Kvälls-tankar

Det är så mysigt ibland när jag nattat och jag inte somnar med Oskar (händer mer sällan nu än förut, när nattningarna ofta går snabbare än vad de gjort tidigare) men sen ligger kvar i sängen och bara grejar med telefonen. Älskar att ligga i sängen. Men det är så svårt att motivera sig att gå upp för att göra nåt annat än att typ borsta tänderna och lägga sig igen… Ibland struntar jag i vad jag ”borde” och gör just det, lägger mig igen, men ikväll har jag en Rädda Barnen-grej att fixa med.

Jag fick ett meddelande förut från en gammal kompis som jag hängde mycket med sista åren i London, och slungades på en sekund tillbaka till det livet. När jag bara gick efter hur och var jag ville leva och såg till att lösa det. När livet gick ut på nya upplevelser, hitta sina egna pärlor i en storstad, nya människor och bekantskaper… och medan jag mentalt var tillbaka i det livet satt min 3-åring bredvid mig i soffan och det var snart dags att natta… livets kontraster! Och jag vet att jag inte ville fortsätta leva på just det sättet då, och att jag inte vill ha ett sånt liv nu. Nu är det andra saker jag uppskattar och vill ha ut av livet! Men det finns en viss nostalgi med att tänka tillbaka på det livet, självständigheten, spontaniteten, ovissheten om hur livet skulle bli… såklart finns det alltid en sådan ovisshet, man vet ju aldrig vad som dyker upp i livet – på gott och ont – men då var det en självvald ovisshet, att jag planerade ett halvår-ett år i taget och inte visste vad jag skulle känna för sen. Nu har jag de yttre ramarna klart för mig, och det är en trygghet som jag uppskattar just nu. Men det är häftigt att tänka tillbaka på när andra sidor tog en större plats i mig och mitt liv, hur livet var då, allt som jag aldrig kommer vilja ha ogjort!

Och att jag från det har fått landa i det här livet, fått lyckan i att följa Oskar, får fortsätta utvecklas som människa i mitt jobb, och har en relation som fortsätter utvecklas efter snart 10 år… det är också häftiga upplevelser att få vara med om ❤

Annonser

Deadline

Idag var det dags – deadline för att skicka in mitt avhandlingsmanus till den opponent som ska läsa och kommentera på mitt mittseminarium. 70 sidor med alla kapitel (inledning-bakgrund-tidigare forskning-teori-metod-resultat). Så nu finns det verkligen en stomme, även om det kommer arbetas om så många gånger! Men ändå en så himla häftig känsla som samtidigt är så svår att ta in, att jag faktiskt är halvvägs, inte bara tidsmässigt utan även prestationsmässigt.

Och jag måste säga att jag är stolt över det jag har gjort. Inte precis texten och exakt det jag skrivit, men att jag har skrivit, läst, förstått, sett saker och känner att jag har något jag vill peka på, något jag vill säga. Och att jag har kommit dit på ett år.

I början av 2018 hade jag en riktig kris-handledning (som föregicks av många fler) där vi allvarligt pratade om att jag, om inte hoppa av, så åtminstone byta inriktning, och jag fick lite tid på mig att fundera. Under den tiden började jag förstå mer och mer vad min studie skulle kunna fokusera på – sådant mina handledare sett långt innan mig men som jag aldrig förstod vad de pratade om – och jag började förstå mer och mer att det handlade om brist på kunskap hos mig, att jag behövde lära mig mer om olika saker, det var inte att jag var för dum i huvudet, att det var därför jag inte förstod, vilket jag på riktigt hade känt i nästan ett år.

Lite längre fram, i slutet på mars, hade jag äntligen kunnat börja skriva på något som både jag och mina handledare kunde se var en början på något. Två stora pusselbitar var en konferens som jag var och lyssnade på i Lund där de pratade mycket om precis sånt jag behövde lära mig om, och att jag gjorde några intervjuer där jag började kunna se en hel del intressanta aspekter. Och efter den handledningen var det som att något släppte. Jag läste och skrev, läste och skrev. Och nu, nästan ett år senare, blev det till halva avhandlingen. På ett sätt har jag skrivit denna halva på ett år, även om jag har jobbat i mer än 2,5 år…

Och faktiskt precis samma datum ett år efter den handledningen kommer jag ha mitt mittseminarium. En situation jag är väldigt nervös för då jag inte alls är bekväm med sådana situationer, att prata om det jag gör, det jag har tänkt, det jag vill göra, att vara snabbtänkt och svara på oväntade frågor, framför en publik med kollegor. Men som jag ändå tror kommer gå bra, och som kommer vara så otroligt skönt när det väl är gjort! Fin symbolik också med samma datum.

I alla fall. Manuset skickade jag in idag på eftermiddagen, sedan firade jag på jobbet med go-fika med mina två doktorand-kollegor, och sen hemma hade Daniel köpt take away-mat som Oskar och jag åt framför tv:n när Daniel åkte och jobbade. Mysigt! Och på-puffar av mina handledare har jag nu några lediga dagar framför mig. Eller, fredag och måndag hade jag tänkt vara ledig ändå, inom ramen för mina 80%, men nu är jag ledig imorgon också, vilket känns skönt efter intensiva och långa dagar. Det är ju det som är en stor fördel (men som ofta också blir en stress) med det här jobbet, att arbetstiden är så flexibel och vi lägger upp det precis som vi själva vill.

Så nu har jag fem lediga dagar med Oskar (och Daniel i helgen) framför mig, utan alarm på morgonen, med lugna mornar osv. Så skönt! Imorgon är planen att Oskar ska få klippa sig (Vi har gjort det hos frisör en gång tidigare och han gillar det inte men jag hoppas att det blir lite lättare varje gång…), på fredag ska jag träffa några kollegor och gå på 8-mars-aktiviteter och sedan på kvällen blir det födelsedagsmiddag med Daniels familj – vi firar hans mamma i efterskott och mig och Daniels syster (som fyller samma dag!) i förskott. På lördag ska vi baka och städa inför Oskars födelsedag och kalas på söndag! Känns som mysiga dagar.

Men nu är jag rätt slut efter idag och klockan närmar sig midnatt så nu blir det gonatt.

Nyår

Årets sista dag. Vi började dagen på Technicus i Härnösand med några kompisar, kul aktivitet, men jag fick migrän nu när vi satt och åt lunch… Daniel är och leker en sista stund med Oskar nu så ska vi snart åka hem, så får jag däcka lite i bilen. Får hoppas att det känns ok efter det, vi ska till Daniels syster och fira ikväll. Det blir bara vi så det blir rätt lugnt, så jag räknar med att jag kan vara med i alla fall. Men segt slut på året…

Annars har året i stort varit bra ändå! Jag kom under våren äntligen ut ur min jobb-kris som höll på i typ ett år, och jobbet blev äntligen mer och mer roligt och intressant. En av mina bästa vänner gifte sig och hade ett fantastiskt bröllop där jag var brudtärna! Med samma vän och två till spenderade jag en härlig helg i Stockholms skärgård, när vi överraskade vår höggravida vän. Som bara ett par veckor senare fick sin lilla Felicia! Sen hade vi en härlig, lång sommar, där jag var långledig och njöt av tiden med Oskar. Och lärde oss mer om hur vi kan hantera hans utbrott. Vi åkte till Göteborg en vecka, men förutom det var vi mest hemma – och det var så skönt. Vi hade också besök av en annan höggravid kompis, som några veckor senare fick en liten Felix. Hösten innebar två roliga jobbresor, dels min egen skrivarresa till London, dels en skrivresa/doktorand-workshop till Sydafrika. Riktigt häftiga upplevelser båda två. En miniresa privat där Daniel och jag åkte till Stockholm ett dygn och såg Joshua Radin fick vi också till.

Det har varit ett fint år, och en fin höst på många sätt. Men hösten har också varit full av förhoppningar och besvikelser, då vi har börjat försöka få ett syskon till Oskar. Och det har inte gått än. (Det var det det här låsta inlögget handlade om som jag har öppnat nu, då jag då inte var redo då att fullt ut dela med mig) Det har fortfarande inte gått så lång tid, vi är inne på femte månaden och något slags genomsnitt är tydligen 6-7 månader. Och det kan ju ta upp till ett år utan att det är något konstigt. Jag vet det, och många försöker ju i flera år, så i det perspektivet är ju våra månader verkligen en kort tid. Men, det är tufft ändå. Och nej, det går inte att ”sluta tänka på”, jag fungerar inte så. Men jag jobbar på att hantera tankarna och att ha en mer avslappnad inställning till hela grejen. Men förhoppningarna finns där hela tiden. Och det känns tufft att avsluta året utan något som växer i magen. Såklart är nyår bara ett påfund av oss själva, tiden är ju bara tid liksom, men det får en symbolisk betydelse, och det känns jobbigt att börja ett nytt år utan att ha tagit det steget. Det gör det. Men såklart är jag otroligt glad över att vi har vår Oskar. Längtan efter ett syskon innebär inte att jag inte är tacksam över det jag har. Och jag ser till att ta vara på vår tid, att uppskatta vardagen med Oskar, att det inte bara blir en kamp och stress inför något vi vill ska hända. Men också tillåta mig själv att faktiskt bli sorgsen och besviken när det inte gått, igen. Det blir ju när det blir, det vet jag ju. Eller om det blir. Det finns ju faktiskt aldrig nån garanti. Men sannolikheten är väl fortfarande ändå att det blir.

Så nu är det bara att fortsätta hoppas, och hoppas att nyår 2019 kommer innebära en annan familjesituation – till det mer positiva! Men vi fortsätter ta hand om och ta till vara på varandra, vi tre ❤

Lucka 22 – Vänner jag valt att ha kvar

Lucka nummer 22: ”Vänner jag valt att ha kvar i mitt liv”

Åh, mina vänner ❤ så glad över de jag har i mitt liv just nu! Den absoluta majoriteten av mina nära vänner har jag kvar från barndomen, eller i alla fall uppväxten. Några har jag senare lärt känna som vuxen, via jobbet, eller när jag bott i London. En del bor här i Sundsvall och andra främst i Stockholm, men även andra städer i Sverige, och nån på andra sidan jorden… det är olika hur ofta vi ses och hörs, även med de som bor i samma stad. Men jag känner mig fullständigt trygg med de vänskaper jag har, och att vi vet vart vi har varandra. Det känns otroligt fint. Och det känns verkligen som att jag aktivt väljer att ha de vänskaper jag har nu. Jag skulle nog vilja både ses och höras mer med egentligen alla, men som livet ser ut så är jag ändå glad över den kontakt jag har med alla – och att det alltid kan bli djupa samtal med i princip alla även om det dröjer mellan gångerna. Och det är nog, har jag insett mer och mer, typ det viktigaste för mig i en vänskapsrelation. Att känna den tryggheten och tilliten att man kan vara öppen med varandra och dela tankar, känslor och saker som händer. Att inte behöva förställa sig för varandra. Och det är jag så otroligt glad för, att jag har personer runt mig, både fysiskt nära och nära online, både privat och i jobbet, som jag kan prata med och bli pratad med..! Det är verkligen inget att ta för givet. Jag hoppas att jag får ynnesten att följa de här personerna genom hela våra liv.

*Detta är en del i Kajsons julkalender – vill du också vara med så kan du läsa mer här.

Lucka 21 – Ett val jag haft ångest för

Lucka nummer 21: ”Ett val jag haft ångest för”

Några val som gett upphov till ångest har jag redan skrivit om. Valet kring vart jag skulle bo, efter att ha flyttat hem från London, när jag inte kände att jag fick ro i Sundsvall men samtidigt ville vara med Daniel. Valet då att flytta till Göteborg ett tag var jobbigt att ta, men blev ju bra i slutändan.

Valet att testa starta eget var nog inte heller helt enkelt att ta. Visserligen jobbade jag inte med något jag ville göra i längden då, utan jobbade inom vården, men det var ju ändå en fast inkomst… funderingar över hur det skulle påverka oss ekonomiskt, och vad som skulle hända om jag skulle bli gravid (vilket vi planerade börja försöka med inte så lång tid efteråt)… såhär i efterhand tog jag nog det steget ganska naivt, med tankar om vad jag ville göra och möjliga kontaktvägar, men utan någon riktigt väl genomarbetad liksom plan… så det var nog tur att jag fick den där doktorandtjänsten då, hehe.

Valet kring om jag sen skulle fortsätta som doktorand eller faktiskt hoppa av och göra något annat har också gett väldigt mycket ångest, men också lett till något som i alla fall just nu känns väldigt bra.

Sen kan det nog vara mycket som ger upphov till funderingar och kval i vardagen, men då försöker jag vara försiktig med att prata om det som ångest, det är ett så mycket tyngre ord… och just nu kommer jag inte på några sådana jobbiga vardagsval heller!

Eller ja, några situationer som verkligen har gett ångest är när jag har behövt prata inför folk… på jobbet på Winnet som jag fick efter mastern, en projektanställning med fokus på jämställt företagande, så skulle jag bara efter några veckor hålla föredrag och prata om kvinnors företagande – för kvinnor som var företagare – på en turné genom länet. Ett upplägg som sedan upprepades flera gånger under mina 1,5 år där, med lite olika teman. Fy fan i helvete vad tufft det var, för att uttrycka det milt.

Sett utifrån så gick presentationerna bra – det var genomtänkta föreläsningar, jag visste vad jag skulle säga, jag pratade högt, tydligt och engagerat osv – men min upplevelse var ångest. Både inför, när jag tränade på föreläsningen eller bara tänkte på det, dels efteråt, som ett utlopp för alla känslor. Och när jag mår så, då gråter jag. Det är min go-to-reaktion. Otroligt jobbigt.

Till slut började jag gå till en KBT-terapeut för att få hjälp med att hantera detta, det var ändå en så stor del av min tjänst, och jag ville inte sluta, även om jag många gånger funderade på det. Det kändes som att jag gjorde våld på mig själv genom att gå emot det starka obehag jag kände…

Men. Det blev bättre. Faktiskt. Mot slutet av tjänsten var det fortfarande jobbigt, men jag kände ändå en annan trygghet. Och jag fick verkligen kvitto på att jag verkligen hade förändrats under Winnet-tiden, under den följande hösten när jag gjorde praktik på fackförbundet Vision under hösten. Då var en av mina uppgifter att hålla workshops i olika sammanhang, om tex diskriminering och likabehandling, och då kände jag verkligen en trygghet i det jag gjorde, och att det var kul! Och jag fick väldigt mycket bra feedback kommer jag ihåg, att det hade varit givande, att jag var duktig, att det var något jag borde jobba med..! Då kände jag mig verkligen stolt, att jag tagit mig igenom allt det jobbiga och fått en trygghet och säkerhet i sådant.

Nu kanske jag kom ifrån ämnet lite, det var väl inte så aktiva val jag gjorde att hålla i de där föreläsningarna från början, det var ju vad jobbet krävde, men visst, någonstans valde jag ju att göra det och inte att vägra, även om det gav mig ångest…

*Detta är en del i Kajsons julkalender – vill du också vara med så kan du läsa mer här.

Lucka 19 – En resa jag ångrar att jag inte gjorde

Lucka nummer 19: ”En resa jag ångrar att jag inte gjorde”

Jag har alltid velat åka till Australien. Kanske inte heller bara resa till, utan bo i ett tag! Och då är jag nyfiken på både Sidney och Melbourne, som jag hört mycket bra om. Det är en tanke jag återvänt till när jag var yngre och levde sådär ett halvår i taget, bara gick på vad jag ville göra och vart jag ville vara. Men det kändes nog dels som ett väldigt stort steg – så långt borta! – dels en helt annan ekonomisk fråga, än att ta ett flyg till London… med London kände jag mer också att jag kunde chansa – skulle det inte fungera där var det bara att flytta hem igen. Såklart fungerar det på samma sätt oavsett var man bor, men det är lite enklare att vara 2,5h flygresa bort och kunna få rätt billiga biljetter, och att vara på andra sidan jorden… så nej, det har aldrig blivit av. Sen är det ju inte för sent med en sådan resa! Men då kanske det får bli just en resa och inte en flytt. Eller vem vet, såklart går det att göra tillfälliga saker även som vuxen! Men det känns som att något sådant skulle vara långt borta, jag tänker typ när Oskar flyttat hemifrån, hehe.

*Detta är en del i Kajsons julkalender – vill du också vara med så kan du läsa mer här.

Lucka 18 – Välja att börja blogga

Lucka nummer 18: ”När jag valde att börja blogga”

Jag kommer ihåg första bloggen jag fixade – det var hösten 2004 när jag flyttade till London första gången med några vänner och några jag inte kände sen innan. Bloggar fanns inte då på samma sätt som idag, vanligare då var typ dagboksinlägg på olika communities (typ Lunarstorm och Sockerdricka..!) men det hade börjat komma såna sidor som bara handlade om att blogga. Med hjälp av datakunniga bror satte jag upp en hemsida där alla vi som bodde ihop skulle kunna gå in och uppdatera, och jag hade stora tankar om att sidan skulle bli välfylld! Men, det var nog mest bara jag som skrev där lite då och då, vad jag minns. Det var ju lite andra förutsättningar då också – inga smartphones, inget wifi, laptops var inte vanligt… så vi hade inte ens någon dator i lägenheten – däremot ett internetcafe nere vid gatan! Så dit fick man gå, köpa en kod som räckte visst länge och sen passa på att surfa – hur gammal är jag?! Haha…

Tror den där sidan försvann efter ett tag när vi inte använde den längre… hade varit kul att läsa den nu annars!

Sen vet jag att jag fortsatte blogga när jag bodde i Nice hösten 2005 och i Linköping våren 2006, men tror att det också är borta. Men faktiskt, den blogg jag började sommaren 2007 när jag pluggade i Göteborg och skulle spendera sommaren i London, den finns kvar! Och där skrev jag ända till april 2012 – och sen dess har jag haft den här bloggen! Så roligt att ha så mycket av sitt liv dokumenterat och kunna gå tillbaka och läsa och minnas… sen har jag alltid, verkligen hela livet sen jag lärde mig skriva vid 6-7 års ålder, skrivit fysiska dagböcker också, lite mer ocensurerade och öppna. Men de senaste åren skriver jag knappt i sådana. Då känns det roligt att det här finns kvar i alla fall!

*Detta är en del i Kajsons julkalender – vill du också vara med så kan du läsa mer här.

Lucka 15 – Välja utbildning

Lucka nummer 15: ”När jag valde min utbildning (eller struntade i att plugga…)”

Jag började med att välja SPin på gymnasiet – samhällsprogrammet med internationell inriktning, där det mesta lästes på engelska, och började där 2001. Att välja något samhällsvetenskapligt var nog ett rätt enkelt val för mig då jag ville ha en bred grund, och alltid föredragit samhällsvetenskapliga ämnen framför naturvetenskapliga. Sen kändes det nog lite kul att läsa allt på engelska och som att det kunde vara en bra grund om man ville utomlands sen, plus att det var några veckors utomlandspraktik i trean, det lockade nog också!

Efter gymnasiet, tog studenten 2004, läste jag vidare men jag valde aldrig något program. Det kändes som ett för stort beslut att ta, att välja något att läsa i tre år, och vara låst till en plats så länge… Istället började jag läsa fristående kurser, sådant jag är intresserad av, och till slut kunde jag sätta ihop min egen kandidatexamen med de kurserna! Huvudämne var genusvetenskap men jag hade också läst bland annat barn- och ungdomspsykologi… och lite djurens beteende, religion, och en termin franska i Nice, som jag kunde räkna in! Jag var otroligt glad då att jag kunde räkna in alla mina strökurser i min examen – men nu såhär i efterhand och särskilt nu när jag fortsatt med forskarutbildning, så känner jag att jag har missat mycket när jag inte har läst tex metodkurser och andra teori-kurser, som man får när man läser program…

Efter kandidaten, efter att ha läst så mycket genusvetenskap som är väldigt teoretiskt, så kände jag att jag ville läsa vidare men läsa något som var mer praktiskt inriktad. Och så ville jag till London och vara där en längre tid och göra något annat än att ha ett okvalificerat jobb (efter ett år+tre somrar där som barnflicka). Och lyckan när jag hittar en masterutbildning om aktionsforskning (forskning där man som forskare är med och driver en förändring) inom skolvärlden (jag har alltid varit intresserad av genusfrågor inom förskolan) vid Middlesex University i London – och kommer in! Det passade precis med vad jag var ute efter då, och hösten 2009 började jag där. Det var en jättebra och rolig utbildning, där man själv fick genomföra ett aktionsforskningsprojekt och sedan skriva uppsatsen om den processen, och jag lärde mig mycket. Men även där kan jag känna nu i efterhand att jag inte fått den grund en mer traditionell utbildning skulle gett, med bredare kunskaper inom teori och metod.

Men ja, sen efter några år, när jag hade flyttat tillbaka till Sundsvall igen, så dök det upp en doktorandtjänst vid universitetet här, i sociologi med genusinriktning. Jag har aldrig läst sociologi men kontaktade den som var ansvarig och han sa att genusvetenskap var en likvärdig grund då de ligger relativt nära varandra, i alla fall när tjänsten hade en genusinriktning. Att doktorera har jag alltid tyckt verkat häftigt men aldrig haft som plan att ”det ska jag göra”, det har känts som att mitt område är för smalt, särskikt sen jag flyttade hem igen. Men faktiskt, hösten 2013 när jag bodde i Göteborg så kontaktade jag ett gäng olika universitet, både i Sverige och i England, och undersökte möjligheter att doktorera… och hade kontakt med mina tidigare lärare vid Middlesex University, som hade ett projekt där jag skulle kunna vara med..! Men då hade jag behövt söka finansiering för det och det kändes som ett för stort och svårt projekt, särskilt när jag inte var säker på att jag ville bo där igen… Men ja, intresset har funnits där! Så när det dök upp en tjänst i Sundsvall var det självklart att jag skulle söka. Och så fick jag den, och började 2015!

Så nu är jag inne på mitt åttonde år med studier..! 3 år kandidat, 2 år master och nu har jag jobbat ca 2,5 år (har även varit föräldraledig ett år). Att doktorera är ju att gå en forskarutbildning för att lära sig forska, men samtidigt är man (i Sverige, är olika i olika länder) samtidigt anställd, så det blir lite dubbla roller.

*Detta är en del i Kajsons julkalender – vill du också vara med så kan du läsa mer här.

Lucka 14 – Att välja stad att bo i

Lucka nummer 14: ”När jag valde vilken stad jag skulle bo i”

Alla som känner mig vet ju exakt hur det här gått till, men om det finns någon annan som är inne här och läser så skriver jag ner det ändå!

Jag flyttade från min hemstad Sundsvall som 19-åring 2004, efter att ha tagit studenten, och flyttade då till London. Sen följde några år då jag varvade mellan främst London och Göteborg. 2009 träffade jag Daniel medan jag pluggade i London, han är också från Sundsvall och bodde där då, och när jag var färdig med min utbildning 2011 flyttade jag hem och ihop med honom ❤ dock kände jag mig aldrig helt nöjd med att bo i Sundsvall igen.

Större delen av mitt vuxna liv hade jag bott i större städer, med ett helt annat typ av liv än vad Sundsvall kan erbjuda. Jag fick en projektanställning på 1,5 år, men under tiden hade jag rätt mycket ångest och mådde stundtals dåligt… jag visste att jag ville vara med Daniel men jag visste inte om jag ville bo i Sundsvall och han är extremt rotad här, så att flytta tillsammans fanns liksom inte på kartan… efter att min anställning tog slut kände jag att jag behövde göra något. Jag bestämde mig till slut för att testa flytta till Göteborg under hösten 2013. En stad jag bott i där jag har både familj och vänner så det var inte en helt nystart, men ändå att prova något annat igen. Jag hittade en praktikplats som sysselsättning och försörjning, och hyrde en lägenhet i andra hand. Daniel och jag var fortfarande tillsammans och han hälsade på mig några helger.

I början trivdes jag jättebra där. Och då kändes det jobbigt – vad innebär det för mig och Daniel, ska vi gå tillbaka till distansförhållande nu? Men, jag bestämde mig för att avvakta, jag hade gett mig själv hela hösten. Och, sakta började känslan förändras… jag insåg att det där som jag hade uppskattat med större städer – nya personer, möjligheter att hitta på olika saker, ett större utbud – att jag inte uppskattade det lika mycket längre. Istället kändes det jobbigt med stora avstånd och att liksom vara rotlös. Jag kände att jag ville tillbaka till vardagen och livet jag hade med Daniel – vårt hem, stugan, utflykter vi gjorde… och då tog jag stan på köpet! Och när jag hade landat i den känslan så ville jag bara flytta hem på en gång, då var det liksom ingen mening med att vara kvar längre. Jag hade dessutom inte jättemycket att göra på praktikplatsen på dagarna… Men jag hade en workshop inplanerad, så jag väntade in den och genomförde den, och sen packade jag ihop och flyttade hem! Och det kändes bra på en gång. Sedan landade jag mer och mer i att uppskatta även staden Sundsvall. Det välbekanta, trygga, den mindre staden… och efter att jag hade flyttat hem köpte vi hus 2014 (till och med på Alnö där jag växte upp), jag fick doktorandtjänsten 2015, och 2016 föddes Oskar! Så efter den där hösten i Göteborg kom jag verkligen till ro här och blev så glad över alla bitar som föll på plats en efter en…

Sen är det ju aldrig något som är hugget i sten. På ett sätt känner jag att jag vill bo här, alltså till och med i huset vi har nu, tills det är dags för äldreboende (med förhoppningen att man får leva så länge), men jag kan också tänka mig att bo på andra ställen igen, men då kanske i kortare perioder och ändå ha det här som bas hemma… Vi får väl se vad livet ger!

*Detta är en del i Kajsons julkalender – vill du också vara med så kan du läsa mer här.

Lucka 9 – Om jag inte hade…

Lucka nummer 9: ”Om jag inte hade….” (så hade jag…)

Jag tänkte spontant på att om jag inte hade flyttat till London där efter studenten så hade livet nog sett rätt annorlunda ut – den flytten ledde liksom till flera andra val som jag gjorde senare, som gör att jag nu sitter här i dag, på den här platsen, i den här relationen, med det här barnet, och med det här jobbet… Och hade jag inte gjort just den flytten så hade jag ju istället gjort något annat, och då kanske livet hade sett helt annorlunda ut nu..? Vem vet, jag kanske hade flyttat till Australien eller nåt istället? Och det hade ju kunnat leda till ett rätt annorlunda liv – om jag hade trivts där kanske jag hade stannat där längre, kanske träffat någon där, och hade jag då kunnat bli kvar där? Eller hade jag ändå flyttat hem och till slut träffat Daniel på något sätt..? Det är rätt läskigt att börja tänka i sådana där banor, hur val man gör en dag faktiskt får konsekvenser för resten av ens liv – hur ett val jag gjorde för 14 (!) år sedan faktiskt kan ha lett till livet där jag är idag, och till och med till skapandet av ett nytt liv… det är ju rätt galet. Sen vet man ju aldrig, kanske hade jag hamnat här ändå, men med andra erfarenheter i bagaget? Vissa menar ju att vi liksom är förutbestämda att leva på ett visst sätt, antingen att man är förutbestämd att göra vissa val, eller, tänker jag, att även om man skulle ha kunnat gjort andra val så kanske man ändå hade hamnat i samma slags liv i slutändan. Men, jag vet inte om jag kan tänka så… alla val vi gör leder ju vidare in på ett visst spår, och så mycket kan hända längs vägen som påverkar hur framtiden blir… samtidigt kan det ju tänkas att även om jag inte hade gjort den flytten till London utan gjort något annat istället, så kanske jag ändå hade varit på den där festen hemma hos Emma och Fredrik annandagen (eller var det juldagen? Kommer aldrig ihåg…) 2009, och fastnat för de där blå ögonen… ♥ Det får man ju verkligen hoppas..!

 

*Detta är en del i Kajsons julkalender – vill du också vara med så kan du läsa mer här.