Ja, tänk, det gick till slut – jag är gravid nu ♥
Jag är i vecka 8 nu så det är fortfarande väldigt tidigt och allt kan hända osv osv, men, det verkar ändå som att det har gått så här långt. Vecka 12 ses väl fortfarande som en ”magisk gräns” där risken för missfall minskar kraftigt, men vad jag förstår det så minskar risken för varje vecka även fram till dess, så det känns ändå rätt tryggt. Men såklart vet man aldrig, oavsett vilken vecka man är i. Det kan ju alltid hända något, ända fram till förlossningen och även under den – och även om allt går bra till dess så kan ju vadsomhelst hända därefter..! Det finns ju aldrig några garantier. Jag tänker att det är bra att ha med sig den medvetenheten bara inte den rädslan och oron tar över helt. Men bara att inte ta för givet att allt självklart kommer gå bra, för, det vet man ju faktiskt inte.
Men, bara att det faktiskt har gått känns så himla fint! På ett sätt var det ju inte helt osannolikt i och med att vi redan har Oskar, men, man vet ju faktiskt inte ändå, vissa drabbas av sekundär barnlöshet och kan faktiskt inte få fler barn, även om man har ett eller flera sedan tidigare. Så det finns ju inga garantier med det heller. 8 månader försökte vi innan det gick – det är ju inom ett år vilket man ju får räkna med innan man kan börja bli utredd för något, men, för mig var det ändå väldigt långa månader, med så mycket förhoppningar och besvikelser varje månad…
Men, till sist gick det, till sist var det där strecket där på testet! Det som jag hoppats få se varje månad och blivit så besviken varje gång det inte var där. Och den här gången var jag så inställd på att det inte hade blivit något. Av lite olika skäl misstänkte jag att senaste mensen kan ha varit ett missfall, och jag var osäker på om kroppen ens hade kommit igång igen för jag hade inte känt tecken på ägglossning eller så, så jag visste inte ens om jag ”var i fas”. Så jag hade verkligen intalat mig själv att testet inte skulle visa något den här gången. Jag ville ändå ta ett tidigt test för att se om det hade blivit något om jag bara tittade utifrån kalendern – hoppet finns alltid där – men jag var verkligen inställd på att det inte skulle visa något. Och så lugn som jag var den morgonen har jag inte varit någon annan gång när jag tagit ett test (nästan varje månad har jag tagit ett tidigt test bara för att jag velat veta så fort som det skulle kunna vara möjligt att veta…). Daniel var hemma och kom in i badrummet de där minuterna när testet ligger och väntar. Så ringde klockan, jag gick fram och kollade – och så var det ett streck!! Alltså, den chocken. Jag blev verkligen chockad. Jag fick inte fram något, bara kollade på Daniel och höll för munnen, och visade stickan för honom. I flera minuter stod vi bara och tittade på varandra, skrattade och grät och försökte förstå! Sån himla overklig känsla. Jag hade alltid hoppet men hade verkligen ställt in mig på att det inte skulle vara något. Men så var det det ♥ Daniel skulle iväg med Oskar till förskolan och jag tog en dusch, fortfarande helt chockad..! Och så himla himla glad!
Det tog nog en vecka innan det började landa lite mer. Just det, dagen efter det första testet tog jag ett till, ett sånt med veckoindikator, bara för att få se att det inte hade blivit något redan månaden innan när allt var lite konstigt – men nej, det visade 2-3 veckor, så det var i februari det blev. Beräknad födsel först i början av november, så det är ju lång tid kvar såklart..! Och mycket kan hända på vägen. Sen kanske tre veckor tillbaka har jag börjat må illa, som tur var inte så illa att jag har behövt kräkas, så det är ändå hanterbart, och på ett sätt ser jag det som en bekräftelse på att det är något där som fortsätter växa. Förhoppningsvis!
Jag hoppas verkligen att det här går vägen nu och allt går bra. Det är fortfarande lite svårt att ta in och våga tro på. Illamåendet ”hjälper” på så sätt att signalera att något är annorlunda, och med Oskar kände jag ingenting, så det är något jag inte är van med. Men såklart är det inga garantier ändå. Men livet har aldrig några garantier. Nu är det bara att hoppas!
hultans 