Alla får ju se ut som de vill. Eller?

Såg ett tv-program igår kväll där de bland annat diskuterade utseenden. Och jag tycker att det är lite synd, för de flesta såna diskussioner slutar just när det börjar bli intressant! Ofta brukar det pratas om att sminka sig eller inte, om rakning, kanske om vikt och bantning, och jag tycker att det alltid slutar med att någon konstaterar att alla får se ut och göra som de vill, och så stannar diskussionen där. Men det är där jag tycker att allt börjar!

Såklart får alla göra som de vill. Alla stilar, alla utseenden, ingen ska egentligen känna att något är mer rätt eller fel. Men, vad är det egentligen som gör att vi vill göra som vi vill? Allt handlar ju i grunden om normerna i samhället och hur vi förhåller oss till dem. Normer som säger att tjejer inte ska ha hår på vissa ställen, normer som gör att vi känner oss fräschare med smink, normer som gör att ett mode som anspelar på sex blir mer och mer utbrett. Det i sig behöver inte vara något negativt, men det är ändå något vi alla måste förhålla oss till, på ett eller annat sätt. För, normerna påverkar vad vi vill göra. Därför tycker jag att det är synd att diskussionerna ofta stannar vid att alla får göra som de vill, när det där med viljan påverkas av alla normer i samhället. Jag tror att det är först när vi ifrågasätter normerna som vi kan hitta vad vi verkligen själva vill. Det är lätt att säga att jag sminkar mig/rakar benen/insätt valfri handling för att jag vill, men vågar man egentligen testa att en dag låta bli att sminka sig, att gå med orakade ben på stranden, eller vad det nu än handlar om? Är det inte egentligen först när man känner sig bekväm med båda som det egentligen blir ett fritt val?

Eller så tycker man inte att det är en stor grej.

Men det tycker jag. För jag tänker också på hur allt det här påverkar de yngre generationerna. Det är lätt att förfasas över att små barn blir fixerade vid utseendet tidigare och tidigare, men vad kan det bero på? Om de får en väldigt ensidig norm från media, samhället, syskon… Är det egentligen så konstigt att de då också blir fokuserade själva? Om alla vi runtomkring istället skulle visa fler stilar, fler sätt att vara på – framförallt fokusera mer på vad vi gör än hur vi ser ut – så borde det rimligtvis ge en mer blandning av förebilder.

Men då kommer vi tillbaka till det där att alla ska ju få göra och se ut som de vill. Det handlar ju inte om att tvinga folk att se ut på vissa sätt för att framtida generationer ska få fler förebilder. Alla får ju se ut som de vill. Men just därför är det viktigt, tycker jag, att inte stoppa samtalen och diskussionerna där, utan att istället börja där – varför vill vi se ut som vi vill?

Jag har inga svar själv, jag tycker inte att det är en lätt fråga. Men jag tror att samtalen i sig är svaren. Bara att fundera och ifrågasätta, och sen ta ställning, oavsett vad det nu blir. Vad tänker ni?

Annonser

Hyllning till Zumba(!)

Jag tränade på lunchen idag, och styrkepasset hade bytts till Zumba. Jag har aldrig testat det tidigare, inte trott att det varit nåt för mig – men jag hade riktigt roligt! Och en sak det fick mig att tänka på var hur träningsställen verkligen kan vara som en frizon. Där går det att fokusera bara på sig själv, där får kroppen vara ifred från andras blickar, där går det att pröva nytt och ta plats på sätt som man kanske inte känner sig bekväm med annars.

I andra sammanhang är man som tjej ofta van att bli bedömd och granskad utifrån sitt utseende, att (mer eller mindre medvetet) anpassa sig till andra, inte ta för mycket plats, höras eller synas – eller bli sedd som mer högljudd och jobbig än killar om man hörs och syns. Som alltid finns det undantag, men jag som vanligtvis inte gillar generaliseringar har inga problem med att säga att det här är mönster som finns i samhället.

I alla fall, det jag tänkte på idag var att en orsak till varför Zumba blivit så populärt kan ha med det här att göra. Ärligt talat, hur många gånger när man varit ute, på dansgolvet, har det inte kommit fram killar som bara tagit för givet att de kan komma upp bakom en och dansa näranära? Som att man är där för dem, inte för att ha kul själv? (Ok, ibland kan det vara samma sak, men det är inget man kan ta för givet) På Zumban däremot, där kan man dansa utan att bli granskad, begränsad, utan sexualiserade blickar. Där får alla en chans att dansa loss i ett eget rum, utifrån egna förutsättningar, bara för sig själv.

Fira framgångar – stora som små

Förra chefen – som ju också är mental coach – brukar prata om att framgångar är en färskvara, och att det är viktigt att fira dem, stora som små! Jag har funderat lite på det här tidigare, och nu inför veckan fick jag chansen igen. Stora framgångar, eller mål som jag klarar av, brukar jag fira av rätt ordentligt (typ utlandsresa och avstamp med kärleken när master-uppsatsen var klaaaar, och London-weekend för att fira C-uppsatsen), men de här mindre framgångarna? Det funkar ju liksom inte att göra resor hela tiden så fort en gjort något bra, men det finns ju andra sätt att fira sig själv, att fylla på pepp-kontot, att inte bara bocka av listan och gå vidare.

För det är det som är risken märker jag, att det som jag gör i vardagen lätt bara hamnar på att-göra-listan och när det är gjort bara stryker jag det och går vidare, och så rullar det på så. Och visst, det kanske inte är hållbart att fira precis alla prestationer hela tiden, men jag tror absolut på att uppmärksamma sig själv lite extra då och då! Speciellt om det har varit något som har varit lite extra jobbigt i början – då har ju det tagit negativ energi, och då kan det ju vara väl värt att fylla på med lite positiv pepp efteråt, istället för att (som sagt) bara bocka av på listan och gå vidare.

Som nu tex, när vi har haft en serie med informationsträffar i hela länet. Dels har jag varit riktigt nervös och orolig rätt lång tid inför att allt drog igång, och så har det varit rätt slitigt under den här tiden, med långa körningar och inte varit hemma så mycket. Sen har det varit häftigt också att känna att det faktiskt har gått bättre efter några träffar (tänk att de här klyschorna om att det går bättre och bättre efterhand, att träning och erfarenhet hjälper, tänk att de såklart stämmer…). Men nu när vi haft sista träffen har jag fått anstränga mig för att tänka att det här är något jag borde fira! Tänk vad jobbigt det här kändes i början. Det här vill jag inte bara bocka av.

Men jag hade svårt att komma på små vardagsnjutningar! Till viss del är bara tanken på att vara hemma mer och inte ha några långa kvällkörningar väldigt skön, men jag skulle vilja göra något mer konkret… Förut har jag nog varit bättre på sånt – njutit av egenfika på Starbucks i London eller Biscuit i Göteborg, promenader i Hampstead Heath eller andra parker… Eller kanske bara köpa några chokladpraliner och krypa upp med en bra bok och en kopp te…

Gör ni sånt – har ni några tips till mig? Vardagslyx? Firar er själva när ni klarat av något? Behöver ju liksom inte vara något extra speciellt tänker jag, utan kanske bara att klara av det där som känts lite jobbigt, eller nåt som tagit lång tid, eller bara för att piffa upp vardagen lite helt enkelt!

Volontär?

20120925-221640.jpg

Tidigare ikväll checkade jag in på ett hotell i Sollefteå, efter att ha jobbat 10h. Förbereda möte, delta i och hålla i möte, och sen jobba lite vanligt också. Puh! Men det var en riktigt bra dag, vi pratade bland annat om vår framtida verksamhet (den delen höll jag och vår vice ordf i, då kunde jag lägga in lite kreativa metoder, roligt!), och dagar som dessa blir jag så inspirerad av alla bra människor och sammanhang jag faktiskt får jobba i..! Ja, kan ibland bli lite sugen på att ta eventuella möjligheter att finnas kvar, utvecklas ännu mer och hitta mina vägar i det här. Men samtidigt är jag så nyfiken på allt annat som finns att upptäcka ute i världen… I alla fall, vi vet bara fram till årsskiftet, sen är det lite osäkert, men ett mindre projekt ska vi jobba med iaf. Men jag fick chansen att säga hur jag ser på nästa år, iom att min anställning också tar slut vid årsskiftet som det ser ut nu. Eftersom mycket fortfarande är oklart är det svårt att säga, men jag sa iaf att jag funderar, att ena dan kan jag i tanken vara i Göteborg, nästa i London, och nästa kvar här… Och det är ju ganska mycket så jag funkar, jag måste reflektera, känna efter hur jag känner och vad det är jag vill, låta det vara en process och sen till slut landa i nåt… Processen är mycket längre nu än vad den varit tidigare märker jag, dels för att jag då hade en mer tydlig röd tråd i mitt liv, men mycket också för att jag nu inte bara har mig själv att tänka på – det är svårare att veta när hjärtat vill flera saker! ♥

Men, en sak som jag ju faktiskt börjar landa i är att jag nog kommer bara borta i alla fall några veckor i vår, början av året – och kanske är det dags att börja prata mer högt om det? Göra det mer verkligt? För, snart kommer jag behöva boka om jag ska åka, och det är en sån sak som hjärtat vill, så, det kanske är dags som sagt? Och att få lite mer kommentarer och andras reflektioner..?

Okej, det jag pratar om är att jag äntligen har hittat ett volontärprojekt som känns rätt! Att åka som volontär är nåt jag tänkt på länge, sen gymnasiet, kanske högstadiet… Men, först kände jag mig för omogen, och sen hittade jag inget som kändes helt rätt+att jag ville göra annat istället. Men nu läste jag om det här tidigare i höst, fick hjärtklappning, tårar i ögonen och blev alldeles darrig – och då kändes det som att jag hade hittat rätt. Projektet heter Noah’s Ark, och är en stor gård i Namibia där de tar hand om alla möjliga olika djur från Afrikas savann. Förstå vad fantastiskt! Det bästa är att gå in på hemsidan och läsa och kolla på bilder – då kommer ni förstå varför jag har fastnat. Men, ett utdrag:

Är du trött på det förutsägbara i ditt vardagliga liv? Vill du uppleva en orörd kontinent, lyssna till tystnaden, lyssna till lejonens rytande stämmor och delta på vårt volontärprojekt i Namibia, Noah´s Ark, med vilda djur. Då är detta något för dig.

Här kommer du i nära kontakt med vilda djur och människor från alla vägar i livet. Om du har rädslor kommer de att övervinnas. Den Afrikanska savannen kommer att ta med dig på en upplevelse med en unik kommunikation med djuren som du bara kunnat drömma om. På Noahs ark lever man för 2 saker: Att älska djur och att alltid förvänta sig det oväntade.

Iih! Det jag fastnar för är blandningen av djur (lejon! Leopard! Gepard! Zebra! Apor! Massa annat som det inte alltid ens finns svenska namn på!), närkontakten (mata, gå promenader – och sova med djurungar, tex leopardungar. Men alltså!), men också variation, ansvar, såklart annat som att laga stängsel osv, men också forskning på hur djuren beter sig på det stora området – ett mål är att 25% ska ut i det fria igen.

Ååååh. Djur har ju alltid också varit ett stort intresse/kärlek hos mig, och att få uppleva nåt sånt här? Overkligt! Därför är jag så sugen, även om det bryter av mot mycket av det jag gjort tidigare (förutom halvterminskursen i djurens beteende då!). Men det behöver ju inte vara nåt negativt för den skull, tänker jag. Ideellt engagemang, växa som människa, ansvar, gruppjobb osv osv… Och upplevelser som verkligen kommer vara once in a lifetime – typ vakna tre på natten av lejon som ryter för att markera sina revir. Galet! Men ni hör ju, jag har ju egentligen bestämt mig.

Om ingen där ute har något annat att säga som skulle kunna få mig på andra tankar?

Sweet Saturday

Alltså, idag köpte jag en kofta som var som en filt. Livet är i princip komplett! Vi som har fler filtar än soffor hemma sen jag flyttade in – jag älskar filtar.

Så himla mysig! Love it. Sen kanske jag inte kommer ha den typ när jag är på möten med Länsstyrelsen osv… Eller? Fuck klädnormer! Tur i alla fall att vi har det väldigt avslappnat på kontoret, där kan jag lugnt gå runt i en filttröja. Ett jobb med klädkoder och typ kostymkrav skulle jag ha väldigt svårt för..!

20120915-234003.jpg
Kärlek!

Idag var jag på stan med Malin och Samuel, mamma var också med en stund. Först gick vi på bondens marknad och shoppade lokalproducerade grönsaker i höstsolen, mysigt! Sen lite shopping och fika, bra dag! Åkte hem och hann pussa på Daniel lite innan han skulle jobba. Jag har myst själv med tända ljus, bra musik, tv, dagbok, och skype med bästa Emma! Tankarna snurrar lätt såna här kvällar när jag är hemma själv, men ju mer jag skriver och pratar av mig, ju mer lägger de sig också. Dags att börja blockera grubblerierna och fokusera på nuet mer och mer istället? Jag tror det. Vad säger ni?

 

Half of my heart

Nu är en del av mitt hjärta på andra sidan Atlanten. Hela hösten ska hon vara där, på ett äventyr som jag redan nu är så stolt över att hon gör – oavsett hur det kommer gå och vad som kommer hända. Men jäklar vad jag saknar henne! Inte ens en vecka har gått, och varje dag tänker jag på henne och saknar henne så det gör ont. Rent själviskt vill jag ju att hon alltid ska vara max 20m från mig, sådär i grannlägenheten tex skulle vara ganska lagom… Fast, vi har ju faktiskt inte bott i samma stad (någon längre tid) sen… studenten? Kan det stämma! Inte ens i samma land i några år… Så vad är en höst! Blott några veckor, som blir till månader, och sedan är det klart! Och sedan, vad som händer sedan, det tar vi då… sen…

Men att ha en person som känt mig hela livet, som känner mig innan och utan och som jag aldrig behöver förklara mig för, som bara förstår. Om inte det är det mest värdefulla i livet, så vet jag inte vad! Och även om nu internet finns, och krymper avstånden världen över, så är det ändå inte samma sak… Inte samma sak att inte kunna ringa när vi vill, att inte kunna ses (eh, fast vi ska ju faktiskt hälsa på…), men också bara den psykologiska vetskapen att det är ett helt stort hav mellan oss..! Det är inte samma sak…

20120820-221804.jpg
Världens bästa, klokaste, finaste, smartaste, snyggaste, mest älskvärda, givmilda, fantastiska vän – jag älskar och saknar dig så!

Efterklok… och framtidsvis?

Funderar en del på perioder som har varit, hur de var, och hur de hade kunnat vara annorlunda. Inte direkt för att ångra val jag gjort – jag är ändå stolt över saker jag åstadkommit och saker har ju ändå blivit bra – men mer för att jag ändå känner att det fanns andra alternativ, och då kanske det finns något att lära inför framtida val…

Som när jag skulle göra praktiken i London, och sökte massvis med ställen bara de på nåt sätt relaterade till mina intresseområden. Och ja, till sist fick jag praktik på ett intressant ställe och kunde även göra examensarbetet där, men, det var ju egentligen inte med något jag brann för, något som ändå hade drivit mig genom utbildning fram till dess. Och just det där med att jobba med hjärtefrågor är något jag verkligen vill göra, men fortfarande inte riktigt har hittat tillbaka till, ända sen den tiden då jag bestämde mig för att pausa utbildningen och göra praktik en termin. Jag funderade då på att pausa hela den hösten, fundera lite längre, och sen ta tag i allt igen, när jag kanske skulle veta mer vad det vad jag ville. Men så sökte jag massa och fick praktik och så rullade det på. Och som sagt, jag är grymt stolt över all ansträngning jag la ner och allt jag gjorde då, så det handlar inte om det. Mer om insikten att om jag hade låtit det tagit lite mer tid, och fokuserat på vad jag egentligen ville, och sen bara sökt såna ställen, så kanske både praktiken och exjobbet blivit mer givande just för mig. Kanske, det går ju såklart inte att veta.

Men, eftersom det inte är nån idé att ångra det som varit, så försöker jag omvandla det här till framtiden. Att kanske ge mig själv tiden att fundera och känna efter vad det är jag vill sen (vi snackar alltså efter årsskiftet, när min anställning tar slut. Det här med jag och leva i nuet… Men jag måste liksom tänka lite framåt och hitta nån slags strategi för att kunna släppa det sen)… Vare sig det blir här eller någon annan stans. Och sen får det helt enkelt ta den tid det tar för saker att falla på plats. Inte för att det brukar vara så enkelt, men, det kan ju vara målsättningen?

Possible possibility

Jag funderar ju ibland (…) lite över framtiden, vad det är jag vill göra egentligen, vad jag vill jobba med, hur jag vill jobba, var jag vill jobba, osv osv osv… Försöker landa i tankar att Det kommer att lösa sig – antingen dyker det upp något, eller så kommer jag att komma på något. På nåt sätt så kommer ju livet att falla på plats, det vet jag ju. Det har det ju gjort hittills, och på nåt sätt gör det ju alltid det, till slut. Det går olika bra olika dagar, kan jag väl säga (helst vill jag ju ha en plan. Men okej, det kommer att falla på plats).

Men, nu har det dykt upp ett tillfälle som kanske kan leda vidare till annat. Eller så kommer det inte att göra det utan endast vara en intressant upplevelse, och då är ju det fullt tillräckligt! Ah, jag vågar knappt skriva om det, blir nervös bara av tanken, men tänker också att jag kan behöva lite peppande ord inför onsdag… då har jag nämligen blivit tillfrågad att hålla en snabbföreläsning om hur vi jobbar med mångfald, under en eftermiddag med flera snabbföreläsningar som är del i en tredagars sommarakademi under några dagar med tema normkritik och mångfald, för ledare av ungdomsorganisationer i både Sverige och syd… alltså, intressant! Och det är LSU (Sveriges Ungdomsorganisationer) och Sida Partnership Forum som organiserar! Upplägget är en kort föreläsning (typ 10-15 min. Men på engelska!) och sen har deltagarna möjlighet att välja nån att prata mer med i ett gruppsamtal. Och sen på kvällen är det en middag som jag också får vara med på. Ah, så himla intressant, och att vara med som föreläsare i ett sammanhang som jag lugnt hade kunnat vilja vara med på som deltagare, det känns riktigt häftigt – och läskigt! Lite nervös, ja. Men jag har Londonpresentationen att plocka ifrån och träna lite nu innan onsdags. Fick veta i måndags, så det är lite kort om tid. Men det är egentligen lika bra – bara gör’t! Och visst kommer det gå bra… Men som sagt, lite peppande ord skulle inte sitta helt fel… 😉

Men det är så fint, det var en av de andra tidigare studenterna som var i Göteborg samtidigt som mig tidigare i vår och gjorde presentationer för genus-studenterna där, som tipsade en av arrangörerna att kontakta mig..! Så himla fint gjort.

Onsdag eftermiddag alltså… Skicka lite styrketankar till mig då, visst gör ni?