Havsbad

Juni har ju verkligen levererat väder-mässigt! Från i princip vårvinter november-maj här hos oss så kom sommaren över en natt när juni kom. Jag njuter SÅ av värmen. Och av att bada! Jag har badat alla gånger vi varit till stranden, och det är inte alltid jag gjort det tidigare, eller njutit av det på det sätt jag gör nu..! Dels är det säkerligen varmare i havet nu än vad det brukar vara – definitivt varmare än vad det brukar vara i juni, och kanske även varmare än vad det kan vara här en hel sommar ibland… Men, jag tror också att min inställning och uppskattning har ändrats. Jag ser fram emot svalkan långt i förväg, och andas mig igenom när det känns sådär lite för kallt fram till att man doppar sig. Och sen njuter jag så av frihetskänslan att bara simma runt. Kanske en kombination av att vara helt själv en stund, och en uppskattning av att ha en kropp som kan röra sig fritt och på det sätt jag vill. På samma sätt som jag kan få riktiga endorfinkickar när jag är ute på löp-turer. Och jag känner allt extra mycket efter graviditeten med Ebbe. Den var mycket tyngre och mer begränsande än med Oskar. Även om jag kände mig tung med Oskar så påverkades jag inte alls på samma sätt, hade inte ont eller blev likalångsam, tyckte inte att det var jobbigt på samma sätt. (Under hösten, de sista månaderna innan Ebbe kom, kunde jag ibland skicka ett mail till en kollega som satt längre ner i min korridor och fråga om hon var på jobbet och om hon skulle gå och fika, bara för att det kändes alldeles för jobbigt att gå dit och fråga och sen gå tillbaka till fika-rummet, som ligger alldeles utanför mitt rum… då är det jobbigt att gå..!) Så nu njuter och uppskattar jag verkligen sånt som är så lätt att ta för givet – att kroppen fungerar, att den kan röra sig som jag vill, att den orkar med… Så kanske är det också det som gör att jag tar alla chanser jag får till utomhusbad! Och inser lyxen med att bo på en ö och vid en kuststad med flertalet fina stränder vid såväl hav som sjöar alldeles i närheten…

Som i denna sjö idag, i en del av paradiset Vigge, där min mammas kusin bor

En så fin kväll

Det blev en väldigt fin kväll ikväll..! Både Daniel och jag upplevde Oskar som lite extra stojjig under eftermiddagen, och Daniel skulle åka och handla så jag var hemma med barnen efter middagen. Tidigare idag var vi på IKEA och Oskar såg en matsäckslåda i form av en hund som han gärna ville ha, så vi köpte den, och då efter maten när jag gärna ville aktivera honom föreslog jag en utflykt till ”skogen” (elljusspåret) med sparkcykel och nåt att äta i nya lådan. Oskar var på idén – om vi tog med chokladbollar, vilket vi inte hade, så vi kompromissade med ett gäng bitar från en chokladkaka, hehe… Min tanke var att ta med hans nya sparkcykel och träna lite med den, men det ville han inte, han vill träna mer på altanen först. Men han har en till, lite mindre och enklare, så den tog vi! Och så Ebbe i vagnen. Lite vansklig utflykt då Ebbe började bli trött och Oskar lätt hade kunnat bestämma sig för att han plötsligt inte vill sparka mer och så får man ta den fighten, men vi testade, och det blev väldigt mysigt..!

Det är inte många hundra meter från oss till spåret men det tar ju sin lilla tid ändå när det är en 4-åring som styr, men poängen var ju att ha en mysig utflykt så jag andades och tog det i hans takt, och tack och lov så var Ebbe nöjd mest hela tiden… Och Oskar delade chokladen jämnt mellan honom och mig, så gulligt. Och det var så härligt att gå där och höra Oskars tankar, höra honom berätta om att de varit där med förskolan och vad de gjorde då (”Jag och mina kompisar…” ❤), och se hur Ebbe börjar skratta så fort Oskar vänder sig mot honom och säger något..!

Sen på vägen hem blev Oskar sugen på att gå till en lekpark på andra sidan vägen från oss, men det började bli sent och det var dags för Ebbe att lägga sig… Men det slutade med bra timing där Daniel kom hem från affären och kom och mötte upp oss, så gick han och Oskar till lekparken en kort stund och jag gick hem med Ebbe. Oskar är ändå ledig imorgon och nu är det ju de här härliga ljusa försommar-kvällarna (solen tittade fram då efter en helt gråmulen dag), då får man passa på..!

En fin kväll med mina två barn ❤❤ Jag tänkte på det häromdagen, hur glad jag är inte bara för att vi hade turen att få två barn, men också hur fint det är att ha få gett dom ett syskon… Jag hoppas verkligen att dom kommer ha en fin relation livet igenom.

Att vara vit i en rasistisk värld

På tal om det som händer i världen nu, med upploppen i USA pga rasismen och (polis)våldet mot svarta, just nu uppmärksammat pga att George Floyd dog efter skador han fick av polisens våld.

Oavsett hur vi själva ser på världen och våra värderingar, så genomsyras världen och vi själva av rasism. Som vit tänker man kanske oftast inte på det – och just det är ju en del av grejen. Vi behöver inte tänka på det för vi riskerar inte att utsättas för fördomar, diskriminering eller våld. Om man som vit aktivt vill bidra till en mindre rasistisk värld behöver man vara just aktiv. Inte alltid lätt, men de som lever i det dagligen kan inte välja eller välja bort att möta det jobbiga… Jag kan definitivt göra mer själv. Jag vet att jag har sagt saker som jag sen insett var problematiska. Och det är många gånger som jag inte funnit mig snabbt nog och ifrågasatt en viss typ av kommentar, tex, men det man alltid kan säga när det är något man inte håller med om är Hur menar du nu? eller bara Det där håller jag inte med om. Man behöver inte ha alla svar, fakta och argument redo, det viktigaste i såna situationer tänker jag är att i alla fall markera. Även om det blir obekvämt. Särskilt om det blir obekvämt. Ja, det är jobbigt! Jag tränar på det. (Och det gäller ju såklart inte bara rasistiska kommentarer utan allt som man reagerar på) Det kan ju också vara att man vet att personen inte menar nåt illa. Men man behöver ju inte bli arg, man kan ju ställa en ärligt undrande fråga.

Den här bilden som jag hittade på Instagram tog upp bra punkter:

Och som förälder: prata med sina barn. Man behöver inte göra en stor grej av det. Ett bra sätt att prata om orättvisor som jag fått tips om från andra är att säga något i stil med ”vet du, vissa personer tror att XX (bara tjejer kan ha rosa på sig, att om man har en mörkare hudfärg är man på ett visst sätt, om man kommer från ett annat land ska man inte bo i Sverige, eller vad det nu kan handla om), men det stämmer inte. Men alla har inte lärt sig att det inte är så, eller så tycker dom på ett annat sätt. För mig är det självklart att…”. Anpassat till barnets nivå, och man kan ju bygga på med exempel från både nutid och historia om man vill.

Häromveckan hittade Oskar en docka jag köpt till honom när han var liten, och jag frågade vad han tyckte att den skulle heta. ”Bajs, för den är brun!” Instinkten var att säga ifrån och bara säga Men, så säger man inte!! Men jag hann tänka efter och inse att 1. Det mesta han pratar om just nu kopplar han till bajs och prutt 2. Han lägger ingen värdering i det. Så istället pratade jag med honom om det, att alla hudfärger ser olika ut, precis som att alla har olika hårfärg, och att det inte är kul att höra att man ser ut som bajs. Han skulle nog inte tycka att det var kul om jag sa att hans hår ser ut som kiss, och jag skulle inte bli glad om han sa att mitt hår såg ut som bajs (”Det skulle jag aldrig säga mamma” ❤). Några dagar senare frågade jag igen vad han tyckte att dockan skulle heta – ”Ebbe, som lillebror”. Det var bättre…

Kvälls-rörd

Tänk om det gick att spara känslan av att pussa din mjuka, bulliga, gos-bebis-kind. Att kunna plocka fram den fysiska känslan av det när du är större, när att gosa med mamma är det sista du och din storebror vill göra (fast så kommer det ju aldrig bli. Visst..?).

Du, som ler med hela ansiktet när jag ler mot dig, när Oskar busar med dig, och när du sitter i pappas knä och han pratar med dig. Du, som vi bara har känt i 3,5 månad, som vi är så nyfikna på vem du kommer växa upp till att bli.

Än så länge är du oftast väldigt nöjd, verkar också ha fått en stor del av mammas sov-gener (fast ibland blir det väldigt konstiga tider, men då beror det oftast på något – sjukdom, att du ätit för mycket och att det tar några timmar innan magen är ok igen, eller nåt sånt), och kan tycka om att ligga och greja för dig själv, men också vara med oss – sitta med i lekrummet, i din ”stol” i köket, eller sitta lutad mot våra ben när vi sitter i soffan.

Du, som kom till oss och sådär klyschigt gjorde familjen komplett. Vår älskade Ebbe

En så fin jul

Det blev såklart lite stressigt och vi fick tänka om lite där på julaftons-morgon för att hinna med oss, men kändes som att vi tog det med ro och när vi sänkte frukost-ambitionerna hamnade vi i fas ändå. Det blev picknick-frukost med varm choklad och pepparkakshus på en filt i vardagsrummet, med en Oskar som var mer intresserad av TV:n än att ha en mysig frukost tillsammans, haha. Men innan det hade han fått det traditionsenliga morgon-paketet som tomten lämnat under natten, och så såg vi julkalendern tillsammans i soffan, så blev en mysig start ändå ❤

Sen blev det gröt-lunch med Daniels syster, barn och sambo, jättemysigt! Även om gröten blev sådär – jag envisades med att vilja göra egen gröt trots att jag inte gjort det tidigare, och även om jag i alla fall inte brände den så blev det nån lite konstig smak, kanske att den tog smak av gjutjärnsgrytan som vi gjorde den i… Men den gick ner och det blev en mysig lunch!

Sen gick vi ner till pappa lagom till Kalle, dock grejade alla vi vuxna med maten i köket då så blev ingen Kalle för min del. Men det är nog en tradition på utdöende det där ändå, tror jag, nu när barnen har tillgång till tecknat och allt de vill se 24/7… i alla fall, vi åt julbord med massa gott, och sen kom tomten till sist!

Paket-öppning och sen lekte Oskar så bra med kusin Terje och nya leksakerna hela kvällen, så vi vuxna kunde sitta och prata i lugn och ro. För mig kändes det som en väldigt lugn och fin julafton. Det var kul också att vi hann träffa båda våra familjer samma dag (synd bara att Daniels föräldrar var krassliga ❤), så det kanske kan bli en ny jul-tradition…

Julnatt

Klockan är 04.43 och jag väntar på att Ebbe ska somna om ordentligt efter en matstund. Lite mysigt faktiskt att sitta såhär i tystnaden, med honom i famnen, buffa på rumpan för att han ska somna om efter en uppstötning/lite kräks, kolla Instagram, läsa lite bloggar, och läsa nån e-bok i Storytel… med förhoppning om att ändå rätt snart kunna lägga ner honom och han sover vidare, så att jag kan få några timmars sömn innan julaftons-morgon!

Jag tycker att vi har lyckats hålla julstressen nere rätt bra nu under december, och ändå hunnit med saker jag/vi vill fixa. Julpyntat, haft några bak-dagar, planerat och köpt julklappar, förberett lite julmat, städat, fixat och pyntat gran… Vi funderade också över hur vi ville ha julafton och landade i år i att få lite tid med båda våra familjer, så imorgon blir det gröt-lunch med Daniels syster, sambo och barn (farmor och farfar är hemma och kurerar sig ❤) och sen går vi ner till min pappa nån gång innan Kalle, där mamma och min syster med familj också är. Blir nog en mysig dag! Sen envisas jag med att laga gröten till lunchen själv, för första gången, så får se om det blir stress och suckar imorgon, haha. Men har hittat ett recept på att göra gröten i ugn, så förhoppningsvis sköter den sig själv rätt bra!

Jag har länge tänkt att jag skulle vilja ha nån ”frukost-tradition” vid olika högtider – födelsedag, midsommar, jul, osv… Men vi har aldrig landat i något som liksom fastnar och blir en tradition. Häromdagen pratade vi om det och landade i att vår tradition vid högtider kan vara att alla får önska sin egen frukost, så nu testar vi det! Oskar förstod nog inte möjligheterna som öppnades upp utan önskade sig samma som han ätit senaste dagarna – yoghurt, flingor och sylt, haha. Men han hakade snabbt på min idé om varm choklad och pepparkakshus (till pocherat ägg på rostad macka), hehe. Får,se om det kan bli en bättre tradition för oss!

Nu sover lillbus i sin säng så blir förhoppningsvis tre timmar sömn nu innan klockan ringer.

Så tacksam för att vi är fyra i familjen i år ❤ Skrev såhär om det på insta häromdagen:

Tack livet ❤

Att få lära känna en ny individ

Ebbe har blivit 8 veckor nu, och det är häftigt att börja märka lite mönster och (ibland) kunna tolka hans beteende..! Första veckorna var det verkligen bara sova – byta blöja – äta som gick på repeat, han var ibland vaken kanske 10 minuter nån gång då och då, men, det var liksom inte så mycket att fundera över. Sen kunde det bli stunder när han hade ätit och ändå var missnöjd men om han åt mer så blev det för mycket så att det kom upp massa igen vilket gjorde att han kunde vakna om han hade hunnit somna, eller att han fick ont. Men ibland var det att han faktiskt var mer hungrig, så det var svårt att veta vad som var vad.

Men nu tycker jag mig (ibland) kunna urskilja olika sorters gråt och beteenden, vilket känns häftigt ❤ att viss gråt troligen är att han är trött, även om han kanske samtidigt ”snuttar” med munnen och gör tecken på att vilja äta… Och att det är en annan gråt oftast när han faktiskt är hungrig. Och att det inte är lika bråttom med saker som i början – nu kan han vara vaken och nöjd en stund innan han behöver äta, till exempel. Och ibland kan han vara missnöjd utan att det är varken blöja, trötthet eller mat, för om han äter i det läget får han bara upp maten igen flera gånger, vilket har blivit fallet några kvällar nu och gjort att han inte somnat ordentligt förrän ganska sent, när ”kräkningarna” väl har lagt sig. Så det börjar jag lära mig nu, att då får jag avvakta med maten och vi får försöka hitta andra sätt att roa honom!

Det är ju så häftigt att få vara med om det här igen, följa en till individs utveckling och se vem just han blir… ❤

Förlossningen med Ebbe

Det här har jag skrivit i första hand för mig själv, för att ha kvar för att komma ihåg hur förlossningen var, men jag tycker själv att det kan vara intressant att läsa om andras förlossningar så vill man läsa får man gärna göra det! Men, det blev låååångt – så det är bra att vara beredd på det, hehe.

Datum för beräknad födsel var onsdag 6 november, men fyra veckor innan det, tisdag 8 oktober, så gick alltså vattnet tidigt på morgonen..! För att kort summera den upplevelsen så vaknade jag vid 5.30 tisdag morgon av att vattnet gick, vi åkte in på kontroll och fick stanna över natten, men jag hade i princip inga värkar så vi fick åka hem igen vid lunch på onsdagen.

Jag hade börjat få enstaka, svaga, förvärkar under natten till onsdagen och på morgonen, och de ökade sen när vi hade kommit hem. Det gjorde inte ont men de hade fått mig att vakna under natten och jag hade haft svårt att somna, så jag kände att jag ville försöka sova en stund under dagen, om det skulle bli så att något drog igång! Jag lyckades sova ett par timmar och låg sen kvar och vilade, och åt lite i sängen. Under sena eftermiddagen började värkarna komma tätare och kännas mer och jag började tänka att Jo, vi kommer nog åka in igen under kvällen eller natten..! Jag tänkte nog att det ändå kan dröja ett tag men jag tänkte att inom 1-2 dagar är det nog klart..!

Men under kvällen blev det snabbt mer intensivt..! Jag var med när Daniel nattade Oskar vid 20-tiden, då hade jag värkar med ca 10 minuters mellanrum, och de började göra ont… jag insåg att vi kommer få åka in under kvällen..!

Vid 21 tog jag en dusch, och då kom det 4-5 värkar under 15-20 minuter – innan, under och efter duschen. Jag tänkte att det kanske var tyngdkraften som hjälpte till när jag gick från liggande i sängen till att vara uppe och gå och sitta (vi har som en sittdel i badkaret där jag sitter när jag duschar), så jag skyndade mig ner till soffan och la mig ner där. Värkarna lugnade sig lite en stund och kom inte fullt lika ofta, Daniel fixade lite till oss att äta, och pappa kom till oss för att vara med Oskar under natten och nästa dag. Värkarna började komma mer tätt igen men ändå med ca 5 minuters mellanrum, och nu gjorde de ont. Med tanke på att vattnet hade gått och det är andra förlossningen så kändes risken större att det skulle bli ett relativt snabbt förlopp, så jag tänkte inte vänta hemma på att det skulle komma 3 värkar på 10 minuter inom en halvtimme, som är vad man brukar rekommendera för att åka in. Jag ringde förlossningen vid 21.30 och de sa att vi absolut kunde åka in. Jag försökte få i mig lite mer att äta men till slut kände jag att Nej, nu är det dags att åka in! Vi sa hejdå till pappa och åkte vid 22-tiden.

Framme vid sjukhuset fick jag stanna 3-4 gånger på den relativt korta promenaden från ingången och till förlossningsavdelningen för att ta värkar, så då började de komma än mer tätt. Vi fick komma till ett undersökningsrum där jag blev kopplad till CTG-maskinen (eller vad man nu kallar det, där man kollar min och barnets puls, värkar osv). Jag ville helst ligga på sidan så att Daniel kunde komma åt att massera i ländryggen (för mig hjälper det SÅ mycket i värkarna) så vi testade det men det visade sig att pulsmätaren inte fick nån bra kontakt med lillhen, så jag fick ligga på rygg en stund för att få till en bra kurva. Till sist hade jag legat där tillräckligt länge, allt såg bra ut, och barnmorskan kunde undersöka mig. Jag var inställd på att jag kanske inte skulle vara så mycket öppen eftersom värkarna inte kom supertätt, men tänkte att oavsett blir vi nog inskrivna i alla fall, med tanke på vattenavgång+regelbundna värkar. Men, det visade sig att jag var öppen 3-4cm ändå! Skönt att värkarna redan hade gett resultat, kände jag. Och vi blev såklart inskrivna och fick ett rum då. Klockan var då ca 23.

En aspekt av första förlossningen som var bland det mest negativa med den, var barnmorskan vi hade under större delen av förlossningen. Hon gjorde sitt jobb osv men dels ”klickade” vi aldrig, dels missade hon en hel del information och annat som jag ser som en självklarhet i vad som är barnmorskan roll. Och det blev tydligt för mig då hur stor inverkan relationen till barnmorskan kan ha, vilket jag hade läst om innan. Nu hade jag bestämt mig för att Daniel skulle få säga till direkt om jag kände nåt liknande den här gången och ville byta, men jag hoppades verkligen att så inte skulle bli fallet. Och jag blev så glad och lättad när barnmorskan som tog hand om oss under CTG:n visade sig vara ”vår” barnmorska och skulle jobba till 7 följande morgon och därmed med största sannolikhet vara med genom hela förloppet, för jag fick direkt en så bra känsla för henne. Och den höll i sig under hela förlossningen. Hon hade läst förlossningsbrevet jag hade skrivit och fick mig att känna att de försökte möta mina önskemål, att jag fick vara delaktig i saker som jag kunde påverka, och bara att jag kände mig sedd och bekräftad. Så fint.

Till exempel hade jag önskat att prova bada som smärtlindring, om det skulle vara möjligt. Nu gick inte det pga vattenavgången och infektionsrisken, men direkt när vi kom till rummet sa barnmorskan att om jag ville kunde jag prova duscha. Badkaren de har är ett slags ”sitt-badkar”, som en enmans-badtunna med en sits där man antingen kan fylla upp med vatten eller sitta ner och duscha. Så jag kunde sitta i ”badkaret” men fick inte fylla upp, utan fick sitta och spola mig med duschslangen. Jag ville gärna prova, så det var det första jag gjorde efter att ha fått rummet, och det var himla skönt! Att rikta duschstrålen mot ländryggen när värken kom hjälpte faktiskt, jag trodde inte att ”bara” varmt vatten skulle klara det. Sen var det skönt att sitta i det varma vattnet i pauserna, även om det var lite drygt att sitta med duschen och därmed inte bli varm överallt samtidigt… Men ändå skönt! Under duschandet hade jag fått en sladdlös CTG-koll, med bara själva banden runt magen. Men det fungerade inte bra när jag satt ner där, så efter bara kanske 10-15 min eller så, så fick jag kliva ur, då de behövde kunna hålla bättre koll. Det var lite synd men samtidigt var jag glad att jag ändå hade fått prova, och fick uppleva att vatten och värme kan vara smärtlindrande! Och, så blev jag varm – när vi först hade kommit till rummet kände jag mig väldigt frusen, så det var otroligt skönt att komma ut ur duschen och känna mig uppvärmd genom hela kroppen.

Tidigare under graviditeten hade jag läst om någon som hade på sig en egen kimono under sin förlossning, jag har aldrig tänkt på att man kan ha på sig egna kläder, men tyckte att det lät mysigt! Och så har jag en gammal morgonrocks-kimono hemma som det blivit nåt hål och nån fläck på, så jag har köpt en ny och tänkte göra mig av med den gamla. Men då passade den perfekt att ta med nu, så spelar det ingen roll hur mycket blod och annat som kommer på den..! Så efter duschen tog jag på mig den och parkerade mig i sängen. Jag la mig på sidan igen, fick en sittpuff mellan knäna, och så kunde Daniel komma åt att massera ländryggen i värkarna.

Jag blundade i princip konstant men kände ändå att det faktiskt var fin stämning i rummet..! Lite märkligt att känna ”fin stämning” när man ligger och kämpar med det ondaste man varit med om, men jo, det var så det kändes. Det var inte så upplyst i rummet utan lite dämpad belysning, och så hade Daniel kört igång musik på vår medhavda högtalare – min favorit-singer-songwriter Joshua Radin. Förra gången hade jag ingen musik och jag har tänkt att jag kanske bara skulle känna mig störd av det, men den här gången ville jag testa, och jo, jag gillade det! Inte så att jag låg och lyssnade på musiken men den bidrog till ett lugn i rummet… så vi hade det sådär några timmar, jag gick in i mig själv väldigt mycket, fokuserade på att andas under värkarna i kombination med den (hårda!) massagen (jag blev till och med skinnflådd på den punkt på ryggen där Daniel fick massera, haha).

Efter duschen märkte jag rätt snabbt att förloppet höll ett bra tempo, ganska snart var jag öppen 5 cm, sen 7 cm… det kändes skönt att det gick snabbare än med Oskar (då fick vi rummet och blev inskrivna ca 7h innan han kom), samtidigt som jag inte tyckte att det gick för snabbt. Vid ett tillfälle frågade jag barnmorskan, Ulrika, om det gick att göra nån uppskattning om ungefär hur lång tid det var kvar. Jag var beredd på nåt svävande svar och blev lite chockad när hon sa Tja, 1-1,5h skulle jag tro. Va?! Tills det är helt klart?! Det var mycket kortare tid än vad jag trodde eller hade vågat hoppas på, och jag trodde inte att hon skulle kunna vara så specifik. Då hade vi varit inskrivna kanske 2,5h, och att tänka att det nog är mindre tid kvar än sen vi kom till rummet, det gav mig verkligen en skjuts mentalt. Sen hade jag ingen direkt tidsuppfattning, så det var inte som att jag tog fasta på just tiden en timme, utan mer känslan av att det är hyfsat begränsad tid kvar och att det kändes överkomligt att klara av smärtan under den stunden.

Det som tog mig igenom smärtan var kombinationen andning, det mentala och Daniels massage. I värkarna fokuserade jag på att andas lugnt och tänka på att det snart skulle släppa. Jag kom också in i nåt mantra där jag i värken tänkte Bra kroppen! Det onda gör att det går framåt. Vi jobbar tillsammans! Sen gick det inte alltid att tänka så just i värktoppen, men då andades jag bara och så kunde jag tänka så sen när det släppte. Det låter kanske pretentiöst och orimligt positivt att kunna tänka så i det förjävligt onda, men för mig hjälpte det att ta fasta på vad det onda leder till, att det kommer komma en bebis och att det är kroppens värkar och min avslappning som tar det framåt..! När jag märkte att det var rätt bra tempo med hela öppningsskedet hjälpte också det mentala, att veta att det inte skulle ta lika lång tid som med Oskar, och särskilt när barnmorskan sa ”1-1,5h”, då kände jag definitivt att det var hanterbart! För mig var det aldrig fråga om nån prestige att inte använda annan smärtlindring – jag var definitivt öppen för att ta det som jag eller barnmorskan bedömde som hjälpande beroende på hur allt skulle fortskrida. Men det jag kände var att jag ville vara med och ta beslutet. Under förlossningen med Oskar presenterade barnmorskan lustgasen direkt när vi blev inskrivna, förklarade hur den fungerade och att det bara var att köra på. Jag minns att jag funderade på om jag ville ta den direkt men att när hon la fram det så blev det bara att jag började direkt. Det gick ju bra men jag kände den här gången att jag ville ta beslutet själv, och att om det kändes ok när vi kom in ville jag testa hur länge jag kunde klara mig med andning och massage – bara för att se liksom var min gräns gick. Och det visade sig att det gick väldigt bra, att även om det gör otroligt ont i värktopparna – särskilt när jag behövde ligga på rygg för undersökning eller annat, eller om Daniel hamnade några millimeter fel och inte prickade in exakt rätt ställe under massagen – så kunde jag hålla ut och ta det värk för värk, och då kändes det skönt att bara vara i min bubbla och inte behöva tänka på att använda mig av något annat. Men, mot slutet blev det väldigt intensivt och jag började känna att jag kanske ville ta lustgas, så jag bad dom förbereda så att den fanns redo om jag ville det, vilket de såklart gjorde. Men då gick det rätt snabbt över till krystfasen och då behövde jag fokusera allt på att krysta och ville då inte ta lustgas, så, det blev aldrig att jag använde den. En jobbig grej var dock att jag hade som konstant molande värk i ryggen, även när en värk hade gått över, så det var som en konstant svag värk, som sedan förstärktes och även kändes framåt och neråt när själva värken kom. Det var verkligen tufft och påfrestande att aldrig få 100% vila utan det var alltid något som gjorde ont, bara mer eller mindre ont…

En fin sak under förlossningen var att det på de sista träffarna på MVC var med en barnmorskestudent, Magda. Hon berättade om ett projekt de hade under utbildningen där man som blivande föräldrar kunde höra av sig till henne när förlossningen drog igång, och att om hon hade möjlighet så kunde hon då komma och vara med under hela förlossningen! Vi tackade ja till att vara med, och hade kontakt med henne från att vattnet gick så att hon visste att det var på gång. Vi skrev till henne när vi åkte in igen på onsdagskvällen och när vi hade blivit inskrivna, men fick inget svar. Men så hörde hon av sig vid klockan ett på natten – hon hade somnat vid nattning, hehe – och åkte in då, så hon hann vara med de sista timmarna! Det kändes lyxigt att ha med en till kunnig person som jag visste att jag hade en bra känsla för, och som visste lite mer om vem jag är och mina tankar inför förlossningen. Sen tror jag att de hade rätt lugnt den natten för vår ordinarie barnmorska, Ulrika, var inne hos oss nästan hela tiden. Vi hade en undersköterska också men hon var knappt med nånting – vilket inte gjorde mig nåt då jag inte fick samma bra känsla för henne… så det var fint att ha två personer som jag kände mig trygg med, som fungerade bra tillsammans, och som kände in och anpassade sig till den lugna stämningen där inne!

Här en kort stund efter att han hade kommit ut, med barnmorskestudent Magda och ordinarie barnmorska Ulrika!

I alla fall, efter en stund med ännu mer intensiva värkar, började jag känna trycket neråt. Jag började känna något i sängen och i samband med det så ville Ulrika att jag skulle prova gå och kissa då det var ett tag sen som jag hade kissat. På toan så kände jag ännu tydligare hur det tryckte på. De undersökte mig efteråt och jag var då öppen 9cm, nästan 10. Men lillhen låg lite för långt upp då, så de ville att jag skulle byta position för att försöka hjälpa till med ”nedträngningen”. Jag ville testa att stå på alla fyra i sängen och luta mig mot ryggstödet, så jag började vända mig om, fick en sacco-säck under magen och då blev det som att jag satt på knäna och halvlåg över den en stund. Här hade jag tuffa förlossningsvärkar samtidigt som det tryckte neråt, det var tufft! Efter en stund höjde de upp ryggstödet och jag tog mig upp och lutade mig över det. Jag hade fortsatt förlossningsvärkar men oj vad de lättade, jag behövde inte ens tänka på andningen utan de bara passerade. Samtidigt tryckte det på neråt. Barnmorskorna ville att jag skulle trycka på lite själv i krystvärkarna, och genast fick jag flashbacks från förlossningen med Oskar, med krystvärkar i 45 min som kom för glest så jag fick trycka på allt jag kunde i varje värk, och hade svårt att hitta rätt tryck neråt, så det var kämpigt både fysiskt och mentalt… Men den här gången fick jag till trycket direkt och behövde inte heller ta i alls lika mycket som med Oskar, så det kändes mycket bättre. I slutändan hade jag aktivt krystarbete i ca 15-20 min, så det gick snabbare än med Oskar. Men det var å andra sidan otroligt kraftfulla värkar varje gång vilket var jobbigt på ett annat sätt… Men ändå skönt att det pågick under en kortare tid. När jag stod där på knä, lutad mot ryggstödet, kände jag att det var svårt att få till trycket när jag stod sådär och att jag blev trött i benen, så efter en stund la jag mig ner på sidan igen. Här frågade jag om det var nära och de sa ja, nu är det väldigt nära! Det tryckte på som bara den och jag upplevde det som jobbigt när kroppen bara ”tas över” sådär och jag verkligen inte kunde styra något själv, och att jag då också hade svårt att ta hjälp av andningen. Men så sa dom plötsligt att jag kunde få känna huvudet, så jag tog ner handen – och där var det, huvudet! En så bisarr känsla men då förstod jag hur nära det var och det gav mig mer kraft. Och en till sjuk sak efter ett par värkar till när huvudet var ute… jag hörde nåt svagt skrik och tänkte att det kommer från ett av de andra rummen – men så sa Ulrika och Magda Det är ert barn som skriker! Jag blev rätt chockad, va, är det DEN som låter?! (Vi visste ju inte könet så det blev ”den” under förlossningen…) Och så sa dom att i nästa värk kommer den komma ut. Jag hade svårt att ta in att det är såpass nära, att så snart är jobbet gjort, så jag frågade flera gånger i pausen – alltså, kommer den komma ut i nästa värk? Kommer det vara klart då, efter nästa värk?? Och när de bekräftade så fick jag kraft att orka ta det där sista förjävligt onda.

På gravidyogan som jag gått på under hösten tipsade instruktören oss om att det är möjligt att be om att hjälpa till och ta emot barnet när det kommer – om förutsättningarna tillåter såklart. Jag tyckte att det lät himla häftigt så jag skrev in det i mitt förlossningsbrev och hade nämnt det för Magda. Så, där inför den sista värken sa de åt mig att komma ner med händerna och vara med och ta emot..! Som jag låg då på sidan så var det svårt att nå ner med båda händerna, men jag fick ner en hand, och tillsammans med Ulrika och Magda var jag med och tog emot den lilla, hala, kroppen som kom ut..! Så otroligt häftigt ❤

Klockan var då 03.30. Två dygn efter att vattnet gått, ca 7h med aktivt värkarbete (sen värkarna började göra ont och bli mer täta) och ca 4,5h efter inskrivning på förlossningen. I princip halva förloppet jämfört med Oskar, där jag hade onda värkar i ca 12h och var inskriven ca 7h. Jag upplevde inte förloppet med Oskar som långt där och då, men jag kände den här gången att det kändes mycket mer lagom! Men då visste jag ju också mer vad som väntade, jag kan tänka mig att hade det gått så snabbt med Oskar hade jag nog kunnat uppleva det som lite väl snabbt. Men nu var jag väldigt glad att det inte tog längre tid än så!

En timme gammal 💗

När lillhen kommit ut rullade jag över på rygg och de la bebisen på min mage. Det var också en önskan jag hade efter att de gjorde så med Oskar och sa att han får ligga där och krypa upp mot bröstet och det får ta den tid det tar – och han fick hålla på i två timmar medan de grejade med efterarbetet. Det var så mysigt att ha honom där, att fokusera på honom medan de grejade vidare, att försöka landa i allt, och sen till sist, med lite hjälp, kom han till bröstet och ammade direkt. Så jag ville prova att göra likadant igen om omständigheterna var okej, vilket de ju var nu. Daniel fick då gå ner och kolla och kunde konstatera att det var en liten pojke! ❤

Vi hade ett tjejnamn innan men inget säkert pojknamn, så vi visste inte där och då vad han skulle få heta… Men, nu låg han där på min mage och jag var lättad att allt var klart nu – graviditeten, förlossningen, nu var det gjort! Och allt gick bra! Och jag var tacksam för att det blev en så fin och positiv upplevelse (såpass som det kan bli när man är med om typ det ondaste man antagligen kommer uppleva). Daniel klippte navelsträngen och sen fick lillen ligga där på magen under efterarbetet, som också gick bra (moderkakan, sy lite på några ytliga bristningar, se att livmodern drar ihop sig osv). Efter en timme ville dom dock att han skulle få prova amma, man vill tydligen gärna det när de är lite tidiga, att det inte går mer tid än så. Men det var jag helt okej med, det var mysigt bara att få den stunden att landa i allt, och att sen kunna fokusera på amningen när de var färdiga med efterarbetet. Först tog dom honom för att väga och mäta, Daniel följde med, och när lillen låg på vågen hör jag Daniel säga Stämmer de här siffrorna? Det visade sig att han vägde 3134g och var 51cm lång, vilket ju är vad en fullgången ”normal” bebis kan vara! Så han hade hunnit växa på bra trots fyra veckor tidig..! Hade han gått tiden ut hade han antagligen vägt runt 4 kilo, så, med det i åtanke kändes det helt okej att han kom nu, hehe… Efter den kollen la de honom till mitt bröst och han började faktiskt amma på en gång, så himla skönt. Klockan var då nästan 5 på morgonen. När han ätit klart bytte jag och Daniel plats och jag tog en dusch och bytte om, så skönt. Barnmorskorna fortsatte komma in under en stund, gav mig antibiotika och kollade blodsocker och grejer på lillen. De sa att vi kommer få ett rum på BB och få vara kvar en stund för att hålla koll så att jag inte har nån infektion (högre risk vid långvarig vattenavgång, eller vad de kallar det) och så att lillen mår bra, med tanke på att han kom lite tidigt. Under morgonen fick vi komma dit, vi blev kvar över natten men fick åka hem redan nästa dag, på fredagen. Alla prover såg bra ut! Eller, på nåt prov visade jag tecken på infektion så jag fick mer/annan antibiotika, och sen såg det bättre ut. Jag fick dock utskrivet antibiotika som jag skulle ta under en vecka, och vara uppmärksam på infektionstecken. (Men allt gick fortsatt bra under veckan)

Så, mitt på dagen på fredagen fick vi äntligen ta vår lillgos i babyskyddet och åka hem!

Tänk, veckan började som vanligt på måndagen, med föräldramöte på förskolan (där jag skämtade om att den gärna fick komma snart för att jag kände mig rätt färdig – tänk om jag vetat då hur rätt jag skulle få..!) och lite mag-fotografering hemma.

Och det som skulle vara min sista vecka på jobbet och avslutas med en akademisk högtid på fredagen där min handledare skulle ”invigas” som professor, tja, det blev istället något helt annat – och något mycket, mycket bättre ❤

Syskonmötet

Första mötet mellan Oskar och Ebbe gick bra. Vi fick åka hem från BB mitt på dagen på fredagen, ett dygn efter födseln. Oskar var hemma hos oss med farmor. Vi kom hem och ställde babyskyddet med Ebbe i i farstun, jag gick in först och ropade på Oskar och han kom springande till mig ❤ vi satt tillsammans en stund och pratade och gosade, sen lyfte Daniel upp honom och vi busade alla tre – Oskars grej är att ”prutta” med munnen, det gör han ofta på både oss och andra, så vi stod en stund och busade med pruttar och skratt. Så fint att vi båda två kunde ge honom den odelade uppmärksamheten den stunden! Sen frågade han vart bebisen var, vi sa att han var i farstun och frågade om Oskar ville se honom. Han nickade och tog min hand och vi gick tillsammans och satte oss vid babyskyddet. Vi tittade på Ebbe (som dock inte hade fått nåt namn ännu då!), Oskar petade lite på honom, frågade varför han sov osv. Så lyfte jag upp Ebbe och vi gick in i vardagsrummet och satte oss i soffan tillsammans, och Oskar hämtade den gosedjurskanin som han valt själv några veckor tidigare och gav till lillebror..! Vi frågade om Oskar ville prova hålla lillebror och det ville han, så vi bullade upp med en kudde och la Ebbe i Oskars famn – vilket gick bra i typ 10 sekunder, sen ville Oskar ”röra på benen” så då lyfte vi bort lillebror. Sen var Oskar nära och kikade, kände, kramade och pussade på honom, medan vi fikade med farmor och lekte i soffan.

Och sen har det fortsatt gå så bra under de här två veckorna. Oskar är bara gullig med Ebbe – pussar och kramar på eget bevåg, frågar ”vad är det med babyn” när han låter, ropar på mig när Ebbe är vaken och hungrig om han sitter med Daniel osv osv. Det kan såklart bli annorlunda när Ebbe börjar vara mer vaken och krävande, men det känns så fint att det blivit en så bra start!

Sen har Oskar de senaste dagarna börjat få lite orimligt starka ilske-utbrott över ”småsaker”, vilket han kan ha fått i perioder tidigare men som det varit rätt lugnt med ett tag nu, men jag tolkar det som en reaktion på den här stora omställningen. Så vi gör inte så stor grej av det utan försöker vara lugna och tillmötesgående, trots det som kan vara orimligt. Det känns viktigt att han i såna stunder bara får vara och få ge utlopp för sina känslor. Så ställer vi krav i andra situationer istället.