Ett år sen

För exakt ett år sen var jag i London typ 10 dagar för en egen skrivarresa – samma sak som jag gör nu två dagar i stugan! (Helt enkelt att bara åka iväg och sitta själv och jobba nånstans. Miljöombyte gör stor skillnad ibland för skrivandet!)

En av de första dagarna där fick jag mens – med medföljande besvikelse över att inte ha blivit gravid den månaden… Vi hade då visserligen nyss börjat försöka så jag var beredd på det då jag ju var inställd på att det kan ta ett tag, men rent känslomässigt hoppades jag från första stund… dessutom hade jag då nyss fått reda på att tre nära vänner var gravida – och även om jag såklart var jätteglad för deras skull så kände jag mig också avundsjuk! Det är ju ingen känsla man är stolt över, men när jag hoppades så mycket själv och särskilt när det hade gått några månader utan att det blev nåt för oss och jag tyckte att det var jobbigt (jag vet ju att många får försöka mycket mycket längre än vad vi fick, och jag har full respekt för hur fruktansvärt jobbigt det måste vara, men jag tror inte heller på att jämföra känslor utan alla har rätt till sina upplevelser. Och jag visste ju inte då hur lång tid det skulle ta och jag har starka tendenser att dra iväg i tankarna och tänka mycket katastrof-tankar – nåt jag jobbar med – och för mig blev det snabbt mycket fokus och därmed förhoppningar och besvikelse), så var det verkligen en dubbel känsla. Det tog inte bort glädjen gentemot dom och att jag ville veta och vara involverad i deras graviditeter, men parallellt med det var det också tufft. Och det fick det vara, bestämde jag mig för.

Och nu sitter jag här ett år senare med en livlig lillbus i magen som vi kommer få träffa inom bara några veckor ❤

Och tillbaka till London- det negativa med mensen vägdes upp av det positiva med att jag då kunde göra min (första!) tatuering, som jag hade bokat tid för! Den hade jag fått avboka annars, då deras policy var att inte tatuera gravida, och jag var inte beredd att låtsas som ingenting även om det säkert hade kunnat gå bra. Jag hade hittat en tjej som jag tyckte var duktig, särskilt på att göra blommor, med en stil jag verkligen gillade, och de hade en studio där bara kvinnor jobbar, så det kändes bra att stötta i en så mansdominerad bransch. Så då fick jag till slut den tatuering som jag funderat på så länge men inte kunnat bestämma mig för exakt vad jag ville ha!

Min favoritblomma – syren

Annonser

Trött och hormonell?

Imorse när jag vaknade kände jag mig nedstämd och ledsen direkt, och det har inte riktigt släppt… Jag funderade under morgonen på om det var pga kombinationen förkylning, intensiv vecka och lite för lite sömn under veckan, och om allt kom nu när jag hade en ledig och oplanerad dag med Oskar. Det kan nog ha påverkat, men sen kände jag att det var nog mer att det var nån slags känslomässig insikt som kom över mig, om den stora omställning vi faktiskt står inför. Även om jag känt mig mentalt redo ett tag så var det som att det landade i mig på ett annat plan nu. Nu har vi haft det här livet med Oskar i 3,5 år, och den perioden tar ju slut nu! Då kommer ju något annat börja som förhoppningsvis blir minst lika positivt, men, det blir ju ändå nåt annat. Det var nog det som liksom landade i mig idag.

Sen har jag känt mig väldigt trött idag. Inte riktigt som när man sovit för lite – och inatt blev det äntligen bra med sömn – men nåt slags konstant trötthet. Får se om det är nåt tillfälligt bara efter veckan som varit, eller om det är nån slutet-på-graviditeten-trötthet som kommit.

4 veckors jobb kvar – enligt planen – och sen 3,5 veckor till innan beräknad födsel (men det kan ju bli närsom, såklart). Det närmar sig!

Det där med balans…

Ja, det är det där med balansen i vardagen… just nu är det mycket på gång i relation till jobbet, och flera saker som liksom ligger utanför ramen för min avhandling. Det är roliga saker, tex ett bok-kapitel som jag och några doktorand-kollegor ska skriva (!), men det är också sånt som kräver tid och som jag behöver göra ”utanför arbetstid” (vi har årsarbetstid och får lägga upp vår arbetstid precis som vi vill, men jag utgår till vardags från typ vanliga kontorstider både för att få vardagen att fungera smidigt men också som ett sätt att sätta gränser och kunna känna mig ledig. Men sen är det lyxigt att kunna styra själv, jobba lite kortare de dagar jag hämtar på förskolan tex, kunna gå på MVC-möten som är aktuellt nu, eller ta nån dag här och där för att göra annat, utan att behöva stämma av med nån, utan då se till att ”jobba ikapp” vid annat tillfälle istället). Och i kombination med annat jag vill lägga tid på (tex gravid-yoga en gång/vecka, Rädda Barnen-grejer, träffa vänner, eller bara sitta i soffan en kväll med Daniel och se Idol) plus att Daniel ibland jobbar på kvällarna och vissa helger, så är det inte helt lätt att hitta tiden för att göra det där jobbet.

Som tur är är det verkligen sånt som känns roligt och som jag vill lägga tid på, annars hade det blivit en negativ stress direkt, men ja, det känns ändå svårt att få till en bra balans. Och med 7 veckor (!) till beräknad födsel så är det ju inte supermycket tid där saker ska försöka hinnas med..! Men, jag är ju medveten om att det är mycket just nu, att jag behöver se till att få återhämtning, och att jag är vaksam på hur jag mår och reagerar på saker. Och jobbet är ju alltid bara jobbet och går att lösa. Så jag får fortsätta vara uppmärksam och se hur jag löser allt eftersom.

Redo för bebis

Två månader kvar till beräknad födelsedag för lillasyskonet (6 november). För min del skulle hen gärna kunna få komma nu! Alltså, såklart vill jag inte att den ska födas alldeles för tidigt, på så sätt går jag gärna tiden ut, men rent mentalt så känner jag mig redo för bebis nu. Den här gången vet man ju lite mer vad som väntar, det är inte lika svårt att föreställa sig som inför första gången. Även om man aldrig vet vad det blir för person, och vi nu inte vet hur det kommer vara att ha ett större syskon samtidigt som bebisen, så känns det ändå lättare att föreställa sig själva grejen med en bebis – matning, amning, blöjor, otröstliga kvällar, pussla vardagen med en bebis; eller bara att hålla sitt lilla barn i famnen ❤ Och det är ju det jag har längtat efter! Extra mycket senaste året sen vi började försöka med syskon i slutet av sommaren förra året… Så det är ju det jag vill åt, inte just graviditeten! Så ur det perspektivet känner jag mig mentalt redo. Men visst, försöker också samtidigt ta vara på den här tiden vi har kvar som familj, bara vi tre tillsammans. Det kommer vi ju aldrig mer vara!

V 30 🧡

Sen har vi ju haft det väldigt bra med sömnen med Oskar i princip från start, så det kan jag känna mig lite osäker på, om vi nu får ett barn som kanske är mer ”som vanligt”, eller till och med extra behövande på just det… att inte veta riktigt hur jag klarar av den sortens sömnbrist under en längre period, och samtidigt då redan har ett större barn och inte kommer kunna sova ikapp på dagarna på samma sätt… Men det går väl inte riktigt att förbereda sig på det mer än att såklart vara medveten om att det inte alls behöver bli som det blev med Oskar, att det kanske är troligt att det inte kommer bli så. Och på något sätt klarar man väl av det, man måste ju. Man får hitta sina strategier i vardagen. Och med Daniels friveckor har vi ju rätt mycket tid tillsammans. Även om det kommer bli tufft med flera nätter ensam på regelbunden basis, med rätt tidig start..! Vår plan är dock att ta ut dubbeldagar året ut när bebisen har kommit, så att vi får en långstart hemma tillsammans första tiden. Det känns otroligt skönt.

Samtidigt är jag också tacksam över att graviditeten ändå går såpass bra. Absolut, jag känner mig tung, det blir spänt och ibland ont, jag är begränsad i hur jag kan röra på mig och hur mycket jag klarar av varje dag. Men de tuffa perioderna med illamående och mer ont var lyckligtvis under kortare perioder, så även om graviditeten med Oskar var ännu enklare så upplever jag också den här graviditeten som överlag väldigt hanterbar. Och det är jag tacksam för och tar inte för givet, jag vet hur förjävligt många andra kan ha det, på olika sätt. Så även om jag känner att jag gärna vill ha min rörlighet tillbaka, så är det absolut okej att ha det såhär ett par månader till.

Jag är ju också såndär som går igång på listor, förberedelser och planering, så typ sen jag hade kommit halvvägs i graviditeten så började jag lite mer aktivt med olika inköp, för att kunna portionera ut det under tiden som är kvar..! Plus att vi köper en del kläder och grejer begagnat vilket ju kräver lite att hålla koll, nappa när något finns tillgängligt osv, så det går liksom inte att fixa allt under typ en dag. Men jag gör gärna så, både med tanke på miljön och den egna ekonomin. Sen har vi kvar de flesta stora grejer sen Oskar så det är skönt, men lite påfyllning av kläder (typ hälften av kläderna Oskar hade var efter Miranda/Samuel, som vi sen skänkte vidare när Malins syster blev gravid, så lite nytt kan vi fylla på med nu, vilket mest bara känns kul..!) och lite grejer som vi inte hade eller som vi lånade förra gången har vi köpt den här gången. Så nu är det bara några kul-att-ha-grejer kvar som jag har tänkt på, sen är vi också praktiskt redo! Hehe, i god tid, jag vet… Men delvis också för att de sista veckorna och helgerna innan jag har planerat att gå på föräldraledighet i mitten av oktober så är jag lite upptagen med olika saker, så det känns skönt att ha det mesta på plats innan dess. Sen går ju såklart allt att fixa efter att bebisen kommit också, det är ju mycket bara att jag som person tycker att det känns mentalt skönt att ha fixat saker, kunna släppa tankar på vad som ”behövs” (det mesta är ju bara sånt man vill ha, inte som är livsnödvändigt..!), och känna att det jag kan förbereda är gjort. Lilla sidan med kontrollbehov, oh ja.

(Den sidan gör också att vi i såna här lägen hamnar i de stereotypa rollerna där jag många gånger kollar upp, planerar, gör inköp osv. Men jag tänker också att ibland får man välja vad man vill jobba med, och just vad gäller jämställdhet så är vi i andra fall mer jämlika, eller att Daniel i vissa avseenden även gör mer än mig av det som klassiskt hör till kvinnorollen, och har mer koll på vissa saker som jag inte har koll på. Nånstans är vi ju sen också formade av det samhälle vi växt upp i och det är svårt att helt ändra vissa mönster och beteenden som man haft med sig så länge. Men jag tycker ändå att det är viktigt att reflektera över och ibland tillsammans gemensamt lyfta vem som gör vad – och inte bara det rent praktiska utan också allt som innebär att planera, tänka framåt, hålla koll på olika sorters behov i hemmet, se till att saker görs i tid osv… Även om man i slutändan ändå landar i att man kommer fortsätta göra saker på vissa sätt så finns det i så fall i alla fall en medvetenhet om det. Och vissa saker kanske man kan bestämma sig för att jobba på. Men helt lätt är det inte!)

Sommaren 2019

Sommaren 2019 blev inte helt som tänkt. De enda planerna vi hade var en semestervecka i Laholm, i en stuga vid Sveriges längsta fram samtidigt som bror med familj hyrde en egen stuga. Sen hade vi mest bara tänkt vara hemma och ta varje dag för sig, kanske göra några kortare utflykter, såklart åka till stugan osv men inte så mycket mer än så. Sen var det en vecka i mitten av juli när mycket hände på samma gång – pappas sambo Britt-Inger gick bort efter extremt kort tid med vetskap om cancer, samtidigt var mamma och moster här och hälsade på och bodde hos oss och mamma hade en tuff period av lite olika anledningar. I samband med det här hade också jag och Daniel det lite tufft. Och som toppen på allt hade jag några jobb-dagar. Plus att jag fick känningar av foglossning så kroppen orkade inte som tidigare. Allt sammanföll och gjorde det till en tuff tid. Sen blev det rent praktiskt mycket när det var dags för begravning, med båda syskonen med familjer här men det var också väldigt fint att få samlas alla syskonen, att barnen fick träffas, och att vi fick vara med pappa ❤

Nu är det sista semesterdagarna för mig innan jag börjar jobba igen på onsdag. Jag älskar verkligen att vara ledig, men det börjar kännas ok att hösten är här också. Det blir en lugn start också, fokus på sommarkursen där jag undervisat under sommaren plus resa till Manchester för mötesdagar och konferens, och vi åker redan nu på söndag! Borta nästan en vecka. Och jag jobbar bara två månader till (som jag har tänkt) innan jag går hem på föräldraledighet, så hösten kommer nog gå väldigt fort..! Och ja, sen är lillhen här! Jag har tänkt att det känns overkligt att snart ha en bebis hemma, men när jag har tänkt lite mer på det så känns det så himla självklart på ett sätt. Såklart blir det en omställning att inte ha bara Oskar att ge 100% uppmärksamhet till, men som det känns just nu så känner jag mig himla redo för ett litet syskon, för att gå igenom bebis-tiden igen, för att få se Oskar som storebror..! Men sen beror ju så mycket på vad det blir för bebis den här gången såklart – vi har ju haft sån tur med Oskars sömn i princip från start och det kan man ju verkligen inte räkna med igen… och nu dessutom ett storasyskon med egna känslor som vi också ska möta! Men jag ser fram emot att få träffa den lilla filuren som buffar i magen just nu ❤

Avlastning

Daniels föräldrar är här nu och är med Oskar några timmar. Daniel jobbar och förra veckan var en av de tuffaste på mycket länge, så det är så skönt att få en stund själv, inte ha ansvar för någon annan, bara sitta i sängen en stund, andas, och låta känslorna vara där.

En sak som hände var att pappas sambo gick bort efter en väldigt kort tid med cancer. Eller ja, med vetskapen om cancer, den hade nog funnits där ett tag… Men med symptom i två månader och cancer-diagnos i 1,5 månad… otroligt snabbt. Så det är tufft, både att hantera själv men också balansen att finnas där som ett stöd för honom, samtidigt som det även händer jobbiga saker på andra plan, med andra i min närhet, som både innebär att jag behöver hantera mina känslor kring det och där andra behöver stöd, och att samtidigt ge tid till mig själv. Att inte ha dåligt samvete för att jag behöver vila, hantera mina egna känslor kring allt, vara en närvarande förälder, och hantera allt praktiskt i vardagen när Daniel dels varit borta och nu jobbar. Och nu har jag fått foglossning också så kroppen orkar inte heller på samma sätt som tidigare. Vilket också kan påverka måendet, i alla fall vissa kvällar när det är lite värre…

Så, livet är inte på topp just nu. Men så är det ju, det går ju upp och ner och vi kan inte styra över vad som händer. Det viktiga är väl att våga vara i det som är jobbigt. Låta känslorna komma när det blir för jobbigt, men också försöka hitta på saker för att få andra upplevelser och minnen. Prioritera bland ”måsten” i vardagen. Våga be om hjälp.

Gråa moln

Livet är lite tufft just nu på vissa sätt. Inte specifikt för mig eller lilla familjen, men andra i min närhet. Jag är glad att jag är på en bra plats just nu på många sätt, men det är tufft när andra har det svårt, och det är svårt att veta vad man kan göra. Många gånger går det ju inte att göra så mycket… eller, inte så mycket konkret, mer än att finnas där och fråga hur allt är. Det kan vara mycket för den som är mitt upp i situationen. Men för mig känns det inte tillräckligt men det är väl det som är livet, tuffa stunder som man måste ta sig igenom.

Imorgon åker vi i alla fall på semester. Vi ska bila ner till Laholm, utanför Halmstad, där vi och brors familj har hyrt stugor vid en mils-lång strand. Det ska bli jättekul att se små-kusinerna Oskar och Folke få så mycket tid med varandra! Jag växte upp med en väldigt nära relation med min kusin fast att hon bodde i Göteborg, så känns fint att Oskar förhoppningsvis kan få en bra relation med sina kusiner, även om vi bor långt ifrån varandra! Att det kanske kan vara början på en tradition.

Vi stannar i Örebro på både dit- och hemvägen och övernattar för att dela upp resan. Blir spännande att se hur det går att resa så långt med Oskar… tur att både jag och Daniel är med i alla fall!

Vi har så mysiga mornar nu, jag och Oskar. Under våren har han haft som rutin att ”spela” på telefonen när han vaknar (= kolla Youtube eller spela på mån app, i 10 minuter) när han är ledig, medan vi ligger kvar i sängen. Det brukar vara det första han frågar efter när han vaknar. Men i några veckor nu så ligger vi och gosar istället, kramas och skedas, både en stund innan och efter han spelar. Så himla fin start på dagen! Men han känns väldigt närhetssökande och tur sig väldigt till både mig och Daniel just nu. Det här gjort att det blivit några tuffa förskolelämningar och att det varit svårt att lämna över till barnvakt när vi haft det, fast att det alltid är någon från våra familjer som han känner bra. Men det är själva uppbrottet som är svårast, sen går det alltid bra. Lilla hjärtat. Kanske är det en omedveten förberedelse inför lillasyskonet, eller så är det nån slags fas. Det underlättar ju för oss just nu att vi är lediga, men det känns som att det kan bli tufft till hösten, när han är van med att vara med oss så mycket och inte ha så mycket naturliga separationer, som en vardag med förskola. Eller så har det gått till sig då…

Dags att sova nu så vi orkar hjälpas åt med körningen imorgon.

Tacksam

Idag gjorde vi ett tidigt ultraljud och allt såg bra ut. Den lättnaden och tacksamheten jag kände efteråt, jag hade verkligen inte tagit detta för givet! Såklart finns det aldrig några garantier ändå, men bara att få bekräftelsen nu på att det är någon som lever där inne och att utifrån det de kollar efter så ser allt bra ut… det känns så skönt. Och det var en pigg och rörlig liten krabat där inne som ”studsade” under undersökningen, så kul att se!

Vi firade sen med fika på sjukhuset och en liten shoppingtur. Köpte ett första set med nya kläder, en body och byxa, till lillhen. Vi har ju kvar mycket efter Oskar som den här kommer få ärva, men lite nytt vill jag komplettera med! Och så passade jag på att köpa lite gravid-kläder – jag har inte velat visa min mage så uppenbart än (och den har redan börjat växa så det har inte varit det lättaste), men nu känns det ok att göra det. Såklart har jag kvar kläder från sist, men då var jag höggravid under vintern så jag behöver ändå en del andra kläder nu, när det kommer vara sommar och höst! 6 november är nya datumet för beräknad födsel, bara justerat med en dag, och jag är i vecka 13 nu.

Som Daniels mamma sa när vi kom hem (de var med Oskar medan vi var iväg): nu är det på riktigt. Precis så känns det! Fram till nu har jag bara vågat tänka fram till idag, men nu vågar jag tro på att det kan gå vägen, vågar börja tänka på hela graviditeten, en födsel, ett syskon, en föräldraledighet… det är mycket att ta in men jag är så glad att jag får dra iväg i tankarna nu! Sen kan det ju hända saker ändå längs vägen, man vet ju faktiskt aldrig, men nu kommer jag gå in i det här och våga hoppas.

Undrar vem det är där inne…

Tidig kväll

Ikväll hade jag inga ”borden” att göra så jag borstade tänderna innan nattning och kunde sen ligga kvar i sängen efter att Oskar somnat. Så skönt!

Idag har jag varit hemma och vabbat med honom – han har fått vattkoppor. Det har gått ett tag på förskolan så vi var beredda på att det kunde komma, och när jag imorse såg flera prickar varav några var vätskefyllda… Ja, då var det bara att acceptera läget. Det tråkiga är att de hade påskfirande på förskolan idag, de här ”påsksafari” med olika stationer, pedagogerna klär ut sig till påskhare och höna osv, och barnen är utklädda. Oskar var med förra året och vi hade pratat om det massa inför idag, så känns jättetråkigt att han missade det! Han kommer inte ihåg förra året dock så han hade inga problem med att vara hemma istället för att gå till förskolan, hehe. Och han har varit på bra humör hela dagen så vi har haft en bra dag tillsammans. Jag åker utomlands med jobbet tisdag-fredag nästa vecka, till Edinburgh med de andra doktoranderna, så jag tar gärna vab de här dagarna för att få vara lite mer med Oskar.

En annan jobbig grej är att jag inte är säker på att jag haft vattkoppor själv! Men troligtvis har jag det, bara att det i så fall var så väldigt lindrigt när jag fick det så mamma och pappa var aldrig helt säkra. Det går att ta ett blodprov för att kolla om man haft det och på vårdcentralen sa de först att jag kunde komma och göra det idag. Sen visade det sig att de bara skickar proverna på måndagar och tisdagar så det var ingen idé att göra nu, måndag är röd dag och sen åker jag tidigt på tisdag. De tyckte att jag skulle göra det när jag kommer hem bara för att få det bekräftat. Det ska ändå inte vara någon fara för fostret och går inte att göra något i förebyggande syfte, så bara vänta och se och hoppas på det bästa!

Och fostret ja, jag är inne i vecka 11 nu..! Häftigt att första trimestern faktiskt snart har gått..! Vi har tid för tidigt ultraljud i slutet av april, och det ser jag som en milstolpe – om allt ser bra ut då, kan jag våga tro på att det här kan gå vägen. Det vågar jag inte än, så mycket kan ha hänt under de här veckorna, antingen att kroppen inte reagerat på att något hänt, eller att de ser någon allvarlig sjukdom eller så… så jag tar inget för givet. Det kommer jag inte göra sen heller – först efter förlossningen vet jag att allt har gått bra! – men då kommer jag i alla fall våga tro mer.

Sen är det svårt för magen har verkligen redan börjat växa, så himla tidigt! Men den kan ju göra det, det är väl extra vanligt när det inte är första gången. Men jag vill helst inte klä mig än som att det är helt uppenbart, på jobbet och så, förrän jag fått den där bekräftelsen på ultraljudet… så det är en lite svår klädesperiod just nu! Men men, jag hoppas att jag kan släppa det om ett par veckor och gå in helt i det här…

Graviditeten har i alla fall blivit lite lättare då illamåendet lättat, tack och lov! Jag är fortfarande lite petig med vad jag är sugen på och vad jag inte alls vill ha, men det är hanterbart. Upplever att jag blivit extra känslig för värme, att jag gärna tar av mig om jag har nån kofta eller så när jag är inne, vill ha svalare än vanligt i sovrummet osv. Men annars är det inga stora grejer, så det är väl rätt ”klassiska” symptom som jag har i en relativt mild form ändå.

Jag mådde ju så himla bra med Oskar så på ett sätt är det häftigt att få känna på lite symptom – när de tack och lov är såpass milda – och häftigt hur kroppen reagerar så olika!

Kvälls-tankar

Det är så mysigt ibland när jag nattat och jag inte somnar med Oskar (händer mer sällan nu än förut, när nattningarna ofta går snabbare än vad de gjort tidigare) men sen ligger kvar i sängen och bara grejar med telefonen. Älskar att ligga i sängen. Men det är så svårt att motivera sig att gå upp för att göra nåt annat än att typ borsta tänderna och lägga sig igen… Ibland struntar jag i vad jag ”borde” och gör just det, lägger mig igen, men ikväll har jag en Rädda Barnen-grej att fixa med.

Jag fick ett meddelande förut från en gammal kompis som jag hängde mycket med sista åren i London, och slungades på en sekund tillbaka till det livet. När jag bara gick efter hur och var jag ville leva och såg till att lösa det. När livet gick ut på nya upplevelser, hitta sina egna pärlor i en storstad, nya människor och bekantskaper… och medan jag mentalt var tillbaka i det livet satt min 3-åring bredvid mig i soffan och det var snart dags att natta… livets kontraster! Och jag vet att jag inte ville fortsätta leva på just det sättet då, och att jag inte vill ha ett sånt liv nu. Nu är det andra saker jag uppskattar och vill ha ut av livet! Men det finns en viss nostalgi med att tänka tillbaka på det livet, självständigheten, spontaniteten, ovissheten om hur livet skulle bli… såklart finns det alltid en sådan ovisshet, man vet ju aldrig vad som dyker upp i livet – på gott och ont – men då var det en självvald ovisshet, att jag planerade ett halvår-ett år i taget och inte visste vad jag skulle känna för sen. Nu har jag de yttre ramarna klart för mig, och det är en trygghet som jag uppskattar just nu. Men det är häftigt att tänka tillbaka på när andra sidor tog en större plats i mig och mitt liv, hur livet var då, allt som jag aldrig kommer vilja ha ogjort!

Och att jag från det har fått landa i det här livet, fått lyckan i att följa Oskar, får fortsätta utvecklas som människa i mitt jobb, och har en relation som fortsätter utvecklas efter snart 10 år… det är också häftiga upplevelser att få vara med om ❤