Igår trodde jag att jag skulle somna på direkten, för en gångs skull. Var supertrött hela kvällen, hade haft lite huvudvärk mer eller mindre hela dagen, och läste bara några sidor innan jag kände att det räckte – i vanliga fall får jag säga åt mig själv att nu är det nog dags att släcka ändå… Trodde sömnen skulle komma som på beställning, men icke. Istället snurrade tankarna igång, och vips var jag två månader framåt i tiden.
Började försöka se framför mig hur det kommer vara när jag kommer till Namibia. Hur resan dit kommer vara, hur det kommer kännas på tåget, flyget, att landa… Att komma till gården, att se de olika husen (stugorna) där vi kommer bo, göra mat – och att se djuren för första gången! Tänk första gången jag får klappa en gepard. Gosa med en leopardunge. Gå på promenad med en skock babianer, ha dem klättrandes över mig. Kanske mata en zebra? Alltså, det går ju inte att föreställa sig! Att förstå. Och jag vet, jag vet, det kommer vara en jäkla massa annat jobb också. Tungt jobb! Typ stycka upp köttdelar till lejonen och vildhundarna, laga stängsel, eh, bära grejer i hettan. Som sagt, jag kan inte föreställa mig vad det är jag kommer att få vara med om.
Ändå ligger jag där och är redan där mentalt. Men, det är ju en del i förberedelserna det också. I processen att försöka förstå vad det är som ska hända. Och efter ett tag insåg jag att det var på dagen två månader kvar tills att jag kommer komma fram, så på så sätt var det ju ganska passande. Men ganska opassande när klockan ringer tidigt nästa dag. Bara mitten på januari än så länge Karin, försökte jag tänka och försökte slappna av. Och till sist somnade jag ändå, på nåt sätt.
hultans 