En morgonstund för mig själv medan barnen fortfarande sover. Tidigare har jag ofta passat på att sova lika länge som dom, men senaste tiden försöker jag komma upp före dom och få en stund för mig själv innan dagen börjar. Jag mår SÅ mycket bättre när jag lyckas med det, och ändå är det många gånger så lätt att bara ligga kvar och snooza i stället… men idag kom jag upp och har gjort min morgon-mindfulness-meditation med en kopp kaffe, njuter av tystnaden och Ebbes sovande andetag från hans rum. Mysigt ❤️
Men såna här stunder gör också att känslor kommer ikapp och tränger sig ut. Hela detta året har hittills varit ett pendlande i att må okej, till att få dippar med tårar och ledsenhet. Jag är van att när jag mår på ett visst sätt, att då direkt försöka förstå vad det beror på och göra en plan för hur jag ska hantera det. Sen en tid tillbaka har jag jobbat med att i stället, eller i alla fall parallellt med, bara känna. Låta känslorna finnas där. Låta mig känna vad jag känner utan att direkt försöka förstå. Och nu det här året kan jag inte sätta fingret på och förklara för mig själv vad som orsakar mina känslor. Vilket är väldigt ovant för mig! Men jag försöker bara låta det vara så. Och, till viss del kan jag förstå. Jag slutade med anti-depp i julas och känner fortfarande att jag inte helt hittat tillbaka till en stabil grund sen dess, och i kombination med det processar jag fortfarande min senaste relation där jag gjorde slut i höstas… även om det var på mitt initiativ så är det verkligen en process att komma över henne. Hon är den jag varit mest kär i, i hela mitt liv, och det finns fortfarande massor jag saknar med henne, med oss. Och jag försöker vara okej med att det får ta tid.
Så, kanske är det inte konstigt att humöret pendlar. Även om det är tufft att det gör det.
Jag har fortsatt med min morgonrutin de här dagarna med VAB och helg. Idag hann Ebbe väcka mig innan klockan ringde, och då brukar jag ta kaffe/te och se på TV medan han sitter med skärm och vi väntar på att Oskar ska vakna. Idag är det för tidigt för Nyhetsmorgon så idag blev det Bachelorette i stället hehe.
Jag har en morgonrutin som jag mår så bra av när jag får till, ändå är det många gånger som det blir maraton-snooze i stället… eller att jag sover tills barnen vaknar (ingen av oss är morgonmänniskor) när dom är här och vi är lediga. Men imorse lyckades jag! Ställde klockan på en tid då jag trodde att barnen fortfarande skulle sova men ändå inte för tidigt, snoozade ett par gånger men sen tog jag mig upp (bara det är fantastiskt för att vara jag, haha), gjorde kaffe, och satte mig i soffan och gjorde en guidad mindfulness-morgonmeditation (från kontot Creativly på Instagram). Enkelt men så skönt. Och strax efter att jag var klar kom Ebbe och joinade mig i soffan, så nu kollar han tv, jag har tagit en andra kopp och grejar med telefonen.
Vi fortsätter med VAB idag men alla var pigga igår och inga mer symptom, så, nästa vecka borde vara okej igen!
På tal om meditationer… jag har ett konto på Instagram, Inomdig, där jag skriver olika reflektioner, med ambitionen att komma bortom klyschor och gräva djupare/se det komplexa, och där har jag också några guidade meditationer som jag gjort..! Meditationerna finns också samlade på ett Youtube-konto, också det Inomdig. Välkommen att prova!
Jag tog över VAB idag från Daniel (magsjuka, som verkar gått över tack och lov), så jag hade inte gjort några stora planer för alla hjärtans dag. Det har vi iofs inga traditioner av riktigt ändå, men nu när barnen är lite större skulle det vara mysigt att börja med något. Men jag ville ändå göra nånting när barnen skulle komma, så det fick bli nåt enkelt:
Sparade några hjärtan till mig, så det blev lite själv-firande också!
Det har varit en rätt tuff start på året. Men idag har jag mått bra, känt mig utvilad och haft energi, så jag hoppas att jag börjar nå en mer stabil grund nu. Det är så skönt i alla fall att ha en lugnare period på jobbet – det blir så tydligt nu när jag vabbar, att jag måste inte hasta ihop saker, eller fixa andra,som tar över det jag ska göra, eller känna att jag missar viktiga möten. Jag har saker att göra men det är inte akut just nu och jag har luftig planering framöver så jag kan skjuta fram saker. Så skönt!
Längesen jag skrev här..! Inte planerat, bara det att behovet inte riktigt funnits. Just nu känner jag att jag saknar att skriva av mig. Får se om det håller i sig..!
Men ja, nu är 2024 här. Och jag lämnar ett intensivt 2023 bakom mig. Lägger ytterligare erfarenheter och upplevelser i ryggsäcken. (Inte bara förra året som var intensivt förresten… på många sätt har nog varje år sen 2018 varit intensiva på sina sätt..!)
Men, 2023. Började som singel och levde mycket för att må bra. Plus slutfasen av avhandlingsarbetet..! Sen tillbaka till relationen från året innan. En så fantastiskt känslostark relation MEN också så fruktansvärt påfrestande… Vi fick iaf en på många sätt fin vår, sommar och höst tillsammans. OCH under den tiden skrev jag också KLART avhandlingen OCH disputerade OCH firade detta med en så rolig fest med så många människor från olika delar av mitt liv. Min kärlek Lotta, min familj, nära vänner och kollegor… med så fina tal, jättegod mat och dryck, härlig lokal och så mycket glädje och stolthet över att jag ÄNTLIGEN var KLAR!! Definitivt en dag jag alltid kommer minnas.
Därefter tre veckors extremt efterlängtad ledighet, och sedan in på ny tjänst – kvar på Mittuniversitetet men nu som lärare och forskare i pedagogik i stället för doktorand i sociologi… nya människor, nya arbetsuppgifter och nya lokaler – men mycket som ändå var likt eftersom det fortfarande var på Mittuniversitetet. Och jag kände mig välkomnad och, framför allt, kände jag en så stor trygghet i mig själv, och den kombinationen gjorde att jag kom in på ett bra sätt i arbetsgruppen och i mina arbetsuppgifter. Jag har haft mycket handledning av studenter och jag trivs så bra med det – att läsa och kunna SE vad som kan utvecklas, vad det överhuvudtaget innebär att skriva tex en uppsats, och försöka förklara på ett pedagogiskt sätt VARFÖR, för studenterna. Fick en otroligt fin uppskattning av ett studentpar som skrev sin C-uppsats på förskollärarprogrammet – när det var avslutning på kursen fick jag en bukett blommor och uppskattande ord. Det värmde verkligen hjärtat.
Men ja, hösten var tuff också, med ett till uppbrott. Väldigt mycket tankar, känslor och insikter.
Julen blev inte heller den tid för återhämtning som jag hade behövt, av flera olika orsaker. Men jag gjorde mitt bästa för att hantera det och ge mig det jag behövde utifrån hur förutsättningarna var.
Nu har jobbet dragit igång med full fart, två intensiva första veckor men jag hoppas och tror att det kan bli lite lugnare framöver.
Mitt fokus för 2024 är att må bra och HA KUL! Och bara vara den jag är ❤️
Alltså. 1 mars 2015, för ganska precis 8,5 år sen, gjorde jag min första dag som doktorand i sociologi på Mittuniversitetet i Sundsvall. Hittade ett blogginlägg från den första veckan, där jag bland annat skrev:
Sen är ju jag den jag är, så jag kan ju inte riktigt komma ifrån den där prestationsångesten som lurar i bakhuvudet… Tankar som Kommer jag klara av det här? Kommer jag kunna förstå, ta till mig, och ifrågasätta litteraturen jag läser? Ta till mig teorierna som är kopplade till ämnet? För att inte tala om undervisningen?!
Ja, den där prestationsångesten… snacka om att den har följt mig under dessa år. Vid flera tillfällen fått mig att tvivla så mycket på mig själv och min förmåga att klara av detta, att jag varit på väg att hoppa av. Men, jag har hållit kvar. Jag har fortsatt. Steg för steg. JÄVLAR vad tufft det har varit ibland, just med ångesten som fått mig att känna mig så fruktansvärt dum i huvudet. Men OJ vad jag har lärt mig under de här åren – både kunskapsmässigt och kritiskt tänkande, och om mig själv. Sen har avhandlingsresan gått hand i hand med en stark personlig utvecklingsresa under de här åren också , kantat av händelser som att bli förälder, separera, flytta flera gånger, och träffa vad jag tror är mitt livs kärlek… Och under tiden fått så många insikter om mig själv, hur jag är som person och varför, hur jag vill vara, tagit (många, stora!) steg på den vägen men känner mig inte framme än. Det blir jag kanske aldrig, vem vet.
Men, avhandlingsresan. Om 10 dagar S.K.A. jag vara HELT klar med avhandlingen. Då ska jag skicka den på tryck och till min opponent – personen som ska läsa allt och ”ställa mig till svars” under disputationen. Så efter att jag har skickat iväg den KAN jag inte göra några ändringar. Efter den dagen är det en månads väntetid till själva disputationen – 8 september. Sen. Är. Jag. Klar.
!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!
Overkligt, sinnessjukt, fantastiskt.
Det är SÅ nära nu.
Den här veckan är det fokus på att göra de sista stora ändringarna som ska till – plus att jag rättar uppgifter i en sommarkurs… Nästa vecka skickas den på provtryck så slutet av nästa vecka kommer vara att läsa igenom den i bokform (!) och göra de allra sista justeringarna. That’s it.
Jag har en plan för denna vecka, och hittills har det gått som jag tänkt. Igår lämnade jag barnen vid lunch, åkte in till jobbet, träffade kollegor, pratade med min handledare och förberedde inför rättningen av sommarkurs-uppgifter. Sen idag hade jag storslagna planer – klockan skulle ringa kl 6, jag skulle gå upp direkt (!), ta en promenad/göra yoga, dusch, frukost, meditation, sen jobba med avhandlingen fram till lunch och sen sommarkursen efter lunch, sen laga middag och ta det lugnt ikväll. Och – jag gjorde allt precis så. Och varje morgon senaste två åren har det varit en KAMP för mig att ta mig upp på morgonen, många gånger har det slutat med maraton-snooze i timmar… Men imorse lyckades jag. Och resten av veckan ska jag upprepa detta. Det är så långt jag planerar nu. Men jag var så EXTREMT nöjd hela dagen över att jag faktiskt tog mig upp och fick en så bra start. Och jag jobbade bra med avhandlingen och har tankar om vad jag vill få till under resten av veckan. Men, på kvällen fick jag en dipp. En reaktion på ALLT jag har i huvudet just nu. Och att det känns som att det är väldigt viktiga delar som ska till nu de sista dagarna. Det är aningens pressad känsla.
Jag åt mat i soffan och kollade sen på nån gammal säsong av Kardashians, det var ungefär vad jag mäktade med. Tyckte att jag kände mig lugnare men så ringde min Lotta och frågade hur det var och då bara kom tårarna. Så det var visst inte så bra. Men efter att ha pratat och gråtit med henne en stund så kändes det till slut lugnare. Sen tog jag tag i diskberget – satte på en vlogg under tiden och det var faktiskt mysigt. Nu sitter jag här med en kopp te och min senaste besatthet jordnötsbollar:
Tanken är att jag ska göra ett lugnt yogapass innan läggdags, tror det kan behövas för att varva ner ordentligt.
Men, det var fint när jag såg på vloggen, ett äldre avsnitt av Jonna Jinton, och hon på slutet delar vidare något som en av hennes följare sagt:
Find joy in the journey
Jag log för mig själv när jag hörde det och när jag tänkte på alla mina framsteg under de här åren och hur sjukt nära det är nu. Jag är duktig på att find pauses in the journey – att ta stunder för mig själv, eller med sådant jag mår bra av, att inte hetsa iväg och låta jobbet ta upp all min tid. Där har jag hittat ett förhållningssätt de senaste åren som jag är otroligt glad för och som funkar väldigt bra för mig. Men just att hitta joy också, i själva det som är det jobbiga, eller i processen man befinner sig i… i relation till avhandlingen finns det stunder där jag känner spontan glädje – när det flyter i skrivandet, eller jag läser något intressant, eller får till någon bra poäng i texten (idag hade jag en sån stund!). Men jag vill få in det mer som ett medvetet förhållningssätt. Inte att vara konstant glad och tacksam för allt för det tror jag inte på, men att, som nu, se vilken jäkla ynnest det är att ha de här dagarna med fokus på att få ihop min avhandling, som i princip är KLAR, med bara några små justeringar till. Tänk att jag faktiskt sitter här nu. Tänk om jag hade kunnat säga det till Karin där i början av mars 2015 som redan då tvekade på mig själv och undrade
visst borde det lösa sig..?
Vet du Karin. Det löser sig. Nej, det löser sig inte – du löser det, du klarar det..!
Jag har haft några riktigt bra dagar de senaste dagarna. Det har inte varit nåt särskilt, men härligt vardagsliv liksom, och det känns fint att jag är uppmärksam på det.
Veckan började med att jag hade en egen skrivarresa kombinerad med slalomåkning, i Kungsberget utanför Sandviken. Dagar som var både produktiva och fyllde på välmående-kontot! I fredags gick jag och barnen på det som nu blivit tradition på fredagseftermiddagen – badade på lokala badet! Jag har som projekt i vår att se om jag kan lära Oskar att simma, så vi har gått dit flera veckor nu. Supermysig grej! Önskar det var lite varmare i bassängen dock – och då är det ändå extra varmt på fredagar… I fredags var också Oskars bästa kompis med och han följde med oss hem sen och åt middag, jättemysigt..!
I lördags var det dags för Oskars 7-års-kompiskalas..! Och det var så skönt för det blev så tydligt för mig hur mycket jag dragit ner på mina ambitioner och förväntningar på mig själv såna här gånger. Tidigare hade jag direkt när kalaset bestämdes börjat planera lekar, upplägg, egenbakat fika osv osv osv. Men senaste åren har jag stegvis dragit ner mer och mer på sånt. Det finns inte energi just nu till att lägga på sånt! Så för det här kalaset bokade jag (barnens pappa var bortrest den här helgen och det var den helgen som funkade bäst så jag gjorde ett medvetet val att ta hela det ansvaret. Men mina föräldrar var med på kalaset och barnens farmor var med Ebbe!) en lokal gympasal, skickade inbjudningar till kompisarnas föräldrar på sms, planerade inga lekar, bakade inget, köpte fika 2h innan kalaset och Oskar fick bestämma vad han ville bjuda på. Och när jag i sista stund kom på att det kan vara trevligt att ge nån liten godispåse till kompisarna fanns det inga små godispåsar att köpa på lilla Ica-butiken och det fanns inte heller tillräckligt många godispåsar vid lösgodiset. Jag problemlöste den här gången med att ta med mig ett gäng godisburkar från lösgodishyllan i stället och gjorde en mental notering att i alla fall tänka på den detaljen till kommande kalas..! Oskar hade önskat fiskedamm vilket jag hade glömt (eller så hade han inte sagt det till mig), jag kollade med min pappa i sista stund men han hade inga grejer hemma. Och vet ni, det gick jättebra ändå! Barnen röjde runt i två timmar, bara några småkrockar hände så ingen kom till skada, barnen kom själva med två lek-önskningar och det var fullt tillräckligt, vi hade fikapaus och flera saftpauser, presentöppning och så fick alla varsin godisburk med sig hem – det såg lite fattigt ut med inte massvis med godis i den stora burken, men, jag tror att alla överlevde det..! Och det finaste var att Oskar efter kalaset sa ”Det här är den bästa dagen i mitt liv.” Det var kombinationen av ett roligt kalas och att bästa kompisen igen följde med oss hem efteråt! Och jag mådde helt ok och var inte helt slutkörd – vilket jag säkerligen hade varit om vi hade varit hemma hos mig och jag skulle rodda och ansvara för alla barn själv..!
Och så igår, söndag, då hade vi en lugn morgon och sen åkte jag och barnen till Birsta för att uppdatera Oskars garderob som han växt ur. Vi gjorde lite andra ärenden också och sen åkte vi hem och åt sen middag och lekte tillsammans.
Idag har jag jobbat hemifrån – lämnade barnen imorse, kom hem och drack kaffe, mediterade och har sen suttit och förberett en föreläsning till nästa vecka hela dagen. Hann med en lunchpromenad och en till meditationsstund också. Och blev klar nu vid 16, så skönt!
Sen tror jag att min känsla av att ha haft bra dagar inte handlar om att det har varit just roliga och mysiga dagar, utan att jag i grunden mår bättre nu än vad jag gjort på ett tag. Dels är det mycket i min personliga utvecklingsprocess de senaste året/åren som verkligen har landat i mig nu, så jag har ett annat lugn och en annan trygghet i mig själv nu än tidigare. Otroligt skönt. Och efter att jag inte blivit av med tröttheten som kom efter Ebbes födelse och vakna nätter så kollade jag till slut upp det och det visade sig att jag har på gränsen till låga nivåer av järn och låga järndepåer. Så i några veckor nu har jag boostat upp med både järntabletter (för depåerna, tydligen är det inte alltid vården kollar de värdena utan kollar bara järnvärden. Men, man kan ha bra järnvärden men låga depåer..! Och man kan må riktigt dåligt av depåer, trött och ångest osv osv. Och för kvinnor i fertil ålder bedömer man depåerna som låga även om man ligger över normalintervallet, men under ett visst värde… lite trixigt det där!) och sett till att få i mig järn via maten. Gröna blad som spenat och grönkål, broccoli och frön är sånt jag fokuserat på. Pumpa- och sesamfrön har jag i morgongröten, sen gör jag olika varianter på smoothies med fryst spenat och grönkål (går att få gott faktiskt!) och/eller fräser grönkål i olivolja+havssalt till måltider eller gör en sallad med babyspenat och paprika. För man tar upp järn extra bra om man intar det tillsammans med C-vitamin! Frukt och bär typ, så jag har bär i gröten, frukt och bär i smoothies och paprika i sallad+en apelsin efter maten. Och det hjälper! Jag började känna skillnad själv efter ett par veckor, och ska ta nya prover om några månader. Men bara känslan av att inte vara typ konstant trött som jag varit nu i 3,5 år… Otroligt skönt.
Och sen den lilla detaljen med att avhandlingsarbetet tar stora kliv framåt och jag ser ljuset i tunneln att det inte är så lång tid kvar – den preliminära planen nu är att jag ska disputera i början av hösten och jag hoppas VERKLIGEN att jag kan hålla den planen..! Men det är också väldigt skönt nu att jag inte känner sån stress som jag gjort tidigare över tanken på att planen kanske kommer ändras. Jag är såpass nära nu att jag vet att det kommer att gå, och den känslan är viktigare än allt annat. Jag kommer bli klar. Som jag längtar!!!
Snön har kommit ute. Jag kunde åka lite tidigare från jobbet idag. Åkte till lokala te- och kaffebutiken och laddade upp med jultéer. Kom hem och ger mig själv en paus. Tända ljus, ett av de nya téerna, pod i högtalaren. Djupa andetag.
Landar stund för stund.
Flera viktiga deadlines som jag jobbat med hela hösten är äntligen nådda. Nu är det två lugnare veckor innan jag får feedback på senaste deadlinen och får se hur närmsta framtiden ser ut. Just nu ligger det inte i mina händer. Och jag är så nöjd och stolt med det jobb jag gjort, oavsett vad som händer framöver.
Och jag tror att såna här stunder är så viktiga för mig. Både under stressiga perioder för att ge mig själv minipauser, dels när det lugnar ner sig för att landa medvetet istället för att bli översköljd av känslor. Sen kan känslorna komma över mig ändå och då släpper jag fram dom, men jag tror att den här typen av pauser gör att jag håller mig från att krascha helt.
Om en stund ska jag ta tag i hemmet. Städa, laga mat och diska… men det känns helt ok när jag har avsatt tid för att göra just detta, har poddar och musik till sällskap och kan ta ett glas vin till matlagningen. Och imorgon ska jag jobba hemifrån så nu kan jag liksom vara i min egen bubbla en stund, vilket är skönt för mig.
Tisdag 8 november. ÄNTLIGEN. I söndags hade jag en viktig deadline för avhandlingen som jag har jobbat mot hela hösten. Jag visste på förväg att framför allt oktober skulle bli intensiv och så blev det plus ett par dimensioner som jag inte hade räknat med på förhand. Jobba igenom avhandlingen till en helhet parallellt med undervisning och presentera på en konferens i Karlstad, plus att bara få ihop vardagen hemma. Det var vad jag hade som plan och jag kände att bara det skulle bli nog intensivt. Så anmälde jag mig till den där online-kursen i en form av personlig utveckling som varit givande men också tuff. Och så ett känslosamt uppbrott från Lotta på det. Och som om det inte räckte så hamnade en i familjen på sjukhus – allt gick bra tack och lov men det väckte mycket tankar och känslor… så ja, en otroligt intensiv period. Och då har de senaste tre åren varit extremt intensiva också så jag har också det bakom mig.
Men, det gick. DET GICK! Jag gjorde’t! Så otroligt stolt över mig själv. Och mest stolt är jag över att jag har gått igenom allt med hänsyn till mig själv. Lyssnat inåt för att känna efter vad jag behöver, gett mig själv pauser, tillåtit känslor att finnas, andats, mediterat. Ibland har det känts som att jag varit på väg mot en krasch – både under de senaste veckorna och de senaste åren, men förutom en liten krasch i början av sommaren har jag klarat mig. Det finns en liten rädsla hos mig att det kommer komma nu, när livet förhoppningsvis blir lugnare på många plan, men, jag tror att min medvetenhet i vardagen ger mig en viss typ av återhämtning som kan göra att jag håller i längden. Jag hoppas det.
Och jag utvecklas så mycket, växer och lär mig om mig själv. Om vad det innebär att vara jag på ett sätt som är sant mot mig själv. Där jag inte anpassar mig efter andra och tar ansvar för andras reaktioner och känslor, samtidigt som att jag är den omtänksamma och inkännande person jag är. Men på ett sunt sätt. Där jag är i min frekvens, inte i andras. Jag känner mig mer och mer bekväm i det i många sociala sammanhang men det är något jag jobbar med, och min största utmaning är att vara kvar i det, i mig, i en kärleksrelation. Att både känna in vad som är viktigt för mig i en relation, vara den jag är och vara öppen med alla mina sidor och samtidigt försöka bara vara i en känsla av kärlek om den uppstår… det behöver jag utforska mer. Men just nu är jag väldigt nöjd med att inte vara i en relation.
Kom hem sent ikväll efter några fina dagar hos Lotta. Hade tusen grejer med mig i bilen som jag suckade över att bära upp i flera omgångar hit till lägenheten på andra våningen… Men sen var det helt ok att byta om till myskläder och packa upp allting, och nu har jag satt mig med te, macka, radion lågt i bakgrunden och ett tänt ljus i min lilla hörna i köket.
Sen försöker jag mentalt förbereda mig på en intensiv månad i oktober. Dels har jag en deadline i början av november till mina handledare och då ska jag ha ett färdigt utkast på hela avhandlingen..! Då ska det vara en helhet, inga lösa trådar eller ofärdiga meningar osv. Dock inför ett kommande slutseminarium då jag kommer få kommentarer från en opponent som jag sen ska jobba vidare med. Så disputationen är fortfarande en bit bort… men det NÄRMAR sig!!
Jag har också undervisning nu i oktober och november, dock på distans så ingen mer undervisning i klass i höst (hade ett par pass för några veckor sen med förskollärarstudenter om normer, genus och heteronormativitet, det var faktiskt kul!) men en hel del rättning av uppgifter, svara på frågor osv. Har försökt göra ett upplägg där jag varvar undervisning och skrivande på avhandlingen. Sen är det en konferens i slutet på oktober i Karlstad som jag ska på och ska presentera tillsammans med en kollega om ett bokkapitel som fyra av oss doktorander skrivit tillsammans..! Att göra presentationen känns helt ok, det bökiga är att ta sig dit och hem och pussla med att lösa situationen med barnen som egentligen ska vara hos mig då… Det ska bli kul att gå på den konferensen men kommer nog också vara väldigt intensiva dagar med mycket intryck..!
Utöver det ska jag också gå en onlinekurs i något som jag ser som ett steg vidare på min personliga utveckling. Det kommer nog bli tufft men också förhoppningsvis väldigt väldigt givande. Men tre söndagar heldagar+tre onsdagkvällar, så det kommer vara lite tid att lägga på det… och det kommer nog väcka en hel del tankar, känslor och reflektioner också. Så tacksam för mina föräldrar som kan och vill hjälpa till så mycket med barnen, de kommer hjälpa mig vid några tillfällen så att jag kan gå den här kursen.
Sen händer det lite mer bara roliga saker också – Ebbe fyller 3 år till exempel! Vi ska ha lite firande med min och Daniels familjer hemma hos mig helgen innan han fyller och sen kommer Daniel hit på morgonen på själva födelsedagen så vi firar vi lite då också. En annan sak jag ser fram emot är att Lotta, mamma och jag ska åka till Vigge en helg, till mammas kusin som bor i sin stuga där. Det är ett av mina små paradisplatser, jag älskar verkligen att vara där. Hon bor precis vid en sjö, med skog runtomkring, stugan är från början hennes föräldrar så mamma var där mycket när hon var barn så det är en plats som liksom alltid funnits i mitt liv och jag har alltid älskat att vara där. Ska bli jätteskönt att ha en hösthelg där (jag hoppas på skogspromenader, bastu och sjöbad!) och jättefint att få visa det stället, och mammas kusin Lena som jag tycker jättemycket om, för Lotta.
Men ja, det är mycket som händer under loppet av några veckor..! Jag försöker hålla mig till den strategi som överlag funkat bra för mig hela det här året – jobba i lugnt tempo, fokusera på att alla steg framåt är framsteg, ta mycket pauser, känna in hur mycket energi jobbet tar och stoppa i tid. Ge mig själv små laddningspauser då och då – som nu med en kopp te och ett tänt ljus och försök att varva ner innan läggdags. Vara närvarande med barnen men också känna in vad jag orkar med och inte, att ibland säga till dom att jag inte orkar vissa saker eller så – det måste dom också få se tänker jag. Och att ge mig själv ledig tid i soffan framför Bachelor/ette som är mitt ladda-batterierna-program..! Sen hoppas jag att det kan bli lite lugnare tempo mot slutet av året…
hultans 