Förlossningen med Ebbe

Det här har jag skrivit i första hand för mig själv, för att ha kvar för att komma ihåg hur förlossningen var, men jag tycker själv att det kan vara intressant att läsa om andras förlossningar så vill man läsa får man gärna göra det! Men, det blev låååångt – så det är bra att vara beredd på det, hehe.

Datum för beräknad födsel var onsdag 6 november, men fyra veckor innan det, tisdag 8 oktober, så gick alltså vattnet tidigt på morgonen..! För att kort summera den upplevelsen så vaknade jag vid 5.30 tisdag morgon av att vattnet gick, vi åkte in på kontroll och fick stanna över natten, men jag hade i princip inga värkar så vi fick åka hem igen vid lunch på onsdagen.

Jag hade börjat få enstaka, svaga, förvärkar under natten till onsdagen och på morgonen, och de ökade sen när vi hade kommit hem. Det gjorde inte ont men de hade fått mig att vakna under natten och jag hade haft svårt att somna, så jag kände att jag ville försöka sova en stund under dagen, om det skulle bli så att något drog igång! Jag lyckades sova ett par timmar och låg sen kvar och vilade, och åt lite i sängen. Under sena eftermiddagen började värkarna komma tätare och kännas mer och jag började tänka att Jo, vi kommer nog åka in igen under kvällen eller natten..! Jag tänkte nog att det ändå kan dröja ett tag men jag tänkte att inom 1-2 dagar är det nog klart..!

Men under kvällen blev det snabbt mer intensivt..! Jag var med när Daniel nattade Oskar vid 20-tiden, då hade jag värkar med ca 10 minuters mellanrum, och de började göra ont… jag insåg att vi kommer få åka in under kvällen..!

Vid 21 tog jag en dusch, och då kom det 4-5 värkar under 15-20 minuter – innan, under och efter duschen. Jag tänkte att det kanske var tyngdkraften som hjälpte till när jag gick från liggande i sängen till att vara uppe och gå och sitta (vi har som en sittdel i badkaret där jag sitter när jag duschar), så jag skyndade mig ner till soffan och la mig ner där. Värkarna lugnade sig lite en stund och kom inte fullt lika ofta, Daniel fixade lite till oss att äta, och pappa kom till oss för att vara med Oskar under natten och nästa dag. Värkarna började komma mer tätt igen men ändå med ca 5 minuters mellanrum, och nu gjorde de ont. Med tanke på att vattnet hade gått och det är andra förlossningen så kändes risken större att det skulle bli ett relativt snabbt förlopp, så jag tänkte inte vänta hemma på att det skulle komma 3 värkar på 10 minuter inom en halvtimme, som är vad man brukar rekommendera för att åka in. Jag ringde förlossningen vid 21.30 och de sa att vi absolut kunde åka in. Jag försökte få i mig lite mer att äta men till slut kände jag att Nej, nu är det dags att åka in! Vi sa hejdå till pappa och åkte vid 22-tiden.

Framme vid sjukhuset fick jag stanna 3-4 gånger på den relativt korta promenaden från ingången och till förlossningsavdelningen för att ta värkar, så då började de komma än mer tätt. Vi fick komma till ett undersökningsrum där jag blev kopplad till CTG-maskinen (eller vad man nu kallar det, där man kollar min och barnets puls, värkar osv). Jag ville helst ligga på sidan så att Daniel kunde komma åt att massera i ländryggen (för mig hjälper det SÅ mycket i värkarna) så vi testade det men det visade sig att pulsmätaren inte fick nån bra kontakt med lillhen, så jag fick ligga på rygg en stund för att få till en bra kurva. Till sist hade jag legat där tillräckligt länge, allt såg bra ut, och barnmorskan kunde undersöka mig. Jag var inställd på att jag kanske inte skulle vara så mycket öppen eftersom värkarna inte kom supertätt, men tänkte att oavsett blir vi nog inskrivna i alla fall, med tanke på vattenavgång+regelbundna värkar. Men, det visade sig att jag var öppen 3-4cm ändå! Skönt att värkarna redan hade gett resultat, kände jag. Och vi blev såklart inskrivna och fick ett rum då. Klockan var då ca 23.

En aspekt av första förlossningen som var bland det mest negativa med den, var barnmorskan vi hade under större delen av förlossningen. Hon gjorde sitt jobb osv men dels ”klickade” vi aldrig, dels missade hon en hel del information och annat som jag ser som en självklarhet i vad som är barnmorskan roll. Och det blev tydligt för mig då hur stor inverkan relationen till barnmorskan kan ha, vilket jag hade läst om innan. Nu hade jag bestämt mig för att Daniel skulle få säga till direkt om jag kände nåt liknande den här gången och ville byta, men jag hoppades verkligen att så inte skulle bli fallet. Och jag blev så glad och lättad när barnmorskan som tog hand om oss under CTG:n visade sig vara ”vår” barnmorska och skulle jobba till 7 följande morgon och därmed med största sannolikhet vara med genom hela förloppet, för jag fick direkt en så bra känsla för henne. Och den höll i sig under hela förlossningen. Hon hade läst förlossningsbrevet jag hade skrivit och fick mig att känna att de försökte möta mina önskemål, att jag fick vara delaktig i saker som jag kunde påverka, och bara att jag kände mig sedd och bekräftad. Så fint.

Till exempel hade jag önskat att prova bada som smärtlindring, om det skulle vara möjligt. Nu gick inte det pga vattenavgången och infektionsrisken, men direkt när vi kom till rummet sa barnmorskan att om jag ville kunde jag prova duscha. Badkaren de har är ett slags ”sitt-badkar”, som en enmans-badtunna med en sits där man antingen kan fylla upp med vatten eller sitta ner och duscha. Så jag kunde sitta i ”badkaret” men fick inte fylla upp, utan fick sitta och spola mig med duschslangen. Jag ville gärna prova, så det var det första jag gjorde efter att ha fått rummet, och det var himla skönt! Att rikta duschstrålen mot ländryggen när värken kom hjälpte faktiskt, jag trodde inte att ”bara” varmt vatten skulle klara det. Sen var det skönt att sitta i det varma vattnet i pauserna, även om det var lite drygt att sitta med duschen och därmed inte bli varm överallt samtidigt… Men ändå skönt! Under duschandet hade jag fått en sladdlös CTG-koll, med bara själva banden runt magen. Men det fungerade inte bra när jag satt ner där, så efter bara kanske 10-15 min eller så, så fick jag kliva ur, då de behövde kunna hålla bättre koll. Det var lite synd men samtidigt var jag glad att jag ändå hade fått prova, och fick uppleva att vatten och värme kan vara smärtlindrande! Och, så blev jag varm – när vi först hade kommit till rummet kände jag mig väldigt frusen, så det var otroligt skönt att komma ut ur duschen och känna mig uppvärmd genom hela kroppen.

Tidigare under graviditeten hade jag läst om någon som hade på sig en egen kimono under sin förlossning, jag har aldrig tänkt på att man kan ha på sig egna kläder, men tyckte att det lät mysigt! Och så har jag en gammal morgonrocks-kimono hemma som det blivit nåt hål och nån fläck på, så jag har köpt en ny och tänkte göra mig av med den gamla. Men då passade den perfekt att ta med nu, så spelar det ingen roll hur mycket blod och annat som kommer på den..! Så efter duschen tog jag på mig den och parkerade mig i sängen. Jag la mig på sidan igen, fick en sittpuff mellan knäna, och så kunde Daniel komma åt att massera ländryggen i värkarna.

Jag blundade i princip konstant men kände ändå att det faktiskt var fin stämning i rummet..! Lite märkligt att känna ”fin stämning” när man ligger och kämpar med det ondaste man varit med om, men jo, det var så det kändes. Det var inte så upplyst i rummet utan lite dämpad belysning, och så hade Daniel kört igång musik på vår medhavda högtalare – min favorit-singer-songwriter Joshua Radin. Förra gången hade jag ingen musik och jag har tänkt att jag kanske bara skulle känna mig störd av det, men den här gången ville jag testa, och jo, jag gillade det! Inte så att jag låg och lyssnade på musiken men den bidrog till ett lugn i rummet… så vi hade det sådär några timmar, jag gick in i mig själv väldigt mycket, fokuserade på att andas under värkarna i kombination med den (hårda!) massagen (jag blev till och med skinnflådd på den punkt på ryggen där Daniel fick massera, haha).

Efter duschen märkte jag rätt snabbt att förloppet höll ett bra tempo, ganska snart var jag öppen 5 cm, sen 7 cm… det kändes skönt att det gick snabbare än med Oskar (då fick vi rummet och blev inskrivna ca 7h innan han kom), samtidigt som jag inte tyckte att det gick för snabbt. Vid ett tillfälle frågade jag barnmorskan, Ulrika, om det gick att göra nån uppskattning om ungefär hur lång tid det var kvar. Jag var beredd på nåt svävande svar och blev lite chockad när hon sa Tja, 1-1,5h skulle jag tro. Va?! Tills det är helt klart?! Det var mycket kortare tid än vad jag trodde eller hade vågat hoppas på, och jag trodde inte att hon skulle kunna vara så specifik. Då hade vi varit inskrivna kanske 2,5h, och att tänka att det nog är mindre tid kvar än sen vi kom till rummet, det gav mig verkligen en skjuts mentalt. Sen hade jag ingen direkt tidsuppfattning, så det var inte som att jag tog fasta på just tiden en timme, utan mer känslan av att det är hyfsat begränsad tid kvar och att det kändes överkomligt att klara av smärtan under den stunden.

Det som tog mig igenom smärtan var kombinationen andning, det mentala och Daniels massage. I värkarna fokuserade jag på att andas lugnt och tänka på att det snart skulle släppa. Jag kom också in i nåt mantra där jag i värken tänkte Bra kroppen! Det onda gör att det går framåt. Vi jobbar tillsammans! Sen gick det inte alltid att tänka så just i värktoppen, men då andades jag bara och så kunde jag tänka så sen när det släppte. Det låter kanske pretentiöst och orimligt positivt att kunna tänka så i det förjävligt onda, men för mig hjälpte det att ta fasta på vad det onda leder till, att det kommer komma en bebis och att det är kroppens värkar och min avslappning som tar det framåt..! När jag märkte att det var rätt bra tempo med hela öppningsskedet hjälpte också det mentala, att veta att det inte skulle ta lika lång tid som med Oskar, och särskilt när barnmorskan sa ”1-1,5h”, då kände jag definitivt att det var hanterbart! För mig var det aldrig fråga om nån prestige att inte använda annan smärtlindring – jag var definitivt öppen för att ta det som jag eller barnmorskan bedömde som hjälpande beroende på hur allt skulle fortskrida. Men det jag kände var att jag ville vara med och ta beslutet. Under förlossningen med Oskar presenterade barnmorskan lustgasen direkt när vi blev inskrivna, förklarade hur den fungerade och att det bara var att köra på. Jag minns att jag funderade på om jag ville ta den direkt men att när hon la fram det så blev det bara att jag började direkt. Det gick ju bra men jag kände den här gången att jag ville ta beslutet själv, och att om det kändes ok när vi kom in ville jag testa hur länge jag kunde klara mig med andning och massage – bara för att se liksom var min gräns gick. Och det visade sig att det gick väldigt bra, att även om det gör otroligt ont i värktopparna – särskilt när jag behövde ligga på rygg för undersökning eller annat, eller om Daniel hamnade några millimeter fel och inte prickade in exakt rätt ställe under massagen – så kunde jag hålla ut och ta det värk för värk, och då kändes det skönt att bara vara i min bubbla och inte behöva tänka på att använda mig av något annat. Men, mot slutet blev det väldigt intensivt och jag började känna att jag kanske ville ta lustgas, så jag bad dom förbereda så att den fanns redo om jag ville det, vilket de såklart gjorde. Men då gick det rätt snabbt över till krystfasen och då behövde jag fokusera allt på att krysta och ville då inte ta lustgas, så, det blev aldrig att jag använde den. En jobbig grej var dock att jag hade som konstant molande värk i ryggen, även när en värk hade gått över, så det var som en konstant svag värk, som sedan förstärktes och även kändes framåt och neråt när själva värken kom. Det var verkligen tufft och påfrestande att aldrig få 100% vila utan det var alltid något som gjorde ont, bara mer eller mindre ont…

En fin sak under förlossningen var att det på de sista träffarna på MVC var med en barnmorskestudent, Magda. Hon berättade om ett projekt de hade under utbildningen där man som blivande föräldrar kunde höra av sig till henne när förlossningen drog igång, och att om hon hade möjlighet så kunde hon då komma och vara med under hela förlossningen! Vi tackade ja till att vara med, och hade kontakt med henne från att vattnet gick så att hon visste att det var på gång. Vi skrev till henne när vi åkte in igen på onsdagskvällen och när vi hade blivit inskrivna, men fick inget svar. Men så hörde hon av sig vid klockan ett på natten – hon hade somnat vid nattning, hehe – och åkte in då, så hon hann vara med de sista timmarna! Det kändes lyxigt att ha med en till kunnig person som jag visste att jag hade en bra känsla för, och som visste lite mer om vem jag är och mina tankar inför förlossningen. Sen tror jag att de hade rätt lugnt den natten för vår ordinarie barnmorska, Ulrika, var inne hos oss nästan hela tiden. Vi hade en undersköterska också men hon var knappt med nånting – vilket inte gjorde mig nåt då jag inte fick samma bra känsla för henne… så det var fint att ha två personer som jag kände mig trygg med, som fungerade bra tillsammans, och som kände in och anpassade sig till den lugna stämningen där inne!

Här en kort stund efter att han hade kommit ut, med barnmorskestudent Magda och ordinarie barnmorska Ulrika!

I alla fall, efter en stund med ännu mer intensiva värkar, började jag känna trycket neråt. Jag började känna något i sängen och i samband med det så ville Ulrika att jag skulle prova gå och kissa då det var ett tag sen som jag hade kissat. På toan så kände jag ännu tydligare hur det tryckte på. De undersökte mig efteråt och jag var då öppen 9cm, nästan 10. Men lillhen låg lite för långt upp då, så de ville att jag skulle byta position för att försöka hjälpa till med ”nedträngningen”. Jag ville testa att stå på alla fyra i sängen och luta mig mot ryggstödet, så jag började vända mig om, fick en sacco-säck under magen och då blev det som att jag satt på knäna och halvlåg över den en stund. Här hade jag tuffa förlossningsvärkar samtidigt som det tryckte neråt, det var tufft! Efter en stund höjde de upp ryggstödet och jag tog mig upp och lutade mig över det. Jag hade fortsatt förlossningsvärkar men oj vad de lättade, jag behövde inte ens tänka på andningen utan de bara passerade. Samtidigt tryckte det på neråt. Barnmorskorna ville att jag skulle trycka på lite själv i krystvärkarna, och genast fick jag flashbacks från förlossningen med Oskar, med krystvärkar i 45 min som kom för glest så jag fick trycka på allt jag kunde i varje värk, och hade svårt att hitta rätt tryck neråt, så det var kämpigt både fysiskt och mentalt… Men den här gången fick jag till trycket direkt och behövde inte heller ta i alls lika mycket som med Oskar, så det kändes mycket bättre. I slutändan hade jag aktivt krystarbete i ca 15-20 min, så det gick snabbare än med Oskar. Men det var å andra sidan otroligt kraftfulla värkar varje gång vilket var jobbigt på ett annat sätt… Men ändå skönt att det pågick under en kortare tid. När jag stod där på knä, lutad mot ryggstödet, kände jag att det var svårt att få till trycket när jag stod sådär och att jag blev trött i benen, så efter en stund la jag mig ner på sidan igen. Här frågade jag om det var nära och de sa ja, nu är det väldigt nära! Det tryckte på som bara den och jag upplevde det som jobbigt när kroppen bara ”tas över” sådär och jag verkligen inte kunde styra något själv, och att jag då också hade svårt att ta hjälp av andningen. Men så sa dom plötsligt att jag kunde få känna huvudet, så jag tog ner handen – och där var det, huvudet! En så bisarr känsla men då förstod jag hur nära det var och det gav mig mer kraft. Och en till sjuk sak efter ett par värkar till när huvudet var ute… jag hörde nåt svagt skrik och tänkte att det kommer från ett av de andra rummen – men så sa Ulrika och Magda Det är ert barn som skriker! Jag blev rätt chockad, va, är det DEN som låter?! (Vi visste ju inte könet så det blev ”den” under förlossningen…) Och så sa dom att i nästa värk kommer den komma ut. Jag hade svårt att ta in att det är såpass nära, att så snart är jobbet gjort, så jag frågade flera gånger i pausen – alltså, kommer den komma ut i nästa värk? Kommer det vara klart då, efter nästa värk?? Och när de bekräftade så fick jag kraft att orka ta det där sista förjävligt onda.

På gravidyogan som jag gått på under hösten tipsade instruktören oss om att det är möjligt att be om att hjälpa till och ta emot barnet när det kommer – om förutsättningarna tillåter såklart. Jag tyckte att det lät himla häftigt så jag skrev in det i mitt förlossningsbrev och hade nämnt det för Magda. Så, där inför den sista värken sa de åt mig att komma ner med händerna och vara med och ta emot..! Som jag låg då på sidan så var det svårt att nå ner med båda händerna, men jag fick ner en hand, och tillsammans med Ulrika och Magda var jag med och tog emot den lilla, hala, kroppen som kom ut..! Så otroligt häftigt ❤

Klockan var då 03.30. Två dygn efter att vattnet gått, ca 7h med aktivt värkarbete (sen värkarna började göra ont och bli mer täta) och ca 4,5h efter inskrivning på förlossningen. I princip halva förloppet jämfört med Oskar, där jag hade onda värkar i ca 12h och var inskriven ca 7h. Jag upplevde inte förloppet med Oskar som långt där och då, men jag kände den här gången att det kändes mycket mer lagom! Men då visste jag ju också mer vad som väntade, jag kan tänka mig att hade det gått så snabbt med Oskar hade jag nog kunnat uppleva det som lite väl snabbt. Men nu var jag väldigt glad att det inte tog längre tid än så!

En timme gammal 💗

När lillhen kommit ut rullade jag över på rygg och de la bebisen på min mage. Det var också en önskan jag hade efter att de gjorde så med Oskar och sa att han får ligga där och krypa upp mot bröstet och det får ta den tid det tar – och han fick hålla på i två timmar medan de grejade med efterarbetet. Det var så mysigt att ha honom där, att fokusera på honom medan de grejade vidare, att försöka landa i allt, och sen till sist, med lite hjälp, kom han till bröstet och ammade direkt. Så jag ville prova att göra likadant igen om omständigheterna var okej, vilket de ju var nu. Daniel fick då gå ner och kolla och kunde konstatera att det var en liten pojke! ❤

Vi hade ett tjejnamn innan men inget säkert pojknamn, så vi visste inte där och då vad han skulle få heta… Men, nu låg han där på min mage och jag var lättad att allt var klart nu – graviditeten, förlossningen, nu var det gjort! Och allt gick bra! Och jag var tacksam för att det blev en så fin och positiv upplevelse (såpass som det kan bli när man är med om typ det ondaste man antagligen kommer uppleva). Daniel klippte navelsträngen och sen fick lillen ligga där på magen under efterarbetet, som också gick bra (moderkakan, sy lite på några ytliga bristningar, se att livmodern drar ihop sig osv). Efter en timme ville dom dock att han skulle få prova amma, man vill tydligen gärna det när de är lite tidiga, att det inte går mer tid än så. Men det var jag helt okej med, det var mysigt bara att få den stunden att landa i allt, och att sen kunna fokusera på amningen när de var färdiga med efterarbetet. Först tog dom honom för att väga och mäta, Daniel följde med, och när lillen låg på vågen hör jag Daniel säga Stämmer de här siffrorna? Det visade sig att han vägde 3134g och var 51cm lång, vilket ju är vad en fullgången ”normal” bebis kan vara! Så han hade hunnit växa på bra trots fyra veckor tidig..! Hade han gått tiden ut hade han antagligen vägt runt 4 kilo, så, med det i åtanke kändes det helt okej att han kom nu, hehe… Efter den kollen la de honom till mitt bröst och han började faktiskt amma på en gång, så himla skönt. Klockan var då nästan 5 på morgonen. När han ätit klart bytte jag och Daniel plats och jag tog en dusch och bytte om, så skönt. Barnmorskorna fortsatte komma in under en stund, gav mig antibiotika och kollade blodsocker och grejer på lillen. De sa att vi kommer få ett rum på BB och få vara kvar en stund för att hålla koll så att jag inte har nån infektion (högre risk vid långvarig vattenavgång, eller vad de kallar det) och så att lillen mår bra, med tanke på att han kom lite tidigt. Under morgonen fick vi komma dit, vi blev kvar över natten men fick åka hem redan nästa dag, på fredagen. Alla prover såg bra ut! Eller, på nåt prov visade jag tecken på infektion så jag fick mer/annan antibiotika, och sen såg det bättre ut. Jag fick dock utskrivet antibiotika som jag skulle ta under en vecka, och vara uppmärksam på infektionstecken. (Men allt gick fortsatt bra under veckan)

Så, mitt på dagen på fredagen fick vi äntligen ta vår lillgos i babyskyddet och åka hem!

Tänk, veckan började som vanligt på måndagen, med föräldramöte på förskolan (där jag skämtade om att den gärna fick komma snart för att jag kände mig rätt färdig – tänk om jag vetat då hur rätt jag skulle få..!) och lite mag-fotografering hemma.

Och det som skulle vara min sista vecka på jobbet och avslutas med en akademisk högtid på fredagen där min handledare skulle ”invigas” som professor, tja, det blev istället något helt annat – och något mycket, mycket bättre ❤

Syskonmötet

Första mötet mellan Oskar och Ebbe gick bra. Vi fick åka hem från BB mitt på dagen på fredagen, ett dygn efter födseln. Oskar var hemma hos oss med farmor. Vi kom hem och ställde babyskyddet med Ebbe i i farstun, jag gick in först och ropade på Oskar och han kom springande till mig ❤ vi satt tillsammans en stund och pratade och gosade, sen lyfte Daniel upp honom och vi busade alla tre – Oskars grej är att ”prutta” med munnen, det gör han ofta på både oss och andra, så vi stod en stund och busade med pruttar och skratt. Så fint att vi båda två kunde ge honom den odelade uppmärksamheten den stunden! Sen frågade han vart bebisen var, vi sa att han var i farstun och frågade om Oskar ville se honom. Han nickade och tog min hand och vi gick tillsammans och satte oss vid babyskyddet. Vi tittade på Ebbe (som dock inte hade fått nåt namn ännu då!), Oskar petade lite på honom, frågade varför han sov osv. Så lyfte jag upp Ebbe och vi gick in i vardagsrummet och satte oss i soffan tillsammans, och Oskar hämtade den gosedjurskanin som han valt själv några veckor tidigare och gav till lillebror..! Vi frågade om Oskar ville prova hålla lillebror och det ville han, så vi bullade upp med en kudde och la Ebbe i Oskars famn – vilket gick bra i typ 10 sekunder, sen ville Oskar ”röra på benen” så då lyfte vi bort lillebror. Sen var Oskar nära och kikade, kände, kramade och pussade på honom, medan vi fikade med farmor och lekte i soffan.

Och sen har det fortsatt gå så bra under de här två veckorna. Oskar är bara gullig med Ebbe – pussar och kramar på eget bevåg, frågar ”vad är det med babyn” när han låter, ropar på mig när Ebbe är vaken och hungrig om han sitter med Daniel osv osv. Det kan såklart bli annorlunda när Ebbe börjar vara mer vaken och krävande, men det känns så fint att det blivit en så bra start!

Sen har Oskar de senaste dagarna börjat få lite orimligt starka ilske-utbrott över ”småsaker”, vilket han kan ha fått i perioder tidigare men som det varit rätt lugnt med ett tag nu, men jag tolkar det som en reaktion på den här stora omställningen. Så vi gör inte så stor grej av det utan försöker vara lugna och tillmötesgående, trots det som kan vara orimligt. Det känns viktigt att han i såna stunder bara får vara och få ge utlopp för sina känslor. Så ställer vi krav i andra situationer istället.

En vecka

Ebbe är en vecka idag! På ett sätt känns det som att det har gått fort, men samtidigt är ju en vecka inte så lång tid… Men, allt går i alla fall väldigt väldigt bra. Ebbe sover mest och är nöjd att ligga i sitt nest, så när Daniel och jag inte gosar med honom så kan han ligga där så kan vi vara med Oskar ellergreja med annat. Så även om jag på ett sätt vill sittaklistrad till honom och gosa dagarna i ända så är det verklifen skönt att det inte måste vara så utan att vi kan välja själva. Oskar är fortsatt jättegullig, kommer fram av sig själv då och då och pussar och kramar och frågar vad det är när Ebbe låter. Och nätterna går bra ändå, ibland är det ett blöjbyte+amning i typ 5 min men att han då vaknar igen efter 1,5h, eller så är vi igång typ en timme i taget med blöjbyte, amning, blöjbyte, amning osv osv, med fyra blöjbyten under samma tillfälle… då är jag måttligt road men å andra sidan kan han sova 3h sen så det kan ändå kännas värt det… och för mig går det bra att somna om när vi har varit vakna. Men det bästa är att om Ebbe har ätit vid 6-7-tiden och Oskar och Daniel går upp vid 7-8 så ligger jag kvar och sover ett pass till med Ebbe, och då kan vi sova till 10-10.30-tiden, vilket är så skönt.

Kanske tack vare att allt rullar på så bra men det känns som att det har gått väldigt bra att komma in i det här två-barns-livet, ingen chock utan det känns väldigt självklart att Ebbe är här hos oss. På samma sätt blev det aldrig nån chock eller stor omställning när Oskar kom heller utan också han kändes så självklar från första stund. Första 1-2 dagarna nu kändes det för mig lite overkligt att Ebbe verkligen var vår, skulle få följa med oss hem från sjukhuset och sen vara med oss – resten av livet. Det var lite som att förlossningen var gjord och då hade jag gjort mitt, att sen skulle livet fortsätta som innan jag blev gravid! Märkliga känslor. Men sen har det gått snabbt och lätt att komma in i den här bubblan och lunken. Tacksam för det och tar det inte för givet ❤

Bebisbubbla

Alltså, verkligen rätt in i bebisbubblan! Och det är så mysigt. Tack vare att allt rullar på så himla bra. Ebbe (vi landade i ett namn till slut!) ammar, sover, kissar, bajsar och är vaken 5-10 minuter i taget ett par gånger/dag. På nätterna vaknar han med 1,5-2h mellanrum för mat och blöjbyte, på dagarna går det längre tid mellan. Jag hade såklart gärna sett att det var tvärtom, hehe, å andra sidan har jag haft mjölkstas ett par dagar nu (när mjölken rinner till, brösten blir hårda, svullna och ömma, inte ett dugg skönt) och då underlättar det att amma, så just nu har jag varit glad att han velat äta såpass ofta! Plus att vi är extra uppmärksamma på eventuella höga nivåer av gulsot vilket han kan vara känslig för i och med att han var lite tidig, och då är det också positivt att han äter ofta och säger till själv osv. Så, det går bra med nätterna också. Och det går så himla bra med Oskar också ❤ han kramar och pussar lillebror, frågar ”vad är det med babyn?” när han låter (vet inte vart ”babyn” kommer ifrån, inget vi nånsin sagt! Säkert Youtube…), och tar det bara allmänt bra att Ebbe är här nu.

Samtidigt är Ebbe väldigt lättsam de här dagarna, han sover mest och kan då ligga själv i sitt nest, så vi kan lägga mycket fokus på Oskar. Det blir naturligt att Daniel tar ett större ansvar för Oskar, går upp med honom på morgonen så jag och Ebbe kan ligga kvar och sova en stund till, leker mest med honom osv, men jag känner att jag kan också ge honom en hel del uppmärksamhet som det är nu. Och ibland aktivt säger till Daniel att han kan sitta med Ebbe en stund så kan jag göra nåt med Oskar. Jag får ju mycket tid och närhet med Ebbe naturligt nu i och med att amningen fungerar så bra (tacksam), så jag försöker medvetet ”avstå” lite tid så att han och Daniel också får stunder med närhet och mys! Och att jag samtidigt får tid med Oskar. Men, allt det här kan ju verkligen ändras, när Ebbe börjar kräva mer och mer, när Daniel börjar jobba och jag inte kan ge Oskar precis vad han behöver osv osv. Men det tar vi då.

Just nu är jag bara glad över att allt gått så bra de här första dagarna, på så många plan.

Ebbe sover i sitt nest i spjälsängen bredvid mig på nätterna, han ligger där nu men då och då låter han lite. Här avvaktat för att se om han skulle vakna till men det verkar inte så, så nu släcker jag och hoppas få sova en stund innan första passet!

Välkommen till världen lillebror ❤

Torsdag 10 oktober kl 03.30 kom så lillebror till oss ❤

Han hade lite bråttom och kom 4 veckor innan beräknad födsel, men allt har gått bra och vi mår bra allihop. Så tacksam.

Nu är det tidig fredag morgon (eller slutet av natten…), vi fick komma till BB några timmar efter förlossningen och skulle stanna ett dygn till att börja med. Daniel har kunnat vara med hela tiden, det är inte fullt här på avdelningen, så skönt. Vi mår bra och allt rullar på, men man har velat ha lite koll på lillebror eftersom han kom lite tidigt, och även på mig eftersom vattnet gick såpass lång tid innan (två dygn). Tydligen har jag eventuellt en infektion i kroppen. Jag känner inte av det alls och får antibiotika (har fått det sen vi kom in första gången i tisdags morse, efter att vattnet hade gått), så förhoppningsvis går det till sig snabbt. Vi kommer få veta idag hur det ser ut och om vi alla kan åka hem eller om jag och lillebror får stanna lite till. Jag hoppas verkligen att vi får åka. Visst är det skönt på ett sätt att få vara vi tre i den här bubblan, men, jag föredrar alla gånger att vara hemma, ha alla mina grejer, äta när och vad man vill, inte bli störd, osv osv. Det är ju självklart suveränt att vi har såhär pass bra vård (som dessutom betalas av våra skatter och inte privata försäkringar…), och att de håller så bra koll, det säger jag ju inget om, men, jag föredrar ändå helst att få vara hemma.

Och särskilt nu när vi har Oskar. OJ vad jag längtar efter honom. Blir tårögd bara jag tänker på eller pratar om honom, igår blev jag ordentligt ledsen över det… Jag var inte beredd på att det skulle kännas såhär starkt, särskilt sen vi bestämde att vi ser till att vi på ett eller annat sätt ses idag. Han har ju kunnat komma hit och hälsa på från att vi kom hit, men, vi landade i att vi väntar till idag, fredag, med att ses. Vi längtar efter honom och vill ju att han ska få träffa lillebror så fort som möjligt, men tänkte igår att eftersom vi tre kommer sova kvar här första natten så känns det jättedumt om Oskar ska komma hit och sen inte få vara kvar med oss… oavsett hur bra han har det med sina barnvakter..! Så vi tänkte att vi får se antingen om vi alla får åka hem idag, så ses vi ju då, eller om det blir att jag och lillebror måste vara kvar så kan Oskar komma hit och träffa oss och sen åker Daniel med hem i så fall ❤

Men, det känns verkligen så konstigt att inte dela det här stora med honom från start, att han har fått en lillebror och inte har träffat honom än, att vi inte är komplett hela familjen just nu! Känns jobbigt att tänka på – jag vet att han har haft det toppen med morfar och kommer ha det jättebra idag med farmor och farfar, och att vi får ju ses idag, men för min del så känner jag mig inte hel så länge han inte fått vara med i upplevelsen. Därför hoppas jag extra mycket att vi alla får åka hem idag så att vi äntligen får landa i det här nya tillsammans, inte bara ses på besök… Men oavsett längtar jag efter att bara få träffa Oskar!

Nu har jag precis ammat lillebror och ska blunda en stund innan de kommer med dagens första antibiotikados.

Välkommen till oss älskade efterlängtade lillebror ❤

Tacksam

Idag gjorde vi ett tidigt ultraljud och allt såg bra ut. Den lättnaden och tacksamheten jag kände efteråt, jag hade verkligen inte tagit detta för givet! Såklart finns det aldrig några garantier ändå, men bara att få bekräftelsen nu på att det är någon som lever där inne och att utifrån det de kollar efter så ser allt bra ut… det känns så skönt. Och det var en pigg och rörlig liten krabat där inne som ”studsade” under undersökningen, så kul att se!

Vi firade sen med fika på sjukhuset och en liten shoppingtur. Köpte ett första set med nya kläder, en body och byxa, till lillhen. Vi har ju kvar mycket efter Oskar som den här kommer få ärva, men lite nytt vill jag komplettera med! Och så passade jag på att köpa lite gravid-kläder – jag har inte velat visa min mage så uppenbart än (och den har redan börjat växa så det har inte varit det lättaste), men nu känns det ok att göra det. Såklart har jag kvar kläder från sist, men då var jag höggravid under vintern så jag behöver ändå en del andra kläder nu, när det kommer vara sommar och höst! 6 november är nya datumet för beräknad födsel, bara justerat med en dag, och jag är i vecka 13 nu.

Som Daniels mamma sa när vi kom hem (de var med Oskar medan vi var iväg): nu är det på riktigt. Precis så känns det! Fram till nu har jag bara vågat tänka fram till idag, men nu vågar jag tro på att det kan gå vägen, vågar börja tänka på hela graviditeten, en födsel, ett syskon, en föräldraledighet… det är mycket att ta in men jag är så glad att jag får dra iväg i tankarna nu! Sen kan det ju hända saker ändå längs vägen, man vet ju faktiskt aldrig, men nu kommer jag gå in i det här och våga hoppas.

Undrar vem det är där inne…

Kvälls-tankar

Det är så mysigt ibland när jag nattat och jag inte somnar med Oskar (händer mer sällan nu än förut, när nattningarna ofta går snabbare än vad de gjort tidigare) men sen ligger kvar i sängen och bara grejar med telefonen. Älskar att ligga i sängen. Men det är så svårt att motivera sig att gå upp för att göra nåt annat än att typ borsta tänderna och lägga sig igen… Ibland struntar jag i vad jag ”borde” och gör just det, lägger mig igen, men ikväll har jag en Rädda Barnen-grej att fixa med.

Jag fick ett meddelande förut från en gammal kompis som jag hängde mycket med sista åren i London, och slungades på en sekund tillbaka till det livet. När jag bara gick efter hur och var jag ville leva och såg till att lösa det. När livet gick ut på nya upplevelser, hitta sina egna pärlor i en storstad, nya människor och bekantskaper… och medan jag mentalt var tillbaka i det livet satt min 3-åring bredvid mig i soffan och det var snart dags att natta… livets kontraster! Och jag vet att jag inte ville fortsätta leva på just det sättet då, och att jag inte vill ha ett sånt liv nu. Nu är det andra saker jag uppskattar och vill ha ut av livet! Men det finns en viss nostalgi med att tänka tillbaka på det livet, självständigheten, spontaniteten, ovissheten om hur livet skulle bli… såklart finns det alltid en sådan ovisshet, man vet ju aldrig vad som dyker upp i livet – på gott och ont – men då var det en självvald ovisshet, att jag planerade ett halvår-ett år i taget och inte visste vad jag skulle känna för sen. Nu har jag de yttre ramarna klart för mig, och det är en trygghet som jag uppskattar just nu. Men det är häftigt att tänka tillbaka på när andra sidor tog en större plats i mig och mitt liv, hur livet var då, allt som jag aldrig kommer vilja ha ogjort!

Och att jag från det har fått landa i det här livet, fått lyckan i att följa Oskar, får fortsätta utvecklas som människa i mitt jobb, och har en relation som fortsätter utvecklas efter snart 10 år… det är också häftiga upplevelser att få vara med om ❤