Seg måndag

Har lite lugnt tempo idag efter en intensiv gårdag. Jag körde till Östersund över dagen (över 6h i bil) för att med en kollega presentera arbetet med appen mot härskartekniker, på en feministisk dag med massa olika presentationer och utställningar. Gick bra och blev en bra dag, såklart intensivt med körningen (särskilt vägen hem i mörker och med mycket snörök), men vi tog det lugnt. Daniel har jobbat nätter i helgen så vi fick använda hela nätverket för att få ihop dagen – Daniels föräldrar var barnvakter första halvan av dagen, mamma andra halvan, och pappa lånade ut bilen så att Daniel kunde ta den till jobbet eftersom jag hade våran. Så glad för alla som ställer upp och hjälper till!

Gårdagens höjdpunkt var att sitta och fika en stund i ett rullande museum med lesbisk historia, en liten minibuss inredd med berättelser om kvinnor i historien. Det blir något särskilt med sådana alternativa rum, en viss stämning och atmosfär av öppenhet och tillåtande. Det är svårt att sätta fingret på vad som gör det, men det var något med att sitta i ett litet utrymme med personer som på olika sätt bryter mot normer och har ett stort engagemang för något… alla skulle kanske inte känna sig bekväma i ett sådant sammanhang – och alla ska nog inte göra det heller eftersom det är ett rum som främst är till för de som på olika sätt bryter mot normer eller i alla fall sympatiserar med de som gör det. Och jag kände att jag saknar lite att umgås i sådana sammanhang – när jag bodde i London umgicks jag lite mer i queera grupper med personer som på olika sätt bryter mot normer, och det blir en så tillåtande och öppen stämning som jag kan sakna i andra sammanhang. Samtidigt som jag inte alltid känner mig helt hemma i det eftersom jag kanske inte alltid identifierar mig på samma sätt som dem. Men ändå trivs i sådana grupperingar.

Oj, en liten utvikning blev det – så kan det bli när jag försöker skjuta på att jobba..! Jag hade mest tänkt beklaga mig lite över bristen på energi idag – gårdagens bilkörande och presentation tog lite på krafterna, och sedan var jag vaken någon timme med en pigg Oskar inatt, och klockan ringde tidigt då jag skulle hinna lämna honom på förskolan innan jag åkte till jobbet… Idag ska jag göra klart en presentation som jag ska hålla på en doktorandkurs imorgon, men jag hoppas att jag inte behöver sitta hela dagen, känner att jag behöver sluta lite tidigare och få vara hemma och bara vara med familjen ett tag idag. Men då kanske det gäller att jag faktiskt jobbar nu när jag är på jobbet också, hehe.

Sen är det rätt intensiva två veckor framför mig också så det gäller att försöka få in lite balans där det kan gå – onsdag-fredag ska jag på konferens i Lund, på lördag är det kalas för Oskar (som fyller 2 då!), och veckan efter är jag i Jämtland med jobbet tors-fre. Så har lite mer resande framför mig, det är roliga saker så det går säkert bra, men blir ju rätt intensivt också..!

Men okej, dags att sluta skjuta upp dagens uppgifter och fortsätta jobba.

Kvällslugn

Daniel jobbar natt och jag och Oskar sitter i soffan framför Emil, favoriten just nu. Det har inte gått så bra med kvällsvällingen på ett tag så sen några dagar tillbaka har vi testat att göra en plocktallrik med kvällsfika som han får istället för vällingen. Det går ner! Ikväll testar jag dessutom att börja nattningsrutinen (kvällsfika framför Emil, borsta tänderna, ta på pyjamasen, in i sovrummet och läsa och greja på tills han somnar) lite senare, med förhoppningen att det inte kommer ta 1-1,5h men att han ändå somnar vid 21, senast 21.30. Han verkar vara kvällspigg vår lilla Oskar..! Och det är drygt med de utdragna nattningarna så får hoppas att det går bättre såhär, att han blir tröttare snabbare om vi går och lägger oss senare…

Jobbmässigt är det rätt intensivt nu – jag och några till har under året jobbat med att ta fram en app mot härskartekniker, som är tänkt att ska användas för anställda på Mittuniversitetet (i första hand; i förlängningen ser vi att den skulle kunna användas på massa fler arbetsplatser, skolor osv!), vi har tagit fram en prototyp än så länge och den ska presenteras på ett kvällsevenemang nu på onsdag. Inför detta gick det ut ett pressmeddelande i fredags och det har fått rätt rejält med uppmärksamhet..! Jag tog dessutom på mig att stå som presskontakt så det har varit lite intensivt..! Intervju med lokaltidningen och lokalradio förra veckan och idag TV4 (för webben), samt en fackföreningstidning..! Kul att det får sån stor uppmärksamhet men det blir väldigt intensivt att vara så tillgänglig och vara beredd med smarta formuleringar! Så jag ska försöka fira lite till helgen, när eventet är gjort och uppmärksamheten kanske lägger sig lite..? Men det är kul också! Här finns länk till radioinslaget om nån vill lyssna. Vi har jobbat med appen sen i februari men den är ju väldigt aktuell nu i samband med #metoo, även om vår app handlar om härskartekniker och maktstrukturer som gäller oavsett kön, och inte sexuella trakasserier som män utsätter kvinnor för. Men vad gäller #metoo är det häftigt att se, tycker jag, alla upprop som kommer i olika branscher – snacka om kraftsamling och att det blir ett ordentligt fokus på alla skit-beteenden som har fått pågå! Jag läser och hör om exempel och blir både förbannad och trött på hur män tar sig friheter – att rent fysiskt ta på kvinnor, komma med sexuella förslag, göra rena sexuella övergrepp… och komma undan med det fast att andra vet om det… men en viktig del i det är att fokus inte bara läggs på individer och deras handlingar, utan på de strukturer som gör att såna här beteenden är möjliga, och får fortsätta fast att andra känner till dem. Och att det blir någon skillnad nu – inte att vi bara börjat prata om sådana här fall (vilket är bra nog för att få bort skulden och skammen från kvinnorna som utsatts) utan att fler män börjar förstå det problematiska med sina beteenden och ändrar på sig! Tänk om det faktiskt blir den rörelse det har börjat bli, som får med sig faktiska skillnader i beteenden… Tydligen är det rätt unikt för Sverige att det blir de här uppropen i olika branscher, även om #metoo spred sig över hela världen så är det inte lika utspritt med hur det har fortsatt här. Kanske är det för att vi ändå har kommit relativt lång med en medvetenhet om jämställdhet och feministiska frågor, att det liksom är möjligt att lyfta alla dessa exempel och att de tas emot av många med seriositet och tas på allvar.

Nu kom det nån och satte sig i mitt knä för sista kvällsfikat, dags att sluta skriva!

#metoo och barn

En viktig aspekt av #metoo-kampanjen är att vi tänker på kommande generationer och hur vi uppfostrar våra barn, och bemöter andras barn. Att barn får lära sig integritet och att respektera sina och andras kroppar och gränser… det kan man börja med tidigt – att aldrig tvinga ett barn att krama någon (även om det är någon i familjen!) eller att sitta i nåns knä eller liknande, och att alltid ta ett nej på allvar, även om det sägs med skratt när man busar kan man stanna upp och fråga om man ska sluta. Till att ge ord till alla kroppsdelar och prata om att ingen får röra vid snopp, snippa, rumpa, eller på andra ställen om man inte vill. Att det finns olika sorters hemligheter, att det finns hemligheter som känns jobbigt i magen och då får man berätta det för nån som man vill prata med. Att bra hemligheter känns roliga och spännande att tänka på.

Det är sånt jag tänker på som jag kommer ta med Oskar – både killar och tjejer måste lära sig sånt, både att säga nej själva och att respektera andras nej! Att veta att man inte måste göra sånt man inte vill och att det är okej att säga nej, att det ska respekteras.

Mer kan man läsa i Rädda Barnens material Stopp min kropp, himla bra!

#metoo

Sent omsider tar jag mig tid att skriva om kampanjen #metoo. Har någon kunnat missa den? En kampanj på sociala medier för att synliggöra hur utbrett det är att kvinnor utsätts för sexuella övergrepp och trakasserier. Plus att genom att visa hur utbrett det är visa att kvinnor inte är ensamma, och försöka motverka känslan av skam som många som utsatts känner (inte så konstigt eftersom man som offer ofta ifrågasätts, både av närstående och rättsväsendet – var det verkligen det som hände? Han som är så snäll, har han verkligen..? Hur betedde du dig? Sa du tydligt nej? Osv osv osv). Kampanjen började nu utifrån att det framkommit att en filmproducent i Hollywood utsatt många kvinnor för sexuella övergrepp under många år, men kampanjen initierades redan för 10 år sedan av Tarana Burke, en svart kvinna i USA som ville uppmärksamma hur utbrett problemet är främst bland svarta kvinnor. Men senaste veckan eller så har det verkligen tagit fart och spritt sig ordentligt på nätet och även uppmärksammats av politiker, eftersom så många delat hashtaggen och visat hur många som har dessa erfarenheter.

Det är ju en otroligt viktig kampanj och ett effektivt och effektfullt sätt att visa spridningen av problemet, samtidigt som det här är något som kvinnor påtalat i många år, så det är synd att det ska krävas att enskilda individer delar sina erfarenheter för att uppmärksamma att det händer så många, att det inte räcker med tidigare försök att visa på problematiken. Som visserligen har tagits på allvar av många, men inte fått samma uppmärksamhet som efter den här kampanjen. Samtidigt är det ju bra att det faktiskt uppmärksammas ordentligt nu och att det verkar bli mer konsekvenser av det, att beslutsfattare tar tag i det!

En annan konsekvens är ju att kända profiler i Sverige har blivit namngivna och kvinnor har berättat om att de utsatts för övergrepp, av tex Martin Timell och Fredrik Virtanen (journalist på Aftonbladet), där det i vissa fall till och med kommit fram att chefer känt till problemen men inte gjort något åt det…

Det har även gjorts försök till hashtaggar för män, som #ihave som uppmuntrar män att rannsaka sina egna beteenden och synliggöra att de har utsatt kvinnor på ett eller annat sätt – det behöver inte handla om rena våldtäkter även om jag tror att många skulle kunna erkänna för sig själv att de faktiskt har våldtagit nån även om det inte varit ett påhopp på en okänd person en mörk natt ute, utan det finns en stor gråskala där många utsätts av någon de känner eller är tillsammans med. Det kan vara allt som upprätthåller en kultur där kvinnors kroppar ses som okej att ta för sig av – genom blickar, kommentarer om utseende, sexuella anspelningar, ”skämta”, tafsa, tjata sig till sex… Andra initiativ är #iwill som riktar sig till män som tar ställning för att inte fortsättningsvis bidra till en sådan kultur, utan att man kommer säga ifrån om andra uttrycker sig sexistiskt eller inte själv handla på såna sätt.

Det jag gillar med #iwill är att den tar fasta på förändring, men jag tycker att #ihave är viktigt för att det sätter fokus på att få insikt om egna beteenden och hur man själv bidrar, även om man är en ”snäll kille” har nog de flesta nån gång gjort något olämpligt, och det är viktigt att inse det, att det inte bara är elaka snubbar som uppenbarligen beter sig fel som är problemet, utan att alla har ett ansvar, att de flesta är med och bidrar – för att det är så vårt samhälle ser ut, att det är ok att kommentera kvinnors kroppar, att man kan komma undan med övergrepp för att ”hon klädde sig ju utmanande” eller ”hon har velat förut”…

Det som har blivit negativt med den kampanjen är att killar har bekänt saker de gjort och fått positiva kommentarer om det, att de är modiga, ”tänk om alla var som du”, att det är fint, att man blir stolt… visst, det är bra att stå för och synliggöra det man gjort, men det blir ju samtidigt ett hån mot de kvinnor som de har utsatt! Att få hurrarop för att man erkänner att man förgripit sig på någon – det blir ju så absurt. Hur ska man då göra för att göra rätt? För jag tycker samtidigt att reflekterandet och insikterna är viktiga, det ser jag som en grund till förändring – att de som utsätter kvinnor inser att det är det de gör och därmed väljer att handla annorlunda! Samtidigt som man inte ska få positiv bekräftelse för att man erkänner övergrepp… det är komplext!

Jag funderade ett tag över om jag skulle ansluta mig till #metoo. Jag har inte varit med om något regelrätt övergrepp, och tänkte att de situationer som jag har varit med om varit för ”små”, att jag inte vill ta legitimitet från andra som verkligen varit med om hemska saker. Men så läste jag andra som skrev om ämnet och vissa påpekade att det är viktigt att alla som varit med om nånting, oavsett vart på ”skalan”, är med och synliggör det, för annars normaliseras ”småsakerna” och blir en sel av vad man ska ”ta” som kvinna, vad man bara ska acceptera, vilket ju inte är ok! Som killen (för flera år sen) som visste om att jag hade pojkvän (ett ex nu) och att jag inte var intresserad av honom men ändå försökte hångla med mig (när jag var för full), eller alla killar som smugit på en på dansgolvet och dansat nära och tagit på en, eller de som tutade på mig och några till när vi jobbade med att rensa ogräs en varm sommar och vi hade bikiniöverdelar nära vägen – när vi var typ 13 år. 13 år och en sexualiserad kropp i andras ögon. I vuxna mäns ögon. Bara några exempel på sånt som jag kommit på att jag upplevt, säkerligen finns det mer men sånt som har blivit så normaliserat att jag inte ens reflekterat över det.

Och ja, män utsätts också och det är såklart inte det minsta okej, men det är inte samma strukturella problem där kvinnor objektifieras och sexualiseras från ung ålder, där rädslan alltid finns för att bli utsatt och begränsar oss i våra val (allt från vilka kläder vi väljer till vilka vägar som känns trygga att gå på, till att behöva vara rädd för att bli utsatt av något mot ens vilja bara man går hem med någon en kväll, eller till och med för någon man har en relation med) och där vi vet att vi kanske inte kommer kunna försvara oss.

Så, #metoo. Och för varje utsatt finns en förövare. De flesta känner nog någon som har utsatts, men väldigt få känner någon som har utsatt. Dags för självrannsakan om #ihave och vad #iwill göra. Vi kvinnor kan inte ta ansvar för att män ändrar sina beteenden, det måste männen själva göra.

Sommaren hittills

Alltså, vädermässigt är den här sommaren den sämsta på… nånsin? Det har inte varit många soliga dagar, några soliga stunder kanske men mest känns det som att det är kallt och molnigt! Verkligen så trist… även om hösten blir fin istället så vill man ju gärna ha en fin sommar när man väl är ledig, njuta av sol och värme och slippa lager med kläder! Men, jag måste ändå säga att den här sommaren är för mig den bästa på… nånsin? Väldigt länge i alla fall! Dels behövde jag nog verkligen lite ledigt efter den här utmanande våren, och så är det bara så skönt att verkligen ta dagarna som de kommer! Vi har ingen resa inbokad och det känns jätteskönt. Några mindre utflykter som vi tänkt göra, men blir de inte av så är vi nöjda ändå. Vi vaknar runt halv nio-nio på morgonen (Oskar är i en bra sovfas nu! Somnar oftast runt halv nio på kvällen (fast andra gånger, som idag, kan det dröja längre, idag var klockan nästan 22…), och sover hela natten förutom ett typ uppvak mitt i natten då vi lyfter över honom till vår säng), ligger och drar oss nån halvtimme medan Oskar grejar på i vår säng, och sen lite beroende på vädret planerar vi dagen. Nu är mina syskon med deras familjer här så jag försöker träffa dom så mycket som möjligt, och nästa vecka åker vi till stugan några dagar! Dagarna fylls rätt lätt, trots det tråkiga vädret och att det inte blir massa strandhäng som jag hade hoppats på. Än i alla fall, vem vet… och, det är så mysigt bara, att vara i den här lunken, inte ha massa planerat, och bara vara med Oskar hela dagarna! Han är väldigt mammig just nu och har varit det ett tag vilket är lite påfrestande ibland, men förutom det är han så himla härlig ❤️ han är så nöjd nu när han kan gå, ta sig själv överallt, så han går och går både inne och ute, sparkar nån boll eller drar nån vagn ibland, älskar när Daniel springer iväg och gömmer sig, då springer han efter och skrattar så härligt när han hittar honom, och han pratar på på sitt eget lilla språk (säger typ mamma, pappa, titta, där och nej, men pratar massor med egna ord) och förstår mer och mer (kroppsdelar, saker i köket och djur med olika läten), det är så härligt att uppleva.

Ibland tänker jag att det skulle faktiskt vara skönt att vara hemmafru..! Sällan har jag trivts så bra som under föräldraledigheten och nu under semestern med Oskar. Visst, det blir tråkigt och ostimulerande och rutinartat många gånger, och jag skulle kanske inte tycka att det var så härligt i längden, och jag trivs ju i grunden med mitt jobb och gillar att ha ett jobb att gå till (och tjäna pengar och få in till pensionen osv). Det är ju också väldigt viktiga delar, att tjäna egna pengar, kunna spara till pensionen och ha något att leva av om man skulle bli själv. Samtidigt tänker jag på att det finns en vinst med att höja upp hemmafruarna också – inte som ett glassigt sätt att leva där man bara konsumerar och bryr sig om ytligheter, utan som ett slitigt jobb där man sköter hem och barn och markservice. Och att det faktiskt gör att hemmafrun inte bara är beroende av partnern för att klara sig ekonomiskt, utan att partnern också är beroende av den som är hemma, för att kunna ha ett jobb och fokusera på det medan någon annan tar huvudansvaret för familjen. Det är ju typiskt kvinnliga sysslor och därför nedvärderas det lätt, men det går ju att se det som att barn och familj är det viktigaste vi har, och att det därför är något bra att någon lägger tid på det! Men samtidigt har ju kvinnor kämpat i åratal för att ha rätt att komma ut på arbetsmarknaden, att kunna försörja sig och inte behöva vara beroende av någon annan, och det är ju en jäkligt viktig kamp!! Den har ju möjliggjort att det för oss är självklart idag att alla ska jobba, att vi har bra med föräldraledigt och att det finns barnomsorg. Sen går det ju att kritisera det för att det är en utveckling som höjer upp det manliga sättet att leva, att jobba, tjäna pengar och konsumera, istället för att uppvärdera familjen… Sex timmars arbetsdag skulle ju kunna vara en fin kompromiss..! (Cissi Wallin och Lade Dahmer pratade om det här i senaste avsnittet av deras pod, hann inte lyssna klart men de har som alltid mycket bra och tankeväckande resonemang. Lyssna! Särskilt avsnitten med Katarina Wennstam och Linnea Claeson är bra, och såklart avsnittet om uppfostran/kläder/kön (”Genushäxorna”). Här en länk till podden Penntricket.

Oj, nu blev det lite andra tankar mitt i allt, jag som mest tänkte konstatera att jag njuter av den här sommaren trots att vädret är så kasst! 

Sjukaste grejen

Alltså SJUKASTE grejen hände mig idag. Hade varit på Södra Berget i ett ärende, kom på på vägen därifrån att jag skulle testa ringa min syster, ville inte greja med det medan jag körde så tänkte att jag stannar vid lämpligt ställe och ringer upp henne. Ser nåt slags förråds/företagslokaler, Tools Trading AB står det på en av lokalerna, med en typ gårdsplan, parkering, tänker att det blir perfekt. Svänger in där och vänder ut mot vägen och börjar ringa upp. En man kommer och visar att han vill säga nåt, så jag öppnar dörren. ”Vad fan gör du här, det är privat mark, åk härifrån din jävla subba!” !!! Alltså va?! Jag blir så chockad men ropar argt efter honom, han hade börjat gå därifrån, att ”Sådär säger man inte!!” ”Jo, när folk inte respekterar blabla”, kommer inte ihåg exakt vad han sa. Då börjar jag skrika och förklara att jag bara skulle ringa ett samtal och inte ville göra det medan jag körde! Han gick hela tiden bort, och jag åkte därifrån.

Alltså va?! Det är ju aldrig okej att kalla någon för subba, men vad i den här situationen fick honom att tycka att det var en rimlig reaktion? Jag såg ingen skylt om att det var privat mark men visst, det kan ha funnits, men om det nu var såååå privat så går det ju att kommunicera det på andra sätt. Typ ”Hej, jag skulle vilja be dig att åka direkt, det är privat mark här”. Det hade jag köpt direkt, såklart! Men att inte ens kunna åka in och vända nånstans? Folk får ju köra in på vår uppfart och vända om dom vill! Undrar lite om de gör nåt fuffens där…

Sen undrar jag också om han skulle ha uttryckt sig på motsvarande sätt om jag hade varit en man? Då hade ju han kunnat känna, medvetet eller inte, att han hade kunnat bli utsatt själv, om den som körde bilen hade blivit förbannad. Mig såg han nog inte som ett hot. 

Jag tycker att det är lite fascinerande, och skrämmande, att folk kan med att uttrycka sig såhär mot andra. Snacka om att inte ha respekt för medmänniskor.

Angående Köln

Tycker att det här inlägget är ett bra bidrag till hela debatten om det som hände i Köln, där fokus läggs på att det snarare handlar om skillnader i demokratiutveckling mellan olika länder, än just skillnader i etnicitet, som förklaring till vilka ”slags” män som begår brott som dessa. (Och att det är samma grund oavsett, det är män som gör. På tal om förra inlägget…) Och att samma mönster finns i hela världen, men tar sig uttryck på olika sätt och i olika omfattning.

Läs gärna!

Feministiskt självförsvar

Ikväll har jag varit på kurs i feministiskt självförsvar, första träffen av tre. Jag har länge varit skeptisk mot såna aktiviteter – det är inte okej att det alltid bara är vi tjejer som ska hantera saker vi utsätts för genom att undvika situationer (”gå inte ute när det är mörkt”), tänka på hur vi klär oss (”ha inte för korta kjolar och för mycket urringning” eller varför är det relevant att fråga om tjejers trosor i våldtäktsrättegånger och inte killars kalsonger?) och i såna här fall lära oss att bemöta våld. Det är ju inte vi som gör fel. Det är ju förövaren, oftast män när det handlar om våld, som gör det som är fel! Och då är det ju män som måste förändras. Synen på vad som är okej beteende, vad som kopplas till mansrollen, en viss syn som finns på tjejer… Det är ju sånt vi måste jobba med, det är ju det som kan leda till långsiktiga förändringar!

Men jag har landat i att det ena behöver inte utesluta det andra. Att samhället tyvärr ser ut som det gör idag och att då behöver vi hitta sätt att hantera det, sätt som gör att vi tjejer känner oss tryggare just så att vi inte begränsar våra liv genom att tex stanna hemma istället för att gå ut, men att vi samtidigt, också måste jobba med killar och män, viss syn på vad som är accepterat beteende, och vad vissa tar sig rätten att göra. Tyvärr uppmärksammas oftast bara det som vi tjejer kan göra, eftersom det är konkreta, praktiska lösningar – ha överfallslarm, lära sig självförsvar osv osv osv – och man pratar inte om vad som är roten till problemet och vad som kan leda till långsiktiga förändringar.

Att ta diskussionerna med såväl vuxna som unga män, allt ifrån varför det är okej att ta någon på rumpan, vad man skämtar om på jobbet/i skolan, det klassiska om varför det är okej för killar att ha mycket sex men en sexuellt aktiv tjej blir en hora, fundera över när man tycker att det är okej att tjejen kanske ångrar sig och inte vill ha sex längre (såklart är det okej när som helst i en sån situation, spelar ingen roll hur ”långt” man har kommit, men för många är det inte så självklart), hur man ser på svartsjuka – det finns så mycket som är en del av ett större mönster. De allra flesta tar ju självklart avstånd från brutala överfallsvåldtäkter och tänker att nåt sånt skulle ju aldrig jag göra och det är ju jättebra, men det är egentligen en liten del av något som är så mycket större. Och de där mindre, vardagliga situationerna är oftast inte lika självklara utan det kan behövas att man reflekterar över vissa saker.

Och sen måste vi jobba ännu mer med barnen. Vilka signaler skickar vi till dom? Vad förväntar vi oss av tjejer som inte är okej för killar, och tvärtom? Är det okej att vara bråkig och slåss ”för att killar är ju killar”? Att ta på tjejer och kommentera deras utseenden ”för att de är ju egentligen kära”? Att sånt beteende är okej för killar och att tjejer därför ska acceptera sånt? Alla såna ”småsaker” är ju del av något större.

Det är ju viktigt också att prata om att normer och förväntningar inte bara påverkar tjejer negativt, utan att detsamma gäller för killar. Mycket av det som ses som ”typiskt kvinnligt” är ju i grunden väldigt fina och bra egenskaper som alla människor bör ha – att vara omvårdande, våga visa känslor, prata om och reflektera över saker man har varit med om och hur man själv är/vill vara som person, ta ansvar, osv osv osv… Och såklart är det ju inte så att alla tjejer är så och ingen kille är det (behöver jag ens säga det?), men det är ju normer och förväntningar som vi förknippar med könen och också värderar på olika sätt.

I alla fall, kursen var väldigt bra! Det var blandat prat och fysiska övningar, och röstövningar! Har skrikit NEJ NEJ NEJ! i grupp halva kvällen – det är rätt befriande! Och jag kan se ännu mer nu att det finns ett värde med såna här grupper – men att vi också måste jobba förebyggande.

Sen är det ju så att killar utsätts ju också för väldigt mycket våld. När det gäller överfallsvåld så utsätts fler killar än tjejer. Och det är ju inte heller bra, såklart! En skillnad är att tjejer är mer rädda än killar, och begränsar sig själva mer pga den rädslan. Och när det gäller sexuella övergrepp så är det vanligare att som tjej utsättas för det av någon som man har en relation till (allt från en partner till en bekant) än att det sker ett överfall av någon okänd. Och det är viktigt att sånt tas upp på såna här kurser (vilket det gjordes ikväll), så att man inte förstärker bilden av att våldtäkter bara sker av nån okänd som hoppar upp ur en buske, typ, utan att man pratar om alla olika sätt som det kan ske på.

Viktigt.

Uppfylld

Det blev en mjukstart inför nya jobbet den här veckan – fast att jag börjar på riktigt först 2 mars! Men nu, tisdag-onsdag, hade Forum för Genusvetenskap (FGV, som jag kommer tillhöra!) anordnat forskardagar i Torpshammar, och jag fick följa med! Det här är något de gör varje år, så det var intressant, lärorikt och roligt att få vara med nu och se hur sånt här kan gå till, utan att ha några förväntningar på mig att behöva direkt bidra själv! Mest bara iaktta och lära känna de som finns i sammanhanget. Vi var ett gäng på runt 20 pers, som alla har någon anknytning till FGV, men som kommer från olika håll. En sak som slog mig rätt fort var den sköna stämningen. Någon använde ordet prestigelöst, och det passar verkligen bra! När det gäller den akademiska världen så är det nog lätt att ha föreställningen om att allt ska vara så avancerat, och att vissa kanske… tycker att de är förmer än andra? Förhoppningsvis bara en fördom som inte stämmer in, och här verkar det verkligen inte göra det! Med det inte sagt att många inte för avancerade resonemang… Eh. Jag får redan prestationsångest och undrar om jag nånsin kommer att vara på en sån teoretisk nivå. Men försöker tänka tillbaka på de gånger som jag har varit aktiv i den här bubblan, och att ingen såklart förväntar sig av mig att jag ska vara där direkt nu! Men visst väcker det en liten oro… Kommer jag räcka till för det här? Tänk om jag gör någon besviken? Självkänslan sviker ibland… Men det är väl lätt att det blir så såhär när allt är så nytt! Innan man har kommit in i den här världen, vet vad som förväntas av en osv. Och sen kommer det ju vara en process, steg för steg kommer ju jag komma in mer i allt det här. Hade jag kommit direkt från mastern hade det nog varit lite en annan känsla – men nu när jag har varit borta från akademin några år, så blir det som ett nytt språk att ta till sig igen. Men det som är skönt är i alla fall att det verkar vara väldigt bra människor inblandade här, som är de jag kommer att befinna mig tillsammans med de kommande åren! Och det känns som en himla skön utgångspunkt.

Vems ansvar?

Det har blivit en del intressanta diskussioner på starta-eget-utbildningen under de här veckorna… Vi har en kille i gruppen som är väldigt pratsam, skämtsam och åsiktsfull. Och det har blivit några kommentarer om det här med jämställdhet/jämlikhet… men intressanta diskussioner också! Som imorse… Vi började prata om ett fall som har uppmärksammats i media och sociala medier, om en 7-årig tjej i Malmö som blev utsatt för övergrepp på skolan (indragen i ett buskage av ett gäng pojkar som drog ner hennes byxor), något familjen anmälde. I samtal med rektorn frågade hon tjejen om hon hade haft läppstift på sig, om hon varit glad och dansat på rasten.

Alltså VA?!

Jag orkar inte.

HUR är det relevant? Samtidigt vet jag ju att det är såhär samhället ser ut. Ansvaret läggs ofta på offret, hur hen har betett sig, sett ut osv. Hur många våldtäktsdomar finns det inte där offret ifrågasätts med sådana frågor, och där förövaren inte blir dömd för att ”han trodde att hon ville” (det är oftast män som är förövare, men absolut finns det kvinnor också). Men att en 7-årig tjej utsätts för sådana frågor? Hur tänker man då? Som ”tur” är döms Malmö stad för diskriminering, och rektorerna ska nu få (frivillig) utbildning i diskrimineringsfrågor, så flickan får ändå ett erkännande att hon inte har gjort något fel. Jag hoppas verkligen att det är det hon bär med sig efter den här händelsen, men risken är ju att rektorns frågor satt djupare spår!

I alla fall. Vi pratade om det här imorse och ingen ifrågasatte det fallet. Men den här killen, R, drog allt lite längre. Han tycker å ena sidan att det ska vara självklart att alla ska få klä sig och se ut hur de vill utan att riskera att utsättas för något (jo tack), men hade ändå en tanke om att man kanske inte behöver ”utmana ödet”, eller ”utmana de med sjuka tankar”, genom att klä sig alltför utmanande. Jag håller INTE med. Det ska inte ligga på en själv att ta ansvar för hur andra eventuellt kan reagera på hur en ser ut/beter sig. Det spelar ingen roll hur kort kjol eller djup urringning jag har, jag har INTE ansvar för att se till att andra kan bete sig vettigt runt mig! För mig är det en självklarhet, och jag tycker att det är så synd att samhället inte ser ut så idag.

En annan sak jag funderar över är vad är det som gör att vissa personer (oftast män) känner att de kan ta sig rätten att göra vissa saker mot andra (både kvinnor och män). Misshandel är en sak, men så har vi ju det här med sexuella övergrepp. Vad är det som gör att de tror att det är ok att göra så mot andra? Det handlar ju inte om sjuka individer heller, utan det är ju personer med familj, vänner, ibland även partners, som ”aldrig skulle kunna tro att den personen skulle kunna göra något sådant”. Självklart finns det fall där personen verkligen har en sjukdom, men med tanke på alla tiotusentals våldtäkter som beräknas ske (och lägg till det sexualbrott av ”lägre” karaktär) så är det ju väldigt många förövare som utför sådana brott, och det finns ingenting som säger att alla dem är psykiskt sjuka.

Vad är det då som ligger bakom?

Såklart en komplex fråga, men jag tror ju att mycket ligger i uppfostran och normer i samhället. Om pojkar kommer undan med attityden att ”pojkar är pojkar”, hur ska de då kunna lära sig vad som är ok och inte? Om vi inte lär barnen (både flickor och pojkar) att kunna säga ifrån och känna vart ens egna gränser går, då kanske det inte är så lätt att säga stopp under en ”oskyldig lek”. Jag tror mycket på att prata med barnen under uppväxten om vad som är ok och inte. Jag förstår att det kan vara spännande och roligt med det som är lite ”förbjudet”, men någonstans måste vi visa vad som är okej och inte. Och det måste vi börja med redan tidigt!

(Ett annat jobbigt exempel, är den 8-åriga flicka som berättade om leken ”Grävskopan” på hennes skola, som gick ut på att pojkar jagade och knuffade omkull flickor för att ta dem mellan benen…)

Det finns uppenbarligen mycket för mig att jobba med… På gott och ont!