håll och att folk ser det som en styrka – som företagsledare och inte politiker – så undrar jag om det hade blivit samma resultat om det var en annan man han stod mot. För att världen är så sjuk och dömer kvinnor hårdare. Att det hade varit ”lättare” för de som tvekat att rösta på en man för att det är mindre av ett ställningstagande. Eller om det är hennes gedigna politiska bakgrund, som ju är hennes styrka i mångas ögon men som ju många också är kritiska mot då de vill ha nåt annat, nåt ”äkta”, som är den största orsaken till att hon kanske inte vinner…

Fy fan. Ligger här i mörkret med min sovande familj runt mig. Trygg. Men hur trygg kommer vardagen bli för de kvinnor och minoriteter som Trump så öppet kränkt i sina tal? Även om han inte själv kommer kunna ta alla beslut så kommer ju den styrande kulturen och inriktningen bli något helt annat…

Och jag undrar om han har självinsikt nog att känna av lite ”impostor syndrome” och vara rädd för att bli avslöjad som en bluff, att känna att man inte är värd att vara där man är (som många med minsta lilla ansvar eller framgång känner). Eller om det är som det står i länken, att det är de som är de riktiga bluffarna som inte har dessa tankar..:


(Visserligen från en blogg som stavat ordet fel men som ändå fångar rätt bra vad det handlar om)

Helvete.

Angående Köln

Tycker att det här inlägget är ett bra bidrag till hela debatten om det som hände i Köln, där fokus läggs på att det snarare handlar om skillnader i demokratiutveckling mellan olika länder, än just skillnader i etnicitet, som förklaring till vilka ”slags” män som begår brott som dessa. (Och att det är samma grund oavsett, det är män som gör. På tal om förra inlägget…) Och att samma mönster finns i hela världen, men tar sig uttryck på olika sätt och i olika omfattning.

Läs gärna!

Feministiskt självförsvar

Ikväll har jag varit på kurs i feministiskt självförsvar, första träffen av tre. Jag har länge varit skeptisk mot såna aktiviteter – det är inte okej att det alltid bara är vi tjejer som ska hantera saker vi utsätts för genom att undvika situationer (”gå inte ute när det är mörkt”), tänka på hur vi klär oss (”ha inte för korta kjolar och för mycket urringning” eller varför är det relevant att fråga om tjejers trosor i våldtäktsrättegånger och inte killars kalsonger?) och i såna här fall lära oss att bemöta våld. Det är ju inte vi som gör fel. Det är ju förövaren, oftast män när det handlar om våld, som gör det som är fel! Och då är det ju män som måste förändras. Synen på vad som är okej beteende, vad som kopplas till mansrollen, en viss syn som finns på tjejer… Det är ju sånt vi måste jobba med, det är ju det som kan leda till långsiktiga förändringar!

Men jag har landat i att det ena behöver inte utesluta det andra. Att samhället tyvärr ser ut som det gör idag och att då behöver vi hitta sätt att hantera det, sätt som gör att vi tjejer känner oss tryggare just så att vi inte begränsar våra liv genom att tex stanna hemma istället för att gå ut, men att vi samtidigt, också måste jobba med killar och män, viss syn på vad som är accepterat beteende, och vad vissa tar sig rätten att göra. Tyvärr uppmärksammas oftast bara det som vi tjejer kan göra, eftersom det är konkreta, praktiska lösningar – ha överfallslarm, lära sig självförsvar osv osv osv – och man pratar inte om vad som är roten till problemet och vad som kan leda till långsiktiga förändringar.

Att ta diskussionerna med såväl vuxna som unga män, allt ifrån varför det är okej att ta någon på rumpan, vad man skämtar om på jobbet/i skolan, det klassiska om varför det är okej för killar att ha mycket sex men en sexuellt aktiv tjej blir en hora, fundera över när man tycker att det är okej att tjejen kanske ångrar sig och inte vill ha sex längre (såklart är det okej när som helst i en sån situation, spelar ingen roll hur ”långt” man har kommit, men för många är det inte så självklart), hur man ser på svartsjuka – det finns så mycket som är en del av ett större mönster. De allra flesta tar ju självklart avstånd från brutala överfallsvåldtäkter och tänker att nåt sånt skulle ju aldrig jag göra och det är ju jättebra, men det är egentligen en liten del av något som är så mycket större. Och de där mindre, vardagliga situationerna är oftast inte lika självklara utan det kan behövas att man reflekterar över vissa saker.

Och sen måste vi jobba ännu mer med barnen. Vilka signaler skickar vi till dom? Vad förväntar vi oss av tjejer som inte är okej för killar, och tvärtom? Är det okej att vara bråkig och slåss ”för att killar är ju killar”? Att ta på tjejer och kommentera deras utseenden ”för att de är ju egentligen kära”? Att sånt beteende är okej för killar och att tjejer därför ska acceptera sånt? Alla såna ”småsaker” är ju del av något större.

Det är ju viktigt också att prata om att normer och förväntningar inte bara påverkar tjejer negativt, utan att detsamma gäller för killar. Mycket av det som ses som ”typiskt kvinnligt” är ju i grunden väldigt fina och bra egenskaper som alla människor bör ha – att vara omvårdande, våga visa känslor, prata om och reflektera över saker man har varit med om och hur man själv är/vill vara som person, ta ansvar, osv osv osv… Och såklart är det ju inte så att alla tjejer är så och ingen kille är det (behöver jag ens säga det?), men det är ju normer och förväntningar som vi förknippar med könen och också värderar på olika sätt.

I alla fall, kursen var väldigt bra! Det var blandat prat och fysiska övningar, och röstövningar! Har skrikit NEJ NEJ NEJ! i grupp halva kvällen – det är rätt befriande! Och jag kan se ännu mer nu att det finns ett värde med såna här grupper – men att vi också måste jobba förebyggande.

Sen är det ju så att killar utsätts ju också för väldigt mycket våld. När det gäller överfallsvåld så utsätts fler killar än tjejer. Och det är ju inte heller bra, såklart! En skillnad är att tjejer är mer rädda än killar, och begränsar sig själva mer pga den rädslan. Och när det gäller sexuella övergrepp så är det vanligare att som tjej utsättas för det av någon som man har en relation till (allt från en partner till en bekant) än att det sker ett överfall av någon okänd. Och det är viktigt att sånt tas upp på såna här kurser (vilket det gjordes ikväll), så att man inte förstärker bilden av att våldtäkter bara sker av nån okänd som hoppar upp ur en buske, typ, utan att man pratar om alla olika sätt som det kan ske på.

Viktigt.

Ska det vara så jävla svårt?

Jag blir så jävla förbannad. Har precis sett dokumentärserien Jag litade på lagen på SVT2 som ikväll tog upp ”Stureplansmålet” från 2007, och har suttit och skrikit åt tvn och blivit ledsen och arg. Ett våldtäktsmål där en tjej och två killar som alla känner varandra haft sex en kväll, och hon sen anmält dem för våldtäkt. De nekar. De frias i tingsrätten, men fälls sedan i hovrätten. Enda skillnaden i bevisningen var ett telefonsamtal som spelades upp. Och att hon hade en annan försvarare, som hade vett att säga stopp när hon började frågas ut för mycket om sitt tidigare sexliv – hur mycket relevans har det när det som hände var att killarna började vara mer våldsamma än de varit tidigare, och struntade i hennes nej och fysiska protester? I Tingsrätten var det väldigt viktigt att fastställa alla hennes tidigare sexuella relationer, hur många de var och vilken slags sex de hade haft, för att visa att hon minsann gillade sex med våldsamma inslag. Men hur mycket frågades killarna ut i Tingsrätten om varför de inte märkt hennes protester, eller vad de gjort för att säkerställa att hon var med på det ökade våldet? Nada. Eller om deras sexuella historia, eventuella anmälningar, hur pass våldsamma de brukar vara, osv? Inget vad vi fick veta, och troligtvis inget förrän i hovrätten när tjejen äntligen fick en vettig, jämställd, försvarare – inte en som glömde hennes namn. Alltså, frustration. Ska det vara så jävla svårt att i alla fall ifrågasätta båda sidor lika mycket – och kanske inte ifrågasätta den eller de anklagade mindre än offret?

Men tänk vad bra att hon orkade driva vidare, så att det blev en ny rättegång som kunde lyfta frågorna på ett annorlunda sätt. Och under tiden har ju även definitionen av vad som gäller för våldtäkt/sexuella övergrepp osv ändrats. På samma tema finns det även en sida som jag läst om senaste tiden som heter Våga anmäl som handlar om just det – att våga anmäla.

Kvällens utbrott. Kram på er.