Tog ett beslut

Jag skulle egentligen åkt till Göteborg imorgon söndag, för en konferens fram till på onsdag, en intressant konferens där jag skulle presentera. På onsdag är det exakt 4 veckor kvar till beräknad födsel (BF). Jag har verkligen tänkt att jag ska åka, jag har ändå mått okej och var inställd på att kanske inte vara med på så mycket socialt om jag inte skulle orka, och statistiskt är det från tre veckor innan BF som sannolikheten ökar, rätt mycket, att förlossningen ska dra igång. Men i söndags, efter att ha kommit hem från en helg i Stockholm, började jag tveka ordentligt på detta. Även om det är större sannolikhet från att jag kommit gem, så är det ju ändå såklart en del förlossningar som sätter igång tidigare, så det är ju verkligen inte helt osannolikt. Och jag landade till slut i att jag vill verkligen inte riskera att eventuellt föda utan Daniel..! Såklart hade det ju rent praktiskt kunnat gå bra, det är ju inte som att jag skulle vara isolerad mitt ute i skogen utan jag skulle ju ha samma tillgång till sjukhus osv. Och till och med mamma där nere! Men, det är ju ändå nåt annat, och jag vill verkligen att Daniel ska vara med mig. Och han vill ju också verkligen vara med. Så jag landade i att nej, det är inte värt att ta risken. Och det känns så skönt.

Men det var en process för mig att landa i ett sånt – kanske egentligen uppenbart! – beslut. Och jag fick syn på en del mönster hos mig själv som jag inte sett på det här sättet tidigare. Eller, en sak som jag vet om är att när jag har tänkt på något och föreställt mig det länge så kan jag ha svårt att ändra mig och tänka om. Och det var en del i det nu. Dels att det kändes roligt (men nervöst) med konferensen, men mycket var också att vi var fem doktorand-kollegor som hyrt ett hus tillsammans där vi skulle bo de här dagarna, och det är såna kollegor som jag ser mer som vänner än ”bara” kollegor! Så det kändes så kul att få de här dagarna tillsammans. Och att få vara i Göteborg tillsammans, en av mina svenska favorit-städer som också känns som ett slags hemma efter de år jag bott där. Och jag tog mycket ansvar för att fixa boende och resa, för att jag kan stan och för att jag nog hade mest önskemål kring resan pga graviditeten osv. Så jag hade föreställt mig och sett fram emot det här mycket, och då kändes det så tråkigt att börja tänka på att det kanske inte skulle bli av för min del!

Men mycket var också ett mönster som jag inte riktigt varit medveten om tidigare. Jag har en hel del katastroftankar, som jag är fullt medveten om, om både stort och smått, tex att om Daniel är ovanligt sen hem från jobbet en dag så tänker jag att det måste ha hänt något, att det verkligen är den enda rimliga förklaringen. Och så drar tankarna iväg och jag börjar tänka att Daniel är på väg till sjukhuset efter en bilolycka, att jag i så fall måste fixa barnvakt till Oskar så att jag kan åka dit, tänk om det är riktigt illa osv osv. Alltså, hjärnan..! samtidigt vet jag att det är mina katastroftankar som pratar och att även om det känns som det mest rimliga för mig där och då så försöker jag resonera med mig själv om att det finns tusen andra skäl och att han kommer komma hem snart. Och det har han ju alltid gjort hittills. Men på samma sätt om jag får ont eller nåt konstigt med kroppen, då är första tanken att det är cancer eller nåt annat ovanligt. Eller om jag varit ifrån telefonen en stund på jobbet, då är tanken direkt att nu har jag missade samtal från förskolan för att nu har det hänt nåt med Oskar. Osv osv osv.

Men jag är ju fullt medveten om detta och försöker att ha distans till det, att inte gå in i tankarna och uppfyllas av dom, att tänka på andra alternativ även om jag inte tror på dom där i stunden. Och att inte låta tankarna och oron hindra mig från att göra saker. Tex rädsla för att nåt ska hända med mig, Daniel eller Oskar om jag reser bort själv, att det aldrig får stoppa mig från att faktiskt åka bort. Så, egentligen tycker jag inte att tankarna påverkar mig i vardagen, mer än att de dyker upp rätt ofta men att jag är medveten om vad det är och försöker hålla distans till dom.

Men nu märkte jag att det här mönstret med katastroftankar och viljan att de inte ska få hindra mig, gör att jag i vissa fall – som nu – kan ha svårt att känna när det är oro som jag vill lyssna på. Det är som att jag vill att andra ska bekräfta och säga att Den här oron ÄR befogad och rimlig. Men, det ska ju räcka bara vad jag känner! Men eftersom jag ibland medvetet försöker hålla distans till min egna tankar och oron som kan följa, så insåg jag att det ibland kan spilla över på situationer där jag faktiskt vill lyssna på mina tankar och min oro. Ibland är jag väldigt noga med att vara uppmärksam på mig själv, men i det här fallet märkte jag att jag liksom stängde av min egen oro – dels för att jag hade så tydliga bilder av hur det skulle bli och att det var nåt jag såg fram emot, dels för att jag tänkte att det inte var rimligt att ändra mig pga graviditeten, det är ju fortfarande flera veckor kvar till beräknat och sannolikheten att nåt drar igång ökar mycket först från den vecka när jag är hemma igen. Så jag var så inställd på att åka att jag inte tog mig själv på allvar, utan istället skämtade med mina kollegor om vem som skulle göra vad om det skulle dra igång när vi var där.

Men, när jag till sist började ta min tvekan på allvar, och bollandes med andra började se och sätta ord på mönster hos mig själv, så landade jag i att det spelar ingen jäkla roll hur rimlig eller orimlig tankarna är i det här fallet (och vem avgör ens det?) utan om jag känner mig orolig under de här omständigheterna när jag är gravid så ska jag lyssna på det. Punkt. Och sen kan man väl tycka att stå över en resa 4 veckor innan beräknad förlossning är fullt rimligt, men, det är inte det viktiga här. Det viktiga för mig var att känna att i det här fallet är det inte orimliga katastroftankar utan en oro som för mig, just nu, är viktig och nåt jag vill lyssna till. Så till sist kunde jag landa i det, och det känns så skönt nu.

Sen har jag också fått den där yttre bekräftelsen nu i efterhand, kollegor som sagt att det var klokt, att de tänkt fråga om jag verkligen vågar åka osv. Och det är ju jätteskönt, men poängen är också att även om alla skulle tyckt nåt annat så spelar inte det nån roll, det viktiga är att oron var rimlig för mig, i den här situationen. Men jag insåg att mitt mönster med katastroftankar gjorde det svårt att urskilja när det är oro som jag vill ta på allvar. En nyttig insikt!

Sen har jag också fått mer ont och blivit mer trött de senaste veckorna, vilket har sammanfallit med lite tuffa nätter med Oskar och andra omständigheter, så jag har trött att det berott på det, men nu börjar jag känna att det är nog i grunden att graviditeten tar mer på krafterna såhär mot slutet och efter att ha varit tungt sen i somras. Det var aldrig såhär tungt med Oskar, knappt ens alldeles i slutet vad jag kommer ihåg, så därför känns det liksom ovant. Men det är ju inte konstigt att bli såhär trött och less av att vara tung och rörelsebegränsad… så även om jag säkert hade klarat av dagarna i Göteborg om jag hade sett till att ta det så lugnt som det skulle gå, så känns det ändå väldigt skönt att vara hemma nu istället. Fokusera på sista veckan med jobb-dagar (!) och sen bara ta det lugnt hemma. Så nu är det ju det jag ser framför mig och det jag så tydligt hade sett framför mig om Göteborg känns nu typ helt orimligt. Det mentala spelar in så mycket..!

Ett år sen

För exakt ett år sen var jag i London typ 10 dagar för en egen skrivarresa – samma sak som jag gör nu två dagar i stugan! (Helt enkelt att bara åka iväg och sitta själv och jobba nånstans. Miljöombyte gör stor skillnad ibland för skrivandet!)

En av de första dagarna där fick jag mens – med medföljande besvikelse över att inte ha blivit gravid den månaden… Vi hade då visserligen nyss börjat försöka så jag var beredd på det då jag ju var inställd på att det kan ta ett tag, men rent känslomässigt hoppades jag från första stund… dessutom hade jag då nyss fått reda på att tre nära vänner var gravida – och även om jag såklart var jätteglad för deras skull så kände jag mig också avundsjuk! Det är ju ingen känsla man är stolt över, men när jag hoppades så mycket själv och särskilt när det hade gått några månader utan att det blev nåt för oss och jag tyckte att det var jobbigt (jag vet ju att många får försöka mycket mycket längre än vad vi fick, och jag har full respekt för hur fruktansvärt jobbigt det måste vara, men jag tror inte heller på att jämföra känslor utan alla har rätt till sina upplevelser. Och jag visste ju inte då hur lång tid det skulle ta och jag har starka tendenser att dra iväg i tankarna och tänka mycket katastrof-tankar – nåt jag jobbar med – och för mig blev det snabbt mycket fokus och därmed förhoppningar och besvikelse), så var det verkligen en dubbel känsla. Det tog inte bort glädjen gentemot dom och att jag ville veta och vara involverad i deras graviditeter, men parallellt med det var det också tufft. Och det fick det vara, bestämde jag mig för.

Och nu sitter jag här ett år senare med en livlig lillbus i magen som vi kommer få träffa inom bara några veckor ❤

Och tillbaka till London- det negativa med mensen vägdes upp av det positiva med att jag då kunde göra min (första!) tatuering, som jag hade bokat tid för! Den hade jag fått avboka annars, då deras policy var att inte tatuera gravida, och jag var inte beredd att låtsas som ingenting även om det säkert hade kunnat gå bra. Jag hade hittat en tjej som jag tyckte var duktig, särskilt på att göra blommor, med en stil jag verkligen gillade, och de hade en studio där bara kvinnor jobbar, så det kändes bra att stötta i en så mansdominerad bransch. Så då fick jag till slut den tatuering som jag funderat på så länge men inte kunnat bestämma mig för exakt vad jag ville ha!

Min favoritblomma – syren

Det där med balans…

Ja, det är det där med balansen i vardagen… just nu är det mycket på gång i relation till jobbet, och flera saker som liksom ligger utanför ramen för min avhandling. Det är roliga saker, tex ett bok-kapitel som jag och några doktorand-kollegor ska skriva (!), men det är också sånt som kräver tid och som jag behöver göra ”utanför arbetstid” (vi har årsarbetstid och får lägga upp vår arbetstid precis som vi vill, men jag utgår till vardags från typ vanliga kontorstider både för att få vardagen att fungera smidigt men också som ett sätt att sätta gränser och kunna känna mig ledig. Men sen är det lyxigt att kunna styra själv, jobba lite kortare de dagar jag hämtar på förskolan tex, kunna gå på MVC-möten som är aktuellt nu, eller ta nån dag här och där för att göra annat, utan att behöva stämma av med nån, utan då se till att ”jobba ikapp” vid annat tillfälle istället). Och i kombination med annat jag vill lägga tid på (tex gravid-yoga en gång/vecka, Rädda Barnen-grejer, träffa vänner, eller bara sitta i soffan en kväll med Daniel och se Idol) plus att Daniel ibland jobbar på kvällarna och vissa helger, så är det inte helt lätt att hitta tiden för att göra det där jobbet.

Som tur är är det verkligen sånt som känns roligt och som jag vill lägga tid på, annars hade det blivit en negativ stress direkt, men ja, det känns ändå svårt att få till en bra balans. Och med 7 veckor (!) till beräknad födsel så är det ju inte supermycket tid där saker ska försöka hinnas med..! Men, jag är ju medveten om att det är mycket just nu, att jag behöver se till att få återhämtning, och att jag är vaksam på hur jag mår och reagerar på saker. Och jobbet är ju alltid bara jobbet och går att lösa. Så jag får fortsätta vara uppmärksam och se hur jag löser allt eftersom.

På resa med Oskar

Just nu är Oskar och jag på tåget och närmar oss Stockholm! Min vän Johanna som jag lärde känna i London är hemma på besök i Sverige (bor i Australien) så då passar jag på med en weekend för att få träffa henne! Daniel jobbar i helgen så det är jag och Oskar ❤ Resan har gått jättebra! Det var ersättningsbuss först i två timmar, jag trodde att Oskar skulle somna men han höll sig vaken hela resan även om han kändes trött. Lugn och nöjd hela resan. Sen bytte vi till tåg och allt har gått bra här också. Vi började med mellis och sen har han lekt med bilar han tog med eller med mig. Han har varit lugn och nöjd hela tiden, fram till för en stund sen när han började bli lite less, då åkte räddningen med plattan fram. Imponerad av att han varit på så bra humör hela resan!

Och i övrigt rullar livet på. Magen växer ❤ jag har känt lite rörelser vid enstaka tillfällen, mest som ett slags ”ryck” i magen som jag inte känner igen så tolkar det som att jag känner lillhen där inne ❤ snart halvvägs nu… ser fram emot ultraljudet och att börja känna rörelser mer frekvent, så att man får den där bekräftelsen i vardagen!

Känner mig på en bra plats i jobbet också. Jag känner mig mer och mer trygg med vad det är jag gör och vill göra, och mina handledare ger mig mer och mer friheter. Nu har jag kommit till en punkt där jag vill jobba vidare med min text, och i teorin skulle kunna tänka mig att jobba lite under sommaren för att komma framåt! Men, dels blir det svårt eftersom jag vill kunna fokusera fullt på Oskar när jag är med honom, dels tycker jag också att det är skönt att bara släppa och vara ledig… men det är ändå skönt bara att känna så, att det känns kul att skriva, att jag vill jobba vidare med mina idéer!

Snart framme i Stockholm nu. Vi ska bo hos syster i helgen så får vi träffa henne och familjen också. Imorgon blir det heldag med Johanna och några fler, Skansen och middagshäng. Ska bli så kul att ses!

Kvälls-tankar

Det är så mysigt ibland när jag nattat och jag inte somnar med Oskar (händer mer sällan nu än förut, när nattningarna ofta går snabbare än vad de gjort tidigare) men sen ligger kvar i sängen och bara grejar med telefonen. Älskar att ligga i sängen. Men det är så svårt att motivera sig att gå upp för att göra nåt annat än att typ borsta tänderna och lägga sig igen… Ibland struntar jag i vad jag ”borde” och gör just det, lägger mig igen, men ikväll har jag en Rädda Barnen-grej att fixa med.

Jag fick ett meddelande förut från en gammal kompis som jag hängde mycket med sista åren i London, och slungades på en sekund tillbaka till det livet. När jag bara gick efter hur och var jag ville leva och såg till att lösa det. När livet gick ut på nya upplevelser, hitta sina egna pärlor i en storstad, nya människor och bekantskaper… och medan jag mentalt var tillbaka i det livet satt min 3-åring bredvid mig i soffan och det var snart dags att natta… livets kontraster! Och jag vet att jag inte ville fortsätta leva på just det sättet då, och att jag inte vill ha ett sånt liv nu. Nu är det andra saker jag uppskattar och vill ha ut av livet! Men det finns en viss nostalgi med att tänka tillbaka på det livet, självständigheten, spontaniteten, ovissheten om hur livet skulle bli… såklart finns det alltid en sådan ovisshet, man vet ju aldrig vad som dyker upp i livet – på gott och ont – men då var det en självvald ovisshet, att jag planerade ett halvår-ett år i taget och inte visste vad jag skulle känna för sen. Nu har jag de yttre ramarna klart för mig, och det är en trygghet som jag uppskattar just nu. Men det är häftigt att tänka tillbaka på när andra sidor tog en större plats i mig och mitt liv, hur livet var då, allt som jag aldrig kommer vilja ha ogjort!

Och att jag från det har fått landa i det här livet, fått lyckan i att följa Oskar, får fortsätta utvecklas som människa i mitt jobb, och har en relation som fortsätter utvecklas efter snart 10 år… det är också häftiga upplevelser att få vara med om ❤

Det gick BRA!

Stor dag idag som sagt med mittseminariet, en sån jäkla milstolpe – och det gick BRA! Väldigt bra opponent som både tog upp bra, konstruktiva saker och gjorde det på ett bra sätt, och jag kunde verkligen säga något på allt det hon tog upp, även sådant jag inte har tänkt på tidigare. Och det var min stora rädsla, att det skulle låsa sig, att jag skulle glömma mitt material, saker jag har läst, osv osv. Men det gick bra. Så otroligt skönt. Och det känns som en revansch på mig själv efter det första stora seminariet jag hade, där det verkligen låste sig för mig alldeles för mycket. Och fast att det är det enda seminariet som verkligen har varit jobbigt på det sättet så har rädslan för att det ska bli så igen alltid funnits i mig inför såna här seminarier. Så även nu. Fast att jag vet att jag är i en helt annan situation nu och det verkligen inte borde bli så. Men oron är inte logisk. Så det känns så jäkla bra nu att ha fått den här erfarenheten, den här känslan i kroppen att jag kan hantera även sådant som jag inte har tänkt på förut, eller lite knepiga frågor! Att jag kan det!

Och sen började hon med att säga att hon tyckte att det var ”en skarp analys”. Och just analysen har jag känt mig mest osäker på. Mycket för att jag på senaste handledningen fick höra att just analysen inte höll för mittseminariet såsom den var skriven då. Jag hade några dagar kvar inför att skicka in till opponenten och jobbade om den en del, så det kändes ändå okej till slut men jag var fortfarande väldigt osäker. Så det var otroligt skönt att få höra det, och att få börja seminariet med det!

Ikväll ska jag fira med middag och bubbel med några kollegor, och imorgon är jag ledig och så ska vi åka på en liten familje-semester över helgen. Just nu försöker jag bara ta in att det här är gjort nu, den här milstolpen, och att det gick så bra, att JAG gjorde det bra!

Stor dag imorgon

Ikväll pendlar känslorna och kantas av oro och ångest, för att stundtals kännas okej. Imorgon har jag mitt mittseminarium, vilket vi doktorander har när vi är ungefär halvvägs. Halva avhandlingen är skriven och en extern opponent från ett annat universitet har läst och ska kommentera. Så imorgon har vi ett seminarium med kollegor och andra intresserade och där jag och opponenter pratar utifrån hennes kommentarer, och utifrån funderingar som jag har. Tanken är att man ska få en hjälp framåt, och det är ju något väldigt positivt. Men själva upplägget med att få kommentarer och sitta framför en ”publik” gör både mig och många andra rätt nervösa. Visst att det är till för att hjälpa mig framåt och en chans för mig att få prata om sådant jag funderar över med någon som verkligen satt sig in i det jag gör och har massa egna erfarenheter, men min känsla blir lätt att det blir en prestation som jag ska klara av så bra som möjligt, visa att jag tänker ”rätt” saker, visa att jag förtjänar att vara här… och då blir det sån negativ press och stress. Men jag jobbar med tankarna och är medveten om var min osäkerhet kommer ifrån, och nånstans tror jag ändå att det kommer gå bra. Men det är en sjukt jobbig situation, och superjobbigt såhär inför.

Ikväll nattade Daniel och jag passade på att göra yoga, sen hade jag tänkt att jag skulle sova nere inatt. Oskar sover oftast jättebra på nätterna och jag blir inte störd, men jag ville inte riskera något inatt. Men när jag blev lite nedstämd på kvällen och kände oron i kroppen så kändes det bara jobbigt att ligga själv där nere. Så nu ligger jag ändå här med en Oskar med huvudet neråt och fötterna på kudden. Och hoppas på en lugn natt.

Tänk gärna på mig kl 10.15-12 imorgon och skicka lite styrka och kraft!

70 sidor halv avhandling. Oavsett hur det går är det en jäkla prestation att ha kommit såhär långt, och det är jag i alla fall nöjd med!

Deadline

Idag var det dags – deadline för att skicka in mitt avhandlingsmanus till den opponent som ska läsa och kommentera på mitt mittseminarium. 70 sidor med alla kapitel (inledning-bakgrund-tidigare forskning-teori-metod-resultat). Så nu finns det verkligen en stomme, även om det kommer arbetas om så många gånger! Men ändå en så himla häftig känsla som samtidigt är så svår att ta in, att jag faktiskt är halvvägs, inte bara tidsmässigt utan även prestationsmässigt.

Och jag måste säga att jag är stolt över det jag har gjort. Inte precis texten och exakt det jag skrivit, men att jag har skrivit, läst, förstått, sett saker och känner att jag har något jag vill peka på, något jag vill säga. Och att jag har kommit dit på ett år.

I början av 2018 hade jag en riktig kris-handledning (som föregicks av många fler) där vi allvarligt pratade om att jag, om inte hoppa av, så åtminstone byta inriktning, och jag fick lite tid på mig att fundera. Under den tiden började jag förstå mer och mer vad min studie skulle kunna fokusera på – sådant mina handledare sett långt innan mig men som jag aldrig förstod vad de pratade om – och jag började förstå mer och mer att det handlade om brist på kunskap hos mig, att jag behövde lära mig mer om olika saker, det var inte att jag var för dum i huvudet, att det var därför jag inte förstod, vilket jag på riktigt hade känt i nästan ett år.

Lite längre fram, i slutet på mars, hade jag äntligen kunnat börja skriva på något som både jag och mina handledare kunde se var en början på något. Två stora pusselbitar var en konferens som jag var och lyssnade på i Lund där de pratade mycket om precis sånt jag behövde lära mig om, och att jag gjorde några intervjuer där jag började kunna se en hel del intressanta aspekter. Och efter den handledningen var det som att något släppte. Jag läste och skrev, läste och skrev. Och nu, nästan ett år senare, blev det till halva avhandlingen. På ett sätt har jag skrivit denna halva på ett år, även om jag har jobbat i mer än 2,5 år…

Och faktiskt precis samma datum ett år efter den handledningen kommer jag ha mitt mittseminarium. En situation jag är väldigt nervös för då jag inte alls är bekväm med sådana situationer, att prata om det jag gör, det jag har tänkt, det jag vill göra, att vara snabbtänkt och svara på oväntade frågor, framför en publik med kollegor. Men som jag ändå tror kommer gå bra, och som kommer vara så otroligt skönt när det väl är gjort! Fin symbolik också med samma datum.

I alla fall. Manuset skickade jag in idag på eftermiddagen, sedan firade jag på jobbet med go-fika med mina två doktorand-kollegor, och sen hemma hade Daniel köpt take away-mat som Oskar och jag åt framför tv:n när Daniel åkte och jobbade. Mysigt! Och på-puffar av mina handledare har jag nu några lediga dagar framför mig. Eller, fredag och måndag hade jag tänkt vara ledig ändå, inom ramen för mina 80%, men nu är jag ledig imorgon också, vilket känns skönt efter intensiva och långa dagar. Det är ju det som är en stor fördel (men som ofta också blir en stress) med det här jobbet, att arbetstiden är så flexibel och vi lägger upp det precis som vi själva vill.

Så nu har jag fem lediga dagar med Oskar (och Daniel i helgen) framför mig, utan alarm på morgonen, med lugna mornar osv. Så skönt! Imorgon är planen att Oskar ska få klippa sig (Vi har gjort det hos frisör en gång tidigare och han gillar det inte men jag hoppas att det blir lite lättare varje gång…), på fredag ska jag träffa några kollegor och gå på 8-mars-aktiviteter och sedan på kvällen blir det födelsedagsmiddag med Daniels familj – vi firar hans mamma i efterskott och mig och Daniels syster (som fyller samma dag!) i förskott. På lördag ska vi baka och städa inför Oskars födelsedag och kalas på söndag! Känns som mysiga dagar.

Men nu är jag rätt slut efter idag och klockan närmar sig midnatt så nu blir det gonatt.

Börjar bli lugnare

Förra veckan var det verkligen så intensivt tempo varje dag efter de kommentarer jag hade fått. Jag stod över en jobbresa torsdag-fredag och skrev istället vilket verkligen var välbehövligt. Och då kunde jag sen ta helg med gott samvete, när jag visste att det mesta var gjort. Jag övervägde ett tag att åka på jobb-resan, ställa in helgens planer och jobba då istället. Arbetsmoralen i mig tyckte att det kändes bäst, och jag kan fortfarande ha lite dåligt samvete för att jag inte gjorde så. Men någonstans känner jag ändå att det är vettigare mot mig själv i längden att se till att jag får tid för återhämtning, även när det är intensivt. Sen finns det en tanke i mig som säger att jag borde ha skrivit både torsdag-fredag och i helgen, att inför en sån här viktig deadline måste man lägga,varje timme på jobb. Men, jag vet att jag inte fungerar så som person. Och när jag kände att de mesta stora ändringarna var gjorda förra veckan så fick det räcka. Ja, det går alltid att göra mer. Men just därför är det viktigt för mig att säga stopp själv, inte sitta ner till sista minuten med hjärtklappning och andan i halsen.

Så, efter en tidig start i fredags packade jag ihop vid 15 och åkte till stugan med Oskar! Första gången som vi var där själva, det var en milstolpe. Daniel var hemma och renoverade ett av våra rum, det sista vi vill göra något med innan vi känner oss klara for now. Sen har vi en hel del större projekt som är sådant vi vill göra, men det är sånt som i så fall ligger längre fram, det här är det sista vi planerar just nu, i alla fall inne i huset. Sen är det en del av fasaden som ska målas, kanske att den gamla verandan behöver lite ny färg, vi har fortfarande inte målat baksidan på carporten, vi planerar att köpa en lekstuga som ska byggas… så, projekt finns det alltid. Men det blir ändå ett delmål när det här rummet blir klart! Och då fungerar det bra,att Daniel kan jobba såhär effektivt och att Oskar och jag håller oss borta. Ja, det blir en väldigt stereotyp fördelning där han renoverar och jag är med barnet. Men Daniel har som vuxen lärt sig tapetsera och greja, och då går det snabbast när han gör det. Jag är med ibland när vi kan greja tillsammans, som när vi gjorde Oskars rum, jag vill lära mig, men nu var det mer fokus på effektivitet och då blev det där här uppdelningen. Livet ser ju ut så, vi är ju uppfostrade utifrån våra kön och sen har vi också levt olika liv där Daniel har ägt en lägenhet som han renoverat lite, och jag aldrig ägt något förrän vi köpte huset. Olika faktorer samspelar. Det viktiga tycker jag ändå är att man är medveten, att man ser att man hamnar i såna roller, reflekterar över det och över hur man vill ha det.

Men i alla fall, helgen i stugan blev väldigt mysig! Oskar är ju så stor nu så han kan vara själv i stugan en stund om han vill det medan jag grejar med packning eller går på dass eller vad det nu kan vara, eller så vill han följa med och då går det också bra! I lördags tog vi en tur till Bräcke ca 5 mil bort och åt pizza- och hamburger-lunch, lagom dagsutflykt! Och på kvällen hade vi mello-mys med popcorn, godis, och dans. Och sen hem igår igen.

Idag och imorgon jobbar jag hemma för att kunna maximera tiden när jag både lämnar och hämtar på förskolan, så går det inte så mycket tid till att åka buss. Jätteskönt att kunna göra så! Ser fram emot att imorgon bli klar med det mesta och sedan på onsdag faktiskt kunna skicka iväg allt, manuset på halva min avhandling. Vilken grej!

Söndag kväll

Söndag kväll och skönt (och ovant) att ha en ledig dag imorgon och därför inte behöva skynda i säng när klockan drar iväg (behöver egentligen all sömn jag kan få inför jobb-dagar men det är ju så tråkigt ibland att bara gå och lägga sig). Istället sträckkollar jag Ensam mamma söker, haha, älskar alla sorts dejting-program.

Helgen har i alla fall varit jättebra, precis så lugn som jag behövde. Trots strulig natt inatt där Oskar vaknade vid 2.30 och inte somnade om förrän 6… som tur var somnade han ändå om till slut och vi sov sen till kl 11. Daniel har varit i fjällen med några kompisar så det har varit jag och Oskar i helgen! Och, i helgen har han blivit blöjfri ❤ vår lilla stjärna.

Det känns väldigt skönt efter inskicket i fredags. Nu har jag ett par veckors jobb kvar inför ”riktiga” deadline. Men jag ska göra allt jag kan för att ha ett bättre tempo de här veckorna än de som varit. Nu är det främst fokus på bara avhandlingen, inte avhandling och undervisning och egen doktorandkurs… inte bra plan för årets början. Ibland blir det så även om jag försöker göra mitt bästa för att ha rimliga planeringar… men nu känns det bättre inför våren i alla fall.