Ett år sen

För exakt ett år sen var jag i London typ 10 dagar för en egen skrivarresa – samma sak som jag gör nu två dagar i stugan! (Helt enkelt att bara åka iväg och sitta själv och jobba nånstans. Miljöombyte gör stor skillnad ibland för skrivandet!)

En av de första dagarna där fick jag mens – med medföljande besvikelse över att inte ha blivit gravid den månaden… Vi hade då visserligen nyss börjat försöka så jag var beredd på det då jag ju var inställd på att det kan ta ett tag, men rent känslomässigt hoppades jag från första stund… dessutom hade jag då nyss fått reda på att tre nära vänner var gravida – och även om jag såklart var jätteglad för deras skull så kände jag mig också avundsjuk! Det är ju ingen känsla man är stolt över, men när jag hoppades så mycket själv och särskilt när det hade gått några månader utan att det blev nåt för oss och jag tyckte att det var jobbigt (jag vet ju att många får försöka mycket mycket längre än vad vi fick, och jag har full respekt för hur fruktansvärt jobbigt det måste vara, men jag tror inte heller på att jämföra känslor utan alla har rätt till sina upplevelser. Och jag visste ju inte då hur lång tid det skulle ta och jag har starka tendenser att dra iväg i tankarna och tänka mycket katastrof-tankar – nåt jag jobbar med – och för mig blev det snabbt mycket fokus och därmed förhoppningar och besvikelse), så var det verkligen en dubbel känsla. Det tog inte bort glädjen gentemot dom och att jag ville veta och vara involverad i deras graviditeter, men parallellt med det var det också tufft. Och det fick det vara, bestämde jag mig för.

Och nu sitter jag här ett år senare med en livlig lillbus i magen som vi kommer få träffa inom bara några veckor ❤

Och tillbaka till London- det negativa med mensen vägdes upp av det positiva med att jag då kunde göra min (första!) tatuering, som jag hade bokat tid för! Den hade jag fått avboka annars, då deras policy var att inte tatuera gravida, och jag var inte beredd att låtsas som ingenting även om det säkert hade kunnat gå bra. Jag hade hittat en tjej som jag tyckte var duktig, särskilt på att göra blommor, med en stil jag verkligen gillade, och de hade en studio där bara kvinnor jobbar, så det kändes bra att stötta i en så mansdominerad bransch. Så då fick jag till slut den tatuering som jag funderat på så länge men inte kunnat bestämma mig för exakt vad jag ville ha!

Min favoritblomma – syren

Annonser

Kvälls-tankar

Det är så mysigt ibland när jag nattat och jag inte somnar med Oskar (händer mer sällan nu än förut, när nattningarna ofta går snabbare än vad de gjort tidigare) men sen ligger kvar i sängen och bara grejar med telefonen. Älskar att ligga i sängen. Men det är så svårt att motivera sig att gå upp för att göra nåt annat än att typ borsta tänderna och lägga sig igen… Ibland struntar jag i vad jag ”borde” och gör just det, lägger mig igen, men ikväll har jag en Rädda Barnen-grej att fixa med.

Jag fick ett meddelande förut från en gammal kompis som jag hängde mycket med sista åren i London, och slungades på en sekund tillbaka till det livet. När jag bara gick efter hur och var jag ville leva och såg till att lösa det. När livet gick ut på nya upplevelser, hitta sina egna pärlor i en storstad, nya människor och bekantskaper… och medan jag mentalt var tillbaka i det livet satt min 3-åring bredvid mig i soffan och det var snart dags att natta… livets kontraster! Och jag vet att jag inte ville fortsätta leva på just det sättet då, och att jag inte vill ha ett sånt liv nu. Nu är det andra saker jag uppskattar och vill ha ut av livet! Men det finns en viss nostalgi med att tänka tillbaka på det livet, självständigheten, spontaniteten, ovissheten om hur livet skulle bli… såklart finns det alltid en sådan ovisshet, man vet ju aldrig vad som dyker upp i livet – på gott och ont – men då var det en självvald ovisshet, att jag planerade ett halvår-ett år i taget och inte visste vad jag skulle känna för sen. Nu har jag de yttre ramarna klart för mig, och det är en trygghet som jag uppskattar just nu. Men det är häftigt att tänka tillbaka på när andra sidor tog en större plats i mig och mitt liv, hur livet var då, allt som jag aldrig kommer vilja ha ogjort!

Och att jag från det har fått landa i det här livet, fått lyckan i att följa Oskar, får fortsätta utvecklas som människa i mitt jobb, och har en relation som fortsätter utvecklas efter snart 10 år… det är också häftiga upplevelser att få vara med om ❤

Lucka 11 – En gång jag gjort slut (eller blivit dumpad)

Lucka nummer 11: ” En gång när jag gjorde slut (eller blev dumpad)”

Haha ja… det var ett tag sen såna här saker hände, som tur är! Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva om… kanske den sommaren då jag både dumpade och blev dumpad typ samtidigt? Det här var alltså 1,5 år innan jag träffade Daniel för första gången, jag var mitt i singel-livet och levde därefter, hehe… Moraliskt kanske det inte var helt försvarbart, men det var aldrig på ett seriöst plan, och allt tog ändå slut innan det hann gå så långt, så då ser jag det mest som något positivt, att utforska olika relationer, att våga träffa nya människor, att våga visa intresse!

Det var sommaren 2008, jag var i London över sommaren och jobbade som barnflicka och bodde i en flatshare i Östra London, Bethnal Green, främst tillsammans med ett gäng svenska tjejer. Och på lite olika sätt lyckades jag dejta två killar samtidigt, hehe. Det var verkligen bara på dejt-stadiet, så jag hade inga samvetskval, men okej, det kändes lite dumt när jag en dag hade inbokat att träffa båda två… (haha, det är så roligt att gå tillbaka och läsa om den sommaren nu, så himla annorlunda liv då jämfört med nu, men det var precis så jag ville leva då) Killarna jag träffade hette Duncan och Denis. Duncan träffade jag en kväll ute på Koko och strulade med, sen gick vi på bio en dag och det var jättemysigt! Denis var från Vitryssland och jobbade i en pub dit jag gick några gånger, på nåt sätt började vi flirta, han bjöd mig på ett glas vin och jag frågade om jag fick bjuda tillbaka nån gång, vilket jag fick! Ledde till en kväll med ”bar-hopping” runt i centrala London. Och en dag hade jag alltså en dubbeldate-dag (och alltså inte dubbeldate som att i två par träffas), där jag och Duncan hade picknick i Greenwich på dagen, och på kvällen gick jag på middag och bio med Denis… eh, ja, kanske lite dumt och vet inte om jag skulle haft samvete till det idag om jag hade varit singel, men men.

Och sen gick det inte vägen med någon av dem..! Duncan var egentligen mer av min typ, men av olika anledningar så kände jag ändå att det aldrig kommer bli något mer än en sommar-fling, och då kände jag att det kändes schysstast att avsluta innan det blev något mer… Visserligen kände jag samma sak med Denis, att det aldrig skulle bli något mer – han var verkligen inte min typ – men det kändes nog mindre seriöst än med Duncan så där kändes det mer okej att ha en liten sommar-fling. Det kändes lite roligt på nåt sätt att träffa någon som jag visste att det aldrig skulle bli seriöst med, särskilt eftersom jag visste att jag var i London över sommaren bara och skulle flytta tillbaka till Sverige och fortsätta plugga på hösten, men nån som det ändå var kul att hänga med. Men, i samma veva som jag avslutade med Duncan så slutade Denis bara höra av sig. ”Så, jag känner mig rätt dissad. Om han inte är typ död.” som jag skrev då, haha.

Men ja, det var en rolig sommar!

 

*Detta är en del i Kajsons julkalender – vill du också vara med så kan du läsa mer här.

Hemma igen

Så skönt att vara hemma igen. Nerkrupen i sängen med en snusandes Oskar bredvid ❤ men det blev en lite strulig resa. Började bra, gick upp 6 och var på Heathrow två timmar innan avgång, skönt. Tog en andra frukost – dock en ovärt dyr smoothie bowl. Sen dröjde det innan de la ut info om gaten, och det slutade med att allt blev lite försenat. Jag hade bara 50 min transfertid på Arlanda innan flyget hem, men när de sa att vi bara skulle bli 15 min sena så tänkte jag att det borde gå bra. Jovisst, men innan planet hade kört fram till rätt ställe, och innan jag som satt långt bak hann komma av, var det bara 20 minuter kvar. Jag småsprang genom hela Arlanda och tänkte att jag borde hinna. Kom fram till gaten 10 min innan avgång – och den var stängd. Ingen personal där. Hittade till slut en infodisk för SAS, de ringde någon som bekräftade att de väntat så länge de kunde, men tyvärr hade börjat rulla… Nej! Jag som bokade de här tiderna specifikt för att komma hem på eftermiddagen och få några timmar med Oskar innan nattning, och sett fram emot det hela veckan, jag blev så besviken och kunde inte hålla tillbaka tårarna… Och tyckte så synd om Daniel som fått kämpa på fast han såklart är helt färdig efter flera dagars tuff magsjuka, jag ville ju bara hem och avlasta honom också… ringde honom och var ledsen, men, det var ju inte så mycket att göra… som tur var fick jag plats på nästa plan så jag kom ju hem ikväll i alla fall, men nästan 3h senare… Och så blev det planet en kvart sent, inte så mycket men när man redan är less… Och Oskar behövde egentligen gå och lägga sig efter flera dagar med magsjuka själv, och inte sovit något på dagen idag, men han ville hålla sig vaken tills jag kom hem ❤ de hade pratat om det hela dagen men sen blev det nog lite mycket ändå när jag faktiskt kom, i kombination med övertrötthet osv, för då blev han ledsen och ville bara vara hos Daniel! Hjärtat. Det blev nog mycket känslor att hantera. Men det gick över efter en liten stund.

Men, det jag hade tänkt skriva om, det är den sköna känslan att vara hemma igen. Jag älskar verkligen London som stad, att vara där, alla upplevelser som finns, bara att vara i en stad där jag känner mig så hemma… Och nånstans har jag nog kvar känslan som jag hade när jag var 20 och flyttade därifrån för första gången – att jag skulle vilja ha ett parallellt universum, ett där jag för alltid bor där och lever det livet fullt ut, och ett annat, tryggare och lugnare liv där jag stadgar mig på ett annat sätt… Men samtidigt som jag nu kände hur underbart det var att vara där igen, så kände jag också att nej, jag vill inte bo där. Inte nu. Jag är så nöjd med livet jag har i Sundsvall! Haha, tänk om jag för 10 år sen, eller 7 år sen, eller ens 5 år sen, skulle veta att jag skulle känna såhär en dag… Och när jag pratat med folk jag träffat där också och ärligt kunnat säga att jag är så nöjd med livet hemma… det är en skön känsla! Men jag kommer alltid vara så tacksam för mig själv för att jag gjorde alla dom där flyttarna när jag var i tjugoårsåldern… det skulle jag aldrig vilja ha ogjort, det är perioder i mitt liv som betyder så mycket för mig. Och vem vet vad som händer när jag är typ 50 och Oskar har flyttat hemifrån, då kanske jag kan ha en liten lägenhet där, eller en stuga på landsbygden inte alltför långt bort… hehe, viktigt att ha kvar några drömmar..!

Saknad

Nu slog det verkligen till. Den där fysiska längtan, saknad så det gör ont i kroppen… Min Oskar ♥ Särskilt med tanke på att både han och Daniel är sjuka, sen några dagar tillbaka… Känns så jäkla dumt att vara borta då! Började med att Daniel fick hög feber, sen gick det över till att båda fick magsjuka efter att Oskar varit på förskolan i fredags… så jäkla jobbigt!! Som tur är har Daniels mamma åkt ut och hjälpt till varje dag, sovit över där inatt. Riskerar sitt eget mående, vilken klippa! Tack farmor ♥ Men det är så jäkla typiskt, nästan varje gång jag varit borta har nån av dom eller båda blivit sjuka… hemskt! Men imorgon kommer jag hem i alla fall. Flyger på förmiddagen och är hemma på Alnö på eftermiddagen, så kommer hinna vara med Oskar ett tag då, det känns jätteskönt. Får se sen om det blir vabb några dagar eller hur dom mår… men jag passar gärna på att vara hemma lite med Oskar efter att ha varit borta nu!

För egen del är jag såklart jätteglad över den här resan, det har gett mig så mycket att få vara iväg såhär – hyfsat produktivt jobbmässigt, och underbart på ett privat plan att få vara i bästa staden igen. Men det blir såklart dubbelt när jag samtidigt inte vill vara borta hemifrån såhär länge! Särskilt som sagt när dom nu blivit sjuka… Men, om 24 timmar är jag hemma igen ♥

Känslostarkt

Alltså det började redan på Arlanda, i väntan på att gå till gaten, när jag köpte en fika på Starbucks, och personalen och flera av kunderna pratade engelska. Det började rysa och pirra i mig. Sen att landa, komma ut i flygplatsen och se de välbekanta butikerna – Boots, M&S, Costa Coffee… Underground-skylten. Krocka med någon som snabbt ber om ursäkt med ett trevligt Oh, sorry! Sitta på tunnelbanan och titta på tunnelbanekartan över stan, alla namn så bekanta, vissa namn med en viss extra betydelse för mig. Edgware Road, där jag bodde första året jag var här. Whitechapel, där jag bodde första sommaren jag var tillbaka. Hyde Park Corner, där jag gick förbi på väg till familjen där jag jobbade som barnflicka första året (och flera gånger därefter). Komma fram till Victoria station och gå ut på gatan. Mitt London. Jag gick bara och log för mig själv! Det är verkligen så speciellt för mig att vara här. Som jag, lite sentimentalt, uttryckte mig på Instagram:

IMG_20180915_230054_772

Det är en så stark känsla, att jag har bott här, haft en vardag här, allt detta har varit så bekant, så tryggt, gett mig så mycket. Det är nog först nu, i efterhand, som jag verkligen kan se hur mycket det här gjort för mig, alla perioder då jag har bott här. Så mycket självständighet och klara-mig-själv, att flytta hit själv vid flera olika tillfällen, styra upp olika boenden, fixa jobb eller utbildning, lära känna nytt folk varje gång, upptäcka nya delar av stan… Det har nog gjort väldigt mycket för min utveckling och självkänsla. Och det är som att jag ser det tydligare nu, när jag är tillbaka, när jag har en helt annan vardag hemma, och nu vara tillbaka i det gamla. Som jag skriver, det blir som en krock i mig. Den Karin som alltid längtade hit, hittade olika sätt att lösa det på för att kunna bo här, få den där vardagen. Till att nu ha en helt annan vardag hemma, som jag inte vill byta mot något annat. Samtidigt som det är så nära, alla minnen, upplevelser, känslor av staden, så blir det också mer och mer långt borta. Tänk att jag gjorde det, fixade det, klarade av flera flyttar i olika omgångar hit? Olika områden att bo i, olika sysselsättningar, olika personer runt mig. Men grunden i en stad där jag bara känner mig så hemma. Det är något visst med London för mig.

Med det inte sagt att jag skulle vilja bo här igen. Inte nu, inte alls. Att få vara här på besök känns fullt tillräckligt! Men också så skönt att känna att de starka känslorna för staden finns kvar, att det alltid kommer vara något speciellt för mig.

Nu ser jag istället fram emot fler resor hit framöver – och då med hela familjen. Att få visa Oskar min stad, låta honom uppleva den. Se om kärleken förs vidare!

Ja, mycket tankar och känslor väcks. Och jag har bara varit i stan i 4 timmar, hehe.

Imorgon blir det marknads- och stan-shopping! Förmiddag på mina favoritmarknader vid Brick Lane, Old Spitafields Market och Sunday Upmarket, äta lunch där och sen åka in till stan för lite ”vanlig” shopping. På kvällen har jag inga planer så jag kanske börjar jobba lite lugnt då, för att börja förbereda inför veckan. Det känns helt okej. Men nu är det dags att läsa lite och släcka snart, försöka somna med alla känslor!

Lång vecka och pirrigt nu

Den här veckan har känts lång. Började med hemma-jobb-dag i måndags med två observationer på skolan jag följer för min forskning, sen föräldramöte på kvällen (mitt första! Känns fortfarande lite stort med såna föräldra-saker, kan jag tycka). Tisdag vanlig dag, onsdag började med migrän så jag stannade hemma och sov på förmiddagen, mådde ok efter lunch så åkte in och jobbade lite lugnt då. Men kände mig mosig, är nog bäst att stanna hemma helt, egentligen. På kvällen reflekterade jag över att det bara gått tre dagar av veckan, det kändes som mycket mer… Och igår blev en intensiv dag. Handledning på förmiddagen vilket gick bra, skönt. Sen när jag var på väg hem med bussen visade det sig att en buss havererat precis vid bron som går till ön där jag bor. Bussen jag satt på skulle vända och köra in till stan igen, och släppte av oss alla halvvägs. Jag hade kunnat gå resten av vägen, hade nog tagit nån timme men hade gått bra – men Daniel skulle in och jobba natt, så jag behövde ju hinna bytas av med Oskar. Det slutade med att dom kom och hämtade upp mig och släppte av mig och Oskar hos Daniels föräldrar, innan han åkte till jobbet. Så vi åt middag där, lekte och såg på tv, och åkte sen hem när köerna hade släppt. Blir sårbart med bara en, smal, bro sådär!

Idag var det till sist fredag, och dagen har gått bra. När jag slutade kom Daniel med Oskar och hämtade upp mig, vi köpte bite line-pizza och åkte hem för fredagsmys! Pappa kom förbi en stund sen, och sen var det dags för mig att packa.

Imorgon åker jag till London!!

Sist jag var där var när Daniel och jag firade min 30-års-dag, för 3,5 år sen… åren innan tror jag nästan vi var där nån gång varje år, sen jag flyttade därifrån 2011, så nu är det ett tag sen jag var där… Men den största skillnaden kommer vara att vara där själv – i nio dagar – med en liten familj hemma! Det kommer vara jobbigt att åka ifrån Oskar imorgon… Men det känns bra också, jag vet att det kommer vara jobbigare för mig än för honom, och jag vet att jag kommer ha det bra också..! Jag har sen länge planerat in vad jag ska göra, dag för dag, hehe. Alltså, jag ska åka dit för att jobba, vi kallar det skrivarresor när vi åker bort för att fokusera på sitt skrivande, ofta gör vi sådana med kollegor, men nu passade jag på att boka in en egen resa! Så lyxigt när man har möjligheten. Och såklart kommer jag vara en del ledig där också. Det kommer vara häftigt att vara där igen, uppleva staden igen, mitt andra hem. Och jag är ju så van att vara där själv, så jag tror inte att det kommer kännas så konstigt egentligen, även om jag inte varit så själv på, ja, 2,5 år, sen Oskar kom. Har jag varit borta från honom har ju det varit med jobbet eller kompisar, så det blir något annat nu, och under någorlunda lång tid. Allt är ju relativt. Finns säkert de som tycker att man absolut inte kan vara ifrån sin familj såhär – särskilt som mamma – och andra som åker under längre perioder, eller fler, utan problem. Inget är väl mer eller mindre fel egentligen, så länge man själv mår bra, det farliga är väl om man begränsar sig på grund av upplevda förväntningar och krav… Jag vänder mig såklart emot såna krav på föräldrar, främst mammor, om att man skulle vara en dålig förälder för att man lämnar sitt barn ett tag… Oskar kommer ju ha det minst lika bra med Daniel som han skulle haft med mig, och kommer vara med både mina och Daniels föräldrar. Och jag får tid att fokusera och komma framåt med mitt skrivande, samtidigt som jag får vara i en av mina favoritstäder och göra sånt jag mår bra av. Det är ju inget fel med det! Men självklart kommer jag sakna honom.

Då och nu

Vid nåt tillfälle under kvällen igår så nämnde vi saker från London-tiden, året 04/05 när Sylle och jag bodde i London tillsammans. Och det blev en så himla tydlig kontrast för mig! Livet då och nu. Äventyret vi delade då, bara det att flytta hemifrån första gången, dessutom till ett annat land, att dela våningssäng i en lägenhet med totalt 10 pers, där vi bara var tre som kände varandra sedan innan, leta jobb, träffa så mycket nya människor, och bara klara av allt som hände då. Alla upplevelser som dels var så viktiga där och då, men som också har fått så mycket mening i efterhand. För mig la det där året grunden till min livslånga kärlek till London som stad, vilket har fått avgörande inverkan för de följande 10 åren i mitt liv. Så det var bara inte häftigt i stunden, utan också såklart väldigt utvecklande, men också något som fått så tydliga praktiska konsekvenser. Familjen jag jobbade i då som jag kunde återkomma till och jobba hos flera somrar efteråt (och fortfarande har kontakt med), längtan tillbaka till staden som gjorde att jag läste min master där (som i sin tur blev en stor pusselbit till jobbet jag har nu), och hur under den tiden dessutom Daniel och min relation växte fram, under så osannolika omständigheter!

Och, okej, det är ändå 10 år sedan det där första året, men jag tänker på andra minnen som jag nu så tydligt kan se i ett då och nu. Jag vet att när jag några år senare bodde i London igen så tänkte jag verkligen på hur allt det som var min vardag, min verklighet, mitt liv som jag var mitt uppe i då, hur alla de upplevelserna om några år bara skulle vara minnen i mig. I en framtid som jag inte visste något om då, skulle jag en dag se tillbaka på det där som var allt jag visste då, och allt skulle då bara vara minnen, kopplade till en känsla av något avlägset, nästan med en undran om jag verkligen har varit med om allt det där? Och nu är jag där. Lindy Hop-kvällarna, egentiden på Starbucks, plugget, praktik, extrajobb, alla människor, dejterna… Alla upplevelser, och allt jag har glömt, men som ändå finns med mig.

Det är ju verkligen ett annat liv jag lever nu. Och jag vill inte ändra på något. Jag är så otroligt jävla tacksam, glad och stolt över att jag har gjort allt som jag gjorde under de åren, för allt det har verkligen lett mig fram till vart jag är idag, och att jag kan ha den vardagen jag har nu och känna ro i den! Livet är jäkligt häftigt.

London! Lördag.

Haft en skön dag här! Började med slapp start imorse men vi tog oss till sist iväg mot östra London (mina gamla hoods). 



Första stoppet var Spitafields Market – ett av mina favoritställen att gå till på helgerna när jag bodde här, tillsammans med andra marknader och affärer i området! Dock var det rätt kallt ute idag vilket förtog lite av känslan… Och sen var det så lite folk där? Brukar vara massvis med folk, speciellt på helgerna, så vet inte vart alla var nu! Men men. Vi gick runt där, och lyckades faktiskt shoppa lite också! Varsin t-shirt, och ett (prickigt) paraply till mig! 





Vidare sen mot Brick Lane och en av mina favoritaffärer – en lokal med flera olika individuella designers som säljer där, kul med lite unika kläder! Vissa är dock väldigt dyra, men finns kläder till bra priser också! Det är inte alltid jag hittar nåt där men ändå vill jag alltid gå dit… Och idag fick en randig tröja följa med hem! Sen var det lunchdags och vi bestämde oss för att åka in mer centralt, till ett ställe vi hade läst om – Bubbledogs. Varmkorv och champagne! Så rolig idé. Och gott var det!



Sen blev det en sväng runt Oxford Circus igen, och lite mer shopping för Daniel. 



Vi kände oss klara efter en stund och åkte hem och lämnade av alla påsar. Sen var det dags för en tidig middag! Vi gick till ett ställe i området där vi har varit förut, med mat från Sri Lanka och Indien! Bra priser och gott!



Sen var det dags för kvällsunderhållning – en show med Ruby Wax, typ standup fast om psykisk ohälsa. Fast det var inte så mycket standup, vet inte hur jag ska beskriva det. Rätt bra, men ingen fullpott! Det bästa var nästan mot slutet. När hon var klar med själva ”showen” sa hon att nu blir det paus, och när ni kommer tillbaka ska vi ha lite diskussion. Va, tänkte jag. Gruppdiskussion med typ 309 pers? Det här kommer ju aldrig funka, alla kommer ju bara sitta tysta… Eller, är jag för svensk? Visade sig att jag hade helt fel! Det var jättemånga som ville prata, tog mikrofonen som skickades runt, och berättade väldigt öppet om hur de mått och mår, om depressioner, bipolaritet osv. Till och med en kvinna som berättade att hennes man lämnat henne, typ idag, för att hon var ”knäpp”, och hon började gråta när hon berättade… Väldigt berörande. Men jobbigt också.

Nu är vi hemma igen och det börjar bli dags för sängen. Lugn sista kväll, skönt! Är jättenöjd med dagarna här och det känns såklart tråkigt att åka hem imorrn… Men jag är samtidigt så glad över att jag har en stabil vardag att komma tillbaka till! 

London! Fredag.

En ny dag här! Frukost hemma, vi tog det lugnt, och sen bar det av till stan. Oxford Circus och shopping stod på agendan! Vi gick upp och ner, fram och tillbaka ett antal gånger mellan Oxford Circus och mot Marble Arch, tillbaka till Oxford Circus, mot Tottenham Court Road, och så lunch ner mot Covent Garden… En hel del promenader och nån busstur blev det!

Lunch åt vi på ett ställe som pappa tipsat om, Rock and sole plaice i Covent Garden, typ världens bästa ställe för fish&chips. Daniel testade det och blev jättenöjd, kul!



Sen blev det mer shopping, innan vi gav upp och åkte ”hem” och lämnade påsarna. Tiden gick och vi insåg att det var dags att åka tillbaka in till stan. Hade bestämt träff med min kompis Billy till nio, och innan dess skulle vi hinna hitta en restaurang och äta, och sen hitta ett ställe där vi alla kunde ta en drink. Vi hade läst om ett ställe i Islington son jag ville testa, men där var det packat med folk och sjukt hög ljudnivå i baren, och fullbokat i restaurangen. Vi gick vidare och hittade en Mellanöstern-restaurang med plats. Daniel och jag åt middag där och gick sen för att möta upp Billy. Hittade en pub på vägen med lediga platser så vi gick in. Blev positivt överraskad att det var så tomt där! Schysst pub med både mycket öl och cider, tegelväggar och långa bord, skön stämning. Varför var inte alla andra i området där? Oh well, skönt för oss! Billy kom dit och vi satt kvar tills dom stängde efter 23 (tidigt!), sen kände vi nog alla att det var dags att åka hem… Lite skönt!



Dags att sova nu! Imorrn väntar marknader och förhoppningsvis mer shopping, och sen stand-up på kvällen… Sista dan här…