Trött och hormonell?

Imorse när jag vaknade kände jag mig nedstämd och ledsen direkt, och det har inte riktigt släppt… Jag funderade under morgonen på om det var pga kombinationen förkylning, intensiv vecka och lite för lite sömn under veckan, och om allt kom nu när jag hade en ledig och oplanerad dag med Oskar. Det kan nog ha påverkat, men sen kände jag att det var nog mer att det var nån slags känslomässig insikt som kom över mig, om den stora omställning vi faktiskt står inför. Även om jag känt mig mentalt redo ett tag så var det som att det landade i mig på ett annat plan nu. Nu har vi haft det här livet med Oskar i 3,5 år, och den perioden tar ju slut nu! Då kommer ju något annat börja som förhoppningsvis blir minst lika positivt, men, det blir ju ändå nåt annat. Det var nog det som liksom landade i mig idag.

Sen har jag känt mig väldigt trött idag. Inte riktigt som när man sovit för lite – och inatt blev det äntligen bra med sömn – men nåt slags konstant trötthet. Får se om det är nåt tillfälligt bara efter veckan som varit, eller om det är nån slutet-på-graviditeten-trötthet som kommit.

4 veckors jobb kvar – enligt planen – och sen 3,5 veckor till innan beräknad födsel (men det kan ju bli närsom, såklart). Det närmar sig!

Annonser

Tillit…

Hittade ett utkast på ett tidigare inlägg som jag skrev i höstas, som jag inte ville publicera då. Men nu när det ändå har blivit något (som jag hoppas finns kvar!) så känns det lättare att ta upp det jobbiga då. Tycker också att det är viktigt att kunna prata om att det kan vara jobbigt att gå igenom en sån process!

Ett negativt test, igen.

Vi har bara försökt i tre månader nu, vilket verkligen är ingenting jämfört med vad många får gå igenom, det är jag fullt medveten om. Och oavsett vad som händer så har vi ju redan vår Oskar ❤ men jo, vi hoppas på ett syskon. Och varje månad finns förhoppningen där, hoppet om det där strecket på testet, och varje månad blir jag så fruktansvärt besviken varje gång rutan lyser tomt… (gör tester som man kan ta tidigt, så vet aldrig om jag kommer få mens eller inte när jag tar testet) dels är det så jobbigt att varje månad undra Men nu då, har det gått den här gången? och dels blir jag rädd… rädd att Oskar var en lyckoträff, att det av någon anledning inte kommer gå nu… det är ju alldeles för tidigt för att sådana tankar ska vara rimliga egentligen, men, rädsla och oro är inte rimligt. Och när varje månad går med samma resultat så känns det som att det kommer fortsätta på samma sätt, alla kommande månader också…

Men jag övar mig i att inte följa med när tankarna drar iväg. Jag har märkt att det är ett mönster jag har, när jag är orolig för något, eller längtar efter något, det kan gälla jobbet eller privat, men då drar tankarna iväg, jag föreställer mig hur saker kommer bli, ner i minsta detalj, drar stora konsekvenser utifrån hur situationen är nu… det är något jag jobbat mycket med när det var/är tufft med jobbet, och som jag nu får använda i den här situationen. Att när jag börjar tänka på hur det blir om jag blir gravid den här gången, när kan jag då berätta för andra, när kan det bli beräknad förlossning (om allt går vägen vill säga), hur gammal kommer Oskar vara, hur blir det med föräldraledighet… Eller när oron kommer om att det kanske inte blir något den här gången heller, tänk om det aldrig kommer gå… att då se vad som händer, Okej, nu gör jag sådär igen, nu drar tankarna iväg, konstatera att det händer och stoppa mig själv från att dras med i alla tankar. Jag kommer aldrig kunna sluta reagera på det här sättet, det är liksom en del av mig, men, jag kan ändå påverka lite hur mycket tankarna ska påverka mig. De finns där, ja, men jag behöver inte dras med och liksom fastna i allt.

Jag har återkommit till ett ord som jag hade som typ motivationsår inför ett år med mycket osäkerheter. Jag fick då ett armband av en av mina bästa vänner för att påminna mig om den känslan.

Tillit.

Våga lita på att det kommer bli bra, på något sätt, hur det än blir.

Men det är svårt. Särskilt en sån här dag, när testet precis visat negativt. Och såklart måste man få bli ledsen och känna sorg också, det är ju inte bra att bara stänga av och inte tillåta jobbiga känslor.

Och samtidigt tittar jag på Oskar som leker bredvid mig i soffan, och är så himla glad för att vi har honom. Det är ju ändå det viktigaste ❤

Nyår

Årets sista dag. Vi började dagen på Technicus i Härnösand med några kompisar, kul aktivitet, men jag fick migrän nu när vi satt och åt lunch… Daniel är och leker en sista stund med Oskar nu så ska vi snart åka hem, så får jag däcka lite i bilen. Får hoppas att det känns ok efter det, vi ska till Daniels syster och fira ikväll. Det blir bara vi så det blir rätt lugnt, så jag räknar med att jag kan vara med i alla fall. Men segt slut på året…

Annars har året i stort varit bra ändå! Jag kom under våren äntligen ut ur min jobb-kris som höll på i typ ett år, och jobbet blev äntligen mer och mer roligt och intressant. En av mina bästa vänner gifte sig och hade ett fantastiskt bröllop där jag var brudtärna! Med samma vän och två till spenderade jag en härlig helg i Stockholms skärgård, när vi överraskade vår höggravida vän. Som bara ett par veckor senare fick sin lilla Felicia! Sen hade vi en härlig, lång sommar, där jag var långledig och njöt av tiden med Oskar. Och lärde oss mer om hur vi kan hantera hans utbrott. Vi åkte till Göteborg en vecka, men förutom det var vi mest hemma – och det var så skönt. Vi hade också besök av en annan höggravid kompis, som några veckor senare fick en liten Felix. Hösten innebar två roliga jobbresor, dels min egen skrivarresa till London, dels en skrivresa/doktorand-workshop till Sydafrika. Riktigt häftiga upplevelser båda två. En miniresa privat där Daniel och jag åkte till Stockholm ett dygn och såg Joshua Radin fick vi också till.

Det har varit ett fint år, och en fin höst på många sätt. Men hösten har också varit full av förhoppningar och besvikelser, då vi har börjat försöka få ett syskon till Oskar. Och det har inte gått än. (Det var det det här låsta inlögget handlade om som jag har öppnat nu, då jag då inte var redo då att fullt ut dela med mig) Det har fortfarande inte gått så lång tid, vi är inne på femte månaden och något slags genomsnitt är tydligen 6-7 månader. Och det kan ju ta upp till ett år utan att det är något konstigt. Jag vet det, och många försöker ju i flera år, så i det perspektivet är ju våra månader verkligen en kort tid. Men, det är tufft ändå. Och nej, det går inte att ”sluta tänka på”, jag fungerar inte så. Men jag jobbar på att hantera tankarna och att ha en mer avslappnad inställning till hela grejen. Men förhoppningarna finns där hela tiden. Och det känns tufft att avsluta året utan något som växer i magen. Såklart är nyår bara ett påfund av oss själva, tiden är ju bara tid liksom, men det får en symbolisk betydelse, och det känns jobbigt att börja ett nytt år utan att ha tagit det steget. Det gör det. Men såklart är jag otroligt glad över att vi har vår Oskar. Längtan efter ett syskon innebär inte att jag inte är tacksam över det jag har. Och jag ser till att ta vara på vår tid, att uppskatta vardagen med Oskar, att det inte bara blir en kamp och stress inför något vi vill ska hända. Men också tillåta mig själv att faktiskt bli sorgsen och besviken när det inte gått, igen. Det blir ju när det blir, det vet jag ju. Eller om det blir. Det finns ju faktiskt aldrig nån garanti. Men sannolikheten är väl fortfarande ändå att det blir.

Så nu är det bara att fortsätta hoppas, och hoppas att nyår 2019 kommer innebära en annan familjesituation – till det mer positiva! Men vi fortsätter ta hand om och ta till vara på varandra, vi tre ❤

Lucka 10 – Ett vägskäl jag drömmer om

Lucka nummer 10: ”Ett vägskäl jag drömmer om…”

Hm, det här med vägskäl tycker jag överlag känns rätt jobbigt – som inlägget igår som kom in på hur olika val vi gör kanske leder till helt olika liv, för att följa den tanken så känns ju vägskäl som ett väldigt medvetet sådant val som kan få helt olika konsekvenser! Så jag vet inte riktigt om jag drömmer om att stå inför något slags vägskäl?

En tanke jag fick var att om jag en dag disputerar och blir klar med min doktorandtjänst, så hade ju ett vägskäl som hade kunnat vara trevligt vara att dels ha möjlighet att fortsätta på universitetet där jag är nu, kanske som post doc (en forskningstjänst på två år som man kan få möjlighet att söka efter disputation) eller kanske lektor om jag landar mer i att kunna se något positivt i undervisning, och dels ha ett erbjudande om jobb någon annanstans som låter lockande? Vart det skulle vara vet jag inte just nu, jag vet att kommunen har en avdelning som heter Centrum för Kunskapsbildning där man är ett forskningsstöd till förskolor och skolor, det låter jättespännande tycker jag, men jag har också hört att arbetsmiljön där kanske inte har varit de bästa (men det är ju några år kvar tills jag förhoppningsvis blir färdig), eller kanske kommunens tjänst som jämställdhets- och mångfaldshandläggare… jag menar, skulle jag hamna i en sits att ha flera olika jobberbjudanden att välja bland skulle ju det kännas otroligt lyxigt – men också sjuuuukt svårt! Som sagt, alla val får ju verkligen konsekvenser, man vet vad man har men inte vad man får osv osv osv… Men ja, kanske hellre det vägskälet än att inte ha något alls som väntar efter en eventuell disputation..!

 

*Detta är en del i Kajsons julkalender – vill du också vara med så kan du läsa mer här. 

Lucka 8 – Ett vägskäl jag är rädd för

Lucka nummer 8: ”Ett vägskäl jag är rädd för”

Om jag ska vara ärlig… Daniel och jag har börjat försöka få ett syskon till Oskar, vi har bara försökt i 4 månader än vilket ju är absolut ingenting i sammanhanget, det finns ju fortfarande gott om tid att något kan hända innan man kan börja kolla upp eventuell hjälp. Men mitt katastroftänk har såklart redan dragit iväg, rädslan för att tänk om det inte går den här gången? Och de här tankarna kommer låta helt extrema med tanke på hur otroligt kort tid vi har försökt, jag vet det, och det här är ingenting jag går och tänker på dagligdags, men om jag nu tillåter mig att faktiskt följa med i tankarna och låta mig gå den vägen, utforska den rädslan, så finns tankarna där…

Även om det gick med Oskar, på första försöket dessutom, så finns det ju aldrig några garantier. Så om jag tänker på ett vägskäl som jag är rädd för, så skulle det vara om det inte går när vi prövar själva, att vi då tar hjälp, men att det inte heller skulle gå. Och jag vet, jag vet, det här är så otroligt långt bort och såklart inget jag behöver tänka på just nu och som sagt inget som jag heller tänker på till vardags, men ska jag vara ärlig så finns tankarna där ändå. Att hamna i ett läge där man behöver ta ett beslut – ska vi fortsätta försöka eller släppa det? Självklart är vi så glada för att vi har Oskar, han är ju det absolut viktigaste i våra liv, så det kommer vi ju alltid vara så glada för. Samtidigt så finns också önskan där om att han ska få ett syskon, en längtan i mig om att få gå igenom en till graviditet, förlossning (!), bebistid, se ett barn växa upp, få se en helt annan individ utvecklas… och bara tanken på att kunna hamna i en situation där man aktivt kan behöva välja bort den möjligheten… det är jag rädd för.

Nu är ju ett sådant vägskäl som tur är väldigt väldigt långt borta fortfarande, förhoppningsvis kommer det lösa sig långt innan vi skulle hamna i en sådan situation. Men jag har en tendens att dra iväg i tankarna så rädslan finns där, lurar i ett hörn, även om jag fortfarande till störst del är full av hopp.

 

*Detta är en del i Kajsons julkalender – vill du också vara med så kan du läsa mer här.

Hemma igen

Så skönt att vara hemma igen. Nerkrupen i sängen med en snusandes Oskar bredvid ❤ men det blev en lite strulig resa. Började bra, gick upp 6 och var på Heathrow två timmar innan avgång, skönt. Tog en andra frukost – dock en ovärt dyr smoothie bowl. Sen dröjde det innan de la ut info om gaten, och det slutade med att allt blev lite försenat. Jag hade bara 50 min transfertid på Arlanda innan flyget hem, men när de sa att vi bara skulle bli 15 min sena så tänkte jag att det borde gå bra. Jovisst, men innan planet hade kört fram till rätt ställe, och innan jag som satt långt bak hann komma av, var det bara 20 minuter kvar. Jag småsprang genom hela Arlanda och tänkte att jag borde hinna. Kom fram till gaten 10 min innan avgång – och den var stängd. Ingen personal där. Hittade till slut en infodisk för SAS, de ringde någon som bekräftade att de väntat så länge de kunde, men tyvärr hade börjat rulla… Nej! Jag som bokade de här tiderna specifikt för att komma hem på eftermiddagen och få några timmar med Oskar innan nattning, och sett fram emot det hela veckan, jag blev så besviken och kunde inte hålla tillbaka tårarna… Och tyckte så synd om Daniel som fått kämpa på fast han såklart är helt färdig efter flera dagars tuff magsjuka, jag ville ju bara hem och avlasta honom också… ringde honom och var ledsen, men, det var ju inte så mycket att göra… som tur var fick jag plats på nästa plan så jag kom ju hem ikväll i alla fall, men nästan 3h senare… Och så blev det planet en kvart sent, inte så mycket men när man redan är less… Och Oskar behövde egentligen gå och lägga sig efter flera dagar med magsjuka själv, och inte sovit något på dagen idag, men han ville hålla sig vaken tills jag kom hem ❤ de hade pratat om det hela dagen men sen blev det nog lite mycket ändå när jag faktiskt kom, i kombination med övertrötthet osv, för då blev han ledsen och ville bara vara hos Daniel! Hjärtat. Det blev nog mycket känslor att hantera. Men det gick över efter en liten stund.

Men, det jag hade tänkt skriva om, det är den sköna känslan att vara hemma igen. Jag älskar verkligen London som stad, att vara där, alla upplevelser som finns, bara att vara i en stad där jag känner mig så hemma… Och nånstans har jag nog kvar känslan som jag hade när jag var 20 och flyttade därifrån för första gången – att jag skulle vilja ha ett parallellt universum, ett där jag för alltid bor där och lever det livet fullt ut, och ett annat, tryggare och lugnare liv där jag stadgar mig på ett annat sätt… Men samtidigt som jag nu kände hur underbart det var att vara där igen, så kände jag också att nej, jag vill inte bo där. Inte nu. Jag är så nöjd med livet jag har i Sundsvall! Haha, tänk om jag för 10 år sen, eller 7 år sen, eller ens 5 år sen, skulle veta att jag skulle känna såhär en dag… Och när jag pratat med folk jag träffat där också och ärligt kunnat säga att jag är så nöjd med livet hemma… det är en skön känsla! Men jag kommer alltid vara så tacksam för mig själv för att jag gjorde alla dom där flyttarna när jag var i tjugoårsåldern… det skulle jag aldrig vilja ha ogjort, det är perioder i mitt liv som betyder så mycket för mig. Och vem vet vad som händer när jag är typ 50 och Oskar har flyttat hemifrån, då kanske jag kan ha en liten lägenhet där, eller en stuga på landsbygden inte alltför långt bort… hehe, viktigt att ha kvar några drömmar..!

Hjärtat utanpå

Ikväll har känslorna varit utanpå huden. Det började med att jag lyssnade på Joshua Radin och kom på två låtar som jag skulle vilja spelades på min begravning – ja, jag är lite morbid och tänker på sånt ibland. Så gjorde jag nåt jag tänkt på länge, gick in på Vita Arkivet och fyllde i mina tankar kring min begravning. Alltså ja, som sagt, jag tänker på sånt. Man vet ju verkligen aldrig när nåt kan hända, och kan man göra nåt för att underlätta för de som är kvar… tja. Men ja, det väckte ju en hel del känslor såklart. Att skriva en hälsning till Oskar. Det går liksom inte att ta in. Så då blev jag ledsen såklart – jag vill ju inte dö, inte nu, inte på länge! Och det ska jag väl förhoppningsvis inte heller. Och inte heller nån av mina närstående. Har ju ändå haft en himla tur genom livet som bara varit med om att äldre släktingar gått bort. Vilket har varit jobbigt i sig, men inte alls samma trauma som när det gäller någon där det inte är lika väntat. Närmaste sån situation var nog Bengt, pappan i en familj där jag länge jobbade som personlig assistent i Göteborg. Eller, bonus-pappa egentligen men hade funnits med väldigt länge. Han fick en hjärtattack en dag bara, från ingenstans. Det var otroligt tufft att hantera… men utöver det har jag haft tur, hittills. Och kan bara hoppas på att det får fortsätta så.

Sen har jag de senaste dagarna varit så uppriven också över vad som händer i USA, där familjer separeras vid mexikanska gränsen, och har gjort så sen i april. För att de som illegalt tar sig in i landet ska fängslas, och barn får inte fängslas. Fast vissa menar att de inte ens är illegala invandrare, utan att de har rätt att söka asyl. Men så har skett i alla fall, och barn har förvarats (verkar verkligen ha varit förvaring) i rum med betonggolv och typ burar till väggar. Sen verkar de ha tagits till fosterfamiljer, men oavsett, vilket fruktansvärt trauma. Att som barn tas från sin enda trygghet, sina föräldrar, i en helt ny miljö, främmande språk, hemsk förvaring, ingen tröst… barnen lär ju bli skadade för livet. Och som förälder se det hända med sitt barn… fy fan, det finns inga ord. Nu verkar Trump(jäveln) äntligen dragit tillbaka ordern, efter all uppmärksamhet, men det har pågått sen april och flera tusen barn är drabbade!

Och i reportaget jag läste pratade han om dilemmat mellan att vara svag eller stark, där stark är att ”inte ha något hjärta” och att han nog hellre skulle vara stark, men ibland behöver cara svag. Men alltså, vad är det för livssyn? Att det är svagt att vara empatisk, human, och ta hänsyn till mänskliga rättigheter? Hur kan det vara svagt? Och hur kan vi ha en president i USA som har en sådan inställning? När är det nog, när har han gjort nog för att bara kunna avsättas? Har han inte redan gått över gränsen ett flertal gånger? Det farliga är väl att gränsen för vad man ser som acceptabelt hela tiden flyttas lite, lite åt gången, vilket gör att han kan komma undan med så jäkla mycket skit.

Ah, jag blir så upprörd och äcklad av att tänka på honom. Vad han utsätter andra människor för. Är det så svårt att inse att vi alla är lika i grunden, oavsett vart vi bor eller kommer ifrån? Att det inte är okej att göra skillnad på människor och människor? Att behandla andra som att de inte har något värde? Fan alltså.

Så ja, mycket känslor i mig just nu, hela hjärtat känns vidöppet mot allt hemskt som händer. Och samtidigt ligger jag här, i mitt hus, med Daniel tungt sovandes vid min sida och Oskar snusandes i sitt rum, med mitt fasta jobb, stabila lön, hälsan vid behåll, familjen nära… så himla privilegierad. Det tänker jag inte ha dåligt samvete för – jag hade turen att födas in i det här livet och har kunnat ta mig framåt på den här vägen, och inget blir bättre av att jag mår dåligt över det. Men att i alla fall vara medveten om hur bra man har det och inte tro att man egentligen förtjänar det mer än vissa andra (många andra har kämpat så mycket mer med sina liv än jag nånsin kommer behöva göra), utan att det till stor del handlar om tur och förutsättningar. Det är väl nånstans det man kan göra. Och orka uppmärksamma vissa frågor och försöka göra det man kan för att på nåt sätt påverka.

Och nu ska jag försöka sova. Med massa tankar snurrandes och hjärtat utanpå huden…

Jobbtankar

Obs, långt!

En intensiv jobbvecka avslutades med handledning i fredags som blev lite krismöte och landade i att jag kanske kommer byta inriktning för min forskning. Lite olika skäl till det men det medförde också tankar om huruvida det här jobbet passar mig (mycket är nog att jag doktorerar i ett ämne som jag aldrig har läst tidigare och då inte är van att tänka på det sättet, plus att jag har lite ovanliga utbildningar bakom mig och inte fått med mig grundläggande teori- och metod-kurser, vilket nog kan vara bra om man ska doktorera…), om det är möjligt att byta inriktning efter två år och hinna klart på de tre år som är kvar, och om det ens är värt att fortsätta eller om jag borde byta bana helt. Eh, lite kris-handledning, ja. Tankarna uppstod inte bara då utan är något som återkommit när det har varit tufft men är också något jag tänkt över de senaste veckorna – är det det här jag vill göra? Skulle något annat passa mig bättre? Vad vill jag lägga min tid på, hur vill jag att mitt liv ska se ut, vill jag ha ett jobb som cirklar så mycket kring prestation..?

Det där är en svår balans tycker jag, för jag vet att de jobb jag haft tidigare som varit mer rutinbaserade och direkt med människor, som personlig assistent, på äldreboenden, eller förskola, dom har jag inte kunnat se mig själv i långsiktigt. Jag behöver uppgifter att slutföra, inte att dagarna följer samma mönster. Och jag tror att jag vill ha ett jobb som är lite utmanande, eller stimulerande på ett annat sätt, men samtidigt gillar jag inte när det blir för mycket prestation inblandat. Kanske är det främst direktkontakten med andra människor som inte funkar för mig i längden – att göra prezi-presentationer är ju tex något jag gillar, on jag leker med tanken på att ha ett jobb som skulle innehålla den sortens jobb så tror jag att det skulle passa mig bättre, även om det inte nödvändigtvis skulle vara ett ”kvalificerat” jobb. Men haha, går ju inte direkt att jobba som ”prezi-producerare”…

Och egentligen kanske det inte är presterandet i sig som är problemet, de flesta jobb innehåller ju nån slags prestation, det kanske snarare är bristen på känslan av att jag kan det jag gör? Att gå en forskarutbildning är ju att hela tiden lära sig nytt, och när jag känner att jag till och med saknar en del grundläggande kunskaper, så kan jag liksom aldrig landa i nån känsla av att jag kan det här.

Sen var det en annan sak de pratade om igår som satte igång mer osäkerhet hos mig. Att för att doktorera är det bra (eller typ nödvändigt) att drivas av nyfikenhet! Att antingen sporras av att man blir arg av något eller intresserad av något, och att vilja veta mer – veta mer om vilken forskning som finns. Att vilja söka runt på Google scholar efter forskning på det ämnet, att skriva ut artiklar och se fram emot att läsa dom… och där är jag inte riktigt. När jag blir arg över nåt blir jag snarare uppgiven och less på att världen är så dum, inte nyfiken på att förstå mekanismerna bakom… men jag drivs nog mer av sånt jag blir intresserad av, sånt kan jag vilja läsa mer om, men jag har inte sökt så mycket vetenskaplig forskning på sånt jag varit intresserad av… men det kanske går att doktorera utan att vara tok-driven på sitt ämne..? Eller så är det den sporren som behövs för att orka med…

Uppenbarligen massa tankar som snurrar! Vi landade i alla fall gill slut i att jag ska börja söka runt utifrån de teoretiker jag ändå gillar och se om något gjorts i relation till skolan som jag kan sporras av… och så får jag ge det en chans till att komma ikapp! Men även om vi landade i det och jag tänkte att nu släpper jag det här i helgen och börjar söka på måndag så har jag inte kunnat släppa det riktigt… tankarna har funnits där i bakhuvudet och jag har gått med en vag oros-känsla i magen… det känns som ett så stort beslut, att byta inriktning helt, att släppa skolan som jag följt i snart två år! Men det funkar inte heller att fortsätta som jag gör nu, att sitta på handledning efter handledning där de går igång och ser massa möjligheter, och jag inte förstår hur jag ska tänka eller göra, eller ser det dom ser… så nu får jag testa det här!

Det finns ju också väldigt mycket jag gillar med det här jobbet – att skriva när jag vet vad jag vill ha sagt, att läsa sånt som är intressant, och inte minst friheten i att styra vår tid själv (även om det kan bli svårt också då det ofta kan förväntas att man ska jobba över), och alla kollegor… så ok, en chans till nu och så hoppas jag att jag kan få det att funka.

Lillgos

För ett tag sen laddade Daniel över alla sina bilder från mobilen till mig, eller ja, alla filmer på Oskar sen han föddes (jag har skapat ett konto på Flickr som jag har som en online backup, gratis och 1 terabyte utrymme så ryms massor, och går att ladda upp som privata bilder, så har hållit på att ladda upp alla bilder och filmer på Oskar dit), och då fastnade vi med att kolla på ett gäng, alltså lillgos! Så liten och söt, och vad mycket som händer på 1,5 år! Och alltså jag vill inte säga det men man glömmer… det känns verkligen som att jag lever i nuet, och det är svårt att komma ihåg hur liten han faktiskt varit och hur dagarna såg ut då! Nu när han springer, går och klättrar, pratar flera ord och förstår mycket av det man säger… och snart kommer kommunikationen lossna ännu mer och han kommer verkligen kunna uttrycka vad han känner och vill, och då kommer det vara så självklart! Det är ju så jäkla häftigt att vara med om den här utvecklingen, att få följa en ny person bli till – och vara med och forma honom, vilket ansvar…

Alltså sån liten sötgubbe… (funkar filmen att se?) Här är han 4 månader! Och när vi såg det här blev jag så sugen på att ha en sån liten bebis igen..! Ett litet knyte att gosa med och få följa allt från början igen..! Vi har pratat om ett eventuellt syskon och hoppas på att kunna få det en dag, men det är inte aktuellt än. Och det går ju aldrig att ta för givet att det kommer att hända, man kan bara hoppas. Men då blev jag sugen och ville att det skulle hända nu! Och visst finns det fördelar med att få barn relativt tätt men jag ser mer det jobbiga i att ha två små barn som båda behöver mycket omvårdnad och hjälp. Det känns skönare att ha ett större syskon som kan klara sig själv lite mer, rent praktiskt kunna klä på sig själv, och nån som det går att kommunicera med mer ordentligt… så vi får se hur det blir men nån dag hoppas jag att vi kan utöka familjen! ❤️

Oskar ❤️

Efter en intensiv vår och nu borta två helger i rad (dock på roligheter så det har varit värt!) och ska bort med jobbet torsdag-fredag så känns det skönt och välbehövligt med röd dag imorrn! Inte ställa alarmklockan utan istället få vakna av Oskar och sen ha hela dan tillsammans lilla familjen. Ser verkligen fram emot det! 

Det är så roligt att se honom utvecklas nu också, se att han förstår mer och mer, förstår fler ord, har några egna läten för bilar/fordon och djur, testar stå själv ibland och nån gång då och då ta ett oss steg mellan möbler. Vi pratade om det idag, att det är så häftigt att samtidigt som han är på ett sätt försiktig med nya grejer som att gå och stå själv, så är han väldigt självständig i vissa miljöer, som när Daniel är på kyrkis (som öppna förskolan fast i kyrkans regi) med honom så kan han leka själv flera meter bort långa stunder i taget, att det är häftigt att se både det försiktiga och det självständiga i honom samtidigt! Jag undrar så vilka sidor han kommer utveckla mer när han blir större, vad vi kommer känna igen redan från den här tiden och hans första år, och vad som kommer läggas till och kanske bytas ut mot annat…