Tillit…

Hittade ett utkast på ett tidigare inlägg som jag skrev i höstas, som jag inte ville publicera då. Men nu när det ändå har blivit något (som jag hoppas finns kvar!) så känns det lättare att ta upp det jobbiga då. Tycker också att det är viktigt att kunna prata om att det kan vara jobbigt att gå igenom en sån process!

Ett negativt test, igen.

Vi har bara försökt i tre månader nu, vilket verkligen är ingenting jämfört med vad många får gå igenom, det är jag fullt medveten om. Och oavsett vad som händer så har vi ju redan vår Oskar ❤ men jo, vi hoppas på ett syskon. Och varje månad finns förhoppningen där, hoppet om det där strecket på testet, och varje månad blir jag så fruktansvärt besviken varje gång rutan lyser tomt… (gör tester som man kan ta tidigt, så vet aldrig om jag kommer få mens eller inte när jag tar testet) dels är det så jobbigt att varje månad undra Men nu då, har det gått den här gången? och dels blir jag rädd… rädd att Oskar var en lyckoträff, att det av någon anledning inte kommer gå nu… det är ju alldeles för tidigt för att sådana tankar ska vara rimliga egentligen, men, rädsla och oro är inte rimligt. Och när varje månad går med samma resultat så känns det som att det kommer fortsätta på samma sätt, alla kommande månader också…

Men jag övar mig i att inte följa med när tankarna drar iväg. Jag har märkt att det är ett mönster jag har, när jag är orolig för något, eller längtar efter något, det kan gälla jobbet eller privat, men då drar tankarna iväg, jag föreställer mig hur saker kommer bli, ner i minsta detalj, drar stora konsekvenser utifrån hur situationen är nu… det är något jag jobbat mycket med när det var/är tufft med jobbet, och som jag nu får använda i den här situationen. Att när jag börjar tänka på hur det blir om jag blir gravid den här gången, när kan jag då berätta för andra, när kan det bli beräknad förlossning (om allt går vägen vill säga), hur gammal kommer Oskar vara, hur blir det med föräldraledighet… Eller när oron kommer om att det kanske inte blir något den här gången heller, tänk om det aldrig kommer gå… att då se vad som händer, Okej, nu gör jag sådär igen, nu drar tankarna iväg, konstatera att det händer och stoppa mig själv från att dras med i alla tankar. Jag kommer aldrig kunna sluta reagera på det här sättet, det är liksom en del av mig, men, jag kan ändå påverka lite hur mycket tankarna ska påverka mig. De finns där, ja, men jag behöver inte dras med och liksom fastna i allt.

Jag har återkommit till ett ord som jag hade som typ motivationsår inför ett år med mycket osäkerheter. Jag fick då ett armband av en av mina bästa vänner för att påminna mig om den känslan.

Tillit.

Våga lita på att det kommer bli bra, på något sätt, hur det än blir.

Men det är svårt. Särskilt en sån här dag, när testet precis visat negativt. Och såklart måste man få bli ledsen och känna sorg också, det är ju inte bra att bara stänga av och inte tillåta jobbiga känslor.

Och samtidigt tittar jag på Oskar som leker bredvid mig i soffan, och är så himla glad för att vi har honom. Det är ju ändå det viktigaste ❤

Det gick

Ja, tänk, det gick till slut – jag är gravid nu ♥

Jag är i vecka 8 nu så det är fortfarande väldigt tidigt och allt kan hända osv osv, men, det verkar ändå som att det har gått så här långt. Vecka 12 ses väl fortfarande som en ”magisk gräns” där risken för missfall minskar kraftigt, men vad jag förstår det så minskar risken för varje vecka även fram till dess, så det känns ändå rätt tryggt. Men såklart vet man aldrig, oavsett vilken vecka man är i. Det kan ju alltid hända något, ända fram till förlossningen och även under den – och även om allt går bra till dess så kan ju vadsomhelst hända därefter..! Det finns ju aldrig några garantier. Jag tänker att det är bra att ha med sig den medvetenheten bara inte den rädslan och oron tar över helt. Men bara att inte ta för givet att allt självklart kommer gå bra, för, det vet man ju faktiskt inte.

Men, bara att det faktiskt har gått känns så himla fint! På ett sätt var det ju inte helt osannolikt i och med att vi redan har Oskar, men, man vet ju faktiskt inte ändå, vissa drabbas av sekundär barnlöshet och kan faktiskt inte få fler barn, även om man har ett eller flera sedan tidigare. Så det finns ju inga garantier med det heller. 8 månader försökte vi innan det gick – det är ju inom ett år vilket man ju får räkna med innan man kan börja bli utredd för något, men, för mig var det ändå väldigt långa månader, med så mycket förhoppningar och besvikelser varje månad…

Men, till sist gick det, till sist var det där strecket där på testet! Det som jag hoppats få se varje månad och blivit så besviken varje gång det inte var där. Och den här gången var jag så inställd på att det inte hade blivit något. Av lite olika skäl misstänkte jag att senaste mensen kan ha varit ett missfall, och jag var osäker på om kroppen ens hade kommit igång igen för jag hade inte känt tecken på ägglossning eller så, så jag visste inte ens om jag ”var i fas”. Så jag hade verkligen intalat mig själv att testet inte skulle visa något den här gången. Jag ville ändå ta ett tidigt test för att se om det hade blivit något om jag bara tittade utifrån kalendern – hoppet finns alltid där – men jag var verkligen inställd på att det inte skulle visa något. Och så lugn som jag var den morgonen har jag inte varit någon annan gång när jag tagit ett test (nästan varje månad har jag tagit ett tidigt test bara för att jag velat veta så fort som det skulle kunna vara möjligt att veta…). Daniel var hemma och kom in i badrummet de där minuterna när testet ligger och väntar. Så ringde klockan, jag gick fram och kollade – och så var det ett streck!! Alltså, den chocken. Jag blev verkligen chockad. Jag fick inte fram något, bara kollade på Daniel och höll för munnen, och visade stickan för honom. I flera minuter stod vi bara och tittade på varandra, skrattade och grät och försökte förstå! Sån himla overklig känsla. Jag hade alltid hoppet men hade verkligen ställt in mig på att det inte skulle vara något. Men så var det det ♥ Daniel skulle iväg med Oskar till förskolan och jag tog en dusch, fortfarande helt chockad..! Och så himla himla glad!

Det tog nog en vecka innan det började landa lite mer. Just det, dagen efter det första testet tog jag ett till, ett sånt med veckoindikator, bara för att få se att det inte hade blivit något redan månaden innan när allt var lite konstigt – men nej, det visade 2-3 veckor, så det var i februari det blev. Beräknad födsel först i början av november, så det är ju lång tid kvar såklart..! Och mycket kan hända på vägen. Sen kanske tre veckor tillbaka har jag börjat må illa, som tur var inte så illa att jag har behövt kräkas, så det är ändå hanterbart, och på ett sätt ser jag det som en bekräftelse på att det är något där som fortsätter växa. Förhoppningsvis!

Jag hoppas verkligen att det här går vägen nu och allt går bra. Det är fortfarande lite svårt att ta in och våga tro på. Illamåendet ”hjälper” på så sätt att signalera att något är annorlunda, och med Oskar kände jag ingenting, så det är något jag inte är van med. Men såklart är det inga garantier ändå. Men livet har aldrig några garantier. Nu är det bara att hoppas!

 

En tanke-full fredag

En fredagkväll efter en produktiv jobb-dag, med takeaway-middag, en påse godis som väntar i skåpet, tända ljus, en tänd brasa, en sambo som nattar så jag kan göra yoga. Det skulle kunna vara en jättefin fredagkväll inför en skön helg. Och absolut, på vissa sätt är det det.

Men samtidigt ligger jag med en klump i halsen och tung känsla i kroppen. Under dagen har det kommit lite blod, och då mensen är beräknad först om en vecka så fick jag upp hoppet om att det kanske var en nidblödning, en liten blödning som kan komma under graviditetens första veckor, när det befruktade ägget fäster i livmodern. Hela dagen har jag övertolkat kroppens signaler och mängden som kommit, och pendlat mellan hopp och uppgivenhet. Men nu på kvällen fick jag inse att det är för mycket för att det ska vara nåt annat än mens.

Och det är så tungt att varje månad tvingas inse det. Att det blev inte nu heller. Trots att jag släppt allt fokus på apparna nu, att vi sprider ut försöken mer, att jag tar det lite lugnare. Men absolut, jag tänker fortfarande på det, för mig känns det omöjligt att inte kunna tänka på det. Och jag menar, folk blir ju gravida fast att de har stenkoll och superfokus på allt, så det är klart att det kan gå.

Ja, vad ska man säga. Jag tillåter mig själv att bli nedstämd när det blir såhär. Jag vet att det släpper om nån dag, att då har jag accepterat läget och tänker framåt. Men det blir också tungt ju längre tid det går, såklart.

Tack och lov att vi har Oskar ❤

Lucka 8 – Ett vägskäl jag är rädd för

Lucka nummer 8: ”Ett vägskäl jag är rädd för”

Om jag ska vara ärlig… Daniel och jag har börjat försöka få ett syskon till Oskar, vi har bara försökt i 4 månader än vilket ju är absolut ingenting i sammanhanget, det finns ju fortfarande gott om tid att något kan hända innan man kan börja kolla upp eventuell hjälp. Men mitt katastroftänk har såklart redan dragit iväg, rädslan för att tänk om det inte går den här gången? Och de här tankarna kommer låta helt extrema med tanke på hur otroligt kort tid vi har försökt, jag vet det, och det här är ingenting jag går och tänker på dagligdags, men om jag nu tillåter mig att faktiskt följa med i tankarna och låta mig gå den vägen, utforska den rädslan, så finns tankarna där…

Även om det gick med Oskar, på första försöket dessutom, så finns det ju aldrig några garantier. Så om jag tänker på ett vägskäl som jag är rädd för, så skulle det vara om det inte går när vi prövar själva, att vi då tar hjälp, men att det inte heller skulle gå. Och jag vet, jag vet, det här är så otroligt långt bort och såklart inget jag behöver tänka på just nu och som sagt inget som jag heller tänker på till vardags, men ska jag vara ärlig så finns tankarna där ändå. Att hamna i ett läge där man behöver ta ett beslut – ska vi fortsätta försöka eller släppa det? Självklart är vi så glada för att vi har Oskar, han är ju det absolut viktigaste i våra liv, så det kommer vi ju alltid vara så glada för. Samtidigt så finns också önskan där om att han ska få ett syskon, en längtan i mig om att få gå igenom en till graviditet, förlossning (!), bebistid, se ett barn växa upp, få se en helt annan individ utvecklas… och bara tanken på att kunna hamna i en situation där man aktivt kan behöva välja bort den möjligheten… det är jag rädd för.

Nu är ju ett sådant vägskäl som tur är väldigt väldigt långt borta fortfarande, förhoppningsvis kommer det lösa sig långt innan vi skulle hamna i en sådan situation. Men jag har en tendens att dra iväg i tankarna så rädslan finns där, lurar i ett hörn, även om jag fortfarande till störst del är full av hopp.

 

*Detta är en del i Kajsons julkalender – vill du också vara med så kan du läsa mer här.

Saknad

Nu slog det verkligen till. Den där fysiska längtan, saknad så det gör ont i kroppen… Min Oskar ♥ Särskilt med tanke på att både han och Daniel är sjuka, sen några dagar tillbaka… Känns så jäkla dumt att vara borta då! Började med att Daniel fick hög feber, sen gick det över till att båda fick magsjuka efter att Oskar varit på förskolan i fredags… så jäkla jobbigt!! Som tur är har Daniels mamma åkt ut och hjälpt till varje dag, sovit över där inatt. Riskerar sitt eget mående, vilken klippa! Tack farmor ♥ Men det är så jäkla typiskt, nästan varje gång jag varit borta har nån av dom eller båda blivit sjuka… hemskt! Men imorgon kommer jag hem i alla fall. Flyger på förmiddagen och är hemma på Alnö på eftermiddagen, så kommer hinna vara med Oskar ett tag då, det känns jätteskönt. Får se sen om det blir vabb några dagar eller hur dom mår… men jag passar gärna på att vara hemma lite med Oskar efter att ha varit borta nu!

För egen del är jag såklart jätteglad över den här resan, det har gett mig så mycket att få vara iväg såhär – hyfsat produktivt jobbmässigt, och underbart på ett privat plan att få vara i bästa staden igen. Men det blir såklart dubbelt när jag samtidigt inte vill vara borta hemifrån såhär länge! Särskilt som sagt när dom nu blivit sjuka… Men, om 24 timmar är jag hemma igen ♥

Joshua

Åh, ikväll medan jag plockade undan efter utemiddagen med besök från Oskars faster, hennes Micke och stor-kusin Angelica (mysigt med besök!) och Daniel nattade Oskar så satte jag på min favorit Joshua Radin i högtalarna. Och direkt när första live-låten gick igång så fick jag ett sug i magen… det är något visst med hans musik och att jag har lyssnat på den i så många år, gått på spelningar, till och med pratat med honom efter en spelning..! Och han kommer faktiskt till Sverige i höst och spelar… Stockholm, i slutet av oktober. Jag är sugen på att åka dit. Så sugen. Men med mina två jobbresor som kommer ta en hel del fickpengar som budgeten knappt räcker till som det är, så känns det inte helt möjligt… gaaaah när ska trisslotterna vi skrapar på måfå ge den där storvinsten? Klart att man inte blir lyckligare i stort av pengar, och vi har det ju verkligen tillräckligt bra som har råd med allt vi behöver och kan bo som vi gör, men jo, klart man önskar ibland att man hade tillräckligt för alla såna här extra-grejer också…

Jag har ju sett honom ett antal gånger under åren och det är jag så glad för, så jag får nog helt enkelt inse att jag inte kan se honom precis varje gång som det praktiskt skulle vara möjligt, och vara tacksam för de gånger jag faktiskt har sett honom.

Nu är det i alla fall läggdags, mosig i huvudet efter en dag med handledning (som gick bra! De säger att min text, mina tre första kapitel till avhandlingen är bra, att det är roligt att läsa, att jag skriver bra – att det nu mest bara handlar om att jobba ihop texten, få till en röd tråd, göra mindre justeringar, för att sedan gå vidare till nästa kapitel. Jag försöker ta åt mig av det och ta in vilken resa jag har gjort den här våren – från att krisa i början av året, gråta på handledningen och på allvar prata om att hoppa av, till att nu sitta här med tre skrivna kapitel på typ två månader, och till och med kunna tycka att det är roligt nu! Snacka om utveckling…), och som tur var fick jag inte 3000 saker att göra dessa tre sista veckor innan semestern utan mest bara klippa och klistra och jobba ihop min text (vilket är svårt nog i sig), så det känns som att det blir några okej veckor.