Kvälls-tankar

Det är så mysigt ibland när jag nattat och jag inte somnar med Oskar (händer mer sällan nu än förut, när nattningarna ofta går snabbare än vad de gjort tidigare) men sen ligger kvar i sängen och bara grejar med telefonen. Älskar att ligga i sängen. Men det är så svårt att motivera sig att gå upp för att göra nåt annat än att typ borsta tänderna och lägga sig igen… Ibland struntar jag i vad jag ”borde” och gör just det, lägger mig igen, men ikväll har jag en Rädda Barnen-grej att fixa med.

Jag fick ett meddelande förut från en gammal kompis som jag hängde mycket med sista åren i London, och slungades på en sekund tillbaka till det livet. När jag bara gick efter hur och var jag ville leva och såg till att lösa det. När livet gick ut på nya upplevelser, hitta sina egna pärlor i en storstad, nya människor och bekantskaper… och medan jag mentalt var tillbaka i det livet satt min 3-åring bredvid mig i soffan och det var snart dags att natta… livets kontraster! Och jag vet att jag inte ville fortsätta leva på just det sättet då, och att jag inte vill ha ett sånt liv nu. Nu är det andra saker jag uppskattar och vill ha ut av livet! Men det finns en viss nostalgi med att tänka tillbaka på det livet, självständigheten, spontaniteten, ovissheten om hur livet skulle bli… såklart finns det alltid en sådan ovisshet, man vet ju aldrig vad som dyker upp i livet – på gott och ont – men då var det en självvald ovisshet, att jag planerade ett halvår-ett år i taget och inte visste vad jag skulle känna för sen. Nu har jag de yttre ramarna klart för mig, och det är en trygghet som jag uppskattar just nu. Men det är häftigt att tänka tillbaka på när andra sidor tog en större plats i mig och mitt liv, hur livet var då, allt som jag aldrig kommer vilja ha ogjort!

Och att jag från det har fått landa i det här livet, fått lyckan i att följa Oskar, får fortsätta utvecklas som människa i mitt jobb, och har en relation som fortsätter utvecklas efter snart 10 år… det är också häftiga upplevelser att få vara med om ❤

Annonser

Lucka 21 – Ett val jag haft ångest för

Lucka nummer 21: ”Ett val jag haft ångest för”

Några val som gett upphov till ångest har jag redan skrivit om. Valet kring vart jag skulle bo, efter att ha flyttat hem från London, när jag inte kände att jag fick ro i Sundsvall men samtidigt ville vara med Daniel. Valet då att flytta till Göteborg ett tag var jobbigt att ta, men blev ju bra i slutändan.

Valet att testa starta eget var nog inte heller helt enkelt att ta. Visserligen jobbade jag inte med något jag ville göra i längden då, utan jobbade inom vården, men det var ju ändå en fast inkomst… funderingar över hur det skulle påverka oss ekonomiskt, och vad som skulle hända om jag skulle bli gravid (vilket vi planerade börja försöka med inte så lång tid efteråt)… såhär i efterhand tog jag nog det steget ganska naivt, med tankar om vad jag ville göra och möjliga kontaktvägar, men utan någon riktigt väl genomarbetad liksom plan… så det var nog tur att jag fick den där doktorandtjänsten då, hehe.

Valet kring om jag sen skulle fortsätta som doktorand eller faktiskt hoppa av och göra något annat har också gett väldigt mycket ångest, men också lett till något som i alla fall just nu känns väldigt bra.

Sen kan det nog vara mycket som ger upphov till funderingar och kval i vardagen, men då försöker jag vara försiktig med att prata om det som ångest, det är ett så mycket tyngre ord… och just nu kommer jag inte på några sådana jobbiga vardagsval heller!

Eller ja, några situationer som verkligen har gett ångest är när jag har behövt prata inför folk… på jobbet på Winnet som jag fick efter mastern, en projektanställning med fokus på jämställt företagande, så skulle jag bara efter några veckor hålla föredrag och prata om kvinnors företagande – för kvinnor som var företagare – på en turné genom länet. Ett upplägg som sedan upprepades flera gånger under mina 1,5 år där, med lite olika teman. Fy fan i helvete vad tufft det var, för att uttrycka det milt.

Sett utifrån så gick presentationerna bra – det var genomtänkta föreläsningar, jag visste vad jag skulle säga, jag pratade högt, tydligt och engagerat osv – men min upplevelse var ångest. Både inför, när jag tränade på föreläsningen eller bara tänkte på det, dels efteråt, som ett utlopp för alla känslor. Och när jag mår så, då gråter jag. Det är min go-to-reaktion. Otroligt jobbigt.

Till slut började jag gå till en KBT-terapeut för att få hjälp med att hantera detta, det var ändå en så stor del av min tjänst, och jag ville inte sluta, även om jag många gånger funderade på det. Det kändes som att jag gjorde våld på mig själv genom att gå emot det starka obehag jag kände…

Men. Det blev bättre. Faktiskt. Mot slutet av tjänsten var det fortfarande jobbigt, men jag kände ändå en annan trygghet. Och jag fick verkligen kvitto på att jag verkligen hade förändrats under Winnet-tiden, under den följande hösten när jag gjorde praktik på fackförbundet Vision under hösten. Då var en av mina uppgifter att hålla workshops i olika sammanhang, om tex diskriminering och likabehandling, och då kände jag verkligen en trygghet i det jag gjorde, och att det var kul! Och jag fick väldigt mycket bra feedback kommer jag ihåg, att det hade varit givande, att jag var duktig, att det var något jag borde jobba med..! Då kände jag mig verkligen stolt, att jag tagit mig igenom allt det jobbiga och fått en trygghet och säkerhet i sådant.

Nu kanske jag kom ifrån ämnet lite, det var väl inte så aktiva val jag gjorde att hålla i de där föreläsningarna från början, det var ju vad jobbet krävde, men visst, någonstans valde jag ju att göra det och inte att vägra, även om det gav mig ångest…

*Detta är en del i Kajsons julkalender – vill du också vara med så kan du läsa mer här.

Lucka 18 – Välja att börja blogga

Lucka nummer 18: ”När jag valde att börja blogga”

Jag kommer ihåg första bloggen jag fixade – det var hösten 2004 när jag flyttade till London första gången med några vänner och några jag inte kände sen innan. Bloggar fanns inte då på samma sätt som idag, vanligare då var typ dagboksinlägg på olika communities (typ Lunarstorm och Sockerdricka..!) men det hade börjat komma såna sidor som bara handlade om att blogga. Med hjälp av datakunniga bror satte jag upp en hemsida där alla vi som bodde ihop skulle kunna gå in och uppdatera, och jag hade stora tankar om att sidan skulle bli välfylld! Men, det var nog mest bara jag som skrev där lite då och då, vad jag minns. Det var ju lite andra förutsättningar då också – inga smartphones, inget wifi, laptops var inte vanligt… så vi hade inte ens någon dator i lägenheten – däremot ett internetcafe nere vid gatan! Så dit fick man gå, köpa en kod som räckte visst länge och sen passa på att surfa – hur gammal är jag?! Haha…

Tror den där sidan försvann efter ett tag när vi inte använde den längre… hade varit kul att läsa den nu annars!

Sen vet jag att jag fortsatte blogga när jag bodde i Nice hösten 2005 och i Linköping våren 2006, men tror att det också är borta. Men faktiskt, den blogg jag började sommaren 2007 när jag pluggade i Göteborg och skulle spendera sommaren i London, den finns kvar! Och där skrev jag ända till april 2012 – och sen dess har jag haft den här bloggen! Så roligt att ha så mycket av sitt liv dokumenterat och kunna gå tillbaka och läsa och minnas… sen har jag alltid, verkligen hela livet sen jag lärde mig skriva vid 6-7 års ålder, skrivit fysiska dagböcker också, lite mer ocensurerade och öppna. Men de senaste åren skriver jag knappt i sådana. Då känns det roligt att det här finns kvar i alla fall!

*Detta är en del i Kajsons julkalender – vill du också vara med så kan du läsa mer här.

Lucka 17 – Välja bort en relation

Lucka nummer 17: ”När jag valde bort en relation”

För ett antal år sedan tog jag faktiskt ett väldigt aktivt beslut att avsluta en vänskapsrelation. Det är nog enda gången som jag gjort ett så aktivt och medvetet val i förhållande till en kompis – annars tycker jag att sådana relationer som avslutas ofta bara rinner ut i sanden… sen finns det väl också andra relationer man kan välja bort, men nu kom jag direkt att tänka på den här.

Det var från början en kompis kompis, som jag mer och mer fick en egen relation med. Hon bodde i London i samma veva som mig så när jag bodde där umgicks vi en hel del och fick gemensamma umgängen. Vi hade en hel del liknande värderingar, och jag tyckte väldigt bra om henne, men ganska tidigt började jag reagera på hur hon uttryckte sig ibland. Hon kunde komma med kommentarer som gav en känsla hos mig av att hon förringade min upplevelse av något, som att hur jag beskrev något inte stämde, eller var överdrivet. Det kändes som att hon, kanske omedvetet, behövde till viss del trycka ner andra, för att känna sig bättre själv. Ända från att jag först la märke till det här så störde jag mig på det och tyckte att det var jobbigt och svårt att hantera. Jag hade också svårt att svara tillbaka, hålla fast vid min ståndpunkt och uttrycka att hon fick mig att må dåligt. När jag sen märkte mer och mer att det här var ett återkommande mönster så blev det mer att jag såg det som att det var en del av hennes personlighet, inte bara att hon uttryckte sig klumpigt nån gång då och då. Och då känns det som att det handlar mer om en människosyn som man själv behöver bli medveten om, om man ska kunna jobba med det – om det ens är något man vill förändra. Och jag kände till slut att den relationen och den osäkerhet hon gav upphov till hos mig, där jag kände mig bedömd och värderad, inte är vad jag vill ha i en vänskap. Och då ville jag hellre avsluta relationen, än låta den pågå. Och jag ville på nåt sätt göra ett tydligt avslut och förklara mina perspektiv för henne, hellre än att bara försöka låta det rinna ut i sanden. Det kändes ändå schystare mot henne och vi hade samtidigt haft en rätt nära vänskap, så jag ville ändå liksom visa henne den respekten. Men jag kände inte för att göra det vid ett fysiskt möte, så en dag ringde jag henne.

Jag kommer inte ihåg exakt vad jag sa, men jag försökte förklara hur jag kände och upplevde olika situationer, och hur det fick mig att må. Jag tror att hon blev rätt paff, och så blev hon arg. Jag vet inte hur vi avslutade samtalet, det kändes nog jobbigt men också skönt tror jag, att ha tagit tag i det, satt ord på mina upplevelser, markerat det som inte kändes bra för mig. Och sen dess har vi inte hörts.

Vår gemensamma kompis har inte heller kvar henne som vän, hon har känt henne längre och upplevt liknade känslor som mig ända från att de var yngre… det känns ju sorgligt men blir som också en bekräftelse på att jag inte bara överreagerar eller nåt, vilket man ju ofta kan få höra i liknande situationer.

*Detta är en del i Kajsons julkalender – vill du också vara med så kan du läsa mer här.

Lucka 15 – Välja utbildning

Lucka nummer 15: ”När jag valde min utbildning (eller struntade i att plugga…)”

Jag började med att välja SPin på gymnasiet – samhällsprogrammet med internationell inriktning, där det mesta lästes på engelska, och började där 2001. Att välja något samhällsvetenskapligt var nog ett rätt enkelt val för mig då jag ville ha en bred grund, och alltid föredragit samhällsvetenskapliga ämnen framför naturvetenskapliga. Sen kändes det nog lite kul att läsa allt på engelska och som att det kunde vara en bra grund om man ville utomlands sen, plus att det var några veckors utomlandspraktik i trean, det lockade nog också!

Efter gymnasiet, tog studenten 2004, läste jag vidare men jag valde aldrig något program. Det kändes som ett för stort beslut att ta, att välja något att läsa i tre år, och vara låst till en plats så länge… Istället började jag läsa fristående kurser, sådant jag är intresserad av, och till slut kunde jag sätta ihop min egen kandidatexamen med de kurserna! Huvudämne var genusvetenskap men jag hade också läst bland annat barn- och ungdomspsykologi… och lite djurens beteende, religion, och en termin franska i Nice, som jag kunde räkna in! Jag var otroligt glad då att jag kunde räkna in alla mina strökurser i min examen – men nu såhär i efterhand och särskilt nu när jag fortsatt med forskarutbildning, så känner jag att jag har missat mycket när jag inte har läst tex metodkurser och andra teori-kurser, som man får när man läser program…

Efter kandidaten, efter att ha läst så mycket genusvetenskap som är väldigt teoretiskt, så kände jag att jag ville läsa vidare men läsa något som var mer praktiskt inriktad. Och så ville jag till London och vara där en längre tid och göra något annat än att ha ett okvalificerat jobb (efter ett år+tre somrar där som barnflicka). Och lyckan när jag hittar en masterutbildning om aktionsforskning (forskning där man som forskare är med och driver en förändring) inom skolvärlden (jag har alltid varit intresserad av genusfrågor inom förskolan) vid Middlesex University i London – och kommer in! Det passade precis med vad jag var ute efter då, och hösten 2009 började jag där. Det var en jättebra och rolig utbildning, där man själv fick genomföra ett aktionsforskningsprojekt och sedan skriva uppsatsen om den processen, och jag lärde mig mycket. Men även där kan jag känna nu i efterhand att jag inte fått den grund en mer traditionell utbildning skulle gett, med bredare kunskaper inom teori och metod.

Men ja, sen efter några år, när jag hade flyttat tillbaka till Sundsvall igen, så dök det upp en doktorandtjänst vid universitetet här, i sociologi med genusinriktning. Jag har aldrig läst sociologi men kontaktade den som var ansvarig och han sa att genusvetenskap var en likvärdig grund då de ligger relativt nära varandra, i alla fall när tjänsten hade en genusinriktning. Att doktorera har jag alltid tyckt verkat häftigt men aldrig haft som plan att ”det ska jag göra”, det har känts som att mitt område är för smalt, särskikt sen jag flyttade hem igen. Men faktiskt, hösten 2013 när jag bodde i Göteborg så kontaktade jag ett gäng olika universitet, både i Sverige och i England, och undersökte möjligheter att doktorera… och hade kontakt med mina tidigare lärare vid Middlesex University, som hade ett projekt där jag skulle kunna vara med..! Men då hade jag behövt söka finansiering för det och det kändes som ett för stort och svårt projekt, särskilt när jag inte var säker på att jag ville bo där igen… Men ja, intresset har funnits där! Så när det dök upp en tjänst i Sundsvall var det självklart att jag skulle söka. Och så fick jag den, och började 2015!

Så nu är jag inne på mitt åttonde år med studier..! 3 år kandidat, 2 år master och nu har jag jobbat ca 2,5 år (har även varit föräldraledig ett år). Att doktorera är ju att gå en forskarutbildning för att lära sig forska, men samtidigt är man (i Sverige, är olika i olika länder) samtidigt anställd, så det blir lite dubbla roller.

*Detta är en del i Kajsons julkalender – vill du också vara med så kan du läsa mer här.

Lucka 11 – En gång jag gjort slut (eller blivit dumpad)

Lucka nummer 11: ” En gång när jag gjorde slut (eller blev dumpad)”

Haha ja… det var ett tag sen såna här saker hände, som tur är! Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva om… kanske den sommaren då jag både dumpade och blev dumpad typ samtidigt? Det här var alltså 1,5 år innan jag träffade Daniel för första gången, jag var mitt i singel-livet och levde därefter, hehe… Moraliskt kanske det inte var helt försvarbart, men det var aldrig på ett seriöst plan, och allt tog ändå slut innan det hann gå så långt, så då ser jag det mest som något positivt, att utforska olika relationer, att våga träffa nya människor, att våga visa intresse!

Det var sommaren 2008, jag var i London över sommaren och jobbade som barnflicka och bodde i en flatshare i Östra London, Bethnal Green, främst tillsammans med ett gäng svenska tjejer. Och på lite olika sätt lyckades jag dejta två killar samtidigt, hehe. Det var verkligen bara på dejt-stadiet, så jag hade inga samvetskval, men okej, det kändes lite dumt när jag en dag hade inbokat att träffa båda två… (haha, det är så roligt att gå tillbaka och läsa om den sommaren nu, så himla annorlunda liv då jämfört med nu, men det var precis så jag ville leva då) Killarna jag träffade hette Duncan och Denis. Duncan träffade jag en kväll ute på Koko och strulade med, sen gick vi på bio en dag och det var jättemysigt! Denis var från Vitryssland och jobbade i en pub dit jag gick några gånger, på nåt sätt började vi flirta, han bjöd mig på ett glas vin och jag frågade om jag fick bjuda tillbaka nån gång, vilket jag fick! Ledde till en kväll med ”bar-hopping” runt i centrala London. Och en dag hade jag alltså en dubbeldate-dag (och alltså inte dubbeldate som att i två par träffas), där jag och Duncan hade picknick i Greenwich på dagen, och på kvällen gick jag på middag och bio med Denis… eh, ja, kanske lite dumt och vet inte om jag skulle haft samvete till det idag om jag hade varit singel, men men.

Och sen gick det inte vägen med någon av dem..! Duncan var egentligen mer av min typ, men av olika anledningar så kände jag ändå att det aldrig kommer bli något mer än en sommar-fling, och då kände jag att det kändes schysstast att avsluta innan det blev något mer… Visserligen kände jag samma sak med Denis, att det aldrig skulle bli något mer – han var verkligen inte min typ – men det kändes nog mindre seriöst än med Duncan så där kändes det mer okej att ha en liten sommar-fling. Det kändes lite roligt på nåt sätt att träffa någon som jag visste att det aldrig skulle bli seriöst med, särskilt eftersom jag visste att jag var i London över sommaren bara och skulle flytta tillbaka till Sverige och fortsätta plugga på hösten, men nån som det ändå var kul att hänga med. Men, i samma veva som jag avslutade med Duncan så slutade Denis bara höra av sig. ”Så, jag känner mig rätt dissad. Om han inte är typ död.” som jag skrev då, haha.

Men ja, det var en rolig sommar!

 

*Detta är en del i Kajsons julkalender – vill du också vara med så kan du läsa mer här.

Känslostarkt

Alltså det började redan på Arlanda, i väntan på att gå till gaten, när jag köpte en fika på Starbucks, och personalen och flera av kunderna pratade engelska. Det började rysa och pirra i mig. Sen att landa, komma ut i flygplatsen och se de välbekanta butikerna – Boots, M&S, Costa Coffee… Underground-skylten. Krocka med någon som snabbt ber om ursäkt med ett trevligt Oh, sorry! Sitta på tunnelbanan och titta på tunnelbanekartan över stan, alla namn så bekanta, vissa namn med en viss extra betydelse för mig. Edgware Road, där jag bodde första året jag var här. Whitechapel, där jag bodde första sommaren jag var tillbaka. Hyde Park Corner, där jag gick förbi på väg till familjen där jag jobbade som barnflicka första året (och flera gånger därefter). Komma fram till Victoria station och gå ut på gatan. Mitt London. Jag gick bara och log för mig själv! Det är verkligen så speciellt för mig att vara här. Som jag, lite sentimentalt, uttryckte mig på Instagram:

IMG_20180915_230054_772

Det är en så stark känsla, att jag har bott här, haft en vardag här, allt detta har varit så bekant, så tryggt, gett mig så mycket. Det är nog först nu, i efterhand, som jag verkligen kan se hur mycket det här gjort för mig, alla perioder då jag har bott här. Så mycket självständighet och klara-mig-själv, att flytta hit själv vid flera olika tillfällen, styra upp olika boenden, fixa jobb eller utbildning, lära känna nytt folk varje gång, upptäcka nya delar av stan… Det har nog gjort väldigt mycket för min utveckling och självkänsla. Och det är som att jag ser det tydligare nu, när jag är tillbaka, när jag har en helt annan vardag hemma, och nu vara tillbaka i det gamla. Som jag skriver, det blir som en krock i mig. Den Karin som alltid längtade hit, hittade olika sätt att lösa det på för att kunna bo här, få den där vardagen. Till att nu ha en helt annan vardag hemma, som jag inte vill byta mot något annat. Samtidigt som det är så nära, alla minnen, upplevelser, känslor av staden, så blir det också mer och mer långt borta. Tänk att jag gjorde det, fixade det, klarade av flera flyttar i olika omgångar hit? Olika områden att bo i, olika sysselsättningar, olika personer runt mig. Men grunden i en stad där jag bara känner mig så hemma. Det är något visst med London för mig.

Med det inte sagt att jag skulle vilja bo här igen. Inte nu, inte alls. Att få vara här på besök känns fullt tillräckligt! Men också så skönt att känna att de starka känslorna för staden finns kvar, att det alltid kommer vara något speciellt för mig.

Nu ser jag istället fram emot fler resor hit framöver – och då med hela familjen. Att få visa Oskar min stad, låta honom uppleva den. Se om kärleken förs vidare!

Ja, mycket tankar och känslor väcks. Och jag har bara varit i stan i 4 timmar, hehe.

Imorgon blir det marknads- och stan-shopping! Förmiddag på mina favoritmarknader vid Brick Lane, Old Spitafields Market och Sunday Upmarket, äta lunch där och sen åka in till stan för lite ”vanlig” shopping. På kvällen har jag inga planer så jag kanske börjar jobba lite lugnt då, för att börja förbereda inför veckan. Det känns helt okej. Men nu är det dags att läsa lite och släcka snart, försöka somna med alla känslor!

Oskar ett år! ♥

Tänk, för precis ett år sen låg jag där i sängen på förlossningen och Oskar var bara typ en halvtimme gammal… Wow.

21.46 den 10 mars 2016 föddes vår Oskar! Jag var lite chockad och kunde inte förstå att det var över nu, efter att ha krystat och tagit i som en tok i 45 minuter (plus att krystvärkarna började komma 3h innan det var klart, det blandades förlossningsvärkar och krystvärkar i över 2h, så visste inte jag att det kunde bli!), inte trott på att det gick framåt, inte vetat hur länge jag skulle behöva hålla på… och så var det klart, jag behövde inte krysta mer, Oskar var här! ”Är det sant, är det klart nu, är det på riktigt, är han här?!”, jag kommer ihåg att jag upprepade de fraserna flera gånger, och så kom han så på min mage och fick ta sig upp mot bröstet medan personalen fortsatte greja med allt efterarbete… Vilken häftig känsla.

Och nu har alltså ett år gått..! Ett år som på många sätt har gått mycket bättre än jag hade vågat hoppats på – jag var inställd på och rädd för det där att aldrig få sova, att vara konstant förlamande trött, att kanske bli nedstämd eller till och med deprimerad, att relationen skulle få det tufft… blandat med alla fina stunder, överväldigande kärlek, att få följa den lilla personen och se den utvecklas! Men vi har ju verkligen haft turen att få en bebis som sovit bra – oftast, inte jämt – och vi har båda två känns oss rätt lugna och trygga i vårt föräldraskap, och vi har hjälpts åt i relationen, så allt har liksom gått över förväntan. Tack vare många olika saker, tror jag! Dels som sagt att vi haft tur, att Oskar varit väldigt nöjd, sovit bra osv, dels att jag har haft med mig rätt mycket lugn tack vare att ha fått följa syskonen och Malin och de barn jag har jobbat med som barnflicka i London, och sen vårt förhållningssätt. Det är jag så glad för! Sen är det klart att det har varit tuffa stunder också! En del vardagsirritation över småsaker, vissa kväller och nätter när nattningen tagit tid, Oskar har vaknat flera gånger, varit vaken länge, skrikit eller bara inte kunnat somna om och man själv har känt frustrationen och hjälplösheten öka, lite trött på alla rutiner i vardagen, trött mornar när man bara vill sova vidare… såklart har det inte varit toppen jämt! Men överlag har det gått väldigt bra.

Och jag har gjort en liten film med filmklipp från det här första året! Tänkte visa när vi firar Oskar, fast det kanske mest är jag och typ Daniel som tycker det är roligt, hehe. Men tänker att det kan vara kul också för Oskar att ha kvar när han blir större! Om någon annan blir sugen på att se så är det bara att klicka här! (säg till om det inte funkar)

Nu blir det firande hela helgen. Vi har lärt oss av våra erfarenheter att det passar bättre med mindre tillställningar, så vi har ett kalas för våra familjer och ett för några kompisar – och så var pappa och Britt-Inger borta idag så de kommer på söndag istället! Då fyller ju jag också, vilket kommer lite i skymundan nu, hehe. Det är något jag känner själv och absolut inte har något emot, nu är det fullt fokus på Oskar! Men såklart är det kul att få lite paket själv också, hehe. I alla fall, ikväll har vi firat med min mamma, hennes sambo, Daniels syster, hennes kille och systerns ena barn (stor-kusinen!). Daniels pappa är borta idag så han och mamman kom tidigare i veckan och firade! Och imorrn kommer Malin och Alexandra med sina respektive familjer. Fin helg!

Vi har haft en himla fin dag, fast att jag är tokförkyld med hosta, rosslig i halsen, snorig, och så fick jag ett sånt jäkla lock för örat igår kväll som fortfarande är kvar, så otroligt jobbigt! Är så frustrerande. Och så vaknade jag med migrän-flimmer, suck, snacka om dålig tajming! Men jag mådde rätt ok efteråt, och fick vila en stund medan Oskar sov förmiddag, och efter det kändes det bra igen. Och har inte haft migrän på 3 månader, så det är ändå bra! Det är nog tack vare medicinen jag äter dagligen… I alla fall! Vi började dagen med några paket i sängen, Oskar var nog hungrig så han var lite gnällig, men det blev mysigt ändå.

Go-frukost sedan med mannagrynsgröt och mackor, sedan tog vi en promenad tillsammans till bageriet och köpte bröd till födelsedags-fikat senare. Vi hade bestämt firandet till runt 17.30 eftersom vissa jobbar, så vi laddade upp med lite mackor och goda pålägg för dom som inte hunnit äta middag. Och så hade jag bakat jordnötskakor och vanlijbullar, och tårtor hade vi beställt av en kompis dotter till Malin, de blev himla goda och så fina! Jag bjuder som sagt gärna på hembakt men har inte tålamod att göra tårtor, eller kreativiteten till att göra fina dekorationer, så det kändes perfekt att få det av någon annan, som gillar att göra sånt. Win-win!

Vi fikade och Oskar fick smaka tårta, det gillade han verkligen! Och så blev det presentöppning såklart, huvudpersonen var inte så intresserad, men vi fick mycket som han nog kommer ha roligt att leka med! Och dagen avslutades jättefint med att han och jag badade tillsammans i ett bubbelbad – han fick paket med bad-tema från mig, några bubbelbitar från Lush och en badbok. Det kändes jättemysigt att få avrunda dagen på ett så lugnt sätt!

Sen alltså, alla säger ju att den här tiden går så fort, men alltså jag vet inte..! Jag tycker jag hänger med rätt bra! Det känns jättelängesen som han var sådär mini-liten, jag är nog rätt mycket här och nu med honom, så det känns mer som att det har hänt så mycket sen han kom! Och jag känner mig rätt med på att det faktiskt har gått ett år. Kan tänka mig att det går snabbare när han börjar på förskolan och Daniel börjar jobba igen, när vardagen blir mer av ett pusslande än det är nu…

Se där!

Ibland är det bra med Facebook ändå, som håller koll på viktiga dagar åt en, när vi själva inte har nån koll!

Det här med årsdagar har aldrig riktigt varit vår grej. Från början var det ju lite oklart när vi faktiskt blev tillsammans ”på riktigt” (jag ser det som att vi typ dejtade på distans i nästan 1,5 år och att det blev ”på riktigt” i samband med att jag flyttade hem från London, som började med att vi möttes på Gran Canaria och hade semester där! Maj 2011… Men det var ju redan seriöst då så det stämmer inte riktigt det heller…), så vi har aldrig haft nån tydlig ”dag”, och nu när vi skulle kunna utgå från förlovningen så, tja, vi har väl ingen rutin på det där ned årsdagar så ingen av oss tänker på datumet! Hehe. Det är ju olika det där, klart det kan vara mysigt med en ”egen dag”, men, för oss har det nog blivit mer att vi firar lite random i vardagen istället, med date nights osv ❤️♥

Årslista

Lånar en lista från UnderbaraClaras blogg som på ett sätt sammanfattar ens år, får se om jag orkar fylla i hela, men tänkte att det kan vara kul att testa!

Gjorde du något 2015 som du aldrig gjort förut?
Blev gravid!!!

Genomdrev du någon stor förändring? Se ovan, hehe… (anar ett tema i mina svar redan..!) Och startade (och avslutade) eget företag, för att sedan (äntligen!) få ett stabilt jobb!

Blev någon/några av dina vänner föräldrar i år? Av mina nära vänner så blev Malin mamma för andra gången ♥ (och min bror blev pappa för tredje gången den här veckan!!)

Vilket datum från år 2015 kommer du alltid att minnas? Alltid och alltid… men 1 mars när jag började mitt nya jobb var en stor milstolpe!

Dog någon som stod dig nära? Nej, som tur är.

Vilka länder besökte du? England (födelsedagsresa till London med Daniel), Grekland (kompiskärleksresa till Rhodos) och Tjeckien (konferens i Prag med jobbet)!

Bästa köpet? Hm, vad svårt..! Vet inte om jag har köpt nåt så speciellt? Kanske min Udda Stol som Carin har gjort som gör mig glad varje dag när jag går förbi den – fast den fick jag i och för sig i present… Oh, men jag har köpt en överraskningsgrej till en person till nästa år som jag är rätt så nöjd med..!

Gjorde någonting dig riktigt glad? Knoddhen i magen ♥ och att allt bara faller mer och mer på plats i livet. Rhodos-resan var också en riktig kick – vänner, värme, avslappning och kärlek!

Saknar du något under år 2015 som du vill ha år 2016? Nej, jag vet inte vad det skulle vara! Träffa vännerna som inte bor här i stan kanske, det blir ju aldrig så ofta som man vill!

Vad önskar du att du gjort mer? Är nöjd med den balans jag haft det här året i vardagen, med jobb, umgängen, träning, egentid, några resor, ideellt engagemang… 

Vad önskar du att du gjort mindre? Som sagt, haft en bra balans i år!

Favoritprogram på TV? Olika serier som vi kollar på, som Orange is the new black och Girls, men ska jag vara noga och hålla mig till TV så blir det ju min favorit Bachelor/Bachelorette. Haha, älskar´t!

Bästa boken du läste i år? Hm, har lite svårt att hålla isär vad jag har läst i år och inte andra år..! Men en favorit var absolut Americanah av Chimamanda Ngozi Adichie, väldigt stark och berörande bok. Rekommenderas varmt (tack Malin för tipset)! Just nu bläddrar jag ibland i Liv Strömquists Kunskapens frukt, så jäkla klockren! Underbara seriestrippar med så jäkla viktiga och klockrena poänger. (Tack syster för att jag får låna den) Läs läs läs!

Det-var-inte-sa-lange-sedan-1800-talet-som-lakare-botade-kvinnlig-olydnad-med-omskarelse.-Tack-Liv-S

Största musikaliska upptäckten? Haha, jag är rätt tråkig musikaliskt. Jag lyssnar mest på min kära Joshua Radin, med instick av diverse låtar här och där, typ så.

Vad var din största framgång på jobbet 2015? Att jag fick det!!

Största framgång på det privata planet? Jamen det måste ju bli Knoddhen igen.

Största misstaget? Oj… Vet inte om jag har gjort så många direkta misstag? Mindre grejer absolut, missar på jobbet, och så gick jag på nån lurendrejargrej på Facebook i ett svagt ögonblick och blev av med 500 kronor men upptäckte det i tid som tur var så blev inte värre än så, även om det var en jäklig onödig utgift där och då. Men inte nåt större än så tror jag inte?

Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år? Gladare, lugnare och mer rofylld.

Vad spenderade du mest pengar på? Tja, vi har ju lånat pengar till husrenoveringen vi håller på med, så på ett sätt är ju det definitivt största utgiften!

Något du önskade dig och fick? (vi säger det tillsammans i kör) Knoddhen! Och jobbet!

Något du önskade dig och inte fick? Det har jag släppt vid det här laget om det var så, det är inget jag kommer på nu.

Vad gjorde du på din födelsedag 2015? Underbara London! Perfekt för mig, som firat både 20 och 25-års-födelsedagarna där, i helt olika skeenden i livet! Knöt ihop säcken på ett fint sätt.

Finns det någonting som skulle gjort ditt år ännu bättre? Ärligt talat? Jag tror inte det. Det går väl alltid att hitta saker – träffat vänner och syskonen mer (mamma och pappa träffar jag ju regelbundet men syskonen är ju längre bort), haft en soligare sommar, haft mer pengar osv osv osv, men i det stora hela är jag jäkligt nöjd med det här året.

Vad fick dig att må bra? Känslan av ro som håller i sig, alla pusselbitar som faller på plats eftersom. Det som började redan 2013 med att jag landade i att det är här jag vill bo, som 2014 fortsatte med husköpet, och nu har kompletterats med både jobb och liten knodd på väg. Och att jag känner mig så lugn och trygg i den fasen i livet som jag är i nu! Det är nåt helt annat än vad livet var för bara några år sedan, och något helt annat än vad jag trodde att jag skulle vilja ha, men just nu är det så rätt för mig. Och att den känslan håller i sig, inte går över i nån panik över vart livet tar mig och vad som händer och att jag känner mig ”fast” eller nåt, det får mig att må så bra!

Vem saknade du? Även om jag inte träffar vänner och familj så mycket som jag skulle vilja pga olika städer, så har jag ändå hunnit med att träffa alla någon eller några gånger, och det är jag glad för! Men min fina Johanna är alldeles för långt borta i Australien. Nu har det redan gått 1,5 år sedan vi sågs senast, och det är inte ok. ♥

De bästa nya människorna du träffade? Kollegorna som är så fina! Särskilt Lotta som jag delar rum med som förgyller vardagen!

Mest stolt över? Stolt tänker jag att man är över en prestation, och då är jag stolt över att jag gjorde så pass bra ifrån mig att jag fick det här jobbet, som känns så jäkla bra.

Högsta önskan just nu? Personligt – att Knoddhen fortsätter må bra i magen och kommer ut frisk och kry. Mer allmänt – att de goda krafterna i Sverige och världen fortsätter kämpa, engagera sig och höras, så att inte det andra hemska tar över…

Vad tänker du göra annorlunda nästa år? Hela nästa år kommer ju bli en stor förändring (om allt går som det ska. Jag vågar inte ta något för givet!). Jag tänker fortsätta försöka tänka good enough och vara nöjd med vad jag faktiskt klarar av, särskilt nu med all förändring. Men annorlunda? Vet inte riktigt!

Haha, ja, det var den listan! Blev väl en del upprepningar och kanske inte några direkta överraskningar, men men! Lite roligt tidsfördriv för mig såhär en fredagskväll när Daniel är på jobbet och jag kollar på Musikhjälpen (visst har ni väl bidragit på något sätt?).