Det gick BRA!

Stor dag idag som sagt med mittseminariet, en sån jäkla milstolpe – och det gick BRA! Väldigt bra opponent som både tog upp bra, konstruktiva saker och gjorde det på ett bra sätt, och jag kunde verkligen säga något på allt det hon tog upp, även sådant jag inte har tänkt på tidigare. Och det var min stora rädsla, att det skulle låsa sig, att jag skulle glömma mitt material, saker jag har läst, osv osv. Men det gick bra. Så otroligt skönt. Och det känns som en revansch på mig själv efter det första stora seminariet jag hade, där det verkligen låste sig för mig alldeles för mycket. Och fast att det är det enda seminariet som verkligen har varit jobbigt på det sättet så har rädslan för att det ska bli så igen alltid funnits i mig inför såna här seminarier. Så även nu. Fast att jag vet att jag är i en helt annan situation nu och det verkligen inte borde bli så. Men oron är inte logisk. Så det känns så jäkla bra nu att ha fått den här erfarenheten, den här känslan i kroppen att jag kan hantera även sådant som jag inte har tänkt på förut, eller lite knepiga frågor! Att jag kan det!

Och sen började hon med att säga att hon tyckte att det var ”en skarp analys”. Och just analysen har jag känt mig mest osäker på. Mycket för att jag på senaste handledningen fick höra att just analysen inte höll för mittseminariet såsom den var skriven då. Jag hade några dagar kvar inför att skicka in till opponenten och jobbade om den en del, så det kändes ändå okej till slut men jag var fortfarande väldigt osäker. Så det var otroligt skönt att få höra det, och att få börja seminariet med det!

Ikväll ska jag fira med middag och bubbel med några kollegor, och imorgon är jag ledig och så ska vi åka på en liten familje-semester över helgen. Just nu försöker jag bara ta in att det här är gjort nu, den här milstolpen, och att det gick så bra, att JAG gjorde det bra!

Annonser

Stor dag imorgon

Ikväll pendlar känslorna och kantas av oro och ångest, för att stundtals kännas okej. Imorgon har jag mitt mittseminarium, vilket vi doktorander har när vi är ungefär halvvägs. Halva avhandlingen är skriven och en extern opponent från ett annat universitet har läst och ska kommentera. Så imorgon har vi ett seminarium med kollegor och andra intresserade och där jag och opponenter pratar utifrån hennes kommentarer, och utifrån funderingar som jag har. Tanken är att man ska få en hjälp framåt, och det är ju något väldigt positivt. Men själva upplägget med att få kommentarer och sitta framför en ”publik” gör både mig och många andra rätt nervösa. Visst att det är till för att hjälpa mig framåt och en chans för mig att få prata om sådant jag funderar över med någon som verkligen satt sig in i det jag gör och har massa egna erfarenheter, men min känsla blir lätt att det blir en prestation som jag ska klara av så bra som möjligt, visa att jag tänker ”rätt” saker, visa att jag förtjänar att vara här… och då blir det sån negativ press och stress. Men jag jobbar med tankarna och är medveten om var min osäkerhet kommer ifrån, och nånstans tror jag ändå att det kommer gå bra. Men det är en sjukt jobbig situation, och superjobbigt såhär inför.

Ikväll nattade Daniel och jag passade på att göra yoga, sen hade jag tänkt att jag skulle sova nere inatt. Oskar sover oftast jättebra på nätterna och jag blir inte störd, men jag ville inte riskera något inatt. Men när jag blev lite nedstämd på kvällen och kände oron i kroppen så kändes det bara jobbigt att ligga själv där nere. Så nu ligger jag ändå här med en Oskar med huvudet neråt och fötterna på kudden. Och hoppas på en lugn natt.

Tänk gärna på mig kl 10.15-12 imorgon och skicka lite styrka och kraft!

70 sidor halv avhandling. Oavsett hur det går är det en jäkla prestation att ha kommit såhär långt, och det är jag i alla fall nöjd med!

Deadline

Idag var det dags – deadline för att skicka in mitt avhandlingsmanus till den opponent som ska läsa och kommentera på mitt mittseminarium. 70 sidor med alla kapitel (inledning-bakgrund-tidigare forskning-teori-metod-resultat). Så nu finns det verkligen en stomme, även om det kommer arbetas om så många gånger! Men ändå en så himla häftig känsla som samtidigt är så svår att ta in, att jag faktiskt är halvvägs, inte bara tidsmässigt utan även prestationsmässigt.

Och jag måste säga att jag är stolt över det jag har gjort. Inte precis texten och exakt det jag skrivit, men att jag har skrivit, läst, förstått, sett saker och känner att jag har något jag vill peka på, något jag vill säga. Och att jag har kommit dit på ett år.

I början av 2018 hade jag en riktig kris-handledning (som föregicks av många fler) där vi allvarligt pratade om att jag, om inte hoppa av, så åtminstone byta inriktning, och jag fick lite tid på mig att fundera. Under den tiden började jag förstå mer och mer vad min studie skulle kunna fokusera på – sådant mina handledare sett långt innan mig men som jag aldrig förstod vad de pratade om – och jag började förstå mer och mer att det handlade om brist på kunskap hos mig, att jag behövde lära mig mer om olika saker, det var inte att jag var för dum i huvudet, att det var därför jag inte förstod, vilket jag på riktigt hade känt i nästan ett år.

Lite längre fram, i slutet på mars, hade jag äntligen kunnat börja skriva på något som både jag och mina handledare kunde se var en början på något. Två stora pusselbitar var en konferens som jag var och lyssnade på i Lund där de pratade mycket om precis sånt jag behövde lära mig om, och att jag gjorde några intervjuer där jag började kunna se en hel del intressanta aspekter. Och efter den handledningen var det som att något släppte. Jag läste och skrev, läste och skrev. Och nu, nästan ett år senare, blev det till halva avhandlingen. På ett sätt har jag skrivit denna halva på ett år, även om jag har jobbat i mer än 2,5 år…

Och faktiskt precis samma datum ett år efter den handledningen kommer jag ha mitt mittseminarium. En situation jag är väldigt nervös för då jag inte alls är bekväm med sådana situationer, att prata om det jag gör, det jag har tänkt, det jag vill göra, att vara snabbtänkt och svara på oväntade frågor, framför en publik med kollegor. Men som jag ändå tror kommer gå bra, och som kommer vara så otroligt skönt när det väl är gjort! Fin symbolik också med samma datum.

I alla fall. Manuset skickade jag in idag på eftermiddagen, sedan firade jag på jobbet med go-fika med mina två doktorand-kollegor, och sen hemma hade Daniel köpt take away-mat som Oskar och jag åt framför tv:n när Daniel åkte och jobbade. Mysigt! Och på-puffar av mina handledare har jag nu några lediga dagar framför mig. Eller, fredag och måndag hade jag tänkt vara ledig ändå, inom ramen för mina 80%, men nu är jag ledig imorgon också, vilket känns skönt efter intensiva och långa dagar. Det är ju det som är en stor fördel (men som ofta också blir en stress) med det här jobbet, att arbetstiden är så flexibel och vi lägger upp det precis som vi själva vill.

Så nu har jag fem lediga dagar med Oskar (och Daniel i helgen) framför mig, utan alarm på morgonen, med lugna mornar osv. Så skönt! Imorgon är planen att Oskar ska få klippa sig (Vi har gjort det hos frisör en gång tidigare och han gillar det inte men jag hoppas att det blir lite lättare varje gång…), på fredag ska jag träffa några kollegor och gå på 8-mars-aktiviteter och sedan på kvällen blir det födelsedagsmiddag med Daniels familj – vi firar hans mamma i efterskott och mig och Daniels syster (som fyller samma dag!) i förskott. På lördag ska vi baka och städa inför Oskars födelsedag och kalas på söndag! Känns som mysiga dagar.

Men nu är jag rätt slut efter idag och klockan närmar sig midnatt så nu blir det gonatt.

Börjar bli lugnare

Förra veckan var det verkligen så intensivt tempo varje dag efter de kommentarer jag hade fått. Jag stod över en jobbresa torsdag-fredag och skrev istället vilket verkligen var välbehövligt. Och då kunde jag sen ta helg med gott samvete, när jag visste att det mesta var gjort. Jag övervägde ett tag att åka på jobb-resan, ställa in helgens planer och jobba då istället. Arbetsmoralen i mig tyckte att det kändes bäst, och jag kan fortfarande ha lite dåligt samvete för att jag inte gjorde så. Men någonstans känner jag ändå att det är vettigare mot mig själv i längden att se till att jag får tid för återhämtning, även när det är intensivt. Sen finns det en tanke i mig som säger att jag borde ha skrivit både torsdag-fredag och i helgen, att inför en sån här viktig deadline måste man lägga,varje timme på jobb. Men, jag vet att jag inte fungerar så som person. Och när jag kände att de mesta stora ändringarna var gjorda förra veckan så fick det räcka. Ja, det går alltid att göra mer. Men just därför är det viktigt för mig att säga stopp själv, inte sitta ner till sista minuten med hjärtklappning och andan i halsen.

Så, efter en tidig start i fredags packade jag ihop vid 15 och åkte till stugan med Oskar! Första gången som vi var där själva, det var en milstolpe. Daniel var hemma och renoverade ett av våra rum, det sista vi vill göra något med innan vi känner oss klara for now. Sen har vi en hel del större projekt som är sådant vi vill göra, men det är sånt som i så fall ligger längre fram, det här är det sista vi planerar just nu, i alla fall inne i huset. Sen är det en del av fasaden som ska målas, kanske att den gamla verandan behöver lite ny färg, vi har fortfarande inte målat baksidan på carporten, vi planerar att köpa en lekstuga som ska byggas… så, projekt finns det alltid. Men det blir ändå ett delmål när det här rummet blir klart! Och då fungerar det bra,att Daniel kan jobba såhär effektivt och att Oskar och jag håller oss borta. Ja, det blir en väldigt stereotyp fördelning där han renoverar och jag är med barnet. Men Daniel har som vuxen lärt sig tapetsera och greja, och då går det snabbast när han gör det. Jag är med ibland när vi kan greja tillsammans, som när vi gjorde Oskars rum, jag vill lära mig, men nu var det mer fokus på effektivitet och då blev det där här uppdelningen. Livet ser ju ut så, vi är ju uppfostrade utifrån våra kön och sen har vi också levt olika liv där Daniel har ägt en lägenhet som han renoverat lite, och jag aldrig ägt något förrän vi köpte huset. Olika faktorer samspelar. Det viktiga tycker jag ändå är att man är medveten, att man ser att man hamnar i såna roller, reflekterar över det och över hur man vill ha det.

Men i alla fall, helgen i stugan blev väldigt mysig! Oskar är ju så stor nu så han kan vara själv i stugan en stund om han vill det medan jag grejar med packning eller går på dass eller vad det nu kan vara, eller så vill han följa med och då går det också bra! I lördags tog vi en tur till Bräcke ca 5 mil bort och åt pizza- och hamburger-lunch, lagom dagsutflykt! Och på kvällen hade vi mello-mys med popcorn, godis, och dans. Och sen hem igår igen.

Idag och imorgon jobbar jag hemma för att kunna maximera tiden när jag både lämnar och hämtar på förskolan, så går det inte så mycket tid till att åka buss. Jätteskönt att kunna göra så! Ser fram emot att imorgon bli klar med det mesta och sedan på onsdag faktiskt kunna skicka iväg allt, manuset på halva min avhandling. Vilken grej!

Söndag kväll

Söndag kväll och skönt (och ovant) att ha en ledig dag imorgon och därför inte behöva skynda i säng när klockan drar iväg (behöver egentligen all sömn jag kan få inför jobb-dagar men det är ju så tråkigt ibland att bara gå och lägga sig). Istället sträckkollar jag Ensam mamma söker, haha, älskar alla sorts dejting-program.

Helgen har i alla fall varit jättebra, precis så lugn som jag behövde. Trots strulig natt inatt där Oskar vaknade vid 2.30 och inte somnade om förrän 6… som tur var somnade han ändå om till slut och vi sov sen till kl 11. Daniel har varit i fjällen med några kompisar så det har varit jag och Oskar i helgen! Och, i helgen har han blivit blöjfri ❤ vår lilla stjärna.

Det känns väldigt skönt efter inskicket i fredags. Nu har jag ett par veckors jobb kvar inför ”riktiga” deadline. Men jag ska göra allt jag kan för att ha ett bättre tempo de här veckorna än de som varit. Nu är det främst fokus på bara avhandlingen, inte avhandling och undervisning och egen doktorandkurs… inte bra plan för årets början. Ibland blir det så även om jag försöker göra mitt bästa för att ha rimliga planeringar… men nu känns det bättre inför våren i alla fall.

Äntligen helg

Som jag sett fram emot denna helg..! Efter en intensiv vecka som lagts till alla intensiva veckor sen första arbetsdagen efter jul, så börjar det nu lätta lite. Jag har 2,5 arbetsvecka kvar till en viktig deadline, att skicka min avhandling som den är nu när jag kommit halvvägs (!!) till den opponent som ska kommentera den under mitt mittseminarium i slutet på mars. Men min plan är att ta det lugnare och hålla mig till att jobba 80% från och med nu (det har inte gått fullt ut fram till nu), och efter den deadlinen blir det definitivt lugnare tempo än vad veckorna har varit hittills under året. Även om jag kommer vara nervös ända fram till att mittseminariet faktiskt sker (sen ska jag fira!)… men OJ vad skönt när det är gjort! Och förhoppningsvis går bra! Då ska jag vara stolt..!

Idag hade jag också en deadline till mina handledare, eller egentligen måndag morgon men jag ville bli klar idag då jag inte vill jobba i helgen. Är dessutom själv med Oskar och då blir det ännu svårare att jobba. Och jag hann! Men skickade in först vid 21.30 på kvällen, suck… men skönt att få iväg det ändå, nu ska jag verkligen ta vara på helgen! Och Oskar somnade sent ikväll så jag hoppas på att helgen börjar med en bra sovmorgon, hehe. Vi har ju turen att ha ett barn som faktiskt sover ikapp om han somnar sent eller har sovit lite för lite några dagar, jag vet att det inte är det vanligaste… och jag är så glad.

Så, nu är det sovdags!

Helg snart?

Ser fram emot fredag kväll efter hemresa från Umeå, en hemma-helg med Oskar, ledig måndag och att jobbet sen ska ha ett lugnare tempo. Inga jobb-grejer med kvällar eller övernattningar på ett par veckor, inga sociala grejer inbokade, och det känns så skönt. Nu behöver jag och familjen tid för varandra och allt som ska göras i vardagen, och jag behöver mindre stress och hjärtklappning. Det går emot allt jag tror på att ha såhär intensiva perioder. Samtidigt som det kan vara nyttigt att inse att jag kan komma framåt även när det är stressigt och att jag kan känna mig någorlunda nöjd även när jag har dragit ner mina krav och förväntningar på vad jag borde ha klarat av. För mig är det viktigare att justera kraven på vad jag ska göra, än att tokjobba varje möjlig timme. Jag vill klara mig med hälsan intakt genom dessa år som doktorand och då behöver jag sätta gränser och tänka långsiktigt…

Och sova. Dags att släcka!

För mycket just nu

Jag visste att årets första månader skulle bli tuffa, och ja, det är dom. Insåg ikväll att jag måste ändra strategi framåt. Nästa vecka är svår att göra så mycket åt, den kommer vara intensiv, men därefter: hålla mig till 80%, och inte jobba kvällar, under resor osv. Fokus på balans mellan familj, jobb, och yoga. Prioritera bort det sociala när det är såhär intensiva perioder. I alla fall tills att det känns lugnare.

På så sätt får jag tänka om mina nyårsambitioner lite. Eller ja, det handlar fortfarande om att göra mer medvetna val i vardagen, men att fokusera på färre saker. Tills jag känner mig mer stabil och i balans.

Kvällsjobb

Joshua Radin i högtalaren, Oskar sover och Daniel har lagt sig tidigt. En kopp te och några kollegors texter att läsa till imorgon. (Inga tända ljus dock, det orkade jag inte med när jag inte ska sitta så länge…) Lite kvällsjobb. Men det känns okej.

Det är lite ironiskt att jag jobbar mer på ”ledig tid” nu när jag gått ner till 80%, än när jag jobbade heltid, då jag nästan aldrig gör det. Men, det är väl lätt så det blir, att arbetsmängden inte ändras… nu är det inte extremt mycket jag jobbar ”extra”, och mycket är pga undervisningen som dels ställer formella krav på när saker ska göras, dels att det har dykt upp mycket oväntat som jag behövt hantera. Och jag visste att det skulle vara en intensiv period, men ja, hade väl kanske inte räknat med såhär mycket. Men i mars blir det lite lugnare i alla fall, hoppas jag, och definitivt i april. Då ska jag hålla mig till min 80%! Men just nu får det bli såhär några kvällar. Imorgon hade jag också tänkt läsa lite på kvällen, men hörde idag att några kollegor ska gå och se Bohemian Rhapsody på bio på kvällen, och eftersom jag velat se den så tänker jag att jag hänger på det istället! Det känns som rätt prio.

Blev lång och utdragen nattning ikväll… mitt tålamod tog slut och Daniel kom upp och läste en bok efter att jag försökt få Oskar att komma till ro en bra stund. Oskar ville ändå att jag skulle vara med, och jag orkade inte ta någon fight då, så jag låg med och lyssnade. Och sen somnade han med huvudet på min mage medan jag strök honom över håret… så mysigt. Och så fint att få avsluta en jobbig nattning så.

Sen tog jag en dusch och sen var det tillbaka till sängen. Kollar igenom de kommande veckorna i kalendern och inser att det höga tempot kommer fortsätta. Fram till nu har det varit mycket undervisning och mycket situationer med studenter att hantera, som tagit både tid och energi. Nu är det snart färdigt och jag kan äntligen börja jobba med avhandlingen igen – inte gjort något aktivt med den sen i december. Sen finns ju alltid tankarna där, men, inget skrivet. Så det känns skönt att äntligen lägga tid på den – men samtidigt stressigt med två deadlines inför mittseminariet i slutet på mars. Jag kommer hinna med långt ifrån allt jag hade velat jobba med innan dess.

Mittseminariet är alltså som en hållpunkt när man är halvvägs (!) där en extern opponent läser ens text-manus och kommenterar under ett seminarium.

Men jag jobbar med att tänka att det blir vad det blir, det ska inte vara en färdig avhandling än utan ett utkast, jag har skrivit tillräckligt på alla kapitel så det jag behöver göra är att jobba igenom och jobba om vissa delar, jag kommer få bra kommentarer som hjälper mig vidare och hjälper mig med hur jag ska ta mig än sånt jag vill göra, osv. Det blir vad det blir – och det kommer räcka.

Men ja, det kommer vara tufft dels fram till början på mars när jag ska skicka mitt manus till min opponent, och sen nervositeten inför själva seminariet… ser mycket fram emot när det är gjort! Dels att ha klarat av den prestationen, att ha fått hjälp framåt, att inte ha deadlines att förhålla mig till på samma sätt (jag blir inte så sporrad av deadlines, mest bara stressad), och att kunna få lite lugnare tempo. Så april då, det ser jag fram emot!

Men jag vill ju inte heller att det ska vara två månader nu som präglas av jobb-ångest… jag tror att det känns bättre när jag väl börjat jobba med avhandlingen, när jag har en plan för vad jag ska göra och känner att jag kommer framåt. Just nu är allt bara så otydligt och ligger framför mig som nån suddig massa. Kanske skulle jag ha tagit en dag/vecka sen december och jobbat med avhandlingen då… det hade nog gett en lite mer känsla av kontroll och att komma framåt. Samtidigt är det svårt när man har så mycket fasta tider att förhålla sig till med under visningen- fasta dagar i lektionssal, bara visst mycket tid för att rätta tentor, och nu dessutom hantera massa oförutsedda saker… Men absolut något att fundera över framåt. Och att inte lägga deadlines så nära en sån här period.

Jag har också en del roliga privata saker under den här tiden – förra helgen var jag i Stockholm med några nära vänner och bara hade en mys-helg tillsammans, nästa helg ska jag och en av mina bästa vänner åka till en barndomskompis som fått barn och flyttat till hus (ser så mycket fram emot det!), veckan därefter har jag en AW inplanerad med några kollegor, osv. Det är bra att ha sånt inplanerat såna här intensiva jobb-periodrr, känner jag, så att man inte ens kan fundera över om man borde jobba de helgerna/kvällarna. Några kvällar kommer jag nog behöva jobba nu de närmsta veckorna för att hinna läsa inför sista träffen i Umeå, en doktorand-kurs jag läser (som är jättebra), men, det känns okej.

Sen känns det ju förhoppningsfullt att vi gått in i vabruari nu… perfekt timing..! Vi får se hur det går…