Tacksam

Idag gjorde vi ett tidigt ultraljud och allt såg bra ut. Den lättnaden och tacksamheten jag kände efteråt, jag hade verkligen inte tagit detta för givet! Såklart finns det aldrig några garantier ändå, men bara att få bekräftelsen nu på att det är någon som lever där inne och att utifrån det de kollar efter så ser allt bra ut… det känns så skönt. Och det var en pigg och rörlig liten krabat där inne som ”studsade” under undersökningen, så kul att se!

Vi firade sen med fika på sjukhuset och en liten shoppingtur. Köpte ett första set med nya kläder, en body och byxa, till lillhen. Vi har ju kvar mycket efter Oskar som den här kommer få ärva, men lite nytt vill jag komplettera med! Och så passade jag på att köpa lite gravid-kläder – jag har inte velat visa min mage så uppenbart än (och den har redan börjat växa så det har inte varit det lättaste), men nu känns det ok att göra det. Såklart har jag kvar kläder från sist, men då var jag höggravid under vintern så jag behöver ändå en del andra kläder nu, när det kommer vara sommar och höst! 6 november är nya datumet för beräknad födsel, bara justerat med en dag, och jag är i vecka 13 nu.

Som Daniels mamma sa när vi kom hem (de var med Oskar medan vi var iväg): nu är det på riktigt. Precis så känns det! Fram till nu har jag bara vågat tänka fram till idag, men nu vågar jag tro på att det kan gå vägen, vågar börja tänka på hela graviditeten, en födsel, ett syskon, en föräldraledighet… det är mycket att ta in men jag är så glad att jag får dra iväg i tankarna nu! Sen kan det ju hända saker ändå längs vägen, man vet ju faktiskt aldrig, men nu kommer jag gå in i det här och våga hoppas.

Undrar vem det är där inne…

Kvälls-tankar

Det är så mysigt ibland när jag nattat och jag inte somnar med Oskar (händer mer sällan nu än förut, när nattningarna ofta går snabbare än vad de gjort tidigare) men sen ligger kvar i sängen och bara grejar med telefonen. Älskar att ligga i sängen. Men det är så svårt att motivera sig att gå upp för att göra nåt annat än att typ borsta tänderna och lägga sig igen… Ibland struntar jag i vad jag ”borde” och gör just det, lägger mig igen, men ikväll har jag en Rädda Barnen-grej att fixa med.

Jag fick ett meddelande förut från en gammal kompis som jag hängde mycket med sista åren i London, och slungades på en sekund tillbaka till det livet. När jag bara gick efter hur och var jag ville leva och såg till att lösa det. När livet gick ut på nya upplevelser, hitta sina egna pärlor i en storstad, nya människor och bekantskaper… och medan jag mentalt var tillbaka i det livet satt min 3-åring bredvid mig i soffan och det var snart dags att natta… livets kontraster! Och jag vet att jag inte ville fortsätta leva på just det sättet då, och att jag inte vill ha ett sånt liv nu. Nu är det andra saker jag uppskattar och vill ha ut av livet! Men det finns en viss nostalgi med att tänka tillbaka på det livet, självständigheten, spontaniteten, ovissheten om hur livet skulle bli… såklart finns det alltid en sådan ovisshet, man vet ju aldrig vad som dyker upp i livet – på gott och ont – men då var det en självvald ovisshet, att jag planerade ett halvår-ett år i taget och inte visste vad jag skulle känna för sen. Nu har jag de yttre ramarna klart för mig, och det är en trygghet som jag uppskattar just nu. Men det är häftigt att tänka tillbaka på när andra sidor tog en större plats i mig och mitt liv, hur livet var då, allt som jag aldrig kommer vilja ha ogjort!

Och att jag från det har fått landa i det här livet, fått lyckan i att följa Oskar, får fortsätta utvecklas som människa i mitt jobb, och har en relation som fortsätter utvecklas efter snart 10 år… det är också häftiga upplevelser att få vara med om ❤

Det gick BRA!

Stor dag idag som sagt med mittseminariet, en sån jäkla milstolpe – och det gick BRA! Väldigt bra opponent som både tog upp bra, konstruktiva saker och gjorde det på ett bra sätt, och jag kunde verkligen säga något på allt det hon tog upp, även sådant jag inte har tänkt på tidigare. Och det var min stora rädsla, att det skulle låsa sig, att jag skulle glömma mitt material, saker jag har läst, osv osv. Men det gick bra. Så otroligt skönt. Och det känns som en revansch på mig själv efter det första stora seminariet jag hade, där det verkligen låste sig för mig alldeles för mycket. Och fast att det är det enda seminariet som verkligen har varit jobbigt på det sättet så har rädslan för att det ska bli så igen alltid funnits i mig inför såna här seminarier. Så även nu. Fast att jag vet att jag är i en helt annan situation nu och det verkligen inte borde bli så. Men oron är inte logisk. Så det känns så jäkla bra nu att ha fått den här erfarenheten, den här känslan i kroppen att jag kan hantera även sådant som jag inte har tänkt på förut, eller lite knepiga frågor! Att jag kan det!

Och sen började hon med att säga att hon tyckte att det var ”en skarp analys”. Och just analysen har jag känt mig mest osäker på. Mycket för att jag på senaste handledningen fick höra att just analysen inte höll för mittseminariet såsom den var skriven då. Jag hade några dagar kvar inför att skicka in till opponenten och jobbade om den en del, så det kändes ändå okej till slut men jag var fortfarande väldigt osäker. Så det var otroligt skönt att få höra det, och att få börja seminariet med det!

Ikväll ska jag fira med middag och bubbel med några kollegor, och imorgon är jag ledig och så ska vi åka på en liten familje-semester över helgen. Just nu försöker jag bara ta in att det här är gjort nu, den här milstolpen, och att det gick så bra, att JAG gjorde det bra!

Det gick

Ja, tänk, det gick till slut – jag är gravid nu ♥

Jag är i vecka 8 nu så det är fortfarande väldigt tidigt och allt kan hända osv osv, men, det verkar ändå som att det har gått så här långt. Vecka 12 ses väl fortfarande som en ”magisk gräns” där risken för missfall minskar kraftigt, men vad jag förstår det så minskar risken för varje vecka även fram till dess, så det känns ändå rätt tryggt. Men såklart vet man aldrig, oavsett vilken vecka man är i. Det kan ju alltid hända något, ända fram till förlossningen och även under den – och även om allt går bra till dess så kan ju vadsomhelst hända därefter..! Det finns ju aldrig några garantier. Jag tänker att det är bra att ha med sig den medvetenheten bara inte den rädslan och oron tar över helt. Men bara att inte ta för givet att allt självklart kommer gå bra, för, det vet man ju faktiskt inte.

Men, bara att det faktiskt har gått känns så himla fint! På ett sätt var det ju inte helt osannolikt i och med att vi redan har Oskar, men, man vet ju faktiskt inte ändå, vissa drabbas av sekundär barnlöshet och kan faktiskt inte få fler barn, även om man har ett eller flera sedan tidigare. Så det finns ju inga garantier med det heller. 8 månader försökte vi innan det gick – det är ju inom ett år vilket man ju får räkna med innan man kan börja bli utredd för något, men, för mig var det ändå väldigt långa månader, med så mycket förhoppningar och besvikelser varje månad…

Men, till sist gick det, till sist var det där strecket där på testet! Det som jag hoppats få se varje månad och blivit så besviken varje gång det inte var där. Och den här gången var jag så inställd på att det inte hade blivit något. Av lite olika skäl misstänkte jag att senaste mensen kan ha varit ett missfall, och jag var osäker på om kroppen ens hade kommit igång igen för jag hade inte känt tecken på ägglossning eller så, så jag visste inte ens om jag ”var i fas”. Så jag hade verkligen intalat mig själv att testet inte skulle visa något den här gången. Jag ville ändå ta ett tidigt test för att se om det hade blivit något om jag bara tittade utifrån kalendern – hoppet finns alltid där – men jag var verkligen inställd på att det inte skulle visa något. Och så lugn som jag var den morgonen har jag inte varit någon annan gång när jag tagit ett test (nästan varje månad har jag tagit ett tidigt test bara för att jag velat veta så fort som det skulle kunna vara möjligt att veta…). Daniel var hemma och kom in i badrummet de där minuterna när testet ligger och väntar. Så ringde klockan, jag gick fram och kollade – och så var det ett streck!! Alltså, den chocken. Jag blev verkligen chockad. Jag fick inte fram något, bara kollade på Daniel och höll för munnen, och visade stickan för honom. I flera minuter stod vi bara och tittade på varandra, skrattade och grät och försökte förstå! Sån himla overklig känsla. Jag hade alltid hoppet men hade verkligen ställt in mig på att det inte skulle vara något. Men så var det det ♥ Daniel skulle iväg med Oskar till förskolan och jag tog en dusch, fortfarande helt chockad..! Och så himla himla glad!

Det tog nog en vecka innan det började landa lite mer. Just det, dagen efter det första testet tog jag ett till, ett sånt med veckoindikator, bara för att få se att det inte hade blivit något redan månaden innan när allt var lite konstigt – men nej, det visade 2-3 veckor, så det var i februari det blev. Beräknad födsel först i början av november, så det är ju lång tid kvar såklart..! Och mycket kan hända på vägen. Sen kanske tre veckor tillbaka har jag börjat må illa, som tur var inte så illa att jag har behövt kräkas, så det är ändå hanterbart, och på ett sätt ser jag det som en bekräftelse på att det är något där som fortsätter växa. Förhoppningsvis!

Jag hoppas verkligen att det här går vägen nu och allt går bra. Det är fortfarande lite svårt att ta in och våga tro på. Illamåendet ”hjälper” på så sätt att signalera att något är annorlunda, och med Oskar kände jag ingenting, så det är något jag inte är van med. Men såklart är det inga garantier ändå. Men livet har aldrig några garantier. Nu är det bara att hoppas!

 

Oskar

Att få vara mamma till honom. Att jag är hans mamma, en av hans två största tryggheter i livet. När han vaknar till från sin nattsömn, kryper nära mig som ligger och läser, och frågar Mamma, vad gör du? Sedan lägger sig på min arm och somnar om.

Mamma. Att få vara någons trygghet, guida honom genom livet, vara en självklarhet för honom.

Nu har jag snart fått vara det i 3 år. Jag är fortfarande samma person, men vissa saker har också förändrats. Eller, fördjupats kanske. En större förståelse varför jag är som jag är, en större medvetenhet för vad som är viktigt för mig, ytterligare en motivering för förhoppningen att få leva och vara frisk länge; att få följa honom.

Ett liv som vi har skapat, Daniel och jag. Ett liv som vi har ansvar för. Och för honom är det så självklart att vi finns där, att det är just Daniel och jag. Och för oss är det en ynnest, att få vara med honom ❤

Nyårsafton

Vi har haft en så fin kväll!

Sovstund i bilen+Alvedon hemma lindrade migränen. Vi bytte om till glittriga och andra finkläder och åkte till Daniels syster+sambo. Vi åt middag och lekte lek som vi hade med, med Daniels syster, hennes Micke, och hennes två vuxna barn. De stora barnen åkte sen och vi fortsatte. Spel, tolvslag med tomtebloss (hade inte fått tag på några vettiga rislampor, fanns tydligen inga o-vettiga med ståltråd i heller), och ännu mer spel. Oskar somnade vid 22.30 – vi sover kvar här hos Daniels syster och Micke – och jag ligger i sängen nu, klockan 4.11. En himla bra nyårsafton! Och imorgon lär jag somna vid Oskars nattning, hehe. Men jag ser fram emot 2019, det känns som att året ligger öppet på många sätt. Jobb-mässigt vet jag ungefär vad som väntar men privat känns det som att många olika alternativ finns. Jag vet vad jag hoppas på, hoppas så mycket, men jag kommer försöka se till att det blir ett bra år oavsett ❤

Nyår

Årets sista dag. Vi började dagen på Technicus i Härnösand med några kompisar, kul aktivitet, men jag fick migrän nu när vi satt och åt lunch… Daniel är och leker en sista stund med Oskar nu så ska vi snart åka hem, så får jag däcka lite i bilen. Får hoppas att det känns ok efter det, vi ska till Daniels syster och fira ikväll. Det blir bara vi så det blir rätt lugnt, så jag räknar med att jag kan vara med i alla fall. Men segt slut på året…

Annars har året i stort varit bra ändå! Jag kom under våren äntligen ut ur min jobb-kris som höll på i typ ett år, och jobbet blev äntligen mer och mer roligt och intressant. En av mina bästa vänner gifte sig och hade ett fantastiskt bröllop där jag var brudtärna! Med samma vän och två till spenderade jag en härlig helg i Stockholms skärgård, när vi överraskade vår höggravida vän. Som bara ett par veckor senare fick sin lilla Felicia! Sen hade vi en härlig, lång sommar, där jag var långledig och njöt av tiden med Oskar. Och lärde oss mer om hur vi kan hantera hans utbrott. Vi åkte till Göteborg en vecka, men förutom det var vi mest hemma – och det var så skönt. Vi hade också besök av en annan höggravid kompis, som några veckor senare fick en liten Felix. Hösten innebar två roliga jobbresor, dels min egen skrivarresa till London, dels en skrivresa/doktorand-workshop till Sydafrika. Riktigt häftiga upplevelser båda två. En miniresa privat där Daniel och jag åkte till Stockholm ett dygn och såg Joshua Radin fick vi också till.

Det har varit ett fint år, och en fin höst på många sätt. Men hösten har också varit full av förhoppningar och besvikelser, då vi har börjat försöka få ett syskon till Oskar. Och det har inte gått än. (Det var det det här låsta inlögget handlade om som jag har öppnat nu, då jag då inte var redo då att fullt ut dela med mig) Det har fortfarande inte gått så lång tid, vi är inne på femte månaden och något slags genomsnitt är tydligen 6-7 månader. Och det kan ju ta upp till ett år utan att det är något konstigt. Jag vet det, och många försöker ju i flera år, så i det perspektivet är ju våra månader verkligen en kort tid. Men, det är tufft ändå. Och nej, det går inte att ”sluta tänka på”, jag fungerar inte så. Men jag jobbar på att hantera tankarna och att ha en mer avslappnad inställning till hela grejen. Men förhoppningarna finns där hela tiden. Och det känns tufft att avsluta året utan något som växer i magen. Såklart är nyår bara ett påfund av oss själva, tiden är ju bara tid liksom, men det får en symbolisk betydelse, och det känns jobbigt att börja ett nytt år utan att ha tagit det steget. Det gör det. Men såklart är jag otroligt glad över att vi har vår Oskar. Längtan efter ett syskon innebär inte att jag inte är tacksam över det jag har. Och jag ser till att ta vara på vår tid, att uppskatta vardagen med Oskar, att det inte bara blir en kamp och stress inför något vi vill ska hända. Men också tillåta mig själv att faktiskt bli sorgsen och besviken när det inte gått, igen. Det blir ju när det blir, det vet jag ju. Eller om det blir. Det finns ju faktiskt aldrig nån garanti. Men sannolikheten är väl fortfarande ändå att det blir.

Så nu är det bara att fortsätta hoppas, och hoppas att nyår 2019 kommer innebära en annan familjesituation – till det mer positiva! Men vi fortsätter ta hand om och ta till vara på varandra, vi tre ❤

Lucka 22 – Vänner jag valt att ha kvar

Lucka nummer 22: ”Vänner jag valt att ha kvar i mitt liv”

Åh, mina vänner ❤ så glad över de jag har i mitt liv just nu! Den absoluta majoriteten av mina nära vänner har jag kvar från barndomen, eller i alla fall uppväxten. Några har jag senare lärt känna som vuxen, via jobbet, eller när jag bott i London. En del bor här i Sundsvall och andra främst i Stockholm, men även andra städer i Sverige, och nån på andra sidan jorden… det är olika hur ofta vi ses och hörs, även med de som bor i samma stad. Men jag känner mig fullständigt trygg med de vänskaper jag har, och att vi vet vart vi har varandra. Det känns otroligt fint. Och det känns verkligen som att jag aktivt väljer att ha de vänskaper jag har nu. Jag skulle nog vilja både ses och höras mer med egentligen alla, men som livet ser ut så är jag ändå glad över den kontakt jag har med alla – och att det alltid kan bli djupa samtal med i princip alla även om det dröjer mellan gångerna. Och det är nog, har jag insett mer och mer, typ det viktigaste för mig i en vänskapsrelation. Att känna den tryggheten och tilliten att man kan vara öppen med varandra och dela tankar, känslor och saker som händer. Att inte behöva förställa sig för varandra. Och det är jag så otroligt glad för, att jag har personer runt mig, både fysiskt nära och nära online, både privat och i jobbet, som jag kan prata med och bli pratad med..! Det är verkligen inget att ta för givet. Jag hoppas att jag får ynnesten att följa de här personerna genom hela våra liv.

*Detta är en del i Kajsons julkalender – vill du också vara med så kan du läsa mer här.

Lucka 16 – Ett val jag aldrig haft

Lucka nummer 16: ”Valet jag aldrig haft…”

… är att födas på den plats, i den familj och det samhälle där jag finns – och alla privilegier det medför. Att växa upp i ett tryggt, litet samhälle, med hela min familj, med ekonomi så vi klarade oss (även om vi inte hade något extremt överflöd när jag var liten så kände i alla fall jag aldrig någon ekonomisk oro, och mamma och pappa har alltid sett till att jag kunnat göra sådant jag velat ❤), ett stabilt vänskapsgäng ända från dagis, att vara vit, att vara tjej, att ha en familj där alla gillade att läsa, och hade utbildat sig, ett samhälle som har uppmärksammat jämställdhetsfrågor (samtidigt som nya utmaningar uppstått)… det är många faktorer som jag inte valt men som definitivt har påverkat och format mig.

*Detta är en del i Kajsons julkalender – vill du också vara med så kan du läsa mer här.