Modiga människa!

Foto: Astrid Johansson
Foto: Astrid Johansson

Alltså, har ni sett det här som uppmärksammats på en skola i Luleå, med en sexistisk toalettmålning? Och 14-åriga Astrid som får motstånd från hela skolan när hon påpekar detta? En sån modig, insiktsfull och klok tjej! Och bara 14 år. Tänk vad långt hon kan gå, om hon bara inte blir helt nedtryckt av hur hon behandlats av skolan. Jag tycker definitivt att hon är värd att få Luleå kommuns jämställdhetsstipendium! Nominera du också, det går att göra här.

Läs ett öppet brev som väldigt pedagogiskt förklarar varför målningen kanske inte, som rektorn tycker, ”kan ses med humor”, och kolla här klippet där Astrid är med i Nyhetsmorgon. Så himla bra (men fick inte till att lägga in det direkt här).

Annonser

Ska det vara så jävla svårt?

Jag blir så jävla förbannad. Har precis sett dokumentärserien Jag litade på lagen på SVT2 som ikväll tog upp ”Stureplansmålet” från 2007, och har suttit och skrikit åt tvn och blivit ledsen och arg. Ett våldtäktsmål där en tjej och två killar som alla känner varandra haft sex en kväll, och hon sen anmält dem för våldtäkt. De nekar. De frias i tingsrätten, men fälls sedan i hovrätten. Enda skillnaden i bevisningen var ett telefonsamtal som spelades upp. Och att hon hade en annan försvarare, som hade vett att säga stopp när hon började frågas ut för mycket om sitt tidigare sexliv – hur mycket relevans har det när det som hände var att killarna började vara mer våldsamma än de varit tidigare, och struntade i hennes nej och fysiska protester? I Tingsrätten var det väldigt viktigt att fastställa alla hennes tidigare sexuella relationer, hur många de var och vilken slags sex de hade haft, för att visa att hon minsann gillade sex med våldsamma inslag. Men hur mycket frågades killarna ut i Tingsrätten om varför de inte märkt hennes protester, eller vad de gjort för att säkerställa att hon var med på det ökade våldet? Nada. Eller om deras sexuella historia, eventuella anmälningar, hur pass våldsamma de brukar vara, osv? Inget vad vi fick veta, och troligtvis inget förrän i hovrätten när tjejen äntligen fick en vettig, jämställd, försvarare – inte en som glömde hennes namn. Alltså, frustration. Ska det vara så jävla svårt att i alla fall ifrågasätta båda sidor lika mycket – och kanske inte ifrågasätta den eller de anklagade mindre än offret?

Men tänk vad bra att hon orkade driva vidare, så att det blev en ny rättegång som kunde lyfta frågorna på ett annorlunda sätt. Och under tiden har ju även definitionen av vad som gäller för våldtäkt/sexuella övergrepp osv ändrats. På samma tema finns det även en sida som jag läst om senaste tiden som heter Våga anmäl som handlar om just det – att våga anmäla.

Kvällens utbrott. Kram på er.

Sleepless

Igår trodde jag att jag skulle somna på direkten, för en gångs skull. Var supertrött hela kvällen, hade haft lite huvudvärk mer eller mindre hela dagen, och läste bara några sidor innan jag kände att det räckte – i vanliga fall får jag säga åt mig själv att nu är det nog dags att släcka ändå… Trodde sömnen skulle komma som på beställning, men icke. Istället snurrade tankarna igång, och vips var jag två månader framåt i tiden.

Började försöka se framför mig hur det kommer vara när jag kommer till Namibia. Hur resan dit kommer vara, hur det kommer kännas på tåget, flyget, att landa… Att komma till gården, att se de olika husen (stugorna) där vi kommer bo, göra mat – och att se djuren för första gången! Tänk första gången jag får klappa en gepard. Gosa med en leopardunge. Gå på promenad med en skock babianer, ha dem klättrandes över mig. Kanske mata en zebra? Alltså, det går ju inte att föreställa sig! Att förstå. Och jag vet, jag vet, det kommer vara en jäkla massa annat jobb också. Tungt jobb! Typ stycka upp köttdelar till lejonen och vildhundarna, laga stängsel, eh, bära grejer i hettan. Som sagt, jag kan inte föreställa mig vad det är jag kommer att få vara med om.

Ändå ligger jag där och är redan där mentalt. Men, det är ju en del i förberedelserna det också. I processen att försöka förstå vad det är som ska hända. Och efter ett tag insåg jag att det var på dagen två månader kvar tills att jag kommer komma fram, så på så sätt var det ju ganska passande. Men ganska opassande när klockan ringer tidigt nästa dag. Bara mitten på januari än så länge Karin, försökte jag tänka och försökte slappna av. Och till sist somnade jag ändå, på nåt sätt.