Lång dag

Puh, lång men bra dag! Jag hade högre seminarium idag med kommentarer från kollegor på en text jag skrivit, utkast till mitt resultat-kapitel. Starkaste minnet jag har av en liknande situation var när jag hade jobbat ett år och fick kommentarer på mitt liksom utkast till hela avhandlingen, så kallat avhandlings-PM. Och det var en så jobbig upplevelse. Det låste sig för mig, jag hade svårt att förstå deras kommentarer och frågor, svårt att förklara vad jag menade, och sa inte så mycket själv. Och bröt ihop efteråt och bara tokgrät. Fy så hemskt det var… Samtidigt vet jag att mycket handlade om att jag inte var trygg med det jag hade skrivit, att jag hade gjort många ändringar på kort tid och var för dåligt insatt i det jag skrev om. Och nu är det ett helt annat läge, jag har helt andra kunskaper och mycket mer koll på allt. Sen är jag fortfarande inte helt bekväm med situationen och att prata om min forskning på det här sättet, men det är ändå långt ifrån hur det var då, efter första året. Så jo, jag var nervös idag och rädd att det skulle låsa sig igen, men jag kände också mer tillförsikt till att det skulle gå bra.

Och det gick bra! Jag fick bra kommentarer, som jag förstod och kunde ta till mig av, och till viss del resonera kring. Kanske inte lika mycket som vissa andra, men jag är jag och inte vissa andra. Jag kan ju bara utgå från mig själv och om jag jämför med seminariet med mitt avhandlings-PM så är det en totalt annan upplevelse och trygghet i mig själv. Jag hängde inte med fullt ut på precis allt men så får det vara. Så himla glad och stolt över att det gick såpass bra som det gick!

Nu är planen att jag ska ha mitt mitt-seminarium kanske i februari/mars nästa år, vilket är en hållpunkt när man kommit ungefär halvvägs och får kommentarer på ett utkast av hela avhandlingen, då från en extern forskare från ett annat universitet och inte av en grupp kollegor. Kommer vara sjukt jobbigt men förhoppningsvis också givande, och det känns bra att gå in i det med den här erfarenheten i ryggen, och inte avhandlings-PM-seminariet som en stor skugga.

Efter mitt möte hade vi ett gemensamt möte inom ämnet hela eftermiddagen, och sen åkte jag på en Rädda Barnen-aktivitet. Var med på läxläsning för nyanlända i Sidsjön, vi har en grupp som är där varje vecka, jag är inte med i den gruppen men ikväll skulle de bli lite kort om folk och då fick vi i styrelsen frågan om någon kunde vara med, och jag nappade. Det är en jätterolig aktivitet att vara med på, men jag känner att jag inte kan ha det som nåt återkommande just nu… men är fint att få träffa barnen, och idag pratade jag också mycket med en mamma som var där. Familjen är från Afghanistan, varit här i tre år nu utan att fått uppehållstillstånd. De har fått ett avslag som de har överklagat… fy fan vilken jävla situation. Att gå runt i den ovissheten. Att vara i ett nytt land i flera år, försöka lära sig språket men i te ha rätt till SFI eller annan sysselsättning… det ger såklart perspektiv. Och allt för att vi människor själva gjort gränser mellan olika länder och tycker att det är viktigt att vi på något sätt är separerade och har olika rättigheter beroende på vart vi bor. Fan. Det är så absurt egentligen.

Annonser

Kväll

I säng och försöker varva ner efter en lång dag. Först intensiv jobbdag där jag jobbar med min analys, vilket kräver mycket koncentration och fokus, så hjärnan blir rätt trött. Men, det är roligt också, på riktigt! Tänk om jag för… 7-8 månader skulle sagt att jag kommer tycka att det här är roligt. Då när jag var på toppen av krisen och var på väg att lämna allt… galet vilken utveckling jag haft det här året! Sen är det inte roligt jämt, men bara att jag tycker att det kan vara kul, att jag känner att jag vet lite vad jag håller på med och att jag har något att säga om det… det är såna otroliga framsteg jämfört med hyr jag började året. Och det är jag stolt över!

Sån himla resa… dels har det handlat om att jag inte haft den kunskap jag behövde ha om det området jag är inom, men det förstod jag inte då och lade det istället på mig själv, med tankar som Jag förstår ingenting, jag är för dum i huvudet, jag borde inte vara här. Så otroligt destruktivt. När jag började se det och började lära mig mer om det jag behövde så släppte mycket. Men jag märkte att jag måste ändå kunna hantera tankarna och tvivlet som kommer ändå. Där har den som jag går och pratar med via företagshälsovården gett mycket. Jag kan verkligen tro att alla skulle må bra av att prata med någon, det ger så mycket. Så jag är glad över att vi har den förmånen på jobbet.

Hon jag går till har hjälpt mig se att jag faktiskt inte behöver lyssna på alla tankar och känslor. För mig har det alltid varit så viktigt att lyssna på mina egna signaler och hur något känns, men jag inser mer och mer att ibland kommer den där rösten från något annat, från rädslor och osäkerheter. Och då är det en fin balans mellan att inte utsätta sig för sådant man mår dåligt av, och att faktiskt se att man kan klara vissa saker och att det kan vara värt att försöka.

Sen är det viktigt för mig att inte lägga allt ansvar på en själv som individ. Ibland befinner man sig i situationer som man själv har svårt att påverka, en tuff arbetssituation med dåliga villkor tex, och då behövs det andra åtgärder än att jobba med de egna reaktionerna. Men i vissa fall kan det vara bra att jobba på den nivån, och i det här fallet har det varit det. Nu kan jag, när såna tankar kommer om att jag inte kan något och inte borde vara i den här miljön (för de kommer fortfarande), se att de kommer men att det antagligen beror på något. Att jag är trött, eller nervös och osäker inför en situation, eller liknande. Och då får liksom känslan vara där, men jag gräver inte ner mig i den och låter den ta över allt, vilket är vad som hände förut. Och än så länge så släpper det alltid efter en stund, eller i alla fall till nästa dag. Men även om den jobbiga känslan finns där så går jag inte runt och tänker på det hela tiden, utan försöker istället förstå vart den kommer ifrån, varför den kommer i just den situationen. Då kan jag få lite distans till känslan, även om den inte bara försvinner. Så det har hjälpt mig mycket till att bli lite mer balanserad i det hela!

Och jag har märkt att samma angreppssätt går att använda på annat som jag oroar mig för i vardagen, där mina tankar lätt drar iväg och målar upp olika scenarios. Det är nog en del av den jag är och hur jag fungerar, men att se att Okej, nu gör jag sådär igen, hej hej, här kommer de tankarna och känslorna, gör att jag får den där distansen och inte låter känslorna få övertaget. De finns där, men tar inte över helt.

I alla fall. Hade inte alls tänkt skriva om det! Men nu ville det komma ut, hehe.

Men, efter jobbet idag var det direkt till ett styrelsemöte med Rädda Barnens lokalförening där jag är med. Det är intressanta och bra möten, men jag är alltid mör i huvudet efteråt, först fullt fokus på jobbet och sen planering och grejer med Rädda Barnen. När jag till slut kom hem låg både Daniel och Oskar och sov. Jag förberedde lite matlåda och tog en dusch och har nu lagt mig och försöker slappna av lite. Ska ta och läsa lite nu innan hjärnan helt ger upp för idag!

Hjärtat utanpå

Ikväll har känslorna varit utanpå huden. Det började med att jag lyssnade på Joshua Radin och kom på två låtar som jag skulle vilja spelades på min begravning – ja, jag är lite morbid och tänker på sånt ibland. Så gjorde jag nåt jag tänkt på länge, gick in på Vita Arkivet och fyllde i mina tankar kring min begravning. Alltså ja, som sagt, jag tänker på sånt. Man vet ju verkligen aldrig när nåt kan hända, och kan man göra nåt för att underlätta för de som är kvar… tja. Men ja, det väckte ju en hel del känslor såklart. Att skriva en hälsning till Oskar. Det går liksom inte att ta in. Så då blev jag ledsen såklart – jag vill ju inte dö, inte nu, inte på länge! Och det ska jag väl förhoppningsvis inte heller. Och inte heller nån av mina närstående. Har ju ändå haft en himla tur genom livet som bara varit med om att äldre släktingar gått bort. Vilket har varit jobbigt i sig, men inte alls samma trauma som när det gäller någon där det inte är lika väntat. Närmaste sån situation var nog Bengt, pappan i en familj där jag länge jobbade som personlig assistent i Göteborg. Eller, bonus-pappa egentligen men hade funnits med väldigt länge. Han fick en hjärtattack en dag bara, från ingenstans. Det var otroligt tufft att hantera… men utöver det har jag haft tur, hittills. Och kan bara hoppas på att det får fortsätta så.

Sen har jag de senaste dagarna varit så uppriven också över vad som händer i USA, där familjer separeras vid mexikanska gränsen, och har gjort så sen i april. För att de som illegalt tar sig in i landet ska fängslas, och barn får inte fängslas. Fast vissa menar att de inte ens är illegala invandrare, utan att de har rätt att söka asyl. Men så har skett i alla fall, och barn har förvarats (verkar verkligen ha varit förvaring) i rum med betonggolv och typ burar till väggar. Sen verkar de ha tagits till fosterfamiljer, men oavsett, vilket fruktansvärt trauma. Att som barn tas från sin enda trygghet, sina föräldrar, i en helt ny miljö, främmande språk, hemsk förvaring, ingen tröst… barnen lär ju bli skadade för livet. Och som förälder se det hända med sitt barn… fy fan, det finns inga ord. Nu verkar Trump(jäveln) äntligen dragit tillbaka ordern, efter all uppmärksamhet, men det har pågått sen april och flera tusen barn är drabbade!

Och i reportaget jag läste pratade han om dilemmat mellan att vara svag eller stark, där stark är att ”inte ha något hjärta” och att han nog hellre skulle vara stark, men ibland behöver cara svag. Men alltså, vad är det för livssyn? Att det är svagt att vara empatisk, human, och ta hänsyn till mänskliga rättigheter? Hur kan det vara svagt? Och hur kan vi ha en president i USA som har en sådan inställning? När är det nog, när har han gjort nog för att bara kunna avsättas? Har han inte redan gått över gränsen ett flertal gånger? Det farliga är väl att gränsen för vad man ser som acceptabelt hela tiden flyttas lite, lite åt gången, vilket gör att han kan komma undan med så jäkla mycket skit.

Ah, jag blir så upprörd och äcklad av att tänka på honom. Vad han utsätter andra människor för. Är det så svårt att inse att vi alla är lika i grunden, oavsett vart vi bor eller kommer ifrån? Att det inte är okej att göra skillnad på människor och människor? Att behandla andra som att de inte har något värde? Fan alltså.

Så ja, mycket känslor i mig just nu, hela hjärtat känns vidöppet mot allt hemskt som händer. Och samtidigt ligger jag här, i mitt hus, med Daniel tungt sovandes vid min sida och Oskar snusandes i sitt rum, med mitt fasta jobb, stabila lön, hälsan vid behåll, familjen nära… så himla privilegierad. Det tänker jag inte ha dåligt samvete för – jag hade turen att födas in i det här livet och har kunnat ta mig framåt på den här vägen, och inget blir bättre av att jag mår dåligt över det. Men att i alla fall vara medveten om hur bra man har det och inte tro att man egentligen förtjänar det mer än vissa andra (många andra har kämpat så mycket mer med sina liv än jag nånsin kommer behöva göra), utan att det till stor del handlar om tur och förutsättningar. Det är väl nånstans det man kan göra. Och orka uppmärksamma vissa frågor och försöka göra det man kan för att på nåt sätt påverka.

Och nu ska jag försöka sova. Med massa tankar snurrandes och hjärtat utanpå huden…

Seg måndag

Har lite lugnt tempo idag efter en intensiv gårdag. Jag körde till Östersund över dagen (över 6h i bil) för att med en kollega presentera arbetet med appen mot härskartekniker, på en feministisk dag med massa olika presentationer och utställningar. Gick bra och blev en bra dag, såklart intensivt med körningen (särskilt vägen hem i mörker och med mycket snörök), men vi tog det lugnt. Daniel har jobbat nätter i helgen så vi fick använda hela nätverket för att få ihop dagen – Daniels föräldrar var barnvakter första halvan av dagen, mamma andra halvan, och pappa lånade ut bilen så att Daniel kunde ta den till jobbet eftersom jag hade våran. Så glad för alla som ställer upp och hjälper till!

Gårdagens höjdpunkt var att sitta och fika en stund i ett rullande museum med lesbisk historia, en liten minibuss inredd med berättelser om kvinnor i historien. Det blir något särskilt med sådana alternativa rum, en viss stämning och atmosfär av öppenhet och tillåtande. Det är svårt att sätta fingret på vad som gör det, men det var något med att sitta i ett litet utrymme med personer som på olika sätt bryter mot normer och har ett stort engagemang för något… alla skulle kanske inte känna sig bekväma i ett sådant sammanhang – och alla ska nog inte göra det heller eftersom det är ett rum som främst är till för de som på olika sätt bryter mot normer eller i alla fall sympatiserar med de som gör det. Och jag kände att jag saknar lite att umgås i sådana sammanhang – när jag bodde i London umgicks jag lite mer i queera grupper med personer som på olika sätt bryter mot normer, och det blir en så tillåtande och öppen stämning som jag kan sakna i andra sammanhang. Samtidigt som jag inte alltid känner mig helt hemma i det eftersom jag kanske inte alltid identifierar mig på samma sätt som dem. Men ändå trivs i sådana grupperingar.

Oj, en liten utvikning blev det – så kan det bli när jag försöker skjuta på att jobba..! Jag hade mest tänkt beklaga mig lite över bristen på energi idag – gårdagens bilkörande och presentation tog lite på krafterna, och sedan var jag vaken någon timme med en pigg Oskar inatt, och klockan ringde tidigt då jag skulle hinna lämna honom på förskolan innan jag åkte till jobbet… Idag ska jag göra klart en presentation som jag ska hålla på en doktorandkurs imorgon, men jag hoppas att jag inte behöver sitta hela dagen, känner att jag behöver sluta lite tidigare och få vara hemma och bara vara med familjen ett tag idag. Men då kanske det gäller att jag faktiskt jobbar nu när jag är på jobbet också, hehe.

Sen är det rätt intensiva två veckor framför mig också så det gäller att försöka få in lite balans där det kan gå – onsdag-fredag ska jag på konferens i Lund, på lördag är det kalas för Oskar (som fyller 2 då!), och veckan efter är jag i Jämtland med jobbet tors-fre. Så har lite mer resande framför mig, det är roliga saker så det går säkert bra, men blir ju rätt intensivt också..!

Men okej, dags att sluta skjuta upp dagens uppgifter och fortsätta jobba.

FÖRJÄKLIGT

Alltså hörni. Har nån missat fallet med den gruppvåldtagna kvinnan i Fittja vars förövare blev helt friade? Helt bisarrt, hon blir våldtagen i flera timmar i en trappuppgång av uppemot tio olika män. Och alla frias. Antagligen på grund av att hon missbrukat då kvinnan bedömt som icke trovärdig… Nedan finns ett brev som går att dela på Facebook (sök på Maria Robsahms sida), och HÄR finns en namnlista att skriva under – gå in och skriv under! Det är det minsta vi kan göra för att visa stöd och solidaritet med kvinnan. Domen kommer att överklagas och förhoppningsvis hanteras på ett annat sätt i Hovrätten… Det är ju fruktansvärt att någon kan bli utsatt på det här sättet och sedan inte trodd, för att hon själv har en problematik…

25445965_1796175040415663_9193440205687992390_n

 

Kvällslugn

Daniel jobbar natt och jag och Oskar sitter i soffan framför Emil, favoriten just nu. Det har inte gått så bra med kvällsvällingen på ett tag så sen några dagar tillbaka har vi testat att göra en plocktallrik med kvällsfika som han får istället för vällingen. Det går ner! Ikväll testar jag dessutom att börja nattningsrutinen (kvällsfika framför Emil, borsta tänderna, ta på pyjamasen, in i sovrummet och läsa och greja på tills han somnar) lite senare, med förhoppningen att det inte kommer ta 1-1,5h men att han ändå somnar vid 21, senast 21.30. Han verkar vara kvällspigg vår lilla Oskar..! Och det är drygt med de utdragna nattningarna så får hoppas att det går bättre såhär, att han blir tröttare snabbare om vi går och lägger oss senare…

Jobbmässigt är det rätt intensivt nu – jag och några till har under året jobbat med att ta fram en app mot härskartekniker, som är tänkt att ska användas för anställda på Mittuniversitetet (i första hand; i förlängningen ser vi att den skulle kunna användas på massa fler arbetsplatser, skolor osv!), vi har tagit fram en prototyp än så länge och den ska presenteras på ett kvällsevenemang nu på onsdag. Inför detta gick det ut ett pressmeddelande i fredags och det har fått rätt rejält med uppmärksamhet..! Jag tog dessutom på mig att stå som presskontakt så det har varit lite intensivt..! Intervju med lokaltidningen och lokalradio förra veckan och idag TV4 (för webben), samt en fackföreningstidning..! Kul att det får sån stor uppmärksamhet men det blir väldigt intensivt att vara så tillgänglig och vara beredd med smarta formuleringar! Så jag ska försöka fira lite till helgen, när eventet är gjort och uppmärksamheten kanske lägger sig lite..? Men det är kul också! Här finns länk till radioinslaget om nån vill lyssna. Vi har jobbat med appen sen i februari men den är ju väldigt aktuell nu i samband med #metoo, även om vår app handlar om härskartekniker och maktstrukturer som gäller oavsett kön, och inte sexuella trakasserier som män utsätter kvinnor för. Men vad gäller #metoo är det häftigt att se, tycker jag, alla upprop som kommer i olika branscher – snacka om kraftsamling och att det blir ett ordentligt fokus på alla skit-beteenden som har fått pågå! Jag läser och hör om exempel och blir både förbannad och trött på hur män tar sig friheter – att rent fysiskt ta på kvinnor, komma med sexuella förslag, göra rena sexuella övergrepp… och komma undan med det fast att andra vet om det… men en viktig del i det är att fokus inte bara läggs på individer och deras handlingar, utan på de strukturer som gör att såna här beteenden är möjliga, och får fortsätta fast att andra känner till dem. Och att det blir någon skillnad nu – inte att vi bara börjat prata om sådana här fall (vilket är bra nog för att få bort skulden och skammen från kvinnorna som utsatts) utan att fler män börjar förstå det problematiska med sina beteenden och ändrar på sig! Tänk om det faktiskt blir den rörelse det har börjat bli, som får med sig faktiska skillnader i beteenden… Tydligen är det rätt unikt för Sverige att det blir de här uppropen i olika branscher, även om #metoo spred sig över hela världen så är det inte lika utspritt med hur det har fortsatt här. Kanske är det för att vi ändå har kommit relativt lång med en medvetenhet om jämställdhet och feministiska frågor, att det liksom är möjligt att lyfta alla dessa exempel och att de tas emot av många med seriositet och tas på allvar.

Nu kom det nån och satte sig i mitt knä för sista kvällsfikat, dags att sluta skriva!

#metoo och barn

En viktig aspekt av #metoo-kampanjen är att vi tänker på kommande generationer och hur vi uppfostrar våra barn, och bemöter andras barn. Att barn får lära sig integritet och att respektera sina och andras kroppar och gränser… det kan man börja med tidigt – att aldrig tvinga ett barn att krama någon (även om det är någon i familjen!) eller att sitta i nåns knä eller liknande, och att alltid ta ett nej på allvar, även om det sägs med skratt när man busar kan man stanna upp och fråga om man ska sluta. Till att ge ord till alla kroppsdelar och prata om att ingen får röra vid snopp, snippa, rumpa, eller på andra ställen om man inte vill. Att det finns olika sorters hemligheter, att det finns hemligheter som känns jobbigt i magen och då får man berätta det för nån som man vill prata med. Att bra hemligheter känns roliga och spännande att tänka på.

Det är sånt jag tänker på som jag kommer ta med Oskar – både killar och tjejer måste lära sig sånt, både att säga nej själva och att respektera andras nej! Att veta att man inte måste göra sånt man inte vill och att det är okej att säga nej, att det ska respekteras.

Mer kan man läsa i Rädda Barnens material Stopp min kropp, himla bra!

#metoo

Sent omsider tar jag mig tid att skriva om kampanjen #metoo. Har någon kunnat missa den? En kampanj på sociala medier för att synliggöra hur utbrett det är att kvinnor utsätts för sexuella övergrepp och trakasserier. Plus att genom att visa hur utbrett det är visa att kvinnor inte är ensamma, och försöka motverka känslan av skam som många som utsatts känner (inte så konstigt eftersom man som offer ofta ifrågasätts, både av närstående och rättsväsendet – var det verkligen det som hände? Han som är så snäll, har han verkligen..? Hur betedde du dig? Sa du tydligt nej? Osv osv osv). Kampanjen började nu utifrån att det framkommit att en filmproducent i Hollywood utsatt många kvinnor för sexuella övergrepp under många år, men kampanjen initierades redan för 10 år sedan av Tarana Burke, en svart kvinna i USA som ville uppmärksamma hur utbrett problemet är främst bland svarta kvinnor. Men senaste veckan eller så har det verkligen tagit fart och spritt sig ordentligt på nätet och även uppmärksammats av politiker, eftersom så många delat hashtaggen och visat hur många som har dessa erfarenheter.

Det är ju en otroligt viktig kampanj och ett effektivt och effektfullt sätt att visa spridningen av problemet, samtidigt som det här är något som kvinnor påtalat i många år, så det är synd att det ska krävas att enskilda individer delar sina erfarenheter för att uppmärksamma att det händer så många, att det inte räcker med tidigare försök att visa på problematiken. Som visserligen har tagits på allvar av många, men inte fått samma uppmärksamhet som efter den här kampanjen. Samtidigt är det ju bra att det faktiskt uppmärksammas ordentligt nu och att det verkar bli mer konsekvenser av det, att beslutsfattare tar tag i det!

En annan konsekvens är ju att kända profiler i Sverige har blivit namngivna och kvinnor har berättat om att de utsatts för övergrepp, av tex Martin Timell och Fredrik Virtanen (journalist på Aftonbladet), där det i vissa fall till och med kommit fram att chefer känt till problemen men inte gjort något åt det…

Det har även gjorts försök till hashtaggar för män, som #ihave som uppmuntrar män att rannsaka sina egna beteenden och synliggöra att de har utsatt kvinnor på ett eller annat sätt – det behöver inte handla om rena våldtäkter även om jag tror att många skulle kunna erkänna för sig själv att de faktiskt har våldtagit nån även om det inte varit ett påhopp på en okänd person en mörk natt ute, utan det finns en stor gråskala där många utsätts av någon de känner eller är tillsammans med. Det kan vara allt som upprätthåller en kultur där kvinnors kroppar ses som okej att ta för sig av – genom blickar, kommentarer om utseende, sexuella anspelningar, ”skämta”, tafsa, tjata sig till sex… Andra initiativ är #iwill som riktar sig till män som tar ställning för att inte fortsättningsvis bidra till en sådan kultur, utan att man kommer säga ifrån om andra uttrycker sig sexistiskt eller inte själv handla på såna sätt.

Det jag gillar med #iwill är att den tar fasta på förändring, men jag tycker att #ihave är viktigt för att det sätter fokus på att få insikt om egna beteenden och hur man själv bidrar, även om man är en ”snäll kille” har nog de flesta nån gång gjort något olämpligt, och det är viktigt att inse det, att det inte bara är elaka snubbar som uppenbarligen beter sig fel som är problemet, utan att alla har ett ansvar, att de flesta är med och bidrar – för att det är så vårt samhälle ser ut, att det är ok att kommentera kvinnors kroppar, att man kan komma undan med övergrepp för att ”hon klädde sig ju utmanande” eller ”hon har velat förut”…

Det som har blivit negativt med den kampanjen är att killar har bekänt saker de gjort och fått positiva kommentarer om det, att de är modiga, ”tänk om alla var som du”, att det är fint, att man blir stolt… visst, det är bra att stå för och synliggöra det man gjort, men det blir ju samtidigt ett hån mot de kvinnor som de har utsatt! Att få hurrarop för att man erkänner att man förgripit sig på någon – det blir ju så absurt. Hur ska man då göra för att göra rätt? För jag tycker samtidigt att reflekterandet och insikterna är viktiga, det ser jag som en grund till förändring – att de som utsätter kvinnor inser att det är det de gör och därmed väljer att handla annorlunda! Samtidigt som man inte ska få positiv bekräftelse för att man erkänner övergrepp… det är komplext!

Jag funderade ett tag över om jag skulle ansluta mig till #metoo. Jag har inte varit med om något regelrätt övergrepp, och tänkte att de situationer som jag har varit med om varit för ”små”, att jag inte vill ta legitimitet från andra som verkligen varit med om hemska saker. Men så läste jag andra som skrev om ämnet och vissa påpekade att det är viktigt att alla som varit med om nånting, oavsett vart på ”skalan”, är med och synliggör det, för annars normaliseras ”småsakerna” och blir en sel av vad man ska ”ta” som kvinna, vad man bara ska acceptera, vilket ju inte är ok! Som killen (för flera år sen) som visste om att jag hade pojkvän (ett ex nu) och att jag inte var intresserad av honom men ändå försökte hångla med mig (när jag var för full), eller alla killar som smugit på en på dansgolvet och dansat nära och tagit på en, eller de som tutade på mig och några till när vi jobbade med att rensa ogräs en varm sommar och vi hade bikiniöverdelar nära vägen – när vi var typ 13 år. 13 år och en sexualiserad kropp i andras ögon. I vuxna mäns ögon. Bara några exempel på sånt som jag kommit på att jag upplevt, säkerligen finns det mer men sånt som har blivit så normaliserat att jag inte ens reflekterat över det.

Och ja, män utsätts också och det är såklart inte det minsta okej, men det är inte samma strukturella problem där kvinnor objektifieras och sexualiseras från ung ålder, där rädslan alltid finns för att bli utsatt och begränsar oss i våra val (allt från vilka kläder vi väljer till vilka vägar som känns trygga att gå på, till att behöva vara rädd för att bli utsatt av något mot ens vilja bara man går hem med någon en kväll, eller till och med för någon man har en relation med) och där vi vet att vi kanske inte kommer kunna försvara oss.

Så, #metoo. Och för varje utsatt finns en förövare. De flesta känner nog någon som har utsatts, men väldigt få känner någon som har utsatt. Dags för självrannsakan om #ihave och vad #iwill göra. Vi kvinnor kan inte ta ansvar för att män ändrar sina beteenden, det måste männen själva göra.

Dejt

Igår fick vi äntligen till en dejt, jag och Daniel! Det var stand-up på E-street med bland andra Emma Knyckare, så vi bokade bord där och åt middag först och kollade sedan på stand-upen. Blev en riktigt bra kväll! Och – Oskar sov borta för första gången..! Vi ska på bröllop längre fram i vår utanför Stockholm och då ska Oskar vara kvar hemma och sova hos min mamma, så vi har tänkt att vi måste träna lite inför det så att det inte blir första gången då. Så igår var ett ypperligt tillfälle för det! Och det gick jättebra. Oskar kom dit på eftermiddagen, de lekte ute i det härliga vårvädret och verkar ha haft en bra eftermiddag/kväll och med en smidig nattning, natten gick också bra och han var på bra humör imorse när han vaknade, så det hade inte kunnat gå bättre! Jag är verkligen så glad och tacksam för att mamma är så engagerad och att hon och Oskar redan har en så fin relation – och att vi har fler mor- och farföräldrar så nära som också bygger en nära relation med honom. Det känns verkligen lyxigt ♥

I måndags lyssnade jag på en föreläsning med en som jobbar för Rädda Barnen, som var här och föreläste för sociologi-studenterna och jag passade på att lyssna jag också. Han jobbar med internationella frågor och har jobbat i många olika organisationer och länder, och först när jag lyssnade på honom kände jag typ ”Åh, att få vara 22 igen och ha alla möjligheter framför sig, tänk vad mycket det finns att göra och uppleva, bo i olika länder, testa olika intressanta jobb..!” Sen vet jag ju att de möjligheterna inte stängs bara för att man fyller visst mycket eller får familj eller vad det nu kan göra, men livet ändras ju, så också ens prioriteringar och vad man värdesätter. Just nu i livet skulle jag inte vilja eller orka flytta runt i olika länder, jag skulle inte vilja göra sådant själv och vara borta från lilla familjen, men skulle inte heller orka dra med dom på allt, så pass mycket har jag förändrats – i och med att mina förutsättningar har förändrats – jämfört med för 6-10 år sen när jag bara såg möjligheter och lösningar på utmaningar, så länge jag fick göra det jag ville. Men nu gör jag också det jag vill, bara att det är på ett annat sätt! Men jag fick ändå lite drömmar när jag satt där om att göra något, om så bara för nån vecka eller så, tänkte tex på att ha varit med och tagit emot flyktingar som kom/mer med gummibåtar över haven (han visade bland annat bilder från det)… alltså, vilken grej att vara med om. Att göra en så konkret insats, att få på något sätt hjälpa de som har riskerat sina liv för att fly från en förjävlig situation, för att försöka få det bättre för sig själva och sina familjer… att få möta dom i den situationen, när de har klarat av resan och kanske fortfarande har hopp om att deras liv kommer bli bättre (vilket det tyvärr inte alltid blir pga alla stängda gränser och begränsade möjligheter till att börja nya liv). Det är något jag skulle vilja göra någon gång… Sen vet jag inte alls hur det funkar eller om det ens är möjligt att åka som volontär i ett sådant sammanhang, om man kan vara borta en kortare tid, om behoven fortfarande finns – förhoppningsvis minskar ju de resorna men det känns inte helt troligt eftersom världen fortfarande är full med konflikter som människor måste fly ifrån, och det inte finns säkra resvägar. Men, det kändes fint i mig att få en dröm igen, jag lever så mycket här och nu och uppskattar livet jag har med lilla familjen, så jag har liksom inte haft nån sån där dröm om något jag vill göra direkt, så oavsett om det blir av eller inte, eller om jag kommer på nån annan idé, så gillar jag känslan bara av att ha fått en idé, att ha en vilja till något utanför vardagen… En kombination av de delar som var så starka i mig för några år sen, och den person jag är nu där jag uppskattar annat i livet.

Tacksamhet och förjävliga världen

När vi skulle äta middag sa jag till Daniel att det här är bland det bästa jag vet. Vara i stugan, laga god, nylagad mat och dricka gott vin till. Bara vara här i lugnet med lilla familjen. Tacksam ❤️ 

Efter middagen kollar jag Facebook och ser ett nyhetsklipp från Aleppo i Syrien, från ett sjukhus. En mamma har förlorat sina barn, ett annat barn sitter helt tyst, gråter inte ens, antagligen pga all chock och trauma, och en tonårspojke håller i sin lillebror, en bebis på en månad som verkar sova. Men bebisen är död. Där brister det för mig och tårarna kommer. Särskilt sen Oskar kom så är hjärtat än mer känsligt för såna historier och bilder, även om jag alltid har påverkats så går det bara rätt in nu. 

Jag ger en gåva till UNHCR, FN:s flyktingorgan, för att känna att jag gör något i alla fall. Och det gör ju skillnad och är nåt som vi här enkelt kan göra. Kanske som julklapp till någon?

Sen pussade jag extra mycket på Oskar med tårar i ögonen. Och blir nästan ännu mer ledsen över hur bra vi har det ikväll. Mätta i magen med en varm brasa, Oskar somnar (nog) snart och då har vi vin och god choklad… och jag känner hur jag nästan blir destruktivt ledsen över det och att jag inte kan uppskatta det utan att det bara känns jobbigt. Jag vet att det inte tjänar nåt till, inget blir bättre av att jag mår dåligt över hur bra jag har det, men fan, varför gör människor såhär mot varandra? Det är ingen naturkatastrof liksom som vi inte kan påverka, utan det är människor som tar beslut som gör att andra lider och dör. Förjävligt.