En sommar i utveckling

Förra sommaren var tuff på många sätt – under några veckor gick pappas sambo hastigt bort, en familjemedlem mådde dåligt, jag hade jobb att göra, och saker var tufft i min och Daniels relation. Under hösten jobbade Daniel och jag vidare med de sakerna och vi har utvecklats båda två, lärt oss saker om oss själva och varandra, och vår relation blev på många sätt bättre. Vilket jag tyckte kändes rätt häftigt, att vi fortfarande efter 10 år kan utvecklas tillsammans…

Den här sommaren började väldigt bra för min del – föräldraledig i ett högsommarvarmt juni, med flera dagar på stranden och bara hemma, jag njöt så av strand, bad och altanhäng med barnen ❤ Sen blev det tufft igen, i relationen, på olika sätt. Och som en följd av allt som hände så började jag, under loppet av bara några dagar, se på mig själv och vissa av mina personlighetsdrag på ett nytt sätt, jag började omvärdera sidor och se att sådant som jag bara sett som positivt och fina sidor ibland inte alls är något som gagnar mig – ibland snarare tvärtom. Det har lett till att jag är mitt i en rätt stor utvecklingsprocess – att efter 35 år börja omvärdera sidor man haft med sig hela livet, och tidigare sett som positiva, det är inte det enklaste..! Samtidigt som jag känner att jag utvecklas till att bli än mer trygg i mig själv.

Samtidigt som allt det här händer så har jag dessutom knappt sovit en hel natt sen Ebbe kom, för snart 10 månader sen… Lyckligtvis verkar han ha fått familjens morgontrött-gener och sover ofta till runt 9 på morgonen vilket jag är tacksam för och hoppas att det håller i sig..! Så det blir ju oftast ändå en del timmar sammanlagt, men jag har nog snittat totalt max 5-6h/natt ett bra tag nu, ibland mindre, ibland lite mer, med uppvak på allt ifrån några minuter till 1-2h innan både Ebbe och jag somnat om igen… vilket inte ger den bästa grunden till att gå igenom en typ helrenovering av sitt inre..! Men Ebbes sömn går ändå åt rätt håll, sen ett par månader tillbaka somnar han vid 19.30-20 på kvällarna. Däremot vaknar han oftast till några gånger under kvällen och 1-3 gånger under nätterna… ibland räcker det att gå runt med honom i famnen eller sjalen (men det kan ta en stund ibland, 20-30 min innan han somnar om… men ibland bara ett par minuter), men ibland duger inte det så då får han amma. Och ofta är det runt 5-tiden som han brukar äta och somna om och sen sova flera timmar, och då är jag helt okej med att han äter istället för att göra morgon, även om han egentligen kanske inte behöver det målet..! Eller så är han lite hungrig då. Allt sånt här ändras ju konstant och beror också mycket på hur mycket ork och energi man själv har att ta tag i olika rutiner, just nu är jag mest glad att vi ändå går åt rätt håll..! Mycket blev bättre när han började äta ”på riktigt” strax innan 9 månader och faktiskt fick i sig och svalde istället för att mest bara smaka och spotta ut (vi har i huvudsak följt så kallad BLW-metod som går ut på att man ger barnet bitar av all möjlig olika mat som barnet själv kan ta till munnen, och sen får styra själv när den börjar äta mer och mer), så nu får han tex kvällsfika innan vi går upp på kvällen och sen ammar han lite och somnar vid bröstet. Det är mycket kvällsfikat som gjort att han står sig och sover bättre och äter mindre på nätterna.

För att underlätta för mig själv under den här tiden så funderar jag mycket över hur jag vill ha det i min vardag, hur jag ska prioritera olika saker. Det finns så mycket jag vill göra och många jag vill träffa, och jag märker att kombinationen sömnbrist+understimulerad mentalt pga inte så mycket jobb får min hjärna att gå på högvarv ibland – jag har nog aldrig tidigare haft så mycket tankar och idéer om renovering, inredning och saker jag vill fixa hemma (och ska jag leka hobby-psykolog är det ibland säkert också nån slags flykt; om det är lite kaos i livet kan jag i alla fall få (känslan av) lite lugn och kontroll och synbara resultat genom att sortera och strukturera upp den där jäkla bokhyllan, typ..!). Men samtidigt gör sömnbristen och viljan att vara en närvarande mamma med mycket tid med barnen att jag inte kan/vill lägga tillräckligt med tid på alla idéer..! Så, prioritera. Och just nu är det mycket back to basic som jag försöker förhålla mig till. Med risk för att låta som en nyfrälst flummis så har jag (åter)upptäckt yoga och meditation, och insett att det ger mig så mycket. En av sommarens bästa stunder inom den kategorin var när jag efter kl 22 en kväll i stugan gick ner och gjorde yoga på bryggan. Alltså, det var magiskt. Efteråt så Daniel ”Det lyser om dig..!”, och det säger en del, efter några tuffa nätter och (för en småbarnsförälder) sent på kvällen..!

Sen är det en svår balans med att träffa andra vs vara själv/med familjen. Det ger så mycket att träffa vänner och även mina föräldrar osv, men just nu har jag dragit ner lite på sånt och framförallt insett att jag inte kan planera så långt i förväg, utan få ta saker lite mer spontant, beroende både på nattsömn och hur jag mår i mig själv.

Så, just nu är livet mycket att

🍀ta dagen som den kommer, utgå från min egen ork och energi

🍀försöka få in yoga/meditation/löpturer (och träning för Daniel)

🍀försöka vara förutseende med handling och matplanering, särskilt nu när Daniel börjat jobba

🍀dra ner på att-göra-listor och projekt, att göra något om tillfället infinner sig men inte ha långa listor för varje vecka

🍀mer närvaro-mindre skärm. Det här började jag med tidigare i sommar och det är skönt..! Jag insåg att jag inte ville lägga så mycket uppmärksamhet på sociala medier, och frågade mig ”vad är det som stannar kvar hos mig, som ger mig något utöver att vara ett tidsfördriv i stunden?”. Sociala medier som tidsfördriv är inte nödvändigtvis nåt negativt som jag ser det, men jag kände att just nu vill jag inte lägga lika mycket uppmärksamhet där som jag brukar. Så jag avinstallerade Instagram och Facebook från telefonen (har dock kvar mina konton och går in ibland, så inte helt hardcore, hehe) och avföljde flera bloggar som jag brukade läsa, behöll bara ett par stycken i min lista, några som brukar ge mig nya tankar och perspektiv. Och mer och mer stänger jag ner eller lämnar telefonen i ett annat rum när jag går och lägger mig. Jag trodde att jag skulle känna typ FOMO och tycka att jag missar massa saker, men, det känns bara skönt. Det som är svårast på kvällarna är om jag vill lyssna på något för att somna/somna om, vilket jag brukar göra om jag har svårt att somna… men bara att aktivera ”stör ej”-läge och inte få några notiser hjälper till.

🍀aktivt uppmärksamma sådant jag är tacksam för

🍀lyssna på mina behov och genomföra sånt som är möjligt, smått som stort, och inte lyssna till hjärnspöken som säger att det är att vara självisk…

🍀låta alla möjliga humör och känslolägen få ta plats och uttryckas

🍀aktivt se till att göra något varje dag som jag njuter av – igen, smått som stort, allt från en kopp gott te, ett träningspass, sjunga med till musik på hög nivå, bada i havet, osv osv. Men att göra det med medvetenhet.

Efter ett kallt dopp i stugan, men, jag njöt! 100% äkta känsla i bilden…

Livet är inte lätt och jag tycker inte att det är målet heller. Livet är upplevelser, förändring, utveckling, det är sånt som gör det intressant, och ger ett djup… men det får inte heller vara för mycket av det tuffa. Det är väl mycket därför jag försöker göra mer medvetna val även i det lilla i vardagen, när det händer många stora saker som jag inte kan påverka eller styra över. Som att, efter att ha nattat Ebbe, sätta mig under en filt i soffan på altanen, meditera med Adriene, och sedan sitta kvar, skriva av mig här, och plötsligt få se ett rådjur gå förbi på tomten…

Och passande nog är nu batteriet snart slut på telefonen, så nu är det tillbaka till mer närvaro-mindre skärm, innan nattning av mig själv..!

Hej 2020!

2019 – året när jobbet blev roligt på riktigt, när jag blev gravid och lyckligtvis fick gå genom hela graviditeten tills att Ebbe kom i oktober, när jag hade den tuffaste sommaren på länge både i min ursprungsfamilj och i den egna relationen men som sen vände och nu är bra på väldigt många sätt, när jag började sätta gränser för mig själv på ett nytt sätt, och ett år som slutade med att jag känner mig väldigt nöjd med många delar i livet.

För 2020 hoppas jag på fortsatt fokus på vad jag mår bra av, en närvarande föräldraledighet utan höga krav på mig själv, att få utlopp för en del skrivande i jobbet under tiden med fokus på att jag kan det jag gör och de kvaliteter jag har (och inte lyssna på prestationsångest och negativa jämförelser), och att vara sann mot mina värderingar. Och självklart med förhoppningen att alla i min närhet får vara friska och må bra

Lucka 12 – Bästa i min stad

Lucka nummer 12: ”Bästa i min stad”

Jag har ju gått från att typ inte se nåt positivt med min stad – Sundsvall – som ”ung vuxen” och var helt bestämd i att jag måste dra efter studenten. Och så blev det ju – ett år i London, en termin i Nice, en i Linköping och sen totalt tre års studier i Göteborg varvat med London på somrarna, och sen två års studier i London. Sen var jag ju hemma mycket under de åren också, första åren jobbade jag här på sommaren, och jag har alltid varit här på lov osv. Men då har det varit att jag trivts med att vara hos mamma, pappa, och träffa kompisar, inte stan i sig.

Efter sista svängen i London flyttade jag ju hem igen, sommaren 2011, och fick jobb här på hösten. Men jag kände aldrig fullt ut att jag trivdes här ändå… Jag visste inte om det verkligen var här jag ville bo. Samtidigt hade jag träffat Daniel då, vi bodde ihop och jag visste att jag ville vara med honom. Och han var (och är!) väldigt rotad här i Sundsvall, hehe. Det var tufft en period. Slutade med att jag flyttade till Göteborg igen, en höst bara, var tanken, för att känna efter lite mer. Och då insåg jag att jag ville ha vardagen hemma i Sundsvall – och när jag flyttade hem igen (lite tidigare än planerat) kände jag äntligen den där känslan av ro.

Oj vilket långt intro för att komma fram till att jag nu har flera ställen som jag tycker om här! Barndomens badstrand Släda, strandpromenaden på Alnö, promenadslingan och badplatserna runt Sidsjön, höstpromenad plus fika på Hovbergsstugan, en del bra utställningar på Kulturmagasinet… Och ett ställe som verkligen är mitt smultronställe är ett litet café i en gammal stuga på Norra Berget. Jag lär mig aldrig vad det heter (Gesällen?) men det är en gammal timmerstuga från typ 1800-talet där det nu drivs café med typ 7-8 bord, med hembakt fikabröd och öppen eld på vintern… Ett så mysigt ställe!

*Detta är en del i Kajsons julkalender med temat ”Sharing is caring” – vill du också vara med så kan du läsa mer här.

Kvälls-tankar

Det är så mysigt ibland när jag nattat och jag inte somnar med Oskar (händer mer sällan nu än förut, när nattningarna ofta går snabbare än vad de gjort tidigare) men sen ligger kvar i sängen och bara grejar med telefonen. Älskar att ligga i sängen. Men det är så svårt att motivera sig att gå upp för att göra nåt annat än att typ borsta tänderna och lägga sig igen… Ibland struntar jag i vad jag ”borde” och gör just det, lägger mig igen, men ikväll har jag en Rädda Barnen-grej att fixa med.

Jag fick ett meddelande förut från en gammal kompis som jag hängde mycket med sista åren i London, och slungades på en sekund tillbaka till det livet. När jag bara gick efter hur och var jag ville leva och såg till att lösa det. När livet gick ut på nya upplevelser, hitta sina egna pärlor i en storstad, nya människor och bekantskaper… och medan jag mentalt var tillbaka i det livet satt min 3-åring bredvid mig i soffan och det var snart dags att natta… livets kontraster! Och jag vet att jag inte ville fortsätta leva på just det sättet då, och att jag inte vill ha ett sånt liv nu. Nu är det andra saker jag uppskattar och vill ha ut av livet! Men det finns en viss nostalgi med att tänka tillbaka på det livet, självständigheten, spontaniteten, ovissheten om hur livet skulle bli… såklart finns det alltid en sådan ovisshet, man vet ju aldrig vad som dyker upp i livet – på gott och ont – men då var det en självvald ovisshet, att jag planerade ett halvår-ett år i taget och inte visste vad jag skulle känna för sen. Nu har jag de yttre ramarna klart för mig, och det är en trygghet som jag uppskattar just nu. Men det är häftigt att tänka tillbaka på när andra sidor tog en större plats i mig och mitt liv, hur livet var då, allt som jag aldrig kommer vilja ha ogjort!

Och att jag från det har fått landa i det här livet, fått lyckan i att följa Oskar, får fortsätta utvecklas som människa i mitt jobb, och har en relation som fortsätter utvecklas efter snart 10 år… det är också häftiga upplevelser att få vara med om ❤

Deadline

Idag var det dags – deadline för att skicka in mitt avhandlingsmanus till den opponent som ska läsa och kommentera på mitt mittseminarium. 70 sidor med alla kapitel (inledning-bakgrund-tidigare forskning-teori-metod-resultat). Så nu finns det verkligen en stomme, även om det kommer arbetas om så många gånger! Men ändå en så himla häftig känsla som samtidigt är så svår att ta in, att jag faktiskt är halvvägs, inte bara tidsmässigt utan även prestationsmässigt.

Och jag måste säga att jag är stolt över det jag har gjort. Inte precis texten och exakt det jag skrivit, men att jag har skrivit, läst, förstått, sett saker och känner att jag har något jag vill peka på, något jag vill säga. Och att jag har kommit dit på ett år.

I början av 2018 hade jag en riktig kris-handledning (som föregicks av många fler) där vi allvarligt pratade om att jag, om inte hoppa av, så åtminstone byta inriktning, och jag fick lite tid på mig att fundera. Under den tiden började jag förstå mer och mer vad min studie skulle kunna fokusera på – sådant mina handledare sett långt innan mig men som jag aldrig förstod vad de pratade om – och jag började förstå mer och mer att det handlade om brist på kunskap hos mig, att jag behövde lära mig mer om olika saker, det var inte att jag var för dum i huvudet, att det var därför jag inte förstod, vilket jag på riktigt hade känt i nästan ett år.

Lite längre fram, i slutet på mars, hade jag äntligen kunnat börja skriva på något som både jag och mina handledare kunde se var en början på något. Två stora pusselbitar var en konferens som jag var och lyssnade på i Lund där de pratade mycket om precis sånt jag behövde lära mig om, och att jag gjorde några intervjuer där jag började kunna se en hel del intressanta aspekter. Och efter den handledningen var det som att något släppte. Jag läste och skrev, läste och skrev. Och nu, nästan ett år senare, blev det till halva avhandlingen. På ett sätt har jag skrivit denna halva på ett år, även om jag har jobbat i mer än 2,5 år…

Och faktiskt precis samma datum ett år efter den handledningen kommer jag ha mitt mittseminarium. En situation jag är väldigt nervös för då jag inte alls är bekväm med sådana situationer, att prata om det jag gör, det jag har tänkt, det jag vill göra, att vara snabbtänkt och svara på oväntade frågor, framför en publik med kollegor. Men som jag ändå tror kommer gå bra, och som kommer vara så otroligt skönt när det väl är gjort! Fin symbolik också med samma datum.

I alla fall. Manuset skickade jag in idag på eftermiddagen, sedan firade jag på jobbet med go-fika med mina två doktorand-kollegor, och sen hemma hade Daniel köpt take away-mat som Oskar och jag åt framför tv:n när Daniel åkte och jobbade. Mysigt! Och på-puffar av mina handledare har jag nu några lediga dagar framför mig. Eller, fredag och måndag hade jag tänkt vara ledig ändå, inom ramen för mina 80%, men nu är jag ledig imorgon också, vilket känns skönt efter intensiva och långa dagar. Det är ju det som är en stor fördel (men som ofta också blir en stress) med det här jobbet, att arbetstiden är så flexibel och vi lägger upp det precis som vi själva vill.

Så nu har jag fem lediga dagar med Oskar (och Daniel i helgen) framför mig, utan alarm på morgonen, med lugna mornar osv. Så skönt! Imorgon är planen att Oskar ska få klippa sig (Vi har gjort det hos frisör en gång tidigare och han gillar det inte men jag hoppas att det blir lite lättare varje gång…), på fredag ska jag träffa några kollegor och gå på 8-mars-aktiviteter och sedan på kvällen blir det födelsedagsmiddag med Daniels familj – vi firar hans mamma i efterskott och mig och Daniels syster (som fyller samma dag!) i förskott. På lördag ska vi baka och städa inför Oskars födelsedag och kalas på söndag! Känns som mysiga dagar.

Men nu är jag rätt slut efter idag och klockan närmar sig midnatt så nu blir det gonatt.

Nyår

Årets sista dag. Vi började dagen på Technicus i Härnösand med några kompisar, kul aktivitet, men jag fick migrän nu när vi satt och åt lunch… Daniel är och leker en sista stund med Oskar nu så ska vi snart åka hem, så får jag däcka lite i bilen. Får hoppas att det känns ok efter det, vi ska till Daniels syster och fira ikväll. Det blir bara vi så det blir rätt lugnt, så jag räknar med att jag kan vara med i alla fall. Men segt slut på året…

Annars har året i stort varit bra ändå! Jag kom under våren äntligen ut ur min jobb-kris som höll på i typ ett år, och jobbet blev äntligen mer och mer roligt och intressant. En av mina bästa vänner gifte sig och hade ett fantastiskt bröllop där jag var brudtärna! Med samma vän och två till spenderade jag en härlig helg i Stockholms skärgård, när vi överraskade vår höggravida vän. Som bara ett par veckor senare fick sin lilla Felicia! Sen hade vi en härlig, lång sommar, där jag var långledig och njöt av tiden med Oskar. Och lärde oss mer om hur vi kan hantera hans utbrott. Vi åkte till Göteborg en vecka, men förutom det var vi mest hemma – och det var så skönt. Vi hade också besök av en annan höggravid kompis, som några veckor senare fick en liten Felix. Hösten innebar två roliga jobbresor, dels min egen skrivarresa till London, dels en skrivresa/doktorand-workshop till Sydafrika. Riktigt häftiga upplevelser båda två. En miniresa privat där Daniel och jag åkte till Stockholm ett dygn och såg Joshua Radin fick vi också till.

Det har varit ett fint år, och en fin höst på många sätt. Men hösten har också varit full av förhoppningar och besvikelser, då vi har börjat försöka få ett syskon till Oskar. Och det har inte gått än. (Det var det det här låsta inlögget handlade om som jag har öppnat nu, då jag då inte var redo då att fullt ut dela med mig) Det har fortfarande inte gått så lång tid, vi är inne på femte månaden och något slags genomsnitt är tydligen 6-7 månader. Och det kan ju ta upp till ett år utan att det är något konstigt. Jag vet det, och många försöker ju i flera år, så i det perspektivet är ju våra månader verkligen en kort tid. Men, det är tufft ändå. Och nej, det går inte att ”sluta tänka på”, jag fungerar inte så. Men jag jobbar på att hantera tankarna och att ha en mer avslappnad inställning till hela grejen. Men förhoppningarna finns där hela tiden. Och det känns tufft att avsluta året utan något som växer i magen. Såklart är nyår bara ett påfund av oss själva, tiden är ju bara tid liksom, men det får en symbolisk betydelse, och det känns jobbigt att börja ett nytt år utan att ha tagit det steget. Det gör det. Men såklart är jag otroligt glad över att vi har vår Oskar. Längtan efter ett syskon innebär inte att jag inte är tacksam över det jag har. Och jag ser till att ta vara på vår tid, att uppskatta vardagen med Oskar, att det inte bara blir en kamp och stress inför något vi vill ska hända. Men också tillåta mig själv att faktiskt bli sorgsen och besviken när det inte gått, igen. Det blir ju när det blir, det vet jag ju. Eller om det blir. Det finns ju faktiskt aldrig nån garanti. Men sannolikheten är väl fortfarande ändå att det blir.

Så nu är det bara att fortsätta hoppas, och hoppas att nyår 2019 kommer innebära en annan familjesituation – till det mer positiva! Men vi fortsätter ta hand om och ta till vara på varandra, vi tre ❤

Lucka 22 – Vänner jag valt att ha kvar

Lucka nummer 22: ”Vänner jag valt att ha kvar i mitt liv”

Åh, mina vänner ❤ så glad över de jag har i mitt liv just nu! Den absoluta majoriteten av mina nära vänner har jag kvar från barndomen, eller i alla fall uppväxten. Några har jag senare lärt känna som vuxen, via jobbet, eller när jag bott i London. En del bor här i Sundsvall och andra främst i Stockholm, men även andra städer i Sverige, och nån på andra sidan jorden… det är olika hur ofta vi ses och hörs, även med de som bor i samma stad. Men jag känner mig fullständigt trygg med de vänskaper jag har, och att vi vet vart vi har varandra. Det känns otroligt fint. Och det känns verkligen som att jag aktivt väljer att ha de vänskaper jag har nu. Jag skulle nog vilja både ses och höras mer med egentligen alla, men som livet ser ut så är jag ändå glad över den kontakt jag har med alla – och att det alltid kan bli djupa samtal med i princip alla även om det dröjer mellan gångerna. Och det är nog, har jag insett mer och mer, typ det viktigaste för mig i en vänskapsrelation. Att känna den tryggheten och tilliten att man kan vara öppen med varandra och dela tankar, känslor och saker som händer. Att inte behöva förställa sig för varandra. Och det är jag så otroligt glad för, att jag har personer runt mig, både fysiskt nära och nära online, både privat och i jobbet, som jag kan prata med och bli pratad med..! Det är verkligen inget att ta för givet. Jag hoppas att jag får ynnesten att följa de här personerna genom hela våra liv.

*Detta är en del i Kajsons julkalender – vill du också vara med så kan du läsa mer här.

Lucka 21 – Ett val jag haft ångest för

Lucka nummer 21: ”Ett val jag haft ångest för”

Några val som gett upphov till ångest har jag redan skrivit om. Valet kring vart jag skulle bo, efter att ha flyttat hem från London, när jag inte kände att jag fick ro i Sundsvall men samtidigt ville vara med Daniel. Valet då att flytta till Göteborg ett tag var jobbigt att ta, men blev ju bra i slutändan.

Valet att testa starta eget var nog inte heller helt enkelt att ta. Visserligen jobbade jag inte med något jag ville göra i längden då, utan jobbade inom vården, men det var ju ändå en fast inkomst… funderingar över hur det skulle påverka oss ekonomiskt, och vad som skulle hända om jag skulle bli gravid (vilket vi planerade börja försöka med inte så lång tid efteråt)… såhär i efterhand tog jag nog det steget ganska naivt, med tankar om vad jag ville göra och möjliga kontaktvägar, men utan någon riktigt väl genomarbetad liksom plan… så det var nog tur att jag fick den där doktorandtjänsten då, hehe.

Valet kring om jag sen skulle fortsätta som doktorand eller faktiskt hoppa av och göra något annat har också gett väldigt mycket ångest, men också lett till något som i alla fall just nu känns väldigt bra.

Sen kan det nog vara mycket som ger upphov till funderingar och kval i vardagen, men då försöker jag vara försiktig med att prata om det som ångest, det är ett så mycket tyngre ord… och just nu kommer jag inte på några sådana jobbiga vardagsval heller!

Eller ja, några situationer som verkligen har gett ångest är när jag har behövt prata inför folk… på jobbet på Winnet som jag fick efter mastern, en projektanställning med fokus på jämställt företagande, så skulle jag bara efter några veckor hålla föredrag och prata om kvinnors företagande – för kvinnor som var företagare – på en turné genom länet. Ett upplägg som sedan upprepades flera gånger under mina 1,5 år där, med lite olika teman. Fy fan i helvete vad tufft det var, för att uttrycka det milt.

Sett utifrån så gick presentationerna bra – det var genomtänkta föreläsningar, jag visste vad jag skulle säga, jag pratade högt, tydligt och engagerat osv – men min upplevelse var ångest. Både inför, när jag tränade på föreläsningen eller bara tänkte på det, dels efteråt, som ett utlopp för alla känslor. Och när jag mår så, då gråter jag. Det är min go-to-reaktion. Otroligt jobbigt.

Till slut började jag gå till en KBT-terapeut för att få hjälp med att hantera detta, det var ändå en så stor del av min tjänst, och jag ville inte sluta, även om jag många gånger funderade på det. Det kändes som att jag gjorde våld på mig själv genom att gå emot det starka obehag jag kände…

Men. Det blev bättre. Faktiskt. Mot slutet av tjänsten var det fortfarande jobbigt, men jag kände ändå en annan trygghet. Och jag fick verkligen kvitto på att jag verkligen hade förändrats under Winnet-tiden, under den följande hösten när jag gjorde praktik på fackförbundet Vision under hösten. Då var en av mina uppgifter att hålla workshops i olika sammanhang, om tex diskriminering och likabehandling, och då kände jag verkligen en trygghet i det jag gjorde, och att det var kul! Och jag fick väldigt mycket bra feedback kommer jag ihåg, att det hade varit givande, att jag var duktig, att det var något jag borde jobba med..! Då kände jag mig verkligen stolt, att jag tagit mig igenom allt det jobbiga och fått en trygghet och säkerhet i sådant.

Nu kanske jag kom ifrån ämnet lite, det var väl inte så aktiva val jag gjorde att hålla i de där föreläsningarna från början, det var ju vad jobbet krävde, men visst, någonstans valde jag ju att göra det och inte att vägra, även om det gav mig ångest…

*Detta är en del i Kajsons julkalender – vill du också vara med så kan du läsa mer här.

Lucka 19 – En resa jag ångrar att jag inte gjorde

Lucka nummer 19: ”En resa jag ångrar att jag inte gjorde”

Jag har alltid velat åka till Australien. Kanske inte heller bara resa till, utan bo i ett tag! Och då är jag nyfiken på både Sidney och Melbourne, som jag hört mycket bra om. Det är en tanke jag återvänt till när jag var yngre och levde sådär ett halvår i taget, bara gick på vad jag ville göra och vart jag ville vara. Men det kändes nog dels som ett väldigt stort steg – så långt borta! – dels en helt annan ekonomisk fråga, än att ta ett flyg till London… med London kände jag mer också att jag kunde chansa – skulle det inte fungera där var det bara att flytta hem igen. Såklart fungerar det på samma sätt oavsett var man bor, men det är lite enklare att vara 2,5h flygresa bort och kunna få rätt billiga biljetter, och att vara på andra sidan jorden… så nej, det har aldrig blivit av. Sen är det ju inte för sent med en sådan resa! Men då kanske det får bli just en resa och inte en flytt. Eller vem vet, såklart går det att göra tillfälliga saker även som vuxen! Men det känns som att något sådant skulle vara långt borta, jag tänker typ när Oskar flyttat hemifrån, hehe.

*Detta är en del i Kajsons julkalender – vill du också vara med så kan du läsa mer här.

Lucka 18 – Välja att börja blogga

Lucka nummer 18: ”När jag valde att börja blogga”

Jag kommer ihåg första bloggen jag fixade – det var hösten 2004 när jag flyttade till London första gången med några vänner och några jag inte kände sen innan. Bloggar fanns inte då på samma sätt som idag, vanligare då var typ dagboksinlägg på olika communities (typ Lunarstorm och Sockerdricka..!) men det hade börjat komma såna sidor som bara handlade om att blogga. Med hjälp av datakunniga bror satte jag upp en hemsida där alla vi som bodde ihop skulle kunna gå in och uppdatera, och jag hade stora tankar om att sidan skulle bli välfylld! Men, det var nog mest bara jag som skrev där lite då och då, vad jag minns. Det var ju lite andra förutsättningar då också – inga smartphones, inget wifi, laptops var inte vanligt… så vi hade inte ens någon dator i lägenheten – däremot ett internetcafe nere vid gatan! Så dit fick man gå, köpa en kod som räckte visst länge och sen passa på att surfa – hur gammal är jag?! Haha…

Tror den där sidan försvann efter ett tag när vi inte använde den längre… hade varit kul att läsa den nu annars!

Sen vet jag att jag fortsatte blogga när jag bodde i Nice hösten 2005 och i Linköping våren 2006, men tror att det också är borta. Men faktiskt, den blogg jag började sommaren 2007 när jag pluggade i Göteborg och skulle spendera sommaren i London, den finns kvar! Och där skrev jag ända till april 2012 – och sen dess har jag haft den här bloggen! Så roligt att ha så mycket av sitt liv dokumenterat och kunna gå tillbaka och läsa och minnas… sen har jag alltid, verkligen hela livet sen jag lärde mig skriva vid 6-7 års ålder, skrivit fysiska dagböcker också, lite mer ocensurerade och öppna. Men de senaste åren skriver jag knappt i sådana. Då känns det roligt att det här finns kvar i alla fall!

*Detta är en del i Kajsons julkalender – vill du också vara med så kan du läsa mer här.