Tacksam

Idag gjorde vi ett tidigt ultraljud och allt såg bra ut. Den lättnaden och tacksamheten jag kände efteråt, jag hade verkligen inte tagit detta för givet! Såklart finns det aldrig några garantier ändå, men bara att få bekräftelsen nu på att det är någon som lever där inne och att utifrån det de kollar efter så ser allt bra ut… det känns så skönt. Och det var en pigg och rörlig liten krabat där inne som ”studsade” under undersökningen, så kul att se!

Vi firade sen med fika på sjukhuset och en liten shoppingtur. Köpte ett första set med nya kläder, en body och byxa, till lillhen. Vi har ju kvar mycket efter Oskar som den här kommer få ärva, men lite nytt vill jag komplettera med! Och så passade jag på att köpa lite gravid-kläder – jag har inte velat visa min mage så uppenbart än (och den har redan börjat växa så det har inte varit det lättaste), men nu känns det ok att göra det. Såklart har jag kvar kläder från sist, men då var jag höggravid under vintern så jag behöver ändå en del andra kläder nu, när det kommer vara sommar och höst! 6 november är nya datumet för beräknad födsel, bara justerat med en dag, och jag är i vecka 13 nu.

Som Daniels mamma sa när vi kom hem (de var med Oskar medan vi var iväg): nu är det på riktigt. Precis så känns det! Fram till nu har jag bara vågat tänka fram till idag, men nu vågar jag tro på att det kan gå vägen, vågar börja tänka på hela graviditeten, en födsel, ett syskon, en föräldraledighet… det är mycket att ta in men jag är så glad att jag får dra iväg i tankarna nu! Sen kan det ju hända saker ändå längs vägen, man vet ju faktiskt aldrig, men nu kommer jag gå in i det här och våga hoppas.

Undrar vem det är där inne…

Kvälls-tankar

Det är så mysigt ibland när jag nattat och jag inte somnar med Oskar (händer mer sällan nu än förut, när nattningarna ofta går snabbare än vad de gjort tidigare) men sen ligger kvar i sängen och bara grejar med telefonen. Älskar att ligga i sängen. Men det är så svårt att motivera sig att gå upp för att göra nåt annat än att typ borsta tänderna och lägga sig igen… Ibland struntar jag i vad jag ”borde” och gör just det, lägger mig igen, men ikväll har jag en Rädda Barnen-grej att fixa med.

Jag fick ett meddelande förut från en gammal kompis som jag hängde mycket med sista åren i London, och slungades på en sekund tillbaka till det livet. När jag bara gick efter hur och var jag ville leva och såg till att lösa det. När livet gick ut på nya upplevelser, hitta sina egna pärlor i en storstad, nya människor och bekantskaper… och medan jag mentalt var tillbaka i det livet satt min 3-åring bredvid mig i soffan och det var snart dags att natta… livets kontraster! Och jag vet att jag inte ville fortsätta leva på just det sättet då, och att jag inte vill ha ett sånt liv nu. Nu är det andra saker jag uppskattar och vill ha ut av livet! Men det finns en viss nostalgi med att tänka tillbaka på det livet, självständigheten, spontaniteten, ovissheten om hur livet skulle bli… såklart finns det alltid en sådan ovisshet, man vet ju aldrig vad som dyker upp i livet – på gott och ont – men då var det en självvald ovisshet, att jag planerade ett halvår-ett år i taget och inte visste vad jag skulle känna för sen. Nu har jag de yttre ramarna klart för mig, och det är en trygghet som jag uppskattar just nu. Men det är häftigt att tänka tillbaka på när andra sidor tog en större plats i mig och mitt liv, hur livet var då, allt som jag aldrig kommer vilja ha ogjort!

Och att jag från det har fått landa i det här livet, fått lyckan i att följa Oskar, får fortsätta utvecklas som människa i mitt jobb, och har en relation som fortsätter utvecklas efter snart 10 år… det är också häftiga upplevelser att få vara med om ❤

Det gick

Ja, tänk, det gick till slut – jag är gravid nu ♥

Jag är i vecka 8 nu så det är fortfarande väldigt tidigt och allt kan hända osv osv, men, det verkar ändå som att det har gått så här långt. Vecka 12 ses väl fortfarande som en ”magisk gräns” där risken för missfall minskar kraftigt, men vad jag förstår det så minskar risken för varje vecka även fram till dess, så det känns ändå rätt tryggt. Men såklart vet man aldrig, oavsett vilken vecka man är i. Det kan ju alltid hända något, ända fram till förlossningen och även under den – och även om allt går bra till dess så kan ju vadsomhelst hända därefter..! Det finns ju aldrig några garantier. Jag tänker att det är bra att ha med sig den medvetenheten bara inte den rädslan och oron tar över helt. Men bara att inte ta för givet att allt självklart kommer gå bra, för, det vet man ju faktiskt inte.

Men, bara att det faktiskt har gått känns så himla fint! På ett sätt var det ju inte helt osannolikt i och med att vi redan har Oskar, men, man vet ju faktiskt inte ändå, vissa drabbas av sekundär barnlöshet och kan faktiskt inte få fler barn, även om man har ett eller flera sedan tidigare. Så det finns ju inga garantier med det heller. 8 månader försökte vi innan det gick – det är ju inom ett år vilket man ju får räkna med innan man kan börja bli utredd för något, men, för mig var det ändå väldigt långa månader, med så mycket förhoppningar och besvikelser varje månad…

Men, till sist gick det, till sist var det där strecket där på testet! Det som jag hoppats få se varje månad och blivit så besviken varje gång det inte var där. Och den här gången var jag så inställd på att det inte hade blivit något. Av lite olika skäl misstänkte jag att senaste mensen kan ha varit ett missfall, och jag var osäker på om kroppen ens hade kommit igång igen för jag hade inte känt tecken på ägglossning eller så, så jag visste inte ens om jag ”var i fas”. Så jag hade verkligen intalat mig själv att testet inte skulle visa något den här gången. Jag ville ändå ta ett tidigt test för att se om det hade blivit något om jag bara tittade utifrån kalendern – hoppet finns alltid där – men jag var verkligen inställd på att det inte skulle visa något. Och så lugn som jag var den morgonen har jag inte varit någon annan gång när jag tagit ett test (nästan varje månad har jag tagit ett tidigt test bara för att jag velat veta så fort som det skulle kunna vara möjligt att veta…). Daniel var hemma och kom in i badrummet de där minuterna när testet ligger och väntar. Så ringde klockan, jag gick fram och kollade – och så var det ett streck!! Alltså, den chocken. Jag blev verkligen chockad. Jag fick inte fram något, bara kollade på Daniel och höll för munnen, och visade stickan för honom. I flera minuter stod vi bara och tittade på varandra, skrattade och grät och försökte förstå! Sån himla overklig känsla. Jag hade alltid hoppet men hade verkligen ställt in mig på att det inte skulle vara något. Men så var det det ♥ Daniel skulle iväg med Oskar till förskolan och jag tog en dusch, fortfarande helt chockad..! Och så himla himla glad!

Det tog nog en vecka innan det började landa lite mer. Just det, dagen efter det första testet tog jag ett till, ett sånt med veckoindikator, bara för att få se att det inte hade blivit något redan månaden innan när allt var lite konstigt – men nej, det visade 2-3 veckor, så det var i februari det blev. Beräknad födsel först i början av november, så det är ju lång tid kvar såklart..! Och mycket kan hända på vägen. Sen kanske tre veckor tillbaka har jag börjat må illa, som tur var inte så illa att jag har behövt kräkas, så det är ändå hanterbart, och på ett sätt ser jag det som en bekräftelse på att det är något där som fortsätter växa. Förhoppningsvis!

Jag hoppas verkligen att det här går vägen nu och allt går bra. Det är fortfarande lite svårt att ta in och våga tro på. Illamåendet ”hjälper” på så sätt att signalera att något är annorlunda, och med Oskar kände jag ingenting, så det är något jag inte är van med. Men såklart är det inga garantier ändå. Men livet har aldrig några garantier. Nu är det bara att hoppas!

 

Oskar

Att få vara mamma till honom. Att jag är hans mamma, en av hans två största tryggheter i livet. När han vaknar till från sin nattsömn, kryper nära mig som ligger och läser, och frågar Mamma, vad gör du? Sedan lägger sig på min arm och somnar om.

Mamma. Att få vara någons trygghet, guida honom genom livet, vara en självklarhet för honom.

Nu har jag snart fått vara det i 3 år. Jag är fortfarande samma person, men vissa saker har också förändrats. Eller, fördjupats kanske. En större förståelse varför jag är som jag är, en större medvetenhet för vad som är viktigt för mig, ytterligare en motivering för förhoppningen att få leva och vara frisk länge; att få följa honom.

Ett liv som vi har skapat, Daniel och jag. Ett liv som vi har ansvar för. Och för honom är det så självklart att vi finns där, att det är just Daniel och jag. Och för oss är det en ynnest, att få vara med honom ❤

Nyår

Årets sista dag. Vi började dagen på Technicus i Härnösand med några kompisar, kul aktivitet, men jag fick migrän nu när vi satt och åt lunch… Daniel är och leker en sista stund med Oskar nu så ska vi snart åka hem, så får jag däcka lite i bilen. Får hoppas att det känns ok efter det, vi ska till Daniels syster och fira ikväll. Det blir bara vi så det blir rätt lugnt, så jag räknar med att jag kan vara med i alla fall. Men segt slut på året…

Annars har året i stort varit bra ändå! Jag kom under våren äntligen ut ur min jobb-kris som höll på i typ ett år, och jobbet blev äntligen mer och mer roligt och intressant. En av mina bästa vänner gifte sig och hade ett fantastiskt bröllop där jag var brudtärna! Med samma vän och två till spenderade jag en härlig helg i Stockholms skärgård, när vi överraskade vår höggravida vän. Som bara ett par veckor senare fick sin lilla Felicia! Sen hade vi en härlig, lång sommar, där jag var långledig och njöt av tiden med Oskar. Och lärde oss mer om hur vi kan hantera hans utbrott. Vi åkte till Göteborg en vecka, men förutom det var vi mest hemma – och det var så skönt. Vi hade också besök av en annan höggravid kompis, som några veckor senare fick en liten Felix. Hösten innebar två roliga jobbresor, dels min egen skrivarresa till London, dels en skrivresa/doktorand-workshop till Sydafrika. Riktigt häftiga upplevelser båda två. En miniresa privat där Daniel och jag åkte till Stockholm ett dygn och såg Joshua Radin fick vi också till.

Det har varit ett fint år, och en fin höst på många sätt. Men hösten har också varit full av förhoppningar och besvikelser, då vi har börjat försöka få ett syskon till Oskar. Och det har inte gått än. (Det var det det här låsta inlögget handlade om som jag har öppnat nu, då jag då inte var redo då att fullt ut dela med mig) Det har fortfarande inte gått så lång tid, vi är inne på femte månaden och något slags genomsnitt är tydligen 6-7 månader. Och det kan ju ta upp till ett år utan att det är något konstigt. Jag vet det, och många försöker ju i flera år, så i det perspektivet är ju våra månader verkligen en kort tid. Men, det är tufft ändå. Och nej, det går inte att ”sluta tänka på”, jag fungerar inte så. Men jag jobbar på att hantera tankarna och att ha en mer avslappnad inställning till hela grejen. Men förhoppningarna finns där hela tiden. Och det känns tufft att avsluta året utan något som växer i magen. Såklart är nyår bara ett påfund av oss själva, tiden är ju bara tid liksom, men det får en symbolisk betydelse, och det känns jobbigt att börja ett nytt år utan att ha tagit det steget. Det gör det. Men såklart är jag otroligt glad över att vi har vår Oskar. Längtan efter ett syskon innebär inte att jag inte är tacksam över det jag har. Och jag ser till att ta vara på vår tid, att uppskatta vardagen med Oskar, att det inte bara blir en kamp och stress inför något vi vill ska hända. Men också tillåta mig själv att faktiskt bli sorgsen och besviken när det inte gått, igen. Det blir ju när det blir, det vet jag ju. Eller om det blir. Det finns ju faktiskt aldrig nån garanti. Men sannolikheten är väl fortfarande ändå att det blir.

Så nu är det bara att fortsätta hoppas, och hoppas att nyår 2019 kommer innebära en annan familjesituation – till det mer positiva! Men vi fortsätter ta hand om och ta till vara på varandra, vi tre ❤

Lucka 22 – Vänner jag valt att ha kvar

Lucka nummer 22: ”Vänner jag valt att ha kvar i mitt liv”

Åh, mina vänner ❤ så glad över de jag har i mitt liv just nu! Den absoluta majoriteten av mina nära vänner har jag kvar från barndomen, eller i alla fall uppväxten. Några har jag senare lärt känna som vuxen, via jobbet, eller när jag bott i London. En del bor här i Sundsvall och andra främst i Stockholm, men även andra städer i Sverige, och nån på andra sidan jorden… det är olika hur ofta vi ses och hörs, även med de som bor i samma stad. Men jag känner mig fullständigt trygg med de vänskaper jag har, och att vi vet vart vi har varandra. Det känns otroligt fint. Och det känns verkligen som att jag aktivt väljer att ha de vänskaper jag har nu. Jag skulle nog vilja både ses och höras mer med egentligen alla, men som livet ser ut så är jag ändå glad över den kontakt jag har med alla – och att det alltid kan bli djupa samtal med i princip alla även om det dröjer mellan gångerna. Och det är nog, har jag insett mer och mer, typ det viktigaste för mig i en vänskapsrelation. Att känna den tryggheten och tilliten att man kan vara öppen med varandra och dela tankar, känslor och saker som händer. Att inte behöva förställa sig för varandra. Och det är jag så otroligt glad för, att jag har personer runt mig, både fysiskt nära och nära online, både privat och i jobbet, som jag kan prata med och bli pratad med..! Det är verkligen inget att ta för givet. Jag hoppas att jag får ynnesten att följa de här personerna genom hela våra liv.

*Detta är en del i Kajsons julkalender – vill du också vara med så kan du läsa mer här.

Fin helg

Tänk, jag fick se min favorit Joshua Radin nu i höst till slut! Jag har tänkt på det sen jag såg att han skulle komma hit, men inte riktigt känt att vi skulle ha råd just nu med en helg i Stockholm… Men till slut bestämde vi oss för att köra på det! För att göra det mer genomförbart så blev det ett dygn bara, vi åkte ner mitt på dagen på lördagen, spelningen var på kvällen, vi bodde en natt på hotell och åkte hem mitt på dagen på söndagen. Och det blev himla mysigt!

Oskar var hos faster och Micke under tiden, och det gick jättebra. Han ville först inte att vi skulle åka, vilket gjorde det tufft och jag blev ledsen när vi väl körde iväg… jag vet att han har det jättebra med dom och att han skulle få det roligt under dagen, men just att det blev ett jobbigt uppbrott kändes tufft… han grät och skrek inte utan kändes mer låg och sa att vi skulle stanna kvar… Men när vi hörde av oss en stund senare var allt bra och han hade inte sagt något om att vi åkte. Och sen hade dom det jättebra!

För oss gick det dock sådär under resan – vi hade tydligen fått något i ena däcket och körde med pyspunka! Ingen av oss märkte något men mitt på motorvägen var det några som körde om oss och gestikulerade, vilket Daniel kunde tolka till att vi hade lite luft i ett däck. Vi svängde av och hittade en mack och ja, det pyste ur däcket när vi försökte fylla på med luft… så det var bara att byta till reservdäcket vi hade i bilen, och då såg vi en liten metallgrej som satt i däcket… sån himla tur ändå att de andra för det första uppmärksammade det, och sedan tog sig tiden att försöka göra oss uppmärksamma på det! Hade inte varit så kul att tappa all luft när man kör 130 på motorvägen… nu gick det bra ändå, och vi kom fram i god tid till hotellet i Stockholm trots den pausen.

När vi kom fram bytte vi om och gjorde oss i ordning, och sen var det dags för middag på Surfers – en restaurang med asiatiska smårätter, och så himla gott! Och bara att få sitta ner tillsammans, äta god mat och få prata ostört, det är mycket värt..! Sen efter middagen gick vi vidare till Vasateatern, där Joshua spelade! Tror det var sjunde gången jag såg honom, hehe… Men då har jag också lyssnat på honom sen 2006, så i 12 år, så det är ju ett tag..! Och det var en jättebra spelning.

Efter spelningen kände vi oss nöjda, vi köpte lite snacks på vägen hem men gick och la oss rätt snabbt.

På söndagen, efter hotellets goda frukost, åkte vi hem till Emelie och Jakob (Emelie som är en kompis från gymnasiet), som fick sin lilla Felicia i somras som vi äntligen fick träffa och gosa med! Så liten ❤ jättemysig stund där innan vi tog bilen och åkte hem igen. Hämtade upp Oskar på vägen och utifrån små uppdateringar under vårt dygn borta så visste vi att han hade haft det jättebra.

Jag är så glad att vi har vårt nätverk runt oss med våra familjer som både är fysiskt nära och som vill vara en sån aktiv del av hans liv. Inget av det går ju att ta för givet. Men nu när de finns här och vill vara med honom så känns det ju fint att möjliggöra att han får bygga på relationerna med dom, genom att vi har barnvakt ibland. Det blir liksom bra för alla istället för nåt dåligt samvete över att man skulle vara självisk eller så..!

Saknad

Nu slog det verkligen till. Den där fysiska längtan, saknad så det gör ont i kroppen… Min Oskar ♥ Särskilt med tanke på att både han och Daniel är sjuka, sen några dagar tillbaka… Känns så jäkla dumt att vara borta då! Började med att Daniel fick hög feber, sen gick det över till att båda fick magsjuka efter att Oskar varit på förskolan i fredags… så jäkla jobbigt!! Som tur är har Daniels mamma åkt ut och hjälpt till varje dag, sovit över där inatt. Riskerar sitt eget mående, vilken klippa! Tack farmor ♥ Men det är så jäkla typiskt, nästan varje gång jag varit borta har nån av dom eller båda blivit sjuka… hemskt! Men imorgon kommer jag hem i alla fall. Flyger på förmiddagen och är hemma på Alnö på eftermiddagen, så kommer hinna vara med Oskar ett tag då, det känns jätteskönt. Får se sen om det blir vabb några dagar eller hur dom mår… men jag passar gärna på att vara hemma lite med Oskar efter att ha varit borta nu!

För egen del är jag såklart jätteglad över den här resan, det har gett mig så mycket att få vara iväg såhär – hyfsat produktivt jobbmässigt, och underbart på ett privat plan att få vara i bästa staden igen. Men det blir såklart dubbelt när jag samtidigt inte vill vara borta hemifrån såhär länge! Särskilt som sagt när dom nu blivit sjuka… Men, om 24 timmar är jag hemma igen ♥

Känslostarkt

Alltså det började redan på Arlanda, i väntan på att gå till gaten, när jag köpte en fika på Starbucks, och personalen och flera av kunderna pratade engelska. Det började rysa och pirra i mig. Sen att landa, komma ut i flygplatsen och se de välbekanta butikerna – Boots, M&S, Costa Coffee… Underground-skylten. Krocka med någon som snabbt ber om ursäkt med ett trevligt Oh, sorry! Sitta på tunnelbanan och titta på tunnelbanekartan över stan, alla namn så bekanta, vissa namn med en viss extra betydelse för mig. Edgware Road, där jag bodde första året jag var här. Whitechapel, där jag bodde första sommaren jag var tillbaka. Hyde Park Corner, där jag gick förbi på väg till familjen där jag jobbade som barnflicka första året (och flera gånger därefter). Komma fram till Victoria station och gå ut på gatan. Mitt London. Jag gick bara och log för mig själv! Det är verkligen så speciellt för mig att vara här. Som jag, lite sentimentalt, uttryckte mig på Instagram:

IMG_20180915_230054_772

Det är en så stark känsla, att jag har bott här, haft en vardag här, allt detta har varit så bekant, så tryggt, gett mig så mycket. Det är nog först nu, i efterhand, som jag verkligen kan se hur mycket det här gjort för mig, alla perioder då jag har bott här. Så mycket självständighet och klara-mig-själv, att flytta hit själv vid flera olika tillfällen, styra upp olika boenden, fixa jobb eller utbildning, lära känna nytt folk varje gång, upptäcka nya delar av stan… Det har nog gjort väldigt mycket för min utveckling och självkänsla. Och det är som att jag ser det tydligare nu, när jag är tillbaka, när jag har en helt annan vardag hemma, och nu vara tillbaka i det gamla. Som jag skriver, det blir som en krock i mig. Den Karin som alltid längtade hit, hittade olika sätt att lösa det på för att kunna bo här, få den där vardagen. Till att nu ha en helt annan vardag hemma, som jag inte vill byta mot något annat. Samtidigt som det är så nära, alla minnen, upplevelser, känslor av staden, så blir det också mer och mer långt borta. Tänk att jag gjorde det, fixade det, klarade av flera flyttar i olika omgångar hit? Olika områden att bo i, olika sysselsättningar, olika personer runt mig. Men grunden i en stad där jag bara känner mig så hemma. Det är något visst med London för mig.

Med det inte sagt att jag skulle vilja bo här igen. Inte nu, inte alls. Att få vara här på besök känns fullt tillräckligt! Men också så skönt att känna att de starka känslorna för staden finns kvar, att det alltid kommer vara något speciellt för mig.

Nu ser jag istället fram emot fler resor hit framöver – och då med hela familjen. Att få visa Oskar min stad, låta honom uppleva den. Se om kärleken förs vidare!

Ja, mycket tankar och känslor väcks. Och jag har bara varit i stan i 4 timmar, hehe.

Imorgon blir det marknads- och stan-shopping! Förmiddag på mina favoritmarknader vid Brick Lane, Old Spitafields Market och Sunday Upmarket, äta lunch där och sen åka in till stan för lite ”vanlig” shopping. På kvällen har jag inga planer så jag kanske börjar jobba lite lugnt då, för att börja förbereda inför veckan. Det känns helt okej. Men nu är det dags att läsa lite och släcka snart, försöka somna med alla känslor!