Lucka 24 – Så väljer jag att fira in ett nytt år

Lucka nummer 24: ”Så väljer jag att fira in ett nytt år”

Nu skriver jag det här några dagar innan julafton, och än så länge har vi faktiskt inga planer! Daniel och jag har pratat lite löst om att kanske vara i stugan, beroende på hur hans föräldrar tänkt, eller så är vi hemma… nyår är sällan en så stor grej för mig, jag ser det som en kul kväll att passa på att kanske träffa familj eller vänner – eller bara fira med den egna familjen. Det är sällan jag är sugen på att hålla i nån stor nyårsfest… Men visst, lite kul kan jag tycka att det är att äta nåt gott och kanske spela spel eller göra nåt kul. Vi får se hur det blir i år!

En tradition som Daniel och jag har sen några år tillbaka är att vi skriver nyårsbrev till oss själva varje nyårsafton. Nånting om hur man mår i nuläget, och sen om hur man tror att livet ser ut ett år framåt. Så på kommande nyårsafton öppnar vi våra brev och läser för varandra. Det är lite fint, att se vad man tänkte och hur det sedan blev! (I år kommer det dock bli lite tungt också, med tanke på det jag skrev här)

*Detta är en del i Kajsons julkalender – vill du också vara med så kan du läsa mer här.

Lucka 23 – Aktiva beslut jag tar varje dag

Lucka nummer 23: ”Aktiva beslut jag tar varje dag”

Heh, det första aktiva beslut jag tar varje dag är att ens ta mig upp ur sängen. En kamp varje dag! Hm, det kanske låter lite depressivtinser jag nu, men så illa är det inte, det är bara att jag tycker att det är jobbigt att vakna och fysiskt gå upp från sängen..! Allra värst är att vakna av alarmet, är jag ledig går det bättre. Men jag vill alltid ligga kvar och dra mig, bara en liten stund till

Jag snoozar varje gång jag behöver ställa klockan, olika hur länge men just nu är jag inne i en period där jag snoozar i 20 minuter, med 5-minuters-intervall under de 20 minuterna. Då hinner jag få den där sköna känslan av att jag behöver inte gå upp riktigt än, och samtidigt förbereda mig mentalt på när det är dags att gå upp… haha, en kamp varje morgon som sagt.

Andra aktiva beslut jag tar i princip varje dag är att försöka vara närvarande och lyhörd i mitt föräldraskap. Eller i alla fall agera medvetet, utifrån hur jag vill vara och reagera. Med betoning på försöka… jag sitter med telefonen, tappar tålamodet, blir less och irriterad ibland, och orkar inte alltid vara sådär pedagogisk som jag kanske egentligen vill. Och liksom, det hör ju också till. Det är ju också viktigt, tänker jag, att ens barn får se ens mänskliga sidor, att man kan bli less, ledsen, arg, irriterad… det som kanske är viktigare är hur man hanterar det efteråt och pratar om det, tänker jag. Att överhuvudtaget prata om det. Att be om ursäkt, sätta ord på vad som hände, hur man kände… och på samma sätt sätta ord på barnets känslor, försöka förstå varför hen reagerar på ett visst sätt och sätta ord på det. Det är jätteviktigt för mig, att sätta ord på både Oskars och mina känslor och reaktioner. Och att tillåta allt att finnas, inte vifta bort, säga att det där är väl inget att bli ledsen för, du behöver inte bli så arg, osv. Det är inte upp till mig att avgöra vad han kan känna och inte.

Sen är det kanske inte alltid helt lätt, som jag skrivit om här och här. Men jag försöker reflektera över hur jag vill vara som förälder, vilka strider jag vill ta, vad hans beteende kan bero på… och göra medvetna val i vardagen utifrån det. Men nej, alla dagar och alla stunder blir det verkligen inte så. När jag är trött, stressad, och Oskar har egna tankar om hur han vill göra saker, och vad han vill göra. Vilket han såklart ska ha! Men som jag inte alltid orkar hantera. Och som sagt, det måste också få finnas.

*Detta är en del i Kajsons julkalender – vill du också vara med så kan du läsa mer här.

Lucka 22 – Vänner jag valt att ha kvar

Lucka nummer 22: ”Vänner jag valt att ha kvar i mitt liv”

Åh, mina vänner ❤ så glad över de jag har i mitt liv just nu! Den absoluta majoriteten av mina nära vänner har jag kvar från barndomen, eller i alla fall uppväxten. Några har jag senare lärt känna som vuxen, via jobbet, eller när jag bott i London. En del bor här i Sundsvall och andra främst i Stockholm, men även andra städer i Sverige, och nån på andra sidan jorden… det är olika hur ofta vi ses och hörs, även med de som bor i samma stad. Men jag känner mig fullständigt trygg med de vänskaper jag har, och att vi vet vart vi har varandra. Det känns otroligt fint. Och det känns verkligen som att jag aktivt väljer att ha de vänskaper jag har nu. Jag skulle nog vilja både ses och höras mer med egentligen alla, men som livet ser ut så är jag ändå glad över den kontakt jag har med alla – och att det alltid kan bli djupa samtal med i princip alla även om det dröjer mellan gångerna. Och det är nog, har jag insett mer och mer, typ det viktigaste för mig i en vänskapsrelation. Att känna den tryggheten och tilliten att man kan vara öppen med varandra och dela tankar, känslor och saker som händer. Att inte behöva förställa sig för varandra. Och det är jag så otroligt glad för, att jag har personer runt mig, både fysiskt nära och nära online, både privat och i jobbet, som jag kan prata med och bli pratad med..! Det är verkligen inget att ta för givet. Jag hoppas att jag får ynnesten att följa de här personerna genom hela våra liv.

*Detta är en del i Kajsons julkalender – vill du också vara med så kan du läsa mer här.

Lucka 21 – Ett val jag haft ångest för

Lucka nummer 21: ”Ett val jag haft ångest för”

Några val som gett upphov till ångest har jag redan skrivit om. Valet kring vart jag skulle bo, efter att ha flyttat hem från London, när jag inte kände att jag fick ro i Sundsvall men samtidigt ville vara med Daniel. Valet då att flytta till Göteborg ett tag var jobbigt att ta, men blev ju bra i slutändan.

Valet att testa starta eget var nog inte heller helt enkelt att ta. Visserligen jobbade jag inte med något jag ville göra i längden då, utan jobbade inom vården, men det var ju ändå en fast inkomst… funderingar över hur det skulle påverka oss ekonomiskt, och vad som skulle hända om jag skulle bli gravid (vilket vi planerade börja försöka med inte så lång tid efteråt)… såhär i efterhand tog jag nog det steget ganska naivt, med tankar om vad jag ville göra och möjliga kontaktvägar, men utan någon riktigt väl genomarbetad liksom plan… så det var nog tur att jag fick den där doktorandtjänsten då, hehe.

Valet kring om jag sen skulle fortsätta som doktorand eller faktiskt hoppa av och göra något annat har också gett väldigt mycket ångest, men också lett till något som i alla fall just nu känns väldigt bra.

Sen kan det nog vara mycket som ger upphov till funderingar och kval i vardagen, men då försöker jag vara försiktig med att prata om det som ångest, det är ett så mycket tyngre ord… och just nu kommer jag inte på några sådana jobbiga vardagsval heller!

Eller ja, några situationer som verkligen har gett ångest är när jag har behövt prata inför folk… på jobbet på Winnet som jag fick efter mastern, en projektanställning med fokus på jämställt företagande, så skulle jag bara efter några veckor hålla föredrag och prata om kvinnors företagande – för kvinnor som var företagare – på en turné genom länet. Ett upplägg som sedan upprepades flera gånger under mina 1,5 år där, med lite olika teman. Fy fan i helvete vad tufft det var, för att uttrycka det milt.

Sett utifrån så gick presentationerna bra – det var genomtänkta föreläsningar, jag visste vad jag skulle säga, jag pratade högt, tydligt och engagerat osv – men min upplevelse var ångest. Både inför, när jag tränade på föreläsningen eller bara tänkte på det, dels efteråt, som ett utlopp för alla känslor. Och när jag mår så, då gråter jag. Det är min go-to-reaktion. Otroligt jobbigt.

Till slut började jag gå till en KBT-terapeut för att få hjälp med att hantera detta, det var ändå en så stor del av min tjänst, och jag ville inte sluta, även om jag många gånger funderade på det. Det kändes som att jag gjorde våld på mig själv genom att gå emot det starka obehag jag kände…

Men. Det blev bättre. Faktiskt. Mot slutet av tjänsten var det fortfarande jobbigt, men jag kände ändå en annan trygghet. Och jag fick verkligen kvitto på att jag verkligen hade förändrats under Winnet-tiden, under den följande hösten när jag gjorde praktik på fackförbundet Vision under hösten. Då var en av mina uppgifter att hålla workshops i olika sammanhang, om tex diskriminering och likabehandling, och då kände jag verkligen en trygghet i det jag gjorde, och att det var kul! Och jag fick väldigt mycket bra feedback kommer jag ihåg, att det hade varit givande, att jag var duktig, att det var något jag borde jobba med..! Då kände jag mig verkligen stolt, att jag tagit mig igenom allt det jobbiga och fått en trygghet och säkerhet i sådant.

Nu kanske jag kom ifrån ämnet lite, det var väl inte så aktiva val jag gjorde att hålla i de där föreläsningarna från början, det var ju vad jobbet krävde, men visst, någonstans valde jag ju att göra det och inte att vägra, även om det gav mig ångest…

*Detta är en del i Kajsons julkalender – vill du också vara med så kan du läsa mer här.

Lucka 20 – När jag väljer frukost…

Lucka nummer 20: ”När jag väljer frukost…”

… så beror det på vilken veckodag det är. På jobb-dagar har jag som standard en god och enkel grötblandning, som jag äter med havremjölk (tycker om det och försöker dra ner på en del mejeriprodukter för att minska utnyttjandet av korna, men kommer inte sluta helt med sådant) och som jag står mig bra på några timmar. På lediga dagar blir det lite olika. Standard brukar vara yoghurt med frukt och musli, ägg och juice, men ibland gör jag smoothie bowl och ägg som variation, och äter vi hela familjen gör vi ibland pocherade ägg, eller äggröra, med smoothie, eller mannagrynsgröt… på lediga dagar går jag mer på vad jag är sugen på, men på jobbdagar vill jag inte lägga energi på det utan då ska det vara enkelt, gå snabbt, och inte kräva några beslut.

På jobbdagarna dricker jag te först när jag kommer till jobbet (eller kaffe ibland även om jag fortfarande inte riktigt tycker att det är gott), men på lediga dagar gör jag alltid en kopp svart te till frukosten. Det är mysigt att frukosten kan ta lite längre tid och att då ha den där koppen en stund.

*Detta är en del i Kajsons julkalender – vill du också vara med så kan du läsa mer här.

Lucka 19 – En resa jag ångrar att jag inte gjorde

Lucka nummer 19: ”En resa jag ångrar att jag inte gjorde”

Jag har alltid velat åka till Australien. Kanske inte heller bara resa till, utan bo i ett tag! Och då är jag nyfiken på både Sidney och Melbourne, som jag hört mycket bra om. Det är en tanke jag återvänt till när jag var yngre och levde sådär ett halvår i taget, bara gick på vad jag ville göra och vart jag ville vara. Men det kändes nog dels som ett väldigt stort steg – så långt borta! – dels en helt annan ekonomisk fråga, än att ta ett flyg till London… med London kände jag mer också att jag kunde chansa – skulle det inte fungera där var det bara att flytta hem igen. Såklart fungerar det på samma sätt oavsett var man bor, men det är lite enklare att vara 2,5h flygresa bort och kunna få rätt billiga biljetter, och att vara på andra sidan jorden… så nej, det har aldrig blivit av. Sen är det ju inte för sent med en sådan resa! Men då kanske det får bli just en resa och inte en flytt. Eller vem vet, såklart går det att göra tillfälliga saker även som vuxen! Men det känns som att något sådant skulle vara långt borta, jag tänker typ när Oskar flyttat hemifrån, hehe.

*Detta är en del i Kajsons julkalender – vill du också vara med så kan du läsa mer här.

Lucka 18 – Välja att börja blogga

Lucka nummer 18: ”När jag valde att börja blogga”

Jag kommer ihåg första bloggen jag fixade – det var hösten 2004 när jag flyttade till London första gången med några vänner och några jag inte kände sen innan. Bloggar fanns inte då på samma sätt som idag, vanligare då var typ dagboksinlägg på olika communities (typ Lunarstorm och Sockerdricka..!) men det hade börjat komma såna sidor som bara handlade om att blogga. Med hjälp av datakunniga bror satte jag upp en hemsida där alla vi som bodde ihop skulle kunna gå in och uppdatera, och jag hade stora tankar om att sidan skulle bli välfylld! Men, det var nog mest bara jag som skrev där lite då och då, vad jag minns. Det var ju lite andra förutsättningar då också – inga smartphones, inget wifi, laptops var inte vanligt… så vi hade inte ens någon dator i lägenheten – däremot ett internetcafe nere vid gatan! Så dit fick man gå, köpa en kod som räckte visst länge och sen passa på att surfa – hur gammal är jag?! Haha…

Tror den där sidan försvann efter ett tag när vi inte använde den längre… hade varit kul att läsa den nu annars!

Sen vet jag att jag fortsatte blogga när jag bodde i Nice hösten 2005 och i Linköping våren 2006, men tror att det också är borta. Men faktiskt, den blogg jag började sommaren 2007 när jag pluggade i Göteborg och skulle spendera sommaren i London, den finns kvar! Och där skrev jag ända till april 2012 – och sen dess har jag haft den här bloggen! Så roligt att ha så mycket av sitt liv dokumenterat och kunna gå tillbaka och läsa och minnas… sen har jag alltid, verkligen hela livet sen jag lärde mig skriva vid 6-7 års ålder, skrivit fysiska dagböcker också, lite mer ocensurerade och öppna. Men de senaste åren skriver jag knappt i sådana. Då känns det roligt att det här finns kvar i alla fall!

*Detta är en del i Kajsons julkalender – vill du också vara med så kan du läsa mer här.

Lucka 17 – Välja bort en relation

Lucka nummer 17: ”När jag valde bort en relation”

För ett antal år sedan tog jag faktiskt ett väldigt aktivt beslut att avsluta en vänskapsrelation. Det är nog enda gången som jag gjort ett så aktivt och medvetet val i förhållande till en kompis – annars tycker jag att sådana relationer som avslutas ofta bara rinner ut i sanden… sen finns det väl också andra relationer man kan välja bort, men nu kom jag direkt att tänka på den här.

Det var från början en kompis kompis, som jag mer och mer fick en egen relation med. Hon bodde i London i samma veva som mig så när jag bodde där umgicks vi en hel del och fick gemensamma umgängen. Vi hade en hel del liknande värderingar, och jag tyckte väldigt bra om henne, men ganska tidigt började jag reagera på hur hon uttryckte sig ibland. Hon kunde komma med kommentarer som gav en känsla hos mig av att hon förringade min upplevelse av något, som att hur jag beskrev något inte stämde, eller var överdrivet. Det kändes som att hon, kanske omedvetet, behövde till viss del trycka ner andra, för att känna sig bättre själv. Ända från att jag först la märke till det här så störde jag mig på det och tyckte att det var jobbigt och svårt att hantera. Jag hade också svårt att svara tillbaka, hålla fast vid min ståndpunkt och uttrycka att hon fick mig att må dåligt. När jag sen märkte mer och mer att det här var ett återkommande mönster så blev det mer att jag såg det som att det var en del av hennes personlighet, inte bara att hon uttryckte sig klumpigt nån gång då och då. Och då känns det som att det handlar mer om en människosyn som man själv behöver bli medveten om, om man ska kunna jobba med det – om det ens är något man vill förändra. Och jag kände till slut att den relationen och den osäkerhet hon gav upphov till hos mig, där jag kände mig bedömd och värderad, inte är vad jag vill ha i en vänskap. Och då ville jag hellre avsluta relationen, än låta den pågå. Och jag ville på nåt sätt göra ett tydligt avslut och förklara mina perspektiv för henne, hellre än att bara försöka låta det rinna ut i sanden. Det kändes ändå schystare mot henne och vi hade samtidigt haft en rätt nära vänskap, så jag ville ändå liksom visa henne den respekten. Men jag kände inte för att göra det vid ett fysiskt möte, så en dag ringde jag henne.

Jag kommer inte ihåg exakt vad jag sa, men jag försökte förklara hur jag kände och upplevde olika situationer, och hur det fick mig att må. Jag tror att hon blev rätt paff, och så blev hon arg. Jag vet inte hur vi avslutade samtalet, det kändes nog jobbigt men också skönt tror jag, att ha tagit tag i det, satt ord på mina upplevelser, markerat det som inte kändes bra för mig. Och sen dess har vi inte hörts.

Vår gemensamma kompis har inte heller kvar henne som vän, hon har känt henne längre och upplevt liknade känslor som mig ända från att de var yngre… det känns ju sorgligt men blir som också en bekräftelse på att jag inte bara överreagerar eller nåt, vilket man ju ofta kan få höra i liknande situationer.

*Detta är en del i Kajsons julkalender – vill du också vara med så kan du läsa mer här.

Lucka 16 – Ett val jag aldrig haft

Lucka nummer 16: ”Valet jag aldrig haft…”

… är att födas på den plats, i den familj och det samhälle där jag finns – och alla privilegier det medför. Att växa upp i ett tryggt, litet samhälle, med hela min familj, med ekonomi så vi klarade oss (även om vi inte hade något extremt överflöd när jag var liten så kände i alla fall jag aldrig någon ekonomisk oro, och mamma och pappa har alltid sett till att jag kunnat göra sådant jag velat ❤), ett stabilt vänskapsgäng ända från dagis, att vara vit, att vara tjej, att ha en familj där alla gillade att läsa, och hade utbildat sig, ett samhälle som har uppmärksammat jämställdhetsfrågor (samtidigt som nya utmaningar uppstått)… det är många faktorer som jag inte valt men som definitivt har påverkat och format mig.

*Detta är en del i Kajsons julkalender – vill du också vara med så kan du läsa mer här.

Lucka 15 – Välja utbildning

Lucka nummer 15: ”När jag valde min utbildning (eller struntade i att plugga…)”

Jag började med att välja SPin på gymnasiet – samhällsprogrammet med internationell inriktning, där det mesta lästes på engelska, och började där 2001. Att välja något samhällsvetenskapligt var nog ett rätt enkelt val för mig då jag ville ha en bred grund, och alltid föredragit samhällsvetenskapliga ämnen framför naturvetenskapliga. Sen kändes det nog lite kul att läsa allt på engelska och som att det kunde vara en bra grund om man ville utomlands sen, plus att det var några veckors utomlandspraktik i trean, det lockade nog också!

Efter gymnasiet, tog studenten 2004, läste jag vidare men jag valde aldrig något program. Det kändes som ett för stort beslut att ta, att välja något att läsa i tre år, och vara låst till en plats så länge… Istället började jag läsa fristående kurser, sådant jag är intresserad av, och till slut kunde jag sätta ihop min egen kandidatexamen med de kurserna! Huvudämne var genusvetenskap men jag hade också läst bland annat barn- och ungdomspsykologi… och lite djurens beteende, religion, och en termin franska i Nice, som jag kunde räkna in! Jag var otroligt glad då att jag kunde räkna in alla mina strökurser i min examen – men nu såhär i efterhand och särskilt nu när jag fortsatt med forskarutbildning, så känner jag att jag har missat mycket när jag inte har läst tex metodkurser och andra teori-kurser, som man får när man läser program…

Efter kandidaten, efter att ha läst så mycket genusvetenskap som är väldigt teoretiskt, så kände jag att jag ville läsa vidare men läsa något som var mer praktiskt inriktad. Och så ville jag till London och vara där en längre tid och göra något annat än att ha ett okvalificerat jobb (efter ett år+tre somrar där som barnflicka). Och lyckan när jag hittar en masterutbildning om aktionsforskning (forskning där man som forskare är med och driver en förändring) inom skolvärlden (jag har alltid varit intresserad av genusfrågor inom förskolan) vid Middlesex University i London – och kommer in! Det passade precis med vad jag var ute efter då, och hösten 2009 började jag där. Det var en jättebra och rolig utbildning, där man själv fick genomföra ett aktionsforskningsprojekt och sedan skriva uppsatsen om den processen, och jag lärde mig mycket. Men även där kan jag känna nu i efterhand att jag inte fått den grund en mer traditionell utbildning skulle gett, med bredare kunskaper inom teori och metod.

Men ja, sen efter några år, när jag hade flyttat tillbaka till Sundsvall igen, så dök det upp en doktorandtjänst vid universitetet här, i sociologi med genusinriktning. Jag har aldrig läst sociologi men kontaktade den som var ansvarig och han sa att genusvetenskap var en likvärdig grund då de ligger relativt nära varandra, i alla fall när tjänsten hade en genusinriktning. Att doktorera har jag alltid tyckt verkat häftigt men aldrig haft som plan att ”det ska jag göra”, det har känts som att mitt område är för smalt, särskikt sen jag flyttade hem igen. Men faktiskt, hösten 2013 när jag bodde i Göteborg så kontaktade jag ett gäng olika universitet, både i Sverige och i England, och undersökte möjligheter att doktorera… och hade kontakt med mina tidigare lärare vid Middlesex University, som hade ett projekt där jag skulle kunna vara med..! Men då hade jag behövt söka finansiering för det och det kändes som ett för stort och svårt projekt, särskilt när jag inte var säker på att jag ville bo där igen… Men ja, intresset har funnits där! Så när det dök upp en tjänst i Sundsvall var det självklart att jag skulle söka. Och så fick jag den, och började 2015!

Så nu är jag inne på mitt åttonde år med studier..! 3 år kandidat, 2 år master och nu har jag jobbat ca 2,5 år (har även varit föräldraledig ett år). Att doktorera är ju att gå en forskarutbildning för att lära sig forska, men samtidigt är man (i Sverige, är olika i olika länder) samtidigt anställd, så det blir lite dubbla roller.

*Detta är en del i Kajsons julkalender – vill du också vara med så kan du läsa mer här.